Det råkar visst vara fars dag idag. Vis av erfarenhet bryr jag mig inte om att kolla ”hyllningarna” i media. Jag vet hur det brukar vara.

Fast det finns förstås de som tjuvstartar. T.ex. Manuela Fredriksson, projektledare, mamma och jämställdhetsaktivist (läs ”Manuela Fredriksson, samhällssabotör och inavlad radikalfeminist”) som redan förra söndagen lät oss veta hur värdelösa papporna är.

Subban listar 9 punkter som hon menar på är anledningen till att papporna inte förtjänar något grattis. I princip kan huvuddelen av listan sammanfattas som att ”mammor tar ansvar när de är hemma och tar hand om barnen medans männen väljer att smita och arbeta istället”. Det är så jävla dumt så egentligen förtjänar det inte att debunkas … men jag har svårt för att låta bli. Jag granskade för nästan exakt ett år sedan Statistiska CentralByråns tidsstudie över hur män och kvinnor (ensamstående, sammanboende utan barn, och sammanboende med barn) använder sin tid. Slutsatsen jag kom till då:

När jag tittar hur siffrorna skiftar mellan de olika grupperna och aktiviteterna tycker jag att det framgår ganska tydligt att skillnaderna mellan män och kvinnor inte verkar påverkas nämnvärt när män och kvinnor slår sig samman i förhållande. Det är när barn kommer med i bilden som saker händer, och det som händer är att kvinnor ägnar mer tid åt barn och sysslor som naturligt påverkas av barn såsom matlagning och städning, knappast förvånande, medan män minskar ner fritid och studier kraftigt för att arbeta mer.

Vad mig anbelangar är siffrorna ett starkt fördömande av den politiska styrningen och genuspolitiken. Det finns knappast någon anledning att gå in och styra i skillnader som är likartade mellan singlar och [sammanboende]. Skillnader som förekommer redan i singellivet torde i hög grad vara självvalda. Riktiga förändringar i förhållandet mellan könen verkar inte bero på om de är tillsammans eller inte, utan det som är avgörande och gör att det sker förändringar, och mycket tydliga sådana, i bägge könens beteende är att barn kommer in i bilden, trots att man politiskt försöker motverka det på allehanda sätt. Så att detta sker trots alla försök till motsatsen med politiska åtgärder tyder på att det i hög grad är förenligt med vår biologiska natur och knappast något som borde motarbetas. Det skulle vara intressant att få se en undersökning som verkligen kartlägger till vilken grad både kvinnor och män vill bli hemmafru/man. Jag är ganska säker på att intresset för att bli hemmaman är ljumt jämfört med hemmafru.

Det hela stämmer också väldigt bra med hur jag uppfattar människorna ute i verkligheten. Kvinnor är kvinnor, och män är män. Istället för att bli upprörd över hur hemskt det är, blir jag lite varm inombords.

Ett par punkter från Manuelas imbecilla hjärnsläpp vill jag dock särskilt ta upp.

7. Kvinnor som lever i heterosexuella förhållanden med barn är i betydligt större utsträckning sjukskrivna på grund av utmattning, depression och stress. Well, inte konstigt när vi är de som drar hela lasset.

Gissar att männen som drar det ekonomiska lasset inte kan kosta på sig att bli utmattade, deprimerade eller stressade. De har inte heller råd att vara dumma i huvudet.

8. I en svensk undersökning, gjord på 6 000 barn i åldrarna 8–14 år, har 40,9 procent angett att de helst av allt vill prata med mamma när de är ledsna. En fjärdedel vill prata med en vän, en tiondel väljer att prata med någon annan och ytterligare en tiondel väljer att inte prata med någon alls. Först efter dessa alternativ väljer barnet att prata med sin pappa. Svenska barn låter hellre bli att bli tröstade än att gå till denna pappa vi ska fira på fars dag.

Det är så jävla dumt så människan förtjänar fan i mig en tvångströja och madrasserad cell. Jag har för mig Erik har sågat det här i ett inlägg men hittar det tyvärr inte. Men kortfattat, så lär de här siffrorna (som till och med Löfven hänvisade till under en partiledardebatt i början av 2014) komma från en tung vetenskaplig undersökning genomförd 2008 av den sociologiskt högt ansedda tidskriften Kamratposten. Resultatet de kom fram till var att den barnen helst pratar med när de är ledsna är:

• Mamma: 41 procent
• Kompis: 24 procent
• Annan: 12 procent
• Ingen: 11 procent
• Pappa: 5 procent
• Syskon: 4 procent
• Mor- eller farföräldrar: 2 procent
• Skolsköterska/lärare: 1 procent

Jag vill minnas att Erik påpekade att man inte tar upp vem barnen går till i andra hand. Det skulle rent principiellt kunna vara så att 95 % av barnen går till pappa som andrahands­alternativ, vilket då ändå skulle innebära att pappa hamnade högre som alternativ än både kompisar, syskon och ingen. Inte för att jag tror att det är så, men att bara lista förstahandsvalet ger inte en komplett bild.

Sedan skall man förstås inte bry sig om att vetenskapliga amatörer som Statistiska CentralByrån får lite andra resultat när de undersöker vilka barn pratar med när de är oroliga och bekymrade (vilket förstås inte alls är lika fint som att vara ledsen):

Att det också ändrar sig en del med åldern är förstås helt jävla irrelevant.

Efter att ha läst Manuelas artikel undrar jag om hon är mamma på riktigt eller om hon bara är surrogatmamma. Jag kan upplysa den dumma jävla kossan om att livet för en överväldigande majoritet av barn huvudsakligen består av att inte vara ledsen.

Jag kan inte påminna mig om att jag gick till pappa en enda gång när jag var ledsen (det var främst mamma som gick till mig i de fallen), men det betyder inte att vi var främlingar för varandra, eller att vår relation saknade värde. Jag pratade om en jävla massa saker med min pappa, emotionella problem hörde inte till diskussionsämnena. När pappa dog mindre än en vecka innan jag fyllde 15 var det en vändpunkt i mitt liv. Och jag kan garantera till 100 % att det inte var en vändning till det bättre, och jag hör ändå till de mer kylslagna. Manuela skulle kanske ta och prata med några av alla dem som förlorat sin far i unga år, inte därför att han svek familjen eller drog iväg med något luder efter att ha supit upp barnbidraget, utan därför att han rätt och slätt hamnade i vågrätt läge 2 meter under markytan. Jag tror åtskilliga av dem har ganska beska synpunkter på Manuelas text. Personligen upplever jag den nästan som en personlig förolämpning. Jag önskar att jag hade fått gratta far lite fler gånger på fars dag.

Manuela Fredriksson är, vad mig anbelangar, inte värdig att vara mamma. Hon är över huvud taget inte lämplig som sällskap åt barn. Inte ens upp-och-nedvänd som en ekborgsk spar-bössa. Möjligen som kaktusbehållare.

Om hon verkligen vill bli tjänlig som mänskligt sällskap föreslår jag att hon varvar de antidepressiva och antipsykotiska medicinerna med stora doser kalk.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.