Det har varit en hel del väsen runt Marcus Birro som har hamnat i hetluften ett flertal gånger på grund av rena bagateller, och han är väl ett typexempel för den mobbingkultur som finns inom den politiskt korrekta åsiktskorridoren. Igår stack norrmannen Karl Ove Knausgård ut nacken med sin långa artikel i DN om cyklopernas land. Idag kom Marcus Birro med en uppföljare på Facebook som är väl värd att läsa. Jag (Dolf) frågade Birro om vi kunde få pubba det som ett gästinlägg eftersom jag tycker att det är viktigt att turerna runt Birro uppmärksammas och inte faller i glömska. De utgör vad jag kan se det mest renodlade exemplet på att sveriges debattklimat styrs av en fascistisk åsiktsmaffia. Birro gav sitt medgivande. Texten här är tagen direkt från Facebook (jag har efteråt upptäckt att den också publicerats i Nyheter24) så den har inte blivit efterredigerad av någon annan bortsett från att jag gjort några rent typografiska korrigeringar och slängt in en bild.
Sverige har gått ifrån ett litterärt land som älskade att läsa om män som hatar kvinnor till att bli ett land som hur enkelt som helst lärt sig älska att hata män …
Knausgård undrar varför det är så tyst i cyklopernas land. Det kan jag svara på. Du binds vid bygatans enda träd och förses med munkavel, sedan hånas, hatas och hotas du och till sist snor cykloperna ditt jobb ifrån dig, och sedan jobb nummer två och till sist jobb nummer tre.
Det är vad som sker.
Detta pågår tills hela den offentliga scenen är kliniskt rensad från alla skribenter, författare eller poeter som vågar ha en enda avvikande tanke eller uppfattning i en enda sakfråga.
Till sist vaggas allting in i en stelbent, korrekt klang som har som enda mål att lura folk att landet i fråga faktiskt inte rymmer några inre stridigheter alls.
Det är alltså inte bara så att svenskarna är fegare än andra, vilket är helt sant och egentligen har varit varit sant ända sidan vi höll öronen medan tyska soldater rullade igenom vårt land under andra världskriget, utan det är också så att de få röster som ännu orkar stämma sitt instrument i en annan ton effektivt och skoningslöst tystats ner.
Alltså har de vulgära feministerna med Ebba-Witt Brattström som plågsam frontsoldat, lyckas med konststycket att förpassa en redan havererad debattnivå ännu några mil under jorden med sitt ”Tänk om vi skrev att vi ville krama fasta ballar.”
Ja, tänk.
Vad skulle hända?
Den skoningslöst politiskt korrekta mediala och kulturella eliten har redan avväpnat varenda ord-rebell som finns kvar i det här landet. Sverige har inga sanningssägare kvar inom media eller kultur.
De tar sin tillflykt till Facebook, Twitter och Flashback. Media förstår ingenting. De välutbildade feministerna på Södermalm förstår ingenting. Killen som försvarade sin förkärlek till mångkulturen med citatet ”Det jobbar en söt flicka med sjal på Apoteket vid Medborgarplatsen” förstår ingenting.
Men under de tjocka självgoda gulblå lagren sjuder en annan verklighet. Och det är i den verkligheten människor lever. Och det är i den verkligheten som SD växer och växer. Och det är i den verkligheten som glappet mellan media och folk växer. Och det är i den verkligheten som arbetarklassen överger både fack och rörelse.
Och det är i den verkligheten som resten av Europa lever. Och det är i ljuset av den verkligheten som det bisarra i att anklaga en författare för att vara nazist, pedofil och Breivik bör ses.
Feminister brukar för övrigt anklaga meningsmotståndare för att vara Breivik. Även undertecknad har blivit utsatt för detta. Det är svårt att värja sig emot ett sådant kriminellt påhopp. Men det är så kampen för jämställdhet ser ut i Sverige.
Jag har inte hört ett enda röst höjas i vrede över de fullständiga bestialiska vidrigheter som tex IS utsätter kvinnor för där de drar fram. Istället handlar allting om att kollektivt skuldbelägga män för miljöförstöringen, håna debattören Per Ström för hans utseende eller engagera sig i genusmedveten snöröjning.
Inom kulturen har kvinnorna alltid blivit rasande när författare skrivit böcker om unga flickor. Märk väl att det inte handlar om män som de facto lever med unga flickor. Det handlar om litteratur! Romaner! Dikter! Konstverk!
