Sofia Johansson uppmärksammade på A Voice for Men’s facebookgrupp en artikel i Metro om hur man nu måste göra något kraftfullt för att öka jämställdheten på högskolorna.

Sofia Johansson

Metro-artikeln kan läsas här (arkivkopia). Det är Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, som lägger ut texten om det feministiska perspektivet på högre utbildning.

Vid högskolan i Sverige studerar omkring 400 000 studenter på heltid eller deltid. Tiden som student är också för många en viktig del av livet där grunden läggs för personlig utveckling och för framtida livsval. Högskolan är dessutom den största statliga verksamheten i Sverige sett till antalet anställda.

Tyvärr är denna viktiga verksamhet långt ifrån jämställd. Många politiska reformer har genom åren genomförts på jämställdhetsområdet, men vi ser att vissa problematiska mönster kvarstår. Könsbundna föreställningar påverkar fortfarande studievalen och kvinnor och män ges olika förutsättningar att klara sina studier. Samma sak gäller forskarkarriären. Trots att vi är världsledande när det gäller kvinnors deltagande på arbetsmarknaden så är endast 25 procent av professorerna kvinnor.

De flesta som tittat alls på högskolevärlden har säkert noterat att det länge varit en högre andel kvinnor än män. Hellmark Knutsson nämner inte detta förhållande med ett ord i sin artikel.

Det är ju en minister som har skrivit artikeln, så vi skulle kunna förvänta oss att även om hon inte själv läst på, så har åtminstone någon i hennes stab gjort det. Det jag kommer presentera här kan alltså inte vara okänt för Hellmark Knutsson.

Ur Universitet och Högskolor, Årsrapport 2015, sid 10:

Det är fler kvinnor än män bland studenterna på grundnivå och avancerad nivå. Så har det varit sedan högskolereformen 1977 då kvinnodominerade utbildningar som lärar och vårdutbildningar införlivades i högskolan. Höstterminen 2014 var 59 procent av studenterna kvinnor och 41 procent män och ungefär så har könsfördelningen sett ut i många år. Bland de examinerade på grundnivå och avancerad nivå läsåret 2013/14 var könsfördelningen ännu något skevare: 64 procent kvinnor och 36 procent män.
I utbildningen på forskarnivå är könsfördelningen totalt sett jämn, vilket delvis beror på att männen är i majoritet bland de utländska doktoranderna. Bland de svenska doktoranderna är kvinnorna något fler än männen. Sammantaget var 47 procent av doktoranderna kvinnor och 53 procent män 2014 och ungefär så har fördelningen varit under många år. En förklaring till att könsfördelningen skiljer sig från den på grundnivå och avancerad nivå är att övergången till forskarutbildning varierar mellan olika utbildningar. Lägst är övergången från vissa utbildningar som till stor del domineras av kvinnor.

Rapporten förklarar också den långsammare ökningen av kvinnliga professorer. Eftersom antalet kvinnliga professorer fördubblats de senaste 10 åren, ligger det närmast till hands att gissa att den aktiva diskrimineringen av män har minskat något.

En förklaring till att ökningen av andelen kvinnliga professorer har avtagit är att de nyrekryterade professorerna har varit färre under de senaste åren. Om lärosätena inte rekryterar nya professorer är det betydligt svårare för dem att påverka könsfördelningen.

Man är alltså fortfarande inne på att fler kvinnor än män skall rekryteras till professorstjänster, men konstaterar uppgivet att man inte kan göra så mycket när det inte finns så många lediga tjänster. Att det stabilt är fler kvinnor än män på högre utbildningar är alltså inget problem; att det är fler manliga än kvinnliga professorer är det, trots att trenden alltså pekar mot en jämnare könsfördelning.

Vore det inte mer angeläget att försöka bryta de snedfördelningar som inte ens visar någon trend – givet alltså att det ens är ett problem att ett visst område inte har en jämn könsfördelning?

Mer i detalj ser det ut såhär i antagningen till olika utbildningar:

Behöriga förstahandssökande 2015

Könsfördelningen bland de sökande till många av de stora yrkesexamensprogrammen var mycket ojämn. Störst skillnad mellan könen fanns på sjuksköterskeutbildningen och socionomutbildningen där 84 respektive 83 procent av de behöriga förstahandssökande hösten 2014 var kvinnor. På högskoleingenjörs- och civilingenjörsutbildningen var istället andelen män 75 respektive 70 procent. Exempel på yrkesexamensprogram med jämn könsfördelning är civilekonomprogrammet med 49 procent kvinnor och läkarprogrammet med 59 procent kvinnor av de behöriga förstahandssökande.

Vi har alltså ett ’problem’ att redan de sökande till högskolan fördelar sig lite könsstereotypt, och de mest ojämställda av alla är de kvinnodominerade utbildningarna, följt av ingenjörsutbildningarna, som är kraftigt mansdominerade. Vi har tidigare skrivit om hur man aktivt arbetat för att öka andelen kvinnor i ingenjörsutbildningen, så allt talar för att det inte är kvinnodiskriminering som ligger bakom siffrorna. Ninni visade också hur manliga forskare ofta jobbar mer, publicerar mer och har längre karriärer än de kvinnliga. Vi återgav även hur vår toleranspristagare Josefin Utas uppmärksammade regeringens ’feministiska’ satsningar – dvs på kvinnor – och undrade vad det kallas när man satsar på män – ’antifeministiskt’?

Könsfördelning över tid

När vi tittar på utvecklingen över tid, ser vi att det var mer ’jämställt’ före 90-talet, då andelen kvinnor under ett årtionde ökade kraftigt. Sedan dess har kurvorna löpt någorlunda parallellt, men nu med en påtaglig kvinnlig dominans.

Jämställdhetsministern väljer alltså att undvika att nämna hur den ojämställdhet som finns på högskolorna nästan enbart är till kvinnors fördel, och dessutom beror på aktiva och uthålliga åtgärder för att gynna kvinnor på mäns bekostnad. Det enda som tydligen sticker i ögonen är att man på några områden ännu inte lyckats etablera kvinnlig dominans, trots ihärdiga försök.

Och den långsammare ökningstakten av andelen kvinnliga professorer (notera: fortfarande ökar andelen kvinnor) beror alltså inte på att man diskriminerar mindre, utan på att det helt enkelt inte varit lika många lediga professurer. Det är oklart vad Hellmark Knutsson tycker att man borde göra åt detta: skapa nya professurer inom kvinnodominerade områden? Sparka eller tvångspensionera några manliga professorer?

Hursomhelst, i den mån det förekommer diskriminering är det fortfarande till kvinnors fördel. Det är bara inte tillräckligt för att tillfredsställa en feministisk minister.