Härom dagen stod det att läsa att en av USA:s värsta brottslingar någonsin, Charles Manson, 80, gift sig med en 26-årig kvinna. Manson är dock inte bara en notorisk kriminell, utan ett slags populärkulturens symbol för den ultimata ondskan. Han kan rentav konkurrera med Hitler om den rollen. Manson kan nämligen sägas vara mannen som tog hippie-erans oskuld och har därefter framställts som i det närmaste djävulen själv, vilket för vissa kvinnor verkar vara ett afrodisiakum gott som något.
Under sent 1960-tal dök den då drygt 30-årige kåkfararen Charles Manson upp i San Franciscos hippiekvarter. Han fann sig snabbt till rätta och upptäckte, troligen till sin stora häpnad, att han utövade en i det närmaste magisk dragningskraft på unga kvinnor ur den vita medelklassen, vilka nyligen lämnat föräldrahemmet. Inom loppet av några månader hade Manson skapat ett harem av obrottsligt lojala kvinnor, för vilka han blev ett äventyrligt alternativ till mannen med stort m, Messias.
Manson som inte saknade insikt i livets realiteter insåg att hans växande harem försatte honom i fara, eftersom det bara var en tidsfråga innan det skulle dyka upp hannar som utmanade honom. Han förekom hotet och lyckades värva några unga män med stor våldspotential, som i utbyte mot beskydd fick ha sex med några av kvinnorna.
Sommaren 1969 spårade alltsammans ur. Manson började predika om en kommande drabbning mellan raserna och för att påskynda denna process skulle hans anhängare begå några bestialiska mord som skulle se ut som om de hade utförts av svarta. En natt i augusti genomförde hans ledande våldsman Tex Watson tillsammans med haremkvinnorna Susan Atkins, Patricia Krenwinkel och Linda Kasabian det makabra massmordet på skådespelerskan Sharon Tate, gravid i åttonde månaden, samt ytterligare tre män och en kvinna som råkade befinna sig i Tates hus i Los Angeles. Följande natt mördades paret LaBianca brutalt i sitt hem av samma grupp, förstärkt med Leslie Van Houten. Inget av offren hade någon som helst koppling till Manson och hans gäng. De bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt, dvs. hemma en vanlig kväll.
Ganska snart kunde polisen koppla gruppen kring Manson till morden och år 1971 dömdes Manson, Watson, Atkins, Krenwinkel och Van Houten till döden. På grund av att Kalifornien följande år temporärt avskaffade dödsstraffet kom samtligas straff att omvandlas till livstids fängelse. Under rättegången väckte de unga kvinnorna Atkins, Krenwinkel och Van Houten stor uppmärksamhet genom att de så uppenbart saknade varje tillstymmelse till ånger över sina handlingar. I stället hånskrattade de åt offren och deras anhöriga och uppträdde allmänt provocerande. Allmänhetens fascination för de unga kvinnonar var förstås outsinlig och man frågade sig hur det kunde komma sig att dessa kvinnor från mer eller mindre ordnade förhållanden kunde göra sig skyldiga till så bestialiska brott.
Svaret skulle dröja länge och kanske dröjer det än. Samtliga tre kvinnor har åtskilliga gånger ansökt om nåd, men varje gång har deras ansökan blivit avslagen. Det heter ofta att brottets karaktär samt Mansons djävulska rykte gör att de inte ges en chans trots att deras uppträdande i fängelset uppges ha varit föredömligt. År 2009 avled Susan Atkins i cancer, men inte ens när hon låg på sin dödsbädd beviljades hon möjligheten att dö utanför fängelset.
Benådningsnämndens (”parole board”) förhör med de dömda finns tillgängliga både som video och som utskrift på flera håll på nätet. Var och en kan alltså själv bilda sig en uppfattning om kvinnorna, både som yngre någon gång på 1970-talet och ända fram till våra dagars grånande damer. De beter sig oklanderligt och ger ett eftertänksamt och ödmjukt intryck och verkar helt enkelt inte passa in i den gängse bilden av totalt vettlösa mördare.
