Twitterdiskussionen ifråga. Klicka för full upplösning.
Häromdagen hamnade jag i en diskussion på Twitter med en användare som menade att mansrättsaktivister (MRAs) var lika villiga att iklä sig offerkoftor som feminister av diverse slag. Själv håller jag inte med, även om det säkerligen förekommer emellanåt. Som exempel länkades en halvgammal text skriven av Alison Tieman för AVfM. På det stora hela tror jag dock att vår tvist handlade om hur vi ser på just ordet offerkofta, varför jag lovade att ge min syn på saken här där jag kan använda fler än 140 tecken.
Jag menar att det är viktigt för samtalet att hålla isär begreppet ”offerkofta” ifrån dom som ger en mer generell beskrivning av en grupps utsatthet, eller en annan grupps maktställning, i ett givet sammanhang. I vissa fall kan kanske gränsdragningen vara hårfin, men på det stora hela skulle jag säga att det (såsom jag ser på orden) rör sig om två distinkt skilda begrepp.
Wikipedias definition är glasklar, men helt subjektiv och enbart en mening lång: ”’Offerkofta’ är ett begrepp som används för att antyda att en person eller grupp ser sig själv som offer på ett enligt avsändaren förstorat eller felaktigt sätt.”
I min språkförståelse är ordet mer objektivt beskrivande och innehåller fler komponenter än enbart en meningsskiljaktighet, nämligen:
- Uttryckt åsikt om särskild utsatthet eller offerstatus (generellt eller i givet sammanhang),
- med syfte att väcka empati för den ena (oftast egna) gruppen delvis genom att förneka dess agens,
- samt ofta att utmåla den andra gruppen som ond, hänsynslös eller likgiltig.
- Målet är att slippa känna ansvar för sin livssituation eller,
- att tillskansa den första gruppen privilegier,
- eller att sätta restriktioner på den andra gruppen .
Vi kan diskutera detaljerna här, men jag vill understryka vikten av punkterna 4 till 6 samt att punkterna 2 och 3 avhandlar hur den påstådda utsattheten eller offerstatusen uppstod. Där finns ett visst utrymme för subjektivitet, men det finns alltså i begreppet inget utrymme för sanningshalten i grundpåståendet.
I korthet, offerkoftor används (enligt min mening) dels för att slippa ta ansvar för effekterna av sina egna handlingar och dels för att spinna så kallade hotnarrativ (som jag avhandlat tidigare). Sanningshalten och riktigheten i Tiemans text är ett ämne för ett helt eget inlägg, men helt irrelevant när vi diskuterar huruvida hon iklär män offerkofta. Jag är villig att medge att texten ger uttryck för punkt 1 och till del punkterna 2 och 3, men med tanke på sättet det görs på och att syftet med texten är att diskutera heterosexuella relationer som fenomen snarare än att demonisera endera gruppen så är jag inte villig att här använda begreppet ”offerkofta”.
Tankesättet att Alice Tieman skulle ikläda män offerkofta är helt främmande för mig. Offerkoftandet handlar, enligt min mening, alltid om att man tar på sig själv, eller den egna gruppen, koftan. (Och hur sympatetiskt inställd Tieman än är till män så är hon själv inte man, och kan därmed inte offerkofta män). Det som annars utmärker offerkoftandet är just det där med att förneka sin egen agens. Det är alltid någon annan som är skyldig och man själv är vit som snö och hade inget att göra med att man drabbades av vad det nu än var man drabbades av.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): ”Alice”
Alison.
Jag skulle vilja använda begreppet även för när en person gör precis samma sak, fast med en annan grupp än den egna. Jag ser inte poängen med att exkludera det ur begreppet?
@Kollen:
Jag blandade nog ihop henne med Alison Cooper.
Min invändning handlade väl mest om det etablerade språkbruket, inte att det nödvändigtvis skulle vara logiskt fel. Det brukar heta att någon ”tar på sig offerkoftan” som uttryck, vilket då innebär att det är en reflex handling som automatiskt inbegriper den som utför handlingen. Jag tror aldrig jag har hört det användas som att sätta på någon annan en offerkofta. Som sagt, det bara låter främmande och konstigt. Men man kan givetvis klistra en offerstatus på någon annan. (Det gör ju manliga feminister som t.ex. Claes Borgström ifråga om oskyldiga kvinnor som aldrig har något ansvar för sexuella situationer de hamnar i.)
Utan att gå in på de semantiska detaljerna, finns det väl alltid ett visst intresse att framställa sin egen grupp som offer.
