Ingen som följer mig har väl kunnat undgå att jag är ett hängivet fan av en manlig skräckrockare med kvinnligt namn. När Amazon i sitt andra inlägg tog upp relationsvåld och sexuellt våld såg jag min chans att lägga in låten Only Women Bleed i slutet av inlägget. Jag hade länge suttit och tryckt på den, jag ville ha med den som en emotionell emfas men skrev inte själv något där den passade. Men Amazons inlägg om relationsvåld var perfekt.

Alice hade gjort sig känd som en kontroversiell ”chock rocker” med magstarka texter och scenshower som innefattade avrättningar med giljotin eller hängning. Den första reaktionen till låten var ofta ”Va, är det verkligen Alice Cooper?”, men den har sedan dess snarare blivit ett kännemärke för honom. Många har spelat in versioner av den genom åren, och Slash från Guns&Roses har använt den som intro till Knockin’ on Heavens Door, men den verkar särskilt ha fångat kvinnors hjärta, för bland de som gjort covers på den hittar man bland andra:

• Tina Turner, 1999 på sitt album Ike & Tina Turner – The Best of MusikLaden,
• Carmen McRae 1976 på albumet Can’t Hide Love,
• Julie Covington (som sjöng på originalversionen av Don’t Cry for Me Argentina) på sitt album 1978,
• Etta James 1978 på albumet Deep in the Night och 1999 på albumet Heart of a Woman,
• Lita Ford 1990 på albumet Stiletto,
• Tina Arena på plattan Songs of Love & Loss 2 och
• skådespelaren Madeline Martin framförde den i sin roll som Rebecca ”Becca” Moody i tv-serien Californication.

Egentligen borde feminister ha välkomnat låten, eftersom den handlade om relationsvåld, och tog upp det empatiskt ur kvinnans synvinkel, men när man nu ser det i backspegeln borde man väl ha begripit att den skulle göra feministerna upprörda och att de på sitt vanliga bakvända sätt skulle tolka den som sexistisk. De var så påstridiga så att när den släpptes på singel kortade skivbolaget ner titeln till bara Only Women. Lite ironiskt med tanke på att Wensday sedan framförde den i en video mot relationsvåld (spelningen som videon baserar sig på gjordes vid Alice Coopers julshow i Phoenix, Arizona, med Dick Wagner på gitarr). De statistiska uppgifterna i videon tål att ifrågasättas, men låten är onekligen väl vald.

Jag misstänker att feministerna har ändrat ståndpunkt med åren, om inte annat så har den lite skumma (men i mitt tycke ganska bra) feministiska sångerskan Tori Amos gjort sin version av den.

Sist men inte minst bör nämnas att Dick Wagner har med en version på sitt soloalbum Rock HitStory från 1995, och även om han kommer sist i min lista, så var han egentligen först. Det var nämligen ingen annan än just Richard Allen ”Dick” Wagner som ursprungligen skrev låten. Men texten var – enligt honom själv – bedrövlig, så den låg och skräpade till 1975 när han började samarbeta på allvar med Alice Cooper i utgivningen av temaplattan Welcome to My Nightmare, då de omarbetade den till den succé den kom att bli.

Förutom Alice har Wagner arbetat med bland annat David Bowie, Kiss och, inte att förglömma, Lou Reed. Jag skrev ett inlägg efter Lou Reeds bortgång i höstas. Jag tar mig friheten att citera ett stycke av mig själv:

För ett par veckor sedan utbredde jag mig lyriskt för Ninni om Dick Wagners och Steve Hunters eminenta samspel på gitarr och nämnde då hur fantastiskt deras gitarrintro var på Sweet Jane på Lou Reeds live-platta Rock’n’Roll Animal. Döm om min förvåning när det visade sig att Ninni inte hade en aning om vem Lou Reed var.

Jag antar att om man inte känner till Lou Reed, så lär förmodligen Dick Wagner också vara ett okänt namn. Gibson (en av de verkligt stora gitarrtillverkarna) satte för övrigt det ovan nämnda gitarrintrot i Sweet Jane på plats 25 i sin lista över de femtio bästa gitarrsolona genom tiderna.

Även om Dick Wagner redan 1972 – upptäckte jag till min förvåning idag – gjorde sin första insats för Alice redan 1972 på plattan School’s Out och faktiskt gjorde inhopp på samtliga plattor fram till den ursprungliga Alice Cooper-gruppen splittrades, så började det egentliga samarbetet som han är känd för 1975 med Alices första soloalbum Welcome to My Nightmare, där då just Only Women Bleed blev en stor hit.

Min första konsert någonsin var också Welcome to My Nightmare som jag såg på Scandinavium i Göteborg 1 september 1975. Detta var ungefär 2 månader efter min far plötsligt hade gått bort, och plattan Welcome to My Nightmare var nästintill en livlina för mig den hösten och har för alltid fått en särskilt betydelse för mig. Showen var då troligen världens mest påkostade, och skulle helt klart vara sevärd än idag, men jag lämnar alla teatraliska finesser därhän. Showen filmades någon vecka senare i Storbritannien och gavs ut som film, sedermera släppt på DVD. Tyvärr har de sabbat en av höjdpunkterna, en gitarrduell mellan Dick Wagner och Steve Hunter, där de i svarta slängkappor och höga hattar utmanade varandra under några magiska oförglömliga minuter. Jag hyser för övrigt starka misstankar om att det är detta som inspirerat Slash i Guns&Roses till att anamma sin image. Var gång jag ser honom med hög svart hatt kommer jag att tänka på Dick och Steve i sin gitarrduell.

Dick Wagner arbetade sedan mycket tillsammans med Alice och gjorde många framgångsrika inhopp också hos andra artister, men 2007 fick han både hjärtattack och stroke och var dödförklarad vid ankomsten till Scottsdales sjukhus, men tydligen lyckades man få liv i honom igen, för efter 2 veckor i koma vaknade han, då med en förlamad vänsterarm.

Under konvalescensen fortsatte han att skriva sånger och började skriva sina memoarer. De fick ett entusiastiskt mottagande när de 2012 gavs ut under titeln Not Only Women Bleed, Vignettes from the Heart of a Rock Musician (ung. ”Inte bara kvinnor blöder, ögonblicksbilder från en rockmusikers hjärta”), och boken har bland annat fått fem internationella utmärkelser. Dick Wagner har haft återkommande hälsoproblem med hjärtattacker, demensproblem, hjärnkirurgi och pacemaker men har de två senaste åren ändå lyckats återvinna sin förmåga att spela gitarr och har turnerat, skrivit sånger och producerat musik. Han fick dock nyligen en infektion i lungorna efter ytterligare en hjärtoperation.

Mig förefaller det smått ironiskt att de som jag upplever är de som verkligen har varit normbrytare och samtidigt visar sig besitta verklig empati inte har det minsta gemensamt med feminister utan snarare är maskulina rockmusiker.

Jag har ännu inte läst Dick Wagners memoarer, men har absolut till avsikt att göra det. Jag förmodar att de, som sig bör, inleds med att han föds 14 december 1942.

Igår slutade Dick Wagner blöda.