Jag minns när författaren Stig Larsson lyckades haspla ur sig att han föredrog unga flickor. Det var på nittiotalet och just det faktum räddade nog både liv och eventuellt anseende för honom. Under de här tjugo åren har debattklimatet och samtalstonen i offentligheten smutsats ner. Hade han sagt något liknande idag hade han blivit avrättad i omgångar, givetvis först och främst på Aftonbladets kultursida, alla kommunisters dödsskvadron, och sedan hade någon av kvinnorna i kulturprogrammen på SVT avrättat liket av honom och sedan hade alla väsande Ulrika Knutsson-kopior på SR P1 fortsatt att dissekera resterna av liket och så hade Bibi Rödöö under tårar beklagat att liket fått sommarprata och så hade han blivit av med jobbet som dramatiker och sedan hade tiden fått göra jobbet och käkat upp det allra sista av honom.
Allt manligt skrattas det åt. Männen blir hånade, fördrivna, jagade, undangömda och den dumme fan som öppnar sin käft är bara en kränk stackare, en vit, framgångsrik översittare som ägnat hela sitt liv åt att hålla kvinnor på mattan medan han med stora ögon och flottiga läppar skott sig själv.
Sanningen väger ingenting när den ställs bredvid feministernas teori. Ingen vinner. Männen förlorar tusen gånger om och ibland har jag lekt med tanken att kollektivt skuldbelägga andra grupper än män. Judar? Muslimer? Svarta?
Men med männen går det. Mest för att vi är så pulvriserade av tidsandan att vi faktiskt inbillar oss att lögnerna blivit sanna. Vi har låtit teorierna bli vår praktiska verklighet. Skratten rullar hela vägen från Södertörn.
Sanningen om Sverige kommer från Norge. I Sverige ryms ingen sanning längre. Jag minns en av de sista texterna jag fick skriva för Expressen innan jag fick sparken efter att ha medverkat i ett fullt lagligt om också inte helt politiskt korrekt radioprogram. Jag hade skrivit en text om att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen. I mitten av den krönikan hade jag en rad som löd ”I Mellanöstern är det militanta muslimer som mördar och fördriver kristna.” På kvällen började cheferna ringa. De var minst sagt upprörda. Jag undrade om något var fel i krönikan, men nej allt var i sin ordning. Ändå sade en av mina tusen mellanchefer: ”Den här krönikan kan vi inte trycka.” ”Men den är ju sann”, sade jag, ”det sade du själv.” ”Det spelar ingen roll. Vi kan inte trycka den.”
Jag gick högre upp i hierarkin och till sist fick jag igenom den. Efter det stoppades dock väldigt många av texterna jag skrev och till sist hittade tidningen äntligen en anledning att göra sig av med mig.
Jag minns när August Strindberg var ung och fick jobb på nystartade Dagens Nyheter. Han blev utsänd att rapportera om en ny tågstation som skulle invigas av kungen. Väl på plats såg den unge Strindberg att kungen var där med en kvinna han inte borde vara där med och han gick tillbaka till redaktionen och skrev om det. Han blev givetvis uppkallad till chefen som sade: ”Den här kan vi ju inte trycka.” ”Men den är ju sann”, försvarade sig Strindberg.
Men det spelade ingen roll. Sanningen spelar ingen roll i Sverige. Vi har en självbild att försvara. och vi gör det till varje pris.
Det har blivit svårt att andas i Sverige. Syret härsknar som gammalt fett. Snart flyttar jag. Det sorgliga är att det knappast kommer märkas. Den förhärskande mediala och kulturella klassen har redan en gång för alla gjort sig av med alla som envisas med att tro på sanningen mer än på dogmer.
Kanske Knausgård har ett sommarhus att hyra ut någonstans i fjällandet? Så kan jag sitta där och skriva sanningar som jag kan skicka ut med en drönare och singla ner över ett land som behöver både nåd och sanning i rikliga mått….
Marcus Birro, författare.
Birro:
Ingenting skulle hända. Alla skulle ha förståelse för sådant och allt liknande med hänvisning till att ”den kvinnliga sexualiteten är så förtryckt”.
Witt-Brattström:
Kanske, kanske inte, men om de vräkte ur sig att män är ansvariga för allt ont i världen och att kvinnor är godare och mera jämställda än män, skulle de bli hyllade som genier. Som Witt-Brattström själv säger:
Är det därför kulturkvinnan försöker förbjuda allt som hon inte gillar?
http://www.dn.se/kultur-noje/patriarkatets-parnass-sa-funkar-den/
Jag bara skummade men fastnade för påståendet att han inte hört någon klaga på IS behandling av kvinnor.
