Eders Ödmjuke tar gärna emot besök på kåken
Jag satt i går kväll som vanligt och fnöklade vid datorn när filitronen ringer. Snäll som jag är svarar jag och grannkärringen ylar halvhysterisk om att jag måste komma och hjälpa henne med en megafet spindel. Så jag travar in till henne och hon sitter och skakar kritvit i köket och pekar mot ett av benen på köksbordet. Mycket riktigt är där en riktig megafet läbbig spindel. Minst 2 kilo.
Jag är precis lika jäkla rädd för spindlar som vad hon är, men eftersom jag är man och inte ett mesigt fruntimmer så är det bara att bita ihop, så jag in och hämtar en av mina B52-fällor (plastburk som jag använder för B52-or, vilket alltså är vad jag kallar de där jättegetingarna som mäter ett par meter över vingarna och som brukar flyga in genom fönstret som jag lämnar öppet på somrarna för att sambon skall kunna ta sig in och ut.)
Sambon håller vakt om det skulle komma en B52 flygande.
Trots akut hjärtklappning, floder av slipprigt svett och darrningar som närmar sig 7 på Richterskalan så lyckas jag i alla fall fånga in spindeln som verkligen är ett monster fullt jämförbart med Shelob och IT. Det man kanske tänker på först när man hör ”IT” är clownen Pennywise, men de som läst boken vet att det är en riktig vidrig varelse av spindeltyp som gömmer sig under clownsminket. Nästan lika ruskig som den under grannens bord.
Jo, jag svär det var verkligen det här fanstyget som gömde sig under köksbordet
Så när jag lyckats hysta ut fanstyget (spindeln, inte grannkärringen) genom köksfönstret så frågar grannkärringen om jag vill ha ett glas vin för att återhämta mig. Jag tackar förstås ja. Behovet av något stärkande är överhängande. Så vi tjötar lite ett tag, och när vi blir hungriga så plockar hon fram lite vindruvor ost och kex.
Och så sätter hon tydligen i halsen eller nåt, för plötsligt börjar hon grimasera och ha konstiga ljud för sig. Så jag gör en Heimlich.
Hon har jävligt ont idag, och hon skippade middagen hon skulle till. Men jag tror jag undgår åtal. Fast helt säker kan man ju aldrig vara. Det har sina risker att vara man. Så nu är ni härmed del av mitt alibi. Bara så ni vet ifall ni blir kallade att vittna.
Jag drar hur som helst slutsatsen av detta att Heimlich-manövern inte bara förekommer på TV, den har sin användning i verkligheten också, men det kan vara bra ha kläm på hur man skall göra den korrekt:
Och som sagt, jag skäms inte ett dugg. Och det här har fått mig att inse att det helt klart förekommer tillfällen när det är befogat att gå åt fruntimmer så de får sig sina blessyrer, men jag funderar ändå på om jag gjorde rätt. För jag är hungrig. Och hade jag inte gjort en Heimlich och knäckt revben igår hade jag kanske kunnat göra en anspråkslös Swift och grillat dem idag.
©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Tillägg till videon: påbörja aldrig HLR på en person som andas och har puls: det kan leda till försämrat tillstånd och är helt onödigt. Jävla tabbe utav dom att inte påpeka detta, när dom i videon påbörjar hjärtkompressioner.
@Kollen:
Apropå andra sätt att knäcka revben… men viktigt att komma ihåg, kolla puls och andning först.
Jag tror iofs inte att det gäller konstgjord andning på samma sätt, den är väl att betrakta som en relativt säker åtgärd när det handlar om någon som inte är vid medvetande. I annat fall så är den tämligen svår att genomföra, vilket man märker ganska snabbt.
@En annan Andreas:
Under dom utbildningar jag gått i HLR, kamrathjälp och så vidare så har mina lärare alltid tryckt på just det att man inte ska påbörja konstgjord andning på någon som andas. Jag vill minnas att det kan störa ut personens naturliga andning på något sätt och faktiskt inducera ett andningsuppehåll. Dessutom är det ju helt onödigt om personen fortfarande andas.
@Kollen:
Nu är det ju just i kontexten av någon som håller på att kvävas och blir medvetslös, så då är det väl givet att personen inte kan andas. Jag undrar mer över vitsen med att ge konstgjord andning om man inte fått loss vad det nu än är som blockerar andningsvägen. Riskerar inte det att trycka fast det ännu värre?
Är det inte i det läget dags att plocka fram en kniv och göra en trakeomoti?
