I den första delen så tog jag upp Åsa Erlandssons sex exempel på Genusbråk. Här kommenterar jag hennes efterföljande diskussion som börjar med följande stycke:

Och jag skulle kunna gå on and on, men ni fattar. Listan innehåller det som ingen människa, man eller kvinna, vill ha.

Problemet med påståendet att listan skulle innehålla det som ingen människa vill ha, är att det långtifrån är det enda som listan innehåller. Den innehåller andra saker som exempelvis öppna samhällen vars medborgare har stor frihet som individer. Märkligt nog så argumenterar Åsa Erlandson inte alls för vilken sorts samhälle som krävs för att få bort sådana beteenden eller hur det samhället skulle vara ett bättre alternativ. Hon reducerar istället hela samtalet till den ekonomiska principen om vad vi vill ha – och vad vi inte vill ha.

Mänskliga kulturer fungerar dock inte på det viset. Mänskliga kulturer fungerar enligt principen att vi väljer några få saker vi verkligen vill ha och sedan får vi andra saker på köpet vare sig vi vill ha dem eller inte. Observera att det viktigaste inte – som Erlandson verkar tro – är vad vi vill bestämma. Betydligt viktigare är vem vi menar med ”VI”. Vad jag menar med ”vi” är alla människors samlade beslut i vardagen, hur de väljer att leva sina liv. Vad Erlandson menar med ”vi” verkar främst vara hon själv och förtryckta grupper som hon vill representera.

Men i den riktiga världen räknas allas beslut – inte bara förtrycka gruppers.

Erlandson går vidare till själva genusfrågan. Det är oklart exakt vad hon menar men det verkar låta något i stil med att folk som påstår det gått för långt i kampen för den förtryckta har fel för kampen kan aldrig gå för långt – bara nå jämvikt. Vidare så färgas krönikan av det ”strukturtänk” enligt vilket man inte kan lösa specifika problem för enligt anhängare av strukturtänk så hänger allting ihop och sålunda måste allt ändras med samhällsomdanande revolution.

Ändå finns det de som påstår att ”jämställdheten har gått för långt”. Det är så absurt att man baxnar. För jämställdheten kan per definition inte gå för långt, bara uppnå ett jämviktsläge

Det är efter omständigheterna förståeligt att hon blir förvirrad. I dagens läge betyder jämställdhet nämligen antingen jämvikt i rättigheter (formell jämställdhet) eller jämvikt i resultat (materiell jämställdhet). Om man stödjer iden att människor skall ha jämvikt i rättigheter så kan man inte stödja idén om jämvikt i resultat där en självutnämnd elitklass av byråkrater gör karriär på att styra in människor i önskade fållor. Skall människor ha lika rättigheter så fungerar det inte med en verksamhet där det blir bläh och usch när grupp A gör en sak men toppen och wow när grupp B gör exakt samma sak.

I ovan grymt pedagogiska video från: ”Kollen om Genus – Därför är jag inte längre feminist” ges en utmärkt presentation av det kontraproduktiva med att jaga 50-50 förhållanden. Videon är i två delar, den andra delen hittar ni efter detta stycke. Så se videoklippen och/eller läs inlägget. Det är en mycket informativ genomgång av alla de saker som slår fel när människor har attityden att det viktiga är jämvikt i resultat.

Åter till Erlandsons krönika:

Det jag saknar på listan är männen. Inte som förövare, utan som offer för ett samhälle som inte alls är något under av jämställdhet även om vissa inbillar sig det.

Vad jag sade om mänskliga kulturer längre upp är lika sant för mänskliga samhällen. Människor är inte offer för ”samhället”. Det är tvärtom så att samhället bestäms av människorna. Och inte bara rätt sorts människor (förtryckta och deras talespersoner) utan alla människors vardagsbeslut. Däremot blir människor definitivt offer för de politiker och byråkrater som måste få ännu mer makt för att Erlandsons önskemål skall kunna uppfyllas.

Om det är något vi med säkerhet vet från historien är det att sådan makt korrumperar. Sålunda spelar det ingen roll vilka fina mål som sätts upp. Metoden som behöver användas leder i sig till långt värre saker än den skall bekämpa. Vidare så finns ett till stort problem med strukturtänk och det är frågan om kausalitet (orsakssamband). Är verkligen vad Erlandson förespråkar det bästa – eller ens det enda sättet – att lösa de problem hon tar upp? Låt oss titta efter.

Pappor som inte vågar ta pappaledigt för chefen

Om det nu är rädsla för chefen som är orsaken att pappor inte tar pappaledigt – vilket långtifrån är garanterat – så borde den enklaste lösningen vara att ge chefen mindre makt i frågan.

pojkar som älskar att dansa men som låter bli för att inte bli mobbade

Då är ju problemet inte att pojkarna inte får dansa – utan att mobbarna får mobba. Argumentet förutsätter alltså att vi inte gör något åt det riktiga problemet – mobbningen.

eller på ett större samhällsplan: ensamhet, våld, alkoholism och självmord där varenda punkt är överrepresenterad av män och där varenda punkt bottnar i den snäva mansrock som killar tvingas ta på sig redan i dagisåldern.

Och där kom som väntat tänket a la Rosseau fram. Rosseaus grundläggande ide var den romantiska teorin om alienationen: Att människor av naturen är fina varelser som förstörs av det moderna samhället. Samhället ifråga beskrivs sedan lite olika beroende på behov men vanligt förekommande formuleringar är ”systemet”, ”kulturen”, ”normer” och ”strukturer”. Lägg märke till att de två sistnämnda är i plural. Det beror sannolikt främst på att de populariserades först efter att postmodernismen deklarerat att det finns ingen stor sanning – bara flera små sanningar.

En annan sak ni kan lägga märke till är att det sätt hon beskriver den ”snäva mansrocken” aldrig används för att beskriva exempelvis om den ”snäva arabiska rocken” eller den ännu snävare ”somaliska rocken”. Lika uppmuntrat att beskriva män i dessa generalla termer lika strängeligen förbjudet är det att använda SAMMA TERMER när man beskriver invandrare från andra världsdelar. De är alltså mycket väl medvetna om problematiken i att beskriva grupper av människor på det sättet. Bara det att de helt skiter i det när det handlar om könet. Där sitter skon plötsligt på den andra foten. 

Så eftersom jag inte ser några uppsträckta händer nu, eftersom ingen vill ha det här, så kan vi väl sikta på att nästa års lista ska vara mycket kortare. Eller allra helst: Inte existera alls. Gott nytt år! Jag hoppas 2014 blir ett genusbråkfritt år.

Jag har en bättre idé: Vad sägs om en Rousseau-bråkfritt år? Om offren för 68-generationens skola slutar försöka inbilla oss Rousseaus bild av samhället stämmer så slipper vi slösa tiden på att förklara alla de sätt på vilka Rousseaus bild av samhället visat sig vara trams. Problemet med hans ideer är nämligen att det finns massiv bevisning för att de är felaktiga från grunden och upp.