Det tycker jag är mycket märkligt eftersom det ju är något av det som det klagats mest på efter att USA blev osams med IS.
Det är ju precis som med Bologna Haram: värre att vara elak mot kvinnor än att mörda män.
Det funnits några Birro i Sverige de senaste 25 åren……
Gunnar Sandelin och Mauricio Rojas är väl direkta paralleller som dyker upp i huvudet men det har varit många fler. vid det här laget har väl alla fått budskapet: ”håll käft eller vi krossar dig”. Ingen skillnad mot valfritt totalitärt land, förutom att man fortfarande ganska lätt kan flytta ut.
@MJ:
Vad är ”Bologna Haram”?
@MJ:
Varför denna diffusa klagan på ”kulturmannen” som Witt-Brattström regelbundet kommer med? Är det penisavund eller avundsjuka på yngre och kvinnligare kvinnor som det i grunden handlar om?
Klarar hon helt enkelt inte själv av en ’stark’ manlighet, något som män ofta anklagas för i förhållande till ”starka och oberoende kvinnor”?
@MJ:
Jag tyckte också att det var lite märkligt. Tycker nog jag hört en hel del klagan om IS.
@Ulf T: Men grejjen är la att det inte är så mycket ifrån just kulturtanterna o feministtrollen om behandlingen av kvinnor? De jag hört är antingen vanliga notiser i tidningen, eller från ickefeminister o kurder.
@Utlandssvensk: Boko Haram skulle jag nog tro det ska stå. De kindappade några hundra tjejer, fullt fokus på det, men inget på alla pojkar o män som kidnappas o mördas.
@Pether:
Ok,Boko Haram känner jag till. Jag trodde att Bologna Haram kanske var någon ny rörelse i Italien.
P1 Studio Ett bjöd in tre cykloper att debattera Knausgård. De kom i princip fram till att:
1. Knausgård är lättkränkt
2. Knausgård har rätt
@Ulf T:
Just det, de tyckte också att det är jobbigt att behöva ta ställning.
@Ulf T: Jag har väl hört en hel del klagan om IS, men kan inte påminna mig att det har klagats specifikt om hur de behandlar kvinnor. Mer rent allmänt om hur de skär halsen av folk och bränner dem levande.
@Utlandssvensk: Grupp som motsätter sig reformeringen av högskolorna (Bolognaprocessen)?
@Pether:
”Men grejjen är la att det inte är så mycket ifrån just kulturtanterna o feministtrollen om behandlingen av kvinnor?”
Det blev en jättenyhet i UK när tre unga flickor med brittiskt medborgarskap åkte ner till Syrien för att bli fältmadrasser åt IS krigarna. Debatten gick hela vägen upp till premiärministern, som uttalade sig i frågan.
Men om jag förstår saken rätt är det många fler flickor som har rest från Sverige (kring 20), fast detta verkar inte vara värt att prata om.
@Anders:
”Grupp som motsätter sig reformeringen av högskolorna (Bolognaprocessen)?”
Ja du, vem fan vet längre allt som muslimer kan bli arga på? Det var en hel del bråk just i Bologna kring en moské som inte fick byggas.
”Kulturmannen” vs Witt-Brattström.
http://nojesguiden.se/artiklar/brakrecap-ebba-witt-brattstrom-vs-kulturmannen
@Ulf T:
Som förväntat sedvanlig menlös ”debatt” av menlös panel av ett menlöst SR. Cykloperna ville ogärna framstå som träffade, indignationen kan de pysa ut i andra medium. Slut.
Kunde de inte bjudit in Birro istället? De törs inte, Knausgård har helt rätt.
(Klarade faktiskt 7-8 min innan… känslan av att sitta inlåst i ett rum med Hanna Fahl blev för mycket)
Dom enögda cykloperna är livrädda för att människor ska titta med båda ögonen eftersom det ger djupseende och att medborgarna då upptäcker att cyklopernas tal om mångfald endast handlar om enfald.
@Utlandssvensk:
Det är auto correct för Boko Haram.
Birro trivdes, tidigare, rätt bra hos SVT-SRs cyklophänget före krokodiltår och sorti från någon slags nämnd tidning och vardet inte ett fobolls eller sport blaska inblandad oxå vid pass sensommar-14.
Nääääe Herr Birro har fått sina tankekanaler fint upplagda lååång period i ett tidigare skede och dessa banor kommer icke att försvinna, endast vila någon stund.
Läste denna intervju med Ebba Witt Brattström:
http://www.etc.se/kultur-noje/ebba-witt-brattstrom-jag-har-inte-tid-att-hyckla-mer
Och fastnade för detta stycke:
Varför tror du män läser män i högre utsträckning?