Ser man några gånger på inspelningarna och läser noggrant utskrifterna av förhören framträder dock något obehagligt. Samtliga kvinnor tar visserligen tydligt avstånd från Manson och säger sig känna skam och skuld över sina gärningar och ber om förlåtelse och nåd, men fortfarande är det något som fattas, något som ger en bakgrund åt benådningsnämndens avslag.
De tre kvinnorna ser nämligen inte sig själva som självständigt agerande subjekt. De säger att Manson beordrade dem att mörda och att de därför avskyr honom av hela sitt hjärta, men de relaterar ständigt till honom. Dessa kvinnor verkar inte förmå inse att de fattade egna beslut och att de vid flera tillfällen kunde ha avvikit från Mansons grupp. De var inte var höstlöv som viljelöst drev i forsen, utan de kunde ha agerat självständigt. De säger sig ha blivit förförda av djävulen, men det verkar snarast som de själva ville bli förförda av honom.
En av kvinnorna som deltog i morden, men som inte personligen dödade någon, Linda Kasabian, fick åtalseftergift i utbyte mot att hon vittnade. Hon hade under den andra mordnatten dessutom aktivt lett gruppen fel och sålunda räddat livet på ytterligare människor. Det var alltså inte omöjligt att göra åtminstone delvis rätt.
Det är slående hur oförmögna de tre fängslade kvinnorna har varit att ta till sig begreppet individuella handlingar. Man kunde lätt tro att en människa som suttit inspärrad långt över hälften av sitt liv och som ges en chans att kunna bli fri verkligen skulle göra sitt yttersta för att ta till sig de krav som ställs på henne. Men dessa kvinnor kan bara inte se sig själva som fristående individer, vars handlingar är uteslutande deras egna. De måste relatera till en man, i detta fall Charles Manson, nu lyckligt nygift med en kvinna som skulle födas 20 år efter de brutala morden.
När vi i våra dagar hör feminister tala vitt och brett om självständiga kvinnor samtidigt som deras beteende vittnar om den raka motsatsen blir kanske Mansons kvinnor mer begripliga. De var upproriska och bröt med sin medelklassbakgrund, men inte ens mitt i upproret ville de någonsin bli genuint självständiga. Den ambitionen saknade de helt. Självständiga var de emellertid i den bemärkelsen att de ville välja vem de åtlydde.
Den fruktansvärda historien om Charles Manson och hans gäng illustrerar med all önskvärd tydlighet mörka drag i människans sexualitet. Manson utövade en ofattbar dragningskraft på kvinnor, vilken åtminstone för mig är helt obegriplig när jag ser på någon av de åtskilliga videointervjuerna med honom. Manson verkar i stället mest råddig och har ingeting av intellektuellt värde i sina resonemang. Det är ett mer eller mindre enfaldigt ordflöde utan djupare mening.
Jag är fullt medveten om att långt ifrån alla kvinnor attraheras av denna sorts karaktärer, men fenomenets existens kan inte förnekas. Jag rekommenderar därför framför allt för kvinnliga läsare att titta på någon av intervjuerna med Manson. Inte för att jag misstänker att särskilt många skulle attraheras, utan snarare som material för intressanta reflektioner. Här är ett talande videoklipp med Manson.
Manliga läsare kanske hellre vill bilda sig en egen uppfattning om varför vi fotfarande är nyfikna på den bortgångna Susan Atkins (men håll i minnet att fotomontaget föreställer en ytterst grym mördare).
Intressant historia! Påminner lite om Knutby-händelserna, men många gånger värre. Apropå Knutby så har ju den kvinnliga mördaren släppts men den manliga anstiftaren till mord sitter fortfarande inne. Det vore rimligare att ge dem samma straff.
