Det har blivit dags att börja summera den senaste tidens stora konflikter mellan den så kallade nördkulturen och massmedia. Det kommer att krävas flera inlägg på det här ämnet, inte minst för att beskriva #GamerGate vars effekter nu uppmärksammas även i svenska massmedia. Först ut var Ninnis svar: ”Nej Anna Troberg, det är dags att ”gilla olika”

Anna Trobergs text är i sig en replik på Magnus Edlunds Aftonbladet-krönika ”Förbannade kufar, Om näthat, rasism och sexism inom nördkulturen”. Då denna krönika tydligt visar flera av problemen med dagens journalistik är det med den jag börjar min analys. Rubriken sätts inte nödvändigtvis av skribenten och inledningen är symboliskt nonsens men sedan kommer hans definition av den berörda gruppen människor:

”Nördkultur”, vad är det? Jo, det är ett slarvigt namn på en rad olika intressen som fram tills helt nyligen bara varit en angelägenhet för en liten skara entusiaster. Till exempel rollspel, tv-spel, superhjältar, fantasy, science fiction, skräck, bräd- och figurspel.”

Hade jag skrivit en krönika om den amerikanska filmindustrin i samma amatörmässiga och nedlåtande stil som han skriver om nördkultur hade definitionen kunnat låta något i stil med:

Hollywoodkultur vad är det? Jo, det är ett slarvigt namn på en rad olika intressen som dominerar masssmedias nöjessidor trots att de har ingen som helst betydelse för de flestas liv. Till exempel kändisars fester, drogmissbruk, svindyra kläder och sexliv.

Nu kanske ni tycker att exemplet är överdrivet? Hollywood med alla sina pengar och stjärnor är väl inte jämförbart med nördkulturen eller? Faktum är att det är det i hög grad är här skon klämmer: Enbart den del av nördkulturen som består av dataspel omsätter idag mer pengar än Hollywood. Och än värre för media, detta är inte ens något nytt.. Ni kunde läsa i The Guardian ”Videogames now outperform Hollywood movies” redan 2009.

”Nördar har ägnat sig åt sitt, och omvärlden har skitit i vilket.”

Nej, det är inte omvärlden som har skitit i vilket. Det är massmedia som har skitit i vilket och om man före internetåldern var ignorerad av massmedia så kunde man givetvis inte nå andra än entusiaster heller – rätt enkel logik eller hur? Folk i allmänhet struntade alltså inte i nördkulturen, de nåddes inte av den överhuvudtaget. Massmedia har helt enkelt diskriminerat nördintressen i åratal för deras chefer och deras redaktörer ansåg att nördar var losers från första början. Its that simple.

Så här i efterhand har medias disriminering av nördkultur visat sig vara ett misstag av episka proportioner för oj vad många människor som lärde sig klara sig utan massmedia plötsligt. Och oj vilken konkurrens de saker som massmedia tycker skall vara viktiga -nu utsätts för av saker som journalister alltid ansett är oviktiga. Behöver jag nämna att när pengarna strömmade in så ville journalister plötsligt vara med och bestämma? Det är bara det att det var inte medias värderingar som skapade nördkulturens värden. Det var nördkulturens värderingar som gjorde det.

Ungefär samtidigt med it-bubblan i slutet av 90-talet blev det plötsligt trendigt att vara nörd.

Detta är rena fantasier.Det har aldrig varit trendigt att vara nörd, har de här människorna kort minne eller tror de att vi har det? Däremot som jag påpekade redan i mitt inlägg om Nördkulturens triumf över popkulturen så blev nördar med tiden a) fler till antalet b) äldre och c) rikare. Popularitet har aldrig varit viktigt för nördar. Det är journalisterna själva som tycker popularitet är viktig. Som sagt det var inte medias värderingar som skapade nördkulturens värde.

Att kunna göra saker med en dator blev ett sätt att tjäna storkovan och hobbyer som tidigare lett till mobbning blev mainstream.

Som ni kan se så förväxlar Edlund här popularitet med ekonomisk produktivitet. Nördar blev inte trendiga, de blev lönsamma. På tal om ingenting lägg märke till att hur lättsamt och okritiskt som han nämner hur nördintressen brukade leda till mobbning. 

”Biograferna fylldes med superhjältar och hober, och tidningarna med rubriker av typen ”Nu tar nördarna över Hollywood” och ”Nördarnas revansch”

Det är alltså inte bara Edlund som förväxlar populär med lönsam. Han hänvisar även till tidningsrubriker där andra journalister begått samma misstag. Journalister verkar ha inbillat sig själva och varandra att nördar blev trendiga och därför lönsamma. I verkligheten så blev nördar lönsamma just för att de struntade i andra människors trender och skapade sina egna.

”Med nördkulturen kom hatet. Nördars ilska är ett så etablerat fenomen att det till och med har ett eget namn, nerd rage.”

Upplysningsvis så är Hat och ilska inte samma sak. Ilska (rage) är ett känslotillstånd, hat är kulturellt spridda åsikter.