– Det är ”finare”. Och så är det oftast kortare böcker! Utom Proust och Min Kamp, den har ett mer kvinnligt format.
Känns som det finns läge för Ninni att återigen skriva inlägg om kvinnor och mäns sätt att skriva. Tror inte att det är längden på böckerna som påverkar, snarare hur de uppfattas. Om de uppfattas som orationella och känslosamma så tror jag en del män skyggar för dem – och även vissa kvinnor.
@Trollan:
Vad föredrar du själv, nu i vuxen ålder, har du en tydlig kvinnlig böjelse i din läsning, eller läser du hellre ”manlig” litteratur? Vilka genrer gillar du bäst?
Jag och Alith har nyligen haft en lång diskussion om science fiction och fantasy. Skulle vara kul att höra vad som faller dig i smaken också.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Just det diskuterade aldrig vi heller. Men det är intressant och jag skulle gärna vilja veta hur fler känner! Jag känner mig nog allra mest hemma med kvinnliga författare, men läser långt ifrån bara kvinnor!
@Trollan:
Skillnader i samtalsstil har jag skrivit om (och även Erik), även sak kontra relation … och det är samma skillnad som återfinns i böckerna. Därför tilltalas vi av olika.
Det är bara så tröttsamt att dessa människor ska försöka tolka in att det väljs utefter någon värdering (”finare”) och pressa in sin könsmaktsteori i varje skillnad de observerar.
@Alith:
Jag läser inte mycket skönlitteratur alls. Inte för jag inte vill egentligen, jag tycker om det, men jag har alltid har någon facklitteratur jag prioriterar före … och därför blir det typ aldrig tid.
Men när jag väl läser så är det böcker som vanligen skrivs av män. Sagan om ringen är ett bra exempel på min typ av skönlitteratur.
Böcker som vanligen skrivs av kvinnor och tilltalas mest av kvinnor, för mig … Jag upplever det som en massa snack utan att man får något sagt eller kommer fram till något. Det ger mig inget, bara meningslös tidsslöseri. Eller som min son säger: Kärleksdravel!
Så sånt har jag inte läst sen jag var tonåring och försökte vara kvinna på rätt sätt
@Alith:
Nej, jag vet att vi inte diskuterade den biten, men jag tänkte lite på det och misstänker att skulle vi jämföra dina och mina läspreferenser så skulle vi nog märka av en skillnad som korrelerar med våra kön.
En gissning rent allmänt är att om man skulle undersöka det (förutsatt att man verkligen hittar killar som läser, konstaterar jag lite surt) så tippar jag att man skulle märka att det finns en viss korrelation kvinnor-fantasy, och en män-SF.
Man kan ju kolla lite på vampyrtrenden, det verkar ha blivit en ganska kvinnodominerad genre (i alla fall mitt intryck), kanske därför att Anne Rice startat den (också mitt intryck), och det märks också när man läser de moderna vampyrberättelserna tycker jag, att det finns en kvinnlig grundton i dem.
Inte så att jag specifikt skulle välja att läsa utifrån sådana preferenser, men jag tror att jag skulle känna mig ganska otillfreds om jag började läsa övervägande kvinnliga författare eller litteratur med en kvinnlig grundton.
Jag gillar Anne Rice och LeGuin bara för att ta de två namn jag omedelbart kommer att tänka på, men jag behöver Asimov och Sven Hassel som motvikt. (Kanske ska lägga till att Hassel är WW II, inte SF.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”En gissning rent allmänt är att om man skulle undersöka det
förutsatt att man verkligen hittar killar som läser, konstaterar jag lite surt) så tippar jag att man skulle märka att det finns en viss korrelation kvinnor-fantasy, och en män-SF.
1. Går du på droger? Varför skulle du inte hitta killar som läser?
2. Utan tvekan finns det en tendens mot män=SF, kvinnor=fantasy.
3. Sven Hassel!!! Läste alla hans böcker för 30 år sen och det gjorde även min fru!
@Ninni:
”Jag läser inte mycket skönlitteratur alls. Inte för jag inte vill egentligen, jag tycker om det, men jag har alltid har någon facklitteratur jag prioriterar före”
Samma här! 80% facklitteratur!. Men jag gillar även riktigt dålig military SF.
@utlandssvensk: Jag går på östrogen, spetsat med en drink emellanåt. För att ställa en motfråga, när lämnade du sverige?