@ Ekvalist
Angående Knutby så har en detalj förblivit helt obegriplig för mig. Barnflickan skaffade sig nämligen en pistol på svarta marknaden. Hur gör man det? Jag menar, jag skulle själv inte ha en aning om var jag skulle börja mitt letande och antagligen fångas in av polisen innan jag hann ställa till med något. I filmer brukar de ibland gå in på någon krog och fråga bartendern om var man får tag på illegala vapen. Bartendern pekar sedan på någon skum figur som sitter i ett hörn. Jag har på känn att det här inte skulle funka på Harry´s…
Skojigt förresten att du återupptagit dit bloggande. Alla röster behövs.
Minner meg om: En periode jobbet jeg i Kriminalomsorgen – med forbrytere som skulle ”tilbake” til livet gjennom såkalt frisoning (en viss frihet mot å arbeide eller å gå på skole).
Vi snakker om de verste gutta: voldtektsforbrytere, pedofile, serie voldtektsmenn, mordere – med mange år bak murene. Minimum 10 år. Den gang var alle jeg jobbet med etniske Nordmenn, med untak av en kar med Spansk far (1992-93) – i dag er et overveiende flertall innvandrere.
Nok om det. Poenget – disse gutta var omsvermet av kvinner – ofte med en akademisk utdannelse: lærere, sosiologer, bibliotekar og avdelingsledere i offentlig virksomhet. Som regel hadde kvinnene innledet et forhold gjennom brevveksling (før internett ja) – deretter fengselsbesøk. ”Kjærligheten” til disse virkelige dårlige utgaver av menn – gjorde at kvinnene ventet og ventet til frisoningen. Da kunne damene komme på besøk. Som regel visste damene (oftest i 35-45 års alderen) om hvilke forbrytelser ”kjæresten” deres hadde gjort.
Vanskelig å forklare – men disse damene skremte meg. Hva feiler dem? Hva har de her i gjøre? Flotte kvinner – men de var farlige og uberegnelige. Svaret – etter å ha møtt mange av dem var at de faktisk trodde de kunne endre/redde livet til disse verste av forbrytere, redde mennesker uten håp. Være prinsessen som kunne forvandle en frosk til en prins.
Trenger jeg si at damene for det meste mislyktes. Stort sett ble drømmen et mareritt.
Akkurat som genuspedagogene – i deres streben etter å skape et perfekt samfunn (for kvinner) basert på grunnløse teorier om strukturell diskriminering. Utopiske fantasier.
Det er åpenbart likhetstrekk mellom de rabiate Genusheksene og damene jeg her har omtalt – uten at jeg har evnen til å beskrive det mer presist enn jeg her har gjort eller gjøre en psykologisk analyse.
En
@ OS
Du är inne på något mycket viktigt. Det torde vara en av samhällets mest kända och spridda hemligheter att många kvinnor är sexuellt attraherade av manliga våldsverkare. Detta tema vill man dock helt tiga ihjäl, sannolikt eftersom det strider mot den kvinnliga självuppfattningen om sitt eget kön som det goda eller åtminstone godare könet.
Jag är dock inte helt säker på att det är som du skriver att dessa kvinnor tror sig kunna ”rädda” de notoriska brottslingarna. De säger visserligen att det är så, men jag misstänker att det mest handlar om dessa kvinnors egen förnekade sexualitet. Farlighet hos män är sexuellt attraktivt för dessa kvinnor, men i stället för att erkänna det ens för sig själva bortförklarar de det. Jag skulle jämföra detta beteende hos kvinnor med fullvuxna män som är besatta av tonårstjejer, dvs. ett sexuellt beteende som nog i biologiskt hänseende är ”naturligt”, men som ändå är lite udda i vår kultur.