@En annan Andreas:
Om personen andas finns det ju ingen egentlig anledning att göra konstgjord andning, och jag misstänker att det är som Kollen säger, att det faktiskt riskerar att störa ut den naturliga andningen.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Kollen och Dolf,
jag tror att det är ganska svårt att störa ut den normala andningen på det sättet och det är också svårt att blåsa in luft i någon som själv försöker blåsa ut t.ex..
Dvs om man skulle göra misstaget att påbörja konstgjord andning på någon som redan andas så kommer man antagligen att märka det ganska snabbt. På samma sätt märks ganska tydligt när en person som haft problem börjar andas själv igen.
Det är säkert inte omöjligt, men tveksamt om man kan göra det av misstag och i sådana fall är nog andningen så dålig att den också är svår att upptäcka vid en snabb kontroll. Sen är det givetvis bättre att inte påbörja HLR i onödan, men samtidigt så bör inte riskerna överdrivas, oftast bättre att göra något i tveksamma fall än att låta bli av rädsla att göra fel.
Hej.
Spindelskräck? Mina sympatier – jag blev botad av min son som i späda år placerade en fet spindel i ansiktet när jag lajvade Kronblom på soffan. Barn har man fått för sina synder…
Numera fruktar jag endast älgflugornas bett, och världens mest utrotningsvärda kryp: fästingen.
Bra gjort av dig att hjälpa damen, (dr Heimlich gick bort 17:e december förra året enligt Wikipedia).
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard:
Jodå, rum 101 innehåller spindlar.
Jaså, Heimlich var en modern doktor. Jag trodde det var någon som hade levt på 1800-talet eller något sådant. Ungefär som Pasteur och Freud.
@ Dolf,
Jag tackar för eldunderstöd på MED-bloggen.
Mycket vänligt och uppskattat!
@Utlandssvensk:
Jag tycker oerhört illa om sådana fasoner. Jag lämnade bland annat Pelle Billings blogg en gång i tiden på grund av hans dumheter med att censurera bland kommentarerna.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ja, du verkar ha äkta ryggrad vad gäller att stå upp för fri debatt. Många påstår att de har detta, men få visar det. Du är helt klart en av dessa få.
Sen skrev jag självklart inget som rimligen kan kallas för ett ”personangrepp”. Dessutom brukar den termen innebära angrepp mot någon som deltar i debatten och min kritik var mot Reinfeldt!
Bedrövligt av MED, tycker jag…..
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Du fick svar på MED bloggen nu. Det verkar som att ingen av oss är välkomna där…..
Pingback: … min ”misshandel” av grannkvinnan tarvar kanske en förklaring | Genusdebatten
@Utlandssvensk:
Nä, jag högst tveksam till om jag skall förlänga mitt medlemskap.
@Utlandssvensk:
Okej om jag skulle få för mig att använda den ”kontroversiella” delen av din kommentar för en liten språklig analys?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): @Utlandssvensk: Såg denna tråd, och fick titta lite på vad som skrivits på MED-bloggen.
Jag uppskattar era åsikter och läser dem med behållning, men är nog benägen att inte hålla med er angående språkbruket.
Det spelar ingen roll att ni både tycker att Y är en X, för det är faktiskt bara tyckande det handlar om. Skillnaden mellan Reinfeldt och Bergling är att den senare är dömd. Det är en avgörande skillnad i fråga om när en etikett är befogad.
Vidare anser jag att det aldrig är meningsfullt att spekulera kring meningsmotståndares motiv, vilket för övrigt är något som vänstern brukar göra precis hela tiden. Jag har många gånger blivit anklagad för att ha ondskefulla motiv bakom mina konkreta politiska åsikter. Det brukar låta så här:
”Du är för ett fritt skolval vara för att du vill ha segregation där arbetarklassens barn ska hållas nere””
”Du är för RUT bara för att du njuter av att se andra människor städa upp din skit”
”Du är för sänkta bidrag bara för att du njuter av kliva över fattiga människor på gatan”.
Att inte diskutera sakpolitiken, och istället klippa till med påstådda ondskefulla motiv för att rättfärdiga sin egen ståndpunkt, är vänsterns paradgren. Den hållningen förgiftar samtalet, polariserar och uppmuntrar våld. För vad är det för mening att ens samtala med någon vars mål och syfte är att utrota svenskarna? Den enda åtgärden är då rimligen att plocka fram revolvern, precis som vänstern alltid ansett om oss borgare. Och det är väl inte det ni förespråkar, att vi nått vägs ände med demokratin och istället bör slå in på revolutionens väg?