Om man tittar på den klassiska svenska debatten från, låt oss säga 1970 till 1990, så stod den i princip mellan olika grupper av socialister och folk som på olika sätt definierade sig i motsats till dessa. Båda lägren försökte väl att dra på sig offerkoftor?
De röda ansåg att de levde som utsugna och exploaterade av ”kapitalisterna” och de blå att de satt i ett extremt skatte- och regleringsförtryck.
Frågan är om man inte kan gå ett steg länge och säga att nästan all debatt blir både meningslös och ointressant om ingen anser sig vara ett offer. Vad finns det att prata om, om alla anser att de i stort är rättvist behandlade?
Sen håller jag självklart med om att denna tendens helt har spårat ur i mycket av dagens debatt.
@Utlandssvensk:
Ja, det är därför jag vill komma bort ifrån att kalla allt för offerkofterier så snart någon hävdar sig ha ett problem eller blir orättvist behandlade. Det har liksom en lite större, långtgående mening enligt mig.
@Kollen:
Något utanför direkt GenusDebatt, men-men hänger på gärsgårn.
Mera fundering, denna tid ”offerkofta”, tidigare generation ”gråtan” , galär-piskarna/Advokatsamfundet ”och du är givet helt oskyldig”.
Bakom eländet ligger givetvis att styra beteende i tänkt riktning och dock, just då.
Angående beteendestyrning och oss Sverige Tag en extra titt av sista 2 stycke av Peter Krabbe.
https://peterkrabbe.wordpress.com/2016/09/03/nar-snaran-dras-at/
Jaadu Utlandssvensk, hehe, känner du vindilen?
För mig innebär ”att ta på sig offerkoftan”/”klä på någon offerkoftan” att offret inte har ett val och inte själv kan göra någon handling för att komma ur sin situation. Personen/gruppen är någons villebråd (easy prey).
En person/grupp kan vara orättvist behandlad, t ex en minoritet i ett land. ”Orättvist behandlad” innebär inte för mig med samma automatik att man tappar val och handlingskraft.
Som samhälle ser jag det som förödande att göra personer/grupper som offer, det tror jag passiviserar både beslutsfattare och personen/gruppen. Att fixa lagar och regler så att en tidigare orättvist behandlad grupp får val och kan komma ur sin situation är dock ett samhälles uppgift.
Undantag finns, t ex barn vs pedofiler.
Jag tycker inte Alison T klär på män en offerkofta. Snarare beskriver hon dating/parbildning och mäns respektive kvinnors drivkrafter för detta, där båda parter vinner och förlorar. Det som kan uppröra en del kanske är tanken att män kan vara förlorare, det går emot feminismens tanke om att män alltid gynnas.
Ett av de mer kontroversiella påståendena i Alison T’s är kanske att män skulle ha begränsat med spermier och behöver ransonera. Nu säger hon förstås inte att det är en situation som de flesta män befinner sig i, men hur fungerar det rent anatomiskt?
Det visar sig att några modiga studenter har ställt upp på en ”sperm depletion”-studie. Artikeln nämner att massor av forskning gjorts på avelstjurar, och de tänkte väl att det vore kul att göra samma slags experiment på män. Under en 10-dagars ”depletion period” fick de samla in så många ejakulationer som de mäktade med, vilket blev ungefär 2.4 per dag.
Efter uttömningen (!) körde man ett sampel om dagen i 24 dagar, följt av 2/vecka i 104 dagar, och slutligen 2/vecka under en kontrollperiod på 52 dagar.
Antalet spermier per sampel återhämtade sig aldrig under hela 6-månadersperioden som följde.
Om offerperspektiv (Threat narratives), med utgångsläge i Alison Tienan.
”Threat Narrative Tropes förklarar hur offerperspektiv stänger av människors sympatier för sårbara personer genom att skapa intrycket av att de inte är människor utan farliga ”andra” Mekanismen man spelar på kan enklast sammanfattas: ”Get them before they get us!” Offerperspektiv definierar förtryckaren som offer och måltavlan som förövare vilket ger förtryckaren moraliskt överläge i förhållade till måltavlan.”
http://genusdebatten.se/offerperspektivets-makt/
”Som en följd av (ras)krigen i Rwanda har den värsta konflikten sedan andra världskriget utkämpats mellan olika gerillor i Kongo. Dess efterspel pågår ännu och är världens idag värsta konflikt. I Sverige är den kanske främst känd för alla våldtäkter. Ofta nämns alla kvinnor (30%) som har utsatts för sexuella övergrepp i Kongo. Mer sällan nämns att även 22% av alla män utsatts för sexuella övergrepp inom samma konflikt.”
http://genusdebatten.se/offerperspektivets-makt-del-2-krigen-i-kongo/