Kopplingen till feminism finns som du antyder precis här. Alltför många kvinnor lever i förnekelse över sin sexualitet. De blir frustrerade för att sexualiteten inte rättar sig efter ideologiska föreställningar och därför projicerar de sin frustration på männen. Märk hur feminister ständigt anklagar män för att vara just sådana som vi vet att många kvinnor har sexuella fantasier kring. Män av idag är mycket ärligare här. En attraktiv kvinna är en attraktiv kvinna och det är inget mer med den saken. Kvinnorna är inte ondskefulla bara för att vi attraheras av dem (men märk väl att detta tänk nog förekommer inom diverse religioner).
Knutby-fallet är ju förbannat märkligt. Att Sara Svensson anses så lättpåverkad att hon kan övertalas att skjuta och slåss med hammare borde väl i sig vara nog för att låsa in henne för gott i slutenvården, då hon är såväl våldsam som otillräknelig, som att hon helt saknar eget ansvar för sina handlingar. Låter rent ut sagt som en livsfarlig kombination.
Bra skrivet Rick, mycket intressant.
Det som jag undrar över är hur det ser ut med mördande grupper som helt består av män. Det finns onekligen fler sådana än den typ som Manson drog ihop.
Jag misstänker att en karismatisk person kan dra till sig följeslagare ganska lätt och är då denne ledare en ondskefull mördare så har man vips ett mördarband som kan göra vad som helst. Kolla bara på Boko Haram, IS eller varför inte Hitler och hans hantlangare.
Att unga kvinnor skulle trilla dit lättare än unga män håller jag för mindre troligt men Manson visade att det var möjligt. Frågan är om männen skulle ”ta på sig sitt egna ansvar” eller som kvinnorna ovan hävda att de förts bakom ljuset av hin håle själv och därför saknar skuld?
@ Intenso
Grupper av mördande män är nog vanligare och mer spridda. I de flesta fall brukar de inte väcka samma fascination, utan hanterandet av dem är något av rutin. När grupper som IS eller Boko haram så småningom krossas kommer deras huvuden att rulla, men sedan glöms de bort.
En förutsättning för att kvinnor ska gå med i mördande grupper tycks vara att det finns en stark ledarhanne som attraherar kvinnor och att mördandet måste ikläs någon form av ideologi eller högre syfte. Män lockas också av ideologi, men det är ingen nödvändighet utan snarare en ursäkt. Faktum är att jag misstänker att män i allmänhet är alltför cyniska och pragmatiska för att verkligen tro på ideologier. De ser dem mer som verktyg för att uppnå något annat. Jag har dock inte stött på seriös forskning om dessa frågor, så mina påståenden är lite hemmasnickrade.
Vi är fortfarande fascinerade över t.ex. kvinnorna som var nazistiska bödlar, medan männen mest uppfattas som primitiva råskinn (vilket de ofta var, men inte alltid).
@Magnus: Instämmer helt
Pingback: Skattepengar kommer från pengaträdet | WTF?
@Rick:
Delar helt dina tankar här, grova våldsbrottlingar är något som attraherar vissa kvinnor. Denna artikel handlar om det.
Det är såklart en extrem minoritet kvinnor som kontaktar grova brottslingar i fängelset, men det sexuella mönstret: ”bad boy” i någon form är inte ovanligt, tvärtom. Det är ju inte utan orsak att Femtio nyanser av honom blev en fullkomlig succé.
Sexualiteten i sig är inte ett problem, förnekelsen är. Denna förnekelse av kvinnlig sexualitet leder till problem för kvinnor själva och i förlängningen för män. Därför att förnekelsen medför att det upplevs för henne som att hon bara ”råkar” falla för fel kille … varje gång. Och slutsatsen hon drar efter att ha fallit för fel kille ett antal gånger är att killar som grupp är såna. Whops så har du en radikalfeminist som hatar män.