Sven lämnade oss tyvärr på hösten 2012, så blir inga fler böcker därifrån, utom möjligen en oavslutad som han tydligen höll på med som handlar om tiden om själva slutfasen vid Berlin.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”när lämnade du sverige”
Flyttade ut 1995, sen tillbaka 1 år 2002, sen ”gone for good”
Har du läst ”Storm of steel”?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Vampyrlitteratur påminner ju väldigt mycket om erotisk litteratur… Det är liksom samma upplägg, och jag tror det är därför kvinnor gillar dem (och gillar att skriva dem).
Jag gillar själv åtminstone vissa av Anne Rices böcker (hon är lite ojämn). Jag tycker att de innehåller intressanta tankar…
@utlandssvensk:
ah, jag var borta från 1985 till 2008, men sitter nog fast här nu.
Min kommentar om killar och läsning … låt mig säga så här, jag vickade lite på några skolor för ett par år sen. Var på en högstadieskola och en mellanstadieskola. Skolbiblioteken var, eh, … tråkiga. Hade jag varit pojk idag hade nog inte jag heller läst. Som Ninni sa om sin son i monstertråden:
Jag upptäckte Sven Hassel när jag gick i högstadiet, ”Gestapo” stod i bokhyllan på vårt skolbibliotek, och jag lånade den. Det var i sjuan eller åttan. Dröm om att hitta något som Hassel på ett skolbibliotek idag. Du hittar inte ens Biggles där. Eller Tintin. Det mest intressanta är typ Twilight.
Det har varit på tapeten i debatten lite då och då att det pojkar inte läser, nä tacka fan för det, det finns ju inget att läsa för en normal cis-pojke.
Jag var inne på en ganska intressant diskussion om barnböcker borta hos Trollan, i hennes inlägg om Tankar kring Pippi och förebilder | Trollan's Tankar om stort och smått. En sak som slog mig i kommentarsdiskussionen var att jag har intryck av att man i dagens skolbibliotek har rensat bort alla pojkböckerna och lämnat kvar tjejböckerna.
@Alith:
Personligen så gillar jag Anne Rice big time. Av hennes ”horror”-litteratur har jag väl egentligen bara läst en del av vampyrböckerna, och av dem gillar The Body Snatcher och Memnoch the Devil, vilka väl får sägas var väldigt olika. (Och med tanke på vår tidigare diskussion, Memnoch the Devil och Perelandra av CS Lewis har väl vissa gemensamma drag.)
Vampyrer har väl alltid haft en viss erotisk karaktär, och Anne Rice har väl i det närmaste slängt bensin på den brasan. Hon har ju skrivit erotika också (som jag också har läst).
Faktum är att jag har en vampyr-berättelse som skramlar omkring i skallen på mig och bra väntar på att bli skriven. Tyvärr lär det aldrig hända som saker och ting ser ut. Den är dock ingen som helst erotisk vinkel.
Däremot (och detta borde jag nog inte säga, frågan är om jag inte sätter in dödsstöen på min redan gruvligt skamfilade image) att jag började skriva på en liten erotisk novell för ett par veckor sedan. Jag kanske borde skicka in den till Starlet eller vad tjejtidningarna heter nu för tiden.
Så jag går både omkring med en vampyrstory och har en erotisk påbörjad, betyder det att jag är kvinna?
@utlandssvensk:
… glömde svara på det, men nä, har inte läst Storm of Steel. Googlade, verkar intressant, skulle gärna vilja läsa, lite problematiskt bara att smälla in i min redan överfulla läslista. (Jag kommer ihåg när jag var ung att jag oroade mig för att jag skulle ”läsa slut” på allt intressant. Nuförtiden är en av mina stora sorger att jag inser att det finns inte en chans i helvete att jag skall hinna med att läsa en bråkdel av allt jag skulle vilja läsa. Bara böckerna i mitt hem räcker och blir över.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
OK ,jag förstår ditt resonemang nu om att killar inte läser (i Sverige!).
Vilka länder bodde du i 1985-2008? Att flytta ut så där länge och sen komma tillbaka till Sverige kan lätt leda till att man närmast blir rättshaverist om man är en tänkande man.
Att inte hinna läsa allt känner jag väl till, men gillade man Hassel när man var 15 finns det goda chanser att man älskar Storm of Steel när man är 45. Sen är författaren en av de stora tänkarna under 1900-talet (men raderad ur svensk debatt) samtidigt som boken är en form av inverterad ”på västfronten intet nytt”. Många bottnar där!