Tidigare, när folk i allmänhet inte ägnade Star wars, Batman eller vad det nu må vara en tanke, flammade nörd­ilskan mest upp i interna gräl. Har balrogen i Sagan om ringen egentligen vingar? Går det att dra ett långsvärd om man har det fastspänt på ryggen? Är Kirk en bättre kapten än Picard i Star trek?

Observera att folk i allmänhet på den tiden = massmedia själva och uppenbarligen utan tanke på hur det beslutet kunde komma tillbaka och bita dem i röven! Låt mig vara tydligt med vad vi ser här. Vi har en journalist som pratar om hur media före internets era såg till att folk i allmänhet inte nåddes av de intressen som de själva inte tyckte var viktiga.

Här vill jag också passa på att markera de strategier som media utvecklat för att hantera vad jag kallade ”nördkulturens triumf”. Vi kan se bägge strategierna i Edlunds text. Den första är att utmåla nördar som losers, den andra är att utmåla nördar som farliga förtryckare. Först framställer Edlund ”nerd rage” som hat dvs ett fara-narrativ sedan raljerar han över det engagemang nördar uppvisar gällande enligt honom oviktiga åsikter som Kirk vs Picard dvs ett loser-narrativ.

”I takt med att nördkultur började konsumeras och diskuteras av en bredare allmänhet riktades ilskan utåt. Ett tidigt exempel är när Dagens Nyheters Johan Croneman blev mordhotad efter att ha recenserat Star Wars: Episod I  Det mörka hotet (1999), och sedan dess har det bara blivit värre.”

Åhh nej, så hemskt, dessa farliga nördar (fara-narrativet). Det är bara det att Idioter som mordhotar folk inte är mer representativa för nördkultur än en kulturjournalist i DN är representantiv för den breda allmänheten. Vad som finns att säga i övrigt är att Stjärnornas Krig är den största kulturella händelsen på flera decennier och idiotförklarar man den storleken på publik av flera miljoner människor är det ett rent ”Numbers game” att det bland de kritiserade finns ett och annat psykfall.

”När bloggerskan Anita Sarkeesian nyligen analyserade hur kvinnor skildras i tv-spel så utsattes hon för så mycket förföljelse och hot om lemlästning och våldtäkt att hon var tvungen att fly sitt hem.”

Menar han till skillnad från när ”bloggerskan” Ayaan Hirsi Ali analyserade hur kvinnor skildras i Islam och utsattes för så mycket hot och förföljelser att hon tvingades ha säkerhetsvakter dygnet runt efter att hennes kollega blivit mördad? Om några få arga muslimer som dödshotade Hirsi Ali inte var islams fel hur kan Edlund mena att några få arga nördar (om de ens är det) som dödshotar Sarkeesian skulle vara nördkulturens fel nu igen? Förklara den saken tack.

”När spelkonstrukören Zoe Quinns expojkvän anklagade henne för att ha varit otrogen med en journalist, hängdes hon ut på nätet med personuppgifter, adress och till slut även nakenbilder.”

Fara-narrativet igen och dessutom faktamissar på löpande band. Dessa händelser gick under benämningen #Quinnspiracy. Här är en kort utvikning om vad som hände där.

1. Han lade inte fram någon anklagelse utan screenshottade chatten där hon sade sig ha varit otrogen med fem män däribland hennes chef, en journalist som skrivit om henne samt en medlem av domarpanelen på speltävlingen IGF. Detta ledde till diskussioner om korruption, alltså inte på grund av vad hon gjorde, utan på grund av vem det var som hon gjorde det med.
2. Gällande doxing så är Zoe Quinn själv allt annat än oskyldig. När hennes publicist Maya Kramer (som varit/är i relation med Quinn, de talar om det på twitter) doxxade  The Fine Young Capitalists (TFYC) frontperson så retweetade Zoe Quinn glatt Mayas tweet med hans personuppgifter till sina 20.000 följare. TFYC  utsattes sedan för sabotage och hacking av Zoe Quinns anhängare. Journalister på tre olika spelsajter som TFYC kontaktade vägrade att rapportera detta pga relationer till Zoe Quinn.
3. Nakenbilderna lät Zoe Quinn (för övrigt inte hennes riktiga namn) ta på sig själv för en porrsajts räkning. Hon hade alltså själv lagt upp dem på internet.

När Nöjesguidens Angela Larsson ifrågasatte varför sommarpratande Youtube-fenomenet PewDiePie inte kritiserades för sin rasistiska och sexistiska jargong så dröjde det inte länge innan våldtäktskommentarerna ramlade in.

Samma sak igen, idiotförklarar man de över 30 miljoner följare som Youtubes okrönte konung PewDiePie har (och som uppenbarligen gillar vad han gör, på det sätt han gör det) så är det ett rent ”Numbers game” att det bland dem finns enstaka psykfall som tar illa upp. PewDiePie har flest prenumeranter på hela youtube. Av någon anledning verkar folk i media ändå tro att han förtjänar mindre respekt än vad de brukar ge skådespelare och musiker med långt färre fans.