Jag själv har samma sexualitetsmönster (inte ”kriminell” dock, med ”bad boys”). Skillnaden mellan mig och många andra kvinnor är att jag är som du skriver om män:
Min sexualitet är som den är, inte mer med den saken. Har man problem med det eller åsikter om huruvida det ”är sjukt” så rycker jag på axlarna fullkomligt oberörd. Och just den attityden eller förhållningssättet gör att man kan hitta sätt att leva med det som förgyller ens liv utan att det vare sig blir en riskfaktor för mig själv eller går ut över män (varken som individer eller som grupp) så som våra radikalfeminister håller på.
Jag har tänkt komma in på det här senare.
@ Ninni
Om alla kvinnor bara var intresserade av våldsverkare skulle inte t.ex. jag vara gift idag
Jag håller helt med dig att det inte är något fel på att kvinnor blir sexuellt attraherade av ”bad boys”. De måste bara lära sig att inse att det handlar just om det och därför sluta kräva av män i allmänhet att de ska bli någotslags dåliga kopior på kvinnor. Ytterst få kvinnor är intresserade av manliga B-klassens pseudokvinnor. Dagens feminism bedrar pojkar och unga män (och lite äldre också) för vilka ”bad boy” attityden inte kommer naturligt. De invaggar sig då i den falska förhoppningen att om de sitter och genusgråter så kommer tjejerna rusande.
I stället för feminism skulle dessa pojkar och män behöva förebilder hur en man framgångsrikt kan nå fram till kvinnor, för det funkar bra för de flesta män bara de lär sig anstränga sig på rätt sätt.
@Rick:
Jag håller helt med. Jag tror inte de drivs av abstrakta tankar om att kunna rädda någon. Varför skulle de i så fall alltid vilja rädda just psykopater och inte andra män med problem som uteliggare? De är attraherade.
Möjligtvis kan man ju tänka att väldigt många kvinnor verkar drivas av ett intresse att domesticera sin man, få honom mer engagerad i hushållsarbete och barn, få honom att lugna ner sig, få honom att foga sig efter hennes önskningar osv. Det intresset finns säkert hos de som tänder på psykopater och deras själsfränder också, vilket kan uttryckas som att man vill rädda dem, men egentligen vill de nog snarare fånga en attraktiv man. Fångandet låter mer sympatiskt om man formulerar det som att man värnar om honom.
Sedan är inte min generella uppfattning att män är mer ärliga med sin sexualitet. Många är i ett aggressivt raljerande uttryck för den alternativt undvikande och förnekande.
@ Johan Grå
Jag frågar mig om inte vissa kvinnor genom uppenbart psykopatiska män helt enkelt vill leva ut sin ”mörka” sida, utan att behöva ta konsekvenserna för sitt handlande. Mönstret verkar nämligen upprepas. Det är som du skriver typiskt för dessa kvinnor att fastna för just psykopater (och inte andra män som det s.a.s. är synd om) och, som Ninni framhåller, ”råka” göra det gång på gång
@Rick:
Ja, man bedrar pojkar och unga män … men även flickor och unga kvinnor betalar ett högt pris för det som pågår. Därför att, vilka män blir kvar i gruppen ”attraktiva män” när man inbillar pojkar och unga män att kvinnor vill ha ”B-klassens pseudokvinnor”? Män som faktiskt är farliga människor, psykopater av olika slag, som struntar högaktningsfullt i budskapet de finns kvar i gruppen medan goda och snälla män försöker att anpassa sig även om det är i strid med deras natur att vara ”B-klassens pseudokvinnor”, varvid andelen farliga män blir större i gruppen som kvinnor vanligen finner attraktiva.
Manlighet, i ett brett spektrum, faller naturligt för majoriteten män. Att det till stor del är biologiskt visar fall som David Reimer. Och heterosexuella kvinnor attraheras av det. Därför är det är ren galenskap det som sker under feminist-flaggan.
Jag kom att tänka på en händelse nu, jag tror jag pratat om den tidigare, men jag tar den igen …
Det var en man som sprang ifatt mig på en gågata i Lund. Det var en tisdag mitt på dagen. Han ville bjuda mig på middag på en restaurang. Nu var jag gift så jag tackade nej.