@Utlandssvensk: Bortsett från första året när jag var i USA så var jag i Köpenhamn, men jag hade typ ingen som helst koll på sverige under den tiden, var väldigt sällan över (i stort sett nästan bara för jul och nyår) och kunde lika gärna ha varit i Buenos Aires. Så förändringarna i sverige var ganska omvälvande, men det tog ett tag innan det riktigt gick upp för mig (jag bor på landsbygden, vilket dämpade “kulturchocken” ganska så rejält).
Jag antar att jag är att betrakta som rättshaverist. (Jag trodde förresten att ”rättshaverist” avsåg någon som orsakade att rättsmaskineriet havererade, upptäckte till min förvåning för ung ett år sen att det tydligen är ”haverist” i bemärkelsen ”hava”, någon som envisas med att ”ha rätt”. Men något får mig att misstänka att jag inte är den ende som har tagit fel på den punkten.)
Ska försöka lägga Storm of Steel på minnet, och se om jag kan fixa att läsa den. Jag började läsa På västfronten intet nytt någon gång i min ungdom, men det var efter jag stiftat bekantskap med Hassel, och jag tyckte På västfronten var alldeles för PK, så jag kom inte så långt i den förrän jag la ner.
@dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Danmark ser jag som ett väldigt normalt västland, ungefär som Tyskland eller Holland. Men Sverige är INTE normalt utan extremt på väldigt många sätt. Samtidigt är inställningen att alla andra länder är ”extrema” vilket ligger nära en logisk omöjlighet men likväl är det så man ser saken. Jag roade mig för några år sen med att följa ledarsidorna i DN för att se hur många länder i västvärlden som de skulle fördöma pga, ”högerextremism” under ett år. De lyckade såga nästan samtliga…..
” jag tyckte På västfronten var alldeles för PK”
Det är just i den bemärkelsen som Storm of Steel är motsatsen! Båda böckerna har varit enormt inflytelserika efter WW1 och att man i Sverige endast pratar om den ena är djupt tragiskt men reflekterar samtidigt en allmän tendens att helt enkelt radera åsikter och tankesätt som man inte gillar från historieskrivningen.
Många riktigt stora och inflytelserika verk får denna behandling i Sverige. Ett bra exempel är ”Clash of Civilizations” som utan tvekan var den mest betydande boken inom samhällsvetenskapen under minst 10 år, men som knappt dök upp i svensk debatt alls.
Jag antar att det är Jüngers ”I stålstormen” ni diskuterar. Boken är en absurd läsupplevelse. Författaren riktigt njöt av första världskriget. En knäppgök helt enkelt, men romanen är bra trots det.
@Rick:
”En knäppgök helt enkelt”
Tja, så är det väl från ett svenskt nutidsperspektiv men det hindrar inte att:
1. Boken hade ett helt enormt inflytande
2. Jünger var en verkligt intellektuell person som ÄR erkänd som en av 1900 talets stora tänkare:
”The same publishers issued a second edition in 1983, turning Jünger into one of four German authors who lived to see two editions of his Collected Works published; the other three are Goethe, Klopstock, and Wieland.[15] He remained highly controversial, though, in the eyes of the German Marxist Left, both for his past, and his ongoing role as conservative philosopher and icon. When German Communists threatened his safety in 1945, Bertolt Brecht instructed them to ”Leave Jünger alone.”[16] Jünger was immensely popular in France, where at one time 48 of his translated books were in print.[17] In 1984, he spoke at the Verdun memorial, alongside with his admirers, French president François Mitterrand and German chancellor Helmut Kohl.[18]”
https://en.wikipedia.org/wiki/Ernst_J%C3%BCnger
En knäppgök???????????????
@Rick:
Jag kom att tänka på en annan bok som blev ganska omskriven för några år sen och som kan sägas dels förklara (delar av) Jüngers perspektiv på WW1 dels visar att detta är vanligt förekommande:
http://www.amazon.co.uk/Intimate-History-Killing-Face-face/dp/186207321X
”It is almost universally accepted among writers on warfare that battle is a terrible experience, and that men who fight are at the very least sobered, and often deeply traumatized, by the horrors of combat. Bourke uses the letters, diaries, memoirs and reports of veterans from three conflicts – World War I, World War II and the Vietnam War – to establish a picture of the man-at-arms. What she suggests is that the structure of war encourages pleasure in killing, and that perfectly ordinary, gentle human beings can become enthusiastic killes without becoming ”brutalized”. Bourke forces the reader to face some disconcerting truths about society that can so easliy organize itself for war.”
