Här i sverige verkar det finnas en konsensus om att Trump är en global Hitler och Åkesson en lokal. Jag är långt ifrån någon expert på Hitler eller andra världskriget, men som ett ganska typiskt efterkrigsbarn (född 1960) med en naturlig dragning till saker som smäller, mullrar och blixtrar så har jag alltid hyst en dragning till andra världskriget. Som många andra pojkar i min generation så slukade jag Bigglesböcker och läste serietidningar som Attack, Pilot 22 osv.

Med åldern har jag också börjat intressera mig för de historiska och politiska skeendena. Jag ser gärna dokumentärer om andra världskriget, inklusive att jag sett hela den 9 timmar långa filmen Shoah om förintelsen. Något jag anser alla borde göra någon gång, särskilt de som yrar om främlingsfientliga partier i riksdagen. Det ger lite perspektiv på saker.

Förutom en massa annan litteratur, av både skönlitterärt och fackmässigt slag, med bäringen på andra världskriget och nazismen har jag också tragglat mig igenom den på det hela taget gruvligt träiga och tråkiga Mein Kampf och för närvarande läser jag Allan Bullocks klassiska biografi ”Hitler – En studie i tyranni”.

Jag drar inte upp allt detta för att försöka utge mig för att var beläst eller historiskt insatt. Hitler och nazismen var redan historia när jag föddes, men det var en närliggande historia, som på något vis utgjorde en naturlig bakgrunds-”musik” i min tillvaro och som alltid i något grad har fascinerat mig. Min förståelse av de rent historiska skeendena är högst bristfälliga, sammelsuriet av namn och händelser är lika mycket ett sammelsurium 5 minuter efter jag läst det. En sak tror jag dock att jag har fått: en förståelse av Hitlers och hans samtids mentalitet. Och jag stör mig på många gånger osakliga jämförelser mellan nutiden och dåtiden. När man ser gränskontroller eller indragna bidrag för papperslösa som tecken på nazism saknar man sinne för proportioner och historiska perspektiv. Det sagt, ibland finns det fog för jämförelser, på både gott och ont, och ibland blir de verkligen träffande.

Jag ser för närvarande 4 globala konfliktytor av omedelbart intresse för oss i Europa. Det finns säkert fler, men de ligger liksom bortom min horisont. 3 av de 4 konfliktytorna involverar Trump och USA, den 4:e Turkiet. Jag tar dem i bakvänd ordning med den allvarligaste sist:

1. USA-Ryssland: Spänningarna var skyhöga mellan USA och Ryssland inför presidentvalet i slutet av förra året. Hade Clinton vunnit tror jag att risken för en kommande väpnad konflikt mellan USA och Ryssland hade varit överhängande. Nu är återigen förhållandena spända mellan de två makterna, men jag tror att det i mångt och mycket är spel för gallerierna. Trump är i någon mån tvingad att visa att han inte är en knähund för Putin. Jag läser av både Trump och Putin som rationella personer som är ganska rättframma av sig. De är också bägge två ”spelare”, de manövrerar inom de ramar som verkligheten ger dem för att försöka uppnå de mål de föresatt sig. Det förefaller mig som att Ryssland främst försöker säkra sitt eget område och att de känner sig hotade dels av Nato, dels av islamister, i sitt närområde. Jag tror dock att både Trump och Putin har ganska bra koll på läget och vet var de har varandra och att de i längden kommer att komma ganska bra överens. Så jag är inte särskilt orolig för en konflikt dem emellan. Betydligt mindre risk än om Clinton hade vunnit.
2. USA-Kina: Kina är en ”up and coming” supermakt och där har det känts betydligt otryggare än med Ryssland. Jag har väldigt dålig koll på läget vad gäller Kina, men det förefaller mig som mötet nyligen mellan Kina och USA föll väl ut, och jag tror också att det kommer att funka bra mellan Trump och Kina. Jag misstänker, även om jag är långt ifrån säker, att det också här är en fördel att Trump vann istället för Clinton.
3. USA-Nordkorea: Här har vi den verkliga faran vad konfliktytor med USA anbelangar. Faran här ligger huvudsakligen i att jättebäbisen Kim ”den unge” (Kim Young One, get it?) verkar vara helt koko och är besatt av någon form av USA-hat. Det är i och för sig möjligt att det bara är skådespel från hans sida för att hålla landet enat. Men det känns otryggt och det verkar vara här det finns en verklig risk för en kärnvapenkonflikt. Nyheterna idag tyder på att min tolkning är riktig. Anledning till att jag har Nordkorea som den ”näst värsta” konfliktytan och inte den värsta är att Nordkorea verkar vara väldigt isolerat och till och med en kärnvapenkonflikt kan bli begränsad.
4. Turkiet: Om det är någon som ger mig akuta andningsbesvär så är det Erdogan, och det var med honom i åtanke jag inledde inlägget med att tala om Hitlerjämförelser. Turkiet är idag ungefär likvärdigt med Tyskland i folkmängd (78,5 miljoner i Turkiet jämfört med 81,5 miljoner i Tyskland). Europa totalt utgör ungefär 740 miljoner, medräknat Ryssland (vars europeiska befolkning utgör minst 100 miljoner), men väldigt grovt höftat har Turkiet 12–13 % av Europas befolkning (fast jag måste erkänna att jag inte vet om man räknar in Turkiets befolkning i totalen för Europa).

