I Aftonbladet igår kunde man läsa:
När mor- eller farföräldrar rycker in och hjälper till under småbarnsåren, så kan det ha rena hälsoeffekter. Ny studie visar att risken för att barnbarnen ska drabbas av fetma minskar. […] Det visade sig att när mor- eller farföräldrar relativt ofta hjälper till med markservicen ökade chanserna att de små barnen får vettiga kostvanor.
– Trots att svenska föräldrar har avlastning genom förskolan är hjälp från familjen fortfarande viktig. Föräldrarna kan då lägga mer tid på att handla hälsosam mat och att fokusera på vad barnen äter. Den möjligheten har inte stressade föräldrar, säger docent Paulina Nowicka vid KI.
När vår son föddes var tre av hans mor- och farföräldrar unga pensionärer. Då mina svärföräldrar bodde på fem minuters gångavstånd, så kan jag intyga att närvarande och aktiva mor- och farföräldrar är ovärderliga som småbarnsförälder. De kom nästan varje dag, ibland ”bara” på 5-minutersvisit med en bukett blommor till mig (svärfar älskade snittblommor och köpte ofta till mig och mor) eller för att mor hade gjort storkok som ”behövde ätas upp”. Men när det behövdes stannade de så länge vi behövde dem och var det något så var det bara för oss att lyfta på luren. Aldrig var de påträngande, utan bara ett helt fantastiskt stöd.
– Att jag hjälper till gör att barnbarnen får ytterligare en vuxenkontakt och det tror jag är bra för deras utveckling.
Ja, det är bra för deras utveckling. Vi hade alla olika roller i vår sons ögon, farfar han var Berättaren. Han var uppvuxen i barnrikehus, började arbeta som 9-åring och hade upplevt Sverige under krigsåren. När vår son ville höra berättelserna från förr klättrade han upp i farfars knä, lutade sig mot hans axel och sög i sig varje ord om fattigdom, om matransonering, om rädslan att gå från kuskens stall i mörkret efter jobbet … om allt det där mörka farfar som barn och ung vuxen hade upplevt. Men också om allt det ljusa, om lekar och bus, om hur de tillverkade sina leksaker själv och om när han ärvde sitt första instrument och började sin bana till musiker.
Det gav en allmänbildning vi aldrig lika effektivt kunnat ge vår son, och det gjorde honom ödmjuk inför all den välstånd vi idag gärna tar för givet. Det tränade honom också i att umgås över generationer. Och för det är jag för evigt tacksam för det privilegium det var att ha dem nära.
Och när farfar berättade frigjorde han tid för mig och min man till att få undan alla måsten och laga bra mat åt familjen.
Men varför berättar jag om detta på GenusDebatten? Jo, det jag reagerade på var Aftonbladets rubriksättning:
Mormor på besök bra för barns hälsa [min emfas]
Finns inget i artikeln som talar om att det behöver vara ”mormor”, det står mor- och farföräldrar.
Hade förmånen att ha alla fyra kvar långt upp i tonåren. Tacksam för att ha fått höra både om krigsåren och decennierna däromkring.
@Kristian:
Det var faktiskt värdefullt för mig med att få höra farfars berätta för sonen. Även om man läst om tiden, så blir det en helt annan upplevelse när det berättas ur ett självupplevt perspektiv. Det hade jag aldrig upplevt innan. Vi hade dem kvar upp i sonens tonår med och när jag berättade för sonen om inlägget så sa han: ”Skulle jag peka ut en viktig manlig förebild som betytt mycket för mig, så är farfar ett självklart val för det sätt han offrade sig för familjens bästa.”
@Förtydligande:
Det jag fann tragikomiskt kanske inte framkom så tydligt? I vår tid är melodi att det är så viktigt – inte minst från medierna – att ”inte reproducera unkna könsnormer” och så gör de en sån rubriksättning. Finns det något som borde utmanas så är det att kvinnan/kvinnorna är DEN viktiga för barnen. Kvinnor o män är viktiga båda och fyller ofta olika funktioner för barnen.
Jag funderade precis på den här frågan under midsommarhelgen när min tonårsdotter lade ut fiskenät med sin farfar. Det är annorlunda än att baka med farmor, men jag skulle inte rangordna aktiviteterna.