Om detta beteende säger vår kära feminist Axel Edgren:
Jag får lite lust att säga ”Up yours!” av det. För med det uttalandet fördöms inte bara detta beteende, utan det fördömer samtidigt min sexualitet och attraktionsmönster. Det denna raggare visade prov på var framåtanda, mod och en dos bad boy med glimten i ögat, dvs precis det jag finner attraktivt. Hade jag inte varit gift hade han legat rostigt till.
Det är ju därför jag tom minns veckodagen (Vem f- raggar en tisdag mitt på dagen på en gågata? 
) och vad jag hade på mig (absolut inget utmärkande) från denna händelse som bara var en blink i mitt liv.
@ Ninni
Tänkvärda tankar du har, eller hur jag nu ska formulera det
Jo, urvalet män för kvinnor hotar bli lite väl snävt och allt mer extremt. På den här punkten förstår jag unga kvinnors frustrationer alldeles utmärkt. Det jag däremot har svårt för att de är så infernaliskt hycklande att de inte ens vill inse problemets natur, utan föredrar att gapa.
Jag skulle säkert själv också ha blivit frustrerad som ung man om det hade gått 10 män på varje tänkbar kvinna.
@Magnus: Sara Svensson var visserligen lättpåverkad men så oförmögen till våldsamhet att hammarattacken misslyckades och att hon sedan fick leja någon för att begå mordet och mordförsöket. Någon mördare är hon inte men hon tog på sig mordet och har väl därför tagit ansvar för sina handlingar. Läs mer här:
http://www.magasinetparagraf.se/knutby
@ Maria
Den där hypotesen om att barnflickan lejt någon mördare låter inte riktigt rimlig. Det hade förvisso varit fullt möjligt att hon inledningsvis skulle ha tagit på sig hela ansvaret själv för att skydda någon annan, men även förhärdade brottslingar brukar förr eller senare klämma ur sig sanningen om de har något att vinna på det.
Att leja en mördare är säkert ännu svårare än att hitta ett olagligt vapen. Hur skulle Svensson ha kunnat fått tag på en sådan? Man måste nog vara s.a.s. i branschen själv för att hitta rätt.
Låter ju som vilken sekt som helst, feminismen tex….
@Rick: Allt går om man har pengar. Och det hade Sara, sitt morsarv på 400 000. Går nog att hitta någon som gör det för pengar. Sara sa själv att hon gick till plattan.
@Rick:
Jag kom att tänka på en annan händelse. Jag sprang på en man som var riktigt vacker på sjukhuset en gång. Vi var båda där som patienter och därför fanns inte tid att vara fin i kanten. Så jag var framfusig som få för att få hans telefonnummer. Nu är ”brottet” är preskriberat, men frågan är om det är i strid med Axels regelbok även för en kvinna, att jag raggade på ”fel plats”. Vad tror du? ;D
(Himla tur att man är gammal så man var singel långt före denna strikta regelbok skapades av feministerna)
Ja man ska komma ihåg att Manson hade en mamma som blivit prostituerad och gladeligen sålde honom som barn för sexuella tjänster för att finansiera sitt missbruk.
Jag funderar fortfarande på hur många av dem som faller för fängelsekunder som saknat eller haft frånvarande pappa… Det hade kunnat vara jag. Vi som saknar en hel del mönster för hur män ska vara…
@ Alith
Jag är säker på att andelen är rätt hög. Pappor är nog så viktiga i barns utveckling. Samhället har tenderat underskatta deras betydelse – och fortsätter göra det när man fått för sig att pappor är ett slags reservmammor, som kan träda in när mamman inte kan eller vill eller orkar.
Det finns två slags frånvarande pappor – de som är det frivilligt och de som är det ofrivilligt.
Hoppas det gått bra för dig i livet ändå. Åtminstone verkar du eftertänksam och skärpt.