(jag har läst den och tycker att den är tänkvärd, om man har tid och lust att gräva i dessa frågor)
@Utlandssvensk:
Jag kommer att tänka på ett exempel från Sven Hassel där han under en strid ”jagar” en snubbe från stridsvagnen, och varje gång han tror att han har gjort slut på snubben så dyker han upp igen, till de andras stora munterhet. Han har helt upphört att ha någon betydelse i striden, men de andras munterhet gör det till en hederssak för den gode Sven att avsluta saken en gång för alla, och till slut tar han till eldkastaren och gör slut på snubben. Han reflekterar sen i boken från sitt nutidsperspektiv över vad det är han har gjort, att han har dödat en annan människa av ren och skär stolthet för att inte tappa ansiktet inför polarna. Ungefär.
@Rick:
Efter att ha sprungit ett varv runt den lokala alpsjön kom jag på en uppenbar parallell till Storm of Steel, nämligen:
https://www.goodreads.com/book/show/90229.My_Early_Life_1874_1904
Har du läst den? Det är mycket svårt att påstå att inte Churchill var MINST lika krigisk som Jünger.
Så frågan blir då om du även anser att Winston Churchill var en knäppgök.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Hassels böcker ser jag främst som underhållning och även om det nog finns en kärna av verkliga upplevelser bakom är det uppenbart att mycket är påhittat eller dramatiserat.
Men vad gäller avsnittet som du beskriver kan jag se att det relaterar till hur människor förändras under krig. Poängen med att läsa Jünger är att han ger en motbild till vad som idag anses helt etablerat men som definitivt inte var hur många soldater själva upplevde krig. Som jag påpekar ovan var Churchill likadan och om man inte förstår hur dessa herrar såg världen blir det väldigt svårt att förstå historien under första halvan av 1900-talet.
Vidare kan man anknyta till tråden med att säga att båda dessa herrar hade något som idag totalt saknas i Sverige: Intellektuell skärpa kombinerat med en järnhård ryggrad som gjorde att de hela vägen stod för sina resonemang och slutsatser, även om det långa perioder var väldigt jobbigt i båda fallen.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Haha! Nja… Den slutsatsen skulle jag inte dra…
Kul att du också går omkring med bok/berättelsetankar! Jag har också alltid någon på gång! Men just nu inte nog tid
eller ork för att riktigt komma till skott.
@Ninni:
Kärleksdravel är oftast inget för mig heller. Då ska resten av berättelsen också vara intressant…
@Utlandssvensk:
Churchill var troligen halv- om inte helgalen. Detta förringar inte hans insats lika lite som det gör Jünger till en sämre författare. Jag känner väl till Jüngers betydelse som offentlig intellektuell och jag är inte helt imponerad. Men han skriver fenomenalt bra.
@Rick:
OK, de var båda mer eller mindre galna! Uppfattat!
@Alith: Jag har en hel drös med uppslag, har bara svårt att få till det att skriva, för min skrivartid går tyvärr till annat. Har alltid gillat att skriva, i mellanstadiet blev jag (inofficiellt) utnämnd till skolans Alfred Hitchcock och mina uppsatser lästes också upp i grannklasserna. Jag lyckades också få en uppsats uppläst inför klassen på högstadiet (där det normalt aldrig gjordes), vilket var väldigt pinsamt eftersom jag hade använt mig av klasskompisar som skurar i berättelsen och också tagit med tjejen som jag var dökär i och som gick i en av parallellklasserna. Jag kunde inte visa mig på flera veckor efteråt. (Men jag får väl trösta mig med att hon tycktes ha ganska roligt åt att ha blivit kremerad i en likkista tillsammans med mig.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Har också alltid gillat att skriva! Och fått alster upplästa i skolan. Men inte varit med om något med riktigt den pinsamhetsfaktorn du beskriver! (På högstadiet var ju dessutom allt pinsamt) Men det är ju sådant som blir en kul historia i efterhand!
@Alith:
Alltså, som hjärtat sjönk ner i maggropen när läraren sa att han skulle läsa upp den. I halv panik sa jag att jag måste fixa till namnen i den först, för ”det blev lite fel”, men det örat ville han inte höra på. (Han begrep mycket väl mitt dilemma.) De andra i klassen hade jätteroligt åt det. ”Jaså, jag är en ganster”, ”Jaha så jag hade mördat …”, ”Ska bli kul när vi talar om för Inger …” och där ungefär dog jag själsmässigt och har aldrig återvänt till livet efteråt. Jag är alltså en bona fide levande död. Därför jag har såna gaddar och en utsökt blodsmak.