   Det är förvånansvärt svårt att hitta några siffror över Europas (till skillnad från enskilda länders) befolkning på 30-talet, söker man på google får man av någon konstig anledning bara upp en massa som har med judiska befolkningen i Europa att göra. Undrar hur det kan komma sig. I alla fall, 1900 var Europas befolkning utan Ryssland 296 miljoner, 1950 393 miljoner. Så jag tror att man kan höfta att EU-befolkningen låg runt 350 miljoner i mitten av 1930-talet. Tysklands befolkning var 1933 (det året Hitler blev rikskansler men innan han hade börjat sina annekteringar) 65 miljoner, dvs. 18–19 % av den europeiska befolkningen utan Ryssland.

   Turkiet har dock, ifråga om människor, ett vapen som Hitler aldrig hade, ”flykting”-strömmarna. Och frågan är hur mycket backup Erdogan har från övriga länder i Mellanösternområdet.

   Men det där var alltså bara en jämförelse av rena styrkeförhållanden på en höft. Nu kommer jag till de verkliga Hitlerparallellerna.

   Hitler manövrerade sig efter att länge ha varit en maktfaktor i Tyskland fram till positionen som rikskansler i januari 1933.

   Erdogan blev president 2014, han var dessförinnan premiärminister.

   Riksdagshuset i Berlin brann i februari 1933. Jag tror inte det är full bevisat, men allt tyder på att det var en iscensatt false flag av nazisterna. Med branden som förevändning inskränktes många medborgerliga fri- och rättigheter, bland annat förbjöds kommunistpartiet. Dessa inskränkningar förblev i kraft fram till andra världskrigets slut.

   En misslyckat statskupp genomfördes mot Erdogan 2016. Erdogan har till följd av kuppförsöket infört inskränkningar av liknande slag som Hitler tog till efter riksdagsbranden. Bland annat har oppositionella fängslats och yttrande- och pressfrihet inskränkts. Mycket talar, enligt min mening, för att kuppförsöket var avsiktligt och skickligt framprovocerat av Erdogan.

   När den tyske president von Hindenburg dog 1934 anordnade Hitler en folkomröstning som innebar att han inte bara var rikskansler utan också övertog presidentens roll. Valdeltagandet låg på 95.7 % och 88.1 % röstade för denna ”reform”. Vid denna punkt blev Hitler i praktiken enväldig diktator.

   Igår vann Erdogan en folkomröstning som, vad jag förstår, i praktiken ger honom mer eller mindre makt som diktator.

   Lyssnar man dessutom på Erdogans retorik när han anklagar Europa för nazistfasoner så låter det väldigt likt Hitlers retorik när han som återkommande taktik hänvisade till ”övergrepp mot tyska minoriteter” som ursäkt för sin expansionistiska politik.

Jag läser av Erdogan som en Hitler, och när en turk i Rapport 18.00 säger ”Ett Turkiet, ett fosterland, en stat, en nation” löper kalla kårar utefter ryggen på mig. Det låter obehagligt likt ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.