@ Ninni
Jösses! Vad fick du riktigt för dig där på sjukhuset??? Söka kontakt så där bara med en främmande man mitt på ljusan dag. Sjukhusen i detta land har inga barer, så allt icke-professionellt umgänge könen emellan är strikt förbjudet.
Jag vet å andra sidan inte hur det är med caféer, för sådana bukar finnas på sjukhus. Vi måste fråga Axel om caféer är undantagna regeln att man ska bli uthängd i media om man söker kontakt. Axel har dock varit frånvarande på sistone. Vem vet om han inte haft konsultuppdrag för att återställa ordningen i Saudi-Arabien, där bekymmersamt liberala vindar har blåst de senaste åren.
@Rick:
Citatet av AE som jag använde tidigare var som han skrev igår och han brukar hänga kvar några dagar i stöten. Så har vi tur kommer han in igen och berättar om inledningen till mitt äktenskap med mannen från sjukhusets väntrum får feministisk godkänd-stämpel eller ej och redovisar huruvida caféer är tillåtet område.
Lite mer seriöst: Jag blir sorgsen av det här. Hur många par har inte börjat sin relation av en flört med en arbetskollega? Idag är risken att anmälas för sexuella trakasserier av det … Det är svårt nog för många att hitta kärleken. Varför göra det ännu svårare genom meningslösa begränsningar?
@Alith:
Det känns rimligt att sådana individer är överrepresenterade då de är överrepresenterade bland kriminella generellt.
Bad Boys är pseudokvinnor och det är vad jag tror är så tilltalande med dom. En bad boy är centrum i sin egen värld, manipulerar sin omgivning och agerar/reagerar med känslomässig drama. Han är som en kvinna men i form av en man som hon kan åka snålskjuts på vilket hon inte kan på en annan kvinna. En bad boy kan upprätthålla detta beteende hur länge som helst vilket gör att hon har svårt att bryta med honom vilket hon däremot har med en vanlig man som bara kan upprätthålla det någon månad vilket är längden för en förälskelse. Med en bad boy kan hon också leva ut sin bitchighet vilket inte går med en vanlig man som böjer sig eller en kvinna som är lika bitchig tillbaka. En bad boy är mest bara en fast och hård klippa hon kan fortsätta bitcha mot och ta de blåtiror det ger men det gör inget för hon gör det inte för att vinna utan för att leva ut ett behov av att känna var hennes gränser är.
@ExitPolicy:
Vi lägger då rakt inte samma betydelse i begreppet ”bad boy”. Det jag lägger i begreppet är raka motsatsen till pseudokvinna.
Sektbeteende, där attraktion av dömda våldsbrottslingar ingår som en komponent, är inte kopplat till kön, även om en ”patriarkal-feministisk ryggmärgsreflex” (ja, patriarkat och feminism går hand i hand, även om det kan tyckas vara en ohelig allians) vill göra gällande att det handlar om att kvinnor behöver en ”alfahanne”, en ”Rambo”, o.s.v. att avlasta sina problem på, istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.
Det finns även män, som av olika skäl attraheras av våldsamma kvinnor och skriver kärleksbrev till dessa.
Ett par exempel:
1. http://www.expressen.se/nyheter/svenska-mannens-brev-till-christine/
2. http://www.standard.co.uk/news/foxy-knoxy-tells-of-jail-marriage-proposals-6912036.html.
@Konfederationens Oömma Moder:
Visst finns det män som attraheras av kvinnor som sitter i fängelse. Se bara på Susan Atkins! Saken är dock den att dessa kvinnor oftast är attraktiva i sig, men deras uppmärksammade brott har fört dem i rampljuset där fler män får syn på dem.
@Rick:
Jag hade en bra mamma och en del sunt förnuft. Och ”turen” att ingen av mina kärleksobjekt under tonåren var intresserad av mig. De hade verkligen problem! Livet hade kunnat se annorlunda ut då…
Det gick bra för mig.