Jag gillar att läsa faktaböcker om andra världskriget. Oftast är där svartvita foton som jag sitter och stirrar på länge, jag gillar detaljerna, men sen lider jag också av tvångssyndrom. Man lägger märke till detaljer då, på gott och ont.
När det gäller böcker tycker jag om ”mörka” berättelser. Om det gäller kärlek, krig, fantasy, eller krimi, det måste vara mörkt och ”tungt”. Har faktiskt aldrig tänkt på om jag läser mest manliga eller kvinnliga författare. Skulle dock aldrig få för mig att läsa om rosenskimrande ljuv kärlek med inslag av sexuella kontakter i månskenet. Och jag ser heller aldrig på romantiska komedier.
Jag såg ”Mad Max” i 3D häromkvällen och den kan jag verkligen rekommendera. Jag gillade tempot och krigsscenerna. Tom Hardy är med i en annan film som jag också varmt rekommenderar: ”The Drop”. Annars är som sagt ”Karakter” en av mina favoritfilmer tillsammans med ”The big Lebowski”. Jag ser mest film och serier, annars gillar jag skräckmanga mycket också. ”Spiralerna” är en bra klassiker. Det finns en hel del europeiska filmer också och asiatiska. Asiatiska filmer gjorda för hemmapublik har ofta ett helt annat bildspråk. Långsammare, mer detaljerat.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Varför ger du inte ut dina berättelser?
Gillar dina kommentarer om din skolgång här
@Jenny, @Jenny:
Om du gillar mörka berättelser och har intresse för WW II, så rekommenderar jag Sven Hassel. Mörkt och brutalt. Delvis självbiografiskt. (Hittas på bokbörsen.)
Innan jag kan ge ut något måste jag skriva det, och jag har redan problem med att få tummen ur häcken och skriva de inlägg jag har på min lista. Sen, vad menar du med ”ge ut”? Menar du på förlag eller?
Ja ett eget förlag, jag tror man kan göra det.
Sven Hassel ska jag definitivt kolla upp. Hade inte hört talas om honom innan. (Först tänkte jag på ”Hassel” deckaren som gick på teve när jag var liten) : )
En snabb koll på Wikipedia ger att han blev ifrågasatt. Sådant kan störa mig, en bra historia är en bra historia oavsett. Som med Günther Grass, som om han inte skulle få uttala sig bara för att han var med i Hitlerjungen. Han sa när han hade fått nobelpriset i panelen med alla pristagarna: Människan lär inte av sina misstag.
Det visste han allt om. Kloka människor som han måste ju tas tillvara på.
@Jenny:
Jo visst kan man själv ge ut (t.ex. på Vulcan, det har ju både Pär Ström och Charlotta Lena Andersson gjort, med lite skiftande resultat). Skulle du köpa ett ex i så fall?
(En berättelse som jag hoppas få till är tänkt att pubbas här på GD, frågan är bara om den någonsin blir skriven.)
Sven Hassel gick tyvärr bort i slutet av 2012, men så här står det under FAQ på hans officiella sajt:
Trots att han förmodligen är Danmarks mest sålda författare efter HC Andersen så hittar man inte en enda bok av honom på ett enda bibliotek i hela Danmark (jag vet, för jag sökte i deras biblioteksbas när jag bodde där). Det enda som fanns var en starkt kritisk bok om honom. Så jo, han är långt ifrån PK, har ifrågasatts och mer eller mindre portats. (Det var svårt när jag var ung att få bibliotek här i sverige också att ta hem honom, så han ses definitivt inte med blida ögon inom finkulturen.) Han har anklagats för att vara mytoman, men som en dansk motståndsman sa i boken om honom (fritt återgivet från minnet):
Oavsett vilket, han är väl värd att läsa.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Oavsett vilket, han är väl värd att läsa.”
Ja, utan tvekan!
Kan man misstänka att du även gillar krigsfilmer? En av de bästa någonsin är på svenska. Vet du vilken jag menar?
@utlandssvensk:
Jag gillar bra filmer överlag, inklusive krigsfilmer, men har ingen särskild preferens för den. Jag tror min första Hasselbok (inte den första jag läste, men den första jag ägde) var Likvidera Paris, som börjar med en ganska stark skildring av invasionen vid Normandie, fast sedd från den tyska sidan. Gissa om jag fick en deja vu när jag såg Saving Private Ryan.
Bästa svenska, tja, jag skulle väl inte direkt kalla Sjunde inseglet för en krigsfilm.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
http://www.imdb.com/title/tt0377935/
Fullt i klass med det bästa från Hassel, dessutom 100% sant!
Heja Birro och Knausgård!