”I de här exemplen handlar det så klart om ytterligare en manifestation av det kvinnohat som ligger som en vattenskada i samhällets fundament, men det är inte hela förklaringen.”

Det är inte alls klart att det handlar om kvinnohat. Tvärtom så råkade både TFYC och spelutvecklaren Phil Fish som aktörer i spelbranschen ut för mycket värre saker. TFYC för att personer som Quinn själv inte gillade deras tävling för kvinnliga spelutvecklare och Phil Fish för att han vräkte ur sig den ena dumheten efter den andra på Twitter.

”När jag själv kritiserade trailern till den nya Hobbit-filmen på nöjessidorna i den här tidningen så hotades jag med stryk av upprörda tolkieniter. Jag har även blivit näthatad, hotad och idiotförklarad för att jag uttryckt den kontroversiella åsikten att omslaget på rollspelsboken Wholgoor (Lancelot games, 1990) kanske är lite väl gubbsjukt.”

Vilket för oss in på ett tredje exempel på hur journalister som Magnus Edlund har problem med nördar. Först var det nerd rage, sedan var det deras ”oviktiga” intressen och nu är det nördars värderingar som såklart också beskrivs som helt fel. Egentligen är de två sistnämnda bara olika varianter av samma sak. Först handlade det om att nördar hade intressen som i medias ögon är oviktiga. Här handlar det om att nördar saknar politiska åsikter som dagens media anser skall vara livsviktiga.

Media har börjat försöka pracka på publiken dessa politiska åsikter under förklädnad av ”recensioner” varefter nördars svar till dessa recensioner förutsägbart har varit att recensenten kan fara och flyga. Kort sagt recensenten idiotförklarar publiken och deras värderingar. Som respons så idiotförklarar publiken recensentens förmåga att bedöma deras hobby. Innan vi går vidare vill jag göra en sak absolut klar: Ingen har bett om de här sakerna och det är absurt nog kommersiella sidor som sysslar med dem. Så här låter det från Edlund när nördar använder konsumentmakt.

”Det krävs inte mycket för att väcka nördarnas vrede, och de mer rättshaveristiskt lagda hittar alltid nya metoder att sätta dit sina motståndare. I veckan tog datorföretaget Intel ner sina annonser på spelsajten Gamasutra. Anledningen? De hade översvämmats av e-post efter att Gamasutra publicerade en krönika som kritiserade den rådande, mansdominerande, kulturen i spelvärlden.”

Menar han till skillnad från när Villaliv AB sparkade sin chefsredaktör Ingrid Carlqvist? Villaliv AB och deras annonsörer hade översvämmats av e-post efter att Carlqvist bloggat om papparättsfrågor på fritiden. Lägg märke till hur lätt det är att hitta exempel som visar att den svenska journalistskåren idag inte har någon konsekvent värdering förutom vilka grupper de tycker man skall behandla bättre och vilka de anser det är okej att behandla sämre.

Vad Magnus Edlund beskriver gällande Intel är effekter av #Gamergate som jag kommer att beskriva mer i ett eget inlägg. Här handlar det om hur det chockerade många journalister att företaget Intel dragit bort sin annonsering från Gamasutra, en av de spelsajter som i en organiserad PR-kampanj publicerade anti-gamer artiklar. Många kritiker av Intels agerande länkar till en artikel hos The Verge under rubrken ”Intel buckles to anti-feminist campaign by pulling ads from gaming site”. Vad de flesta inte nämner är att The Verge ägs av Vox Media som även äger Polygon, en annan av de spelsidor som deltog i samma anti-gamer kampanj. Eftersom #Gamergate bojkottar Vox medias spelblogg Polygon så dök artikeln upp på Vox Medias teknikblogg The Verge istället.

”Utåtagerande ilska är helt enkelt en del av kulturen. Det ingår i självbilden att bli indignerat förbannad när någon tycker annorlunda än en själv. Man koketterar med det.”

Fast så säger varken du eller någon annan på Aftonbladet om det gäller arga feminister. När det är arga muslimer som dödshotar Lars Vilks är det heller inte den åsikt som folk på tidningen Aftonbladet har gett uttryck för.

I dag har detta blivit ett problem, på riktigt, men för att förstå varifrån det kommer krävs lite bakgrund.

Som sagt bakgrunden är att massmedia begick en dundertabbe av episka proportioner när de ansåg nördar var losers som man skulle strunta i. På den tiden betydde att strunta i nördar att deras intressen inte var viktiga nog att lägga utrymme på. Idag betyder det plötsligt att nördar fått vara i fred från ”kulturkritiker” vars mål inte är konsumentinformation utan att pracka på folk en politisk agenda vars ursprung kan spåras till vänsterextremister i akademia. Det sistnämnda är ingen konspirationsteori utan något jag kommer att presentera bevis för senare.

Fortsättning i Del 2