@Anders:
Njae, alltså, nu handlade det snarare om definitioner än om åsikter. Utlandssvensk hänvisade ju till definitionen av folkmord av just den person som har introducerat begreppet, och enligt den definitionen är det ju faktiskt välmotiverat att påstå att det pågår ett folkmord i sverige.
Likaså motiverade jag min användning av landsförrädare, det var inte bara taget ur luften. om man sen håller med mig eller inte handlar ju mest om var man drar gränsen för att ”förråda”. Men tittar man på ”förråda” i SAOB lär man nog ha större problem att försvara att termen inte används i sammanhanget.
Reinfeldt är visserligen inte dömd, men han har inte heller blivit friad. Palmes mördare är inte heller dömd, men det är väl knappast en anledning att undvika ”mördare” när man talar om honom?
Det blir ett väldigt konstigt debattklimat om man hela tiden måste sitta och köra allt man vill säga genom något slags filter för att vara säker på att man inte använder ett olämpligt ord.
Vad gäller ”spekulera kring meningsmotståndares motiv”, eh, det beror helt på. Exemplen som du drar är horribla, men de är inte ”spekulationer” om någons motiv. De är regelrätta anklagelser och ett bekvämt sätt för de intellektuellt ohederliga att smutskasta motståndaren. (Folk som drar till med sånt i debatter mot mig ber jag rätt och slätt att dra åt helvete, bokstavligen. Jag tål inte folk som ger sig själva tolkningsföreträde ifråga om mina avsikter, åsikter, val och känslor)
Men nog sjutton är motiv relevant i många sammanhang. Att man uttalar sig om statsministerns motiv (vem det nu än må vara som är statsminister i sammanhanget) handlar för det första inte om en meningsmotståndare, utan om en makthavare. Statsministerns motiv är osynligt för oss, vi kan aldrig veta med bestämdhet vad det är, men vi kan dra våra slutsatser om det utifrån hans/hennes agerande, för hans/hennes agerande styrs rimligtvis av hans/hennes motiv. Om hans/hennes agerande konsekvent är mer eller mindre destruktivt så är det rimligt att dra slutsatsen att hans/hennes motiv är destruktiva (kanske omedvetet, men i alla fall), och utifrån den slutsatsen vet vi ju vad vi kan vänta oss i framtiden från honom/henne.
Som sagt, det handlar inte om vad man ”kallar någon, utan på vilka grunder man gör det och vad det är man vill kommunicera i sammanhanget. Jag uttrycker mig många gånger i mina inlägg på ett sätt som betraktas som ostädat, men den uppmärksamme kan lätt se att det handlar om att uttrycka min attityd och min inställning i sammanhanget. Jag använder inte slentrianmässigt epitet som ”landsförrädare”, men kallar gärna makthavare för ”clowner”, Eliasson för ”fåntratt” och liknande. Om jag kallar statsministern för ”pajas” är det väl ingen som tror att jag bokstavligen menar att statsministern skulle gå omkring med för stora skor, en blomma i hatten och stor rödmålad mun?
Eller kort och gott, vart ord har sin plats i sitt sammanhang.
@Anders:
Dolf har väl sagt det mesta redan. Men jag vill betona att mitt resonemang i folkmordsfrågan är sakligt juridiskt. Jag har inte förespråkat att ”plocka fram revolvern”, utan skulle vilja se saken prövad i en kompetent domstol.
Vidare var mina spekulationer kring Reinfeldts uppsåt ett direkt svar på ett inlägg från en av MED bloggens egna skribenter, där han uttalade sig om avsaknaden av uppsåt vad gällde politikerna på 70-talet. Jag höll då med om detta, men påpekade att att så troligen inte var fallet med Reinfeldt.
Slutligen gäller att motiv och uppsåt är två skilda saker, även om de kan flyta ihop under en debatt.
@Utlandssvensk:
Du får gärna klargöra skillnaden (motiv vs. uppsåt)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Uppsåt, eller dolus, är det som föreligger när man gör något som man avsiktligen vill ska leda till en viss effekt. I svensk rätt tillämpas även vad som kallas ”likgiltighetsuppsåt”. Detta innebär att man förstod, eller rimligen misstänkte, att handlingen skulle ge en viss effekt, men att man var likgiltig inför detta.
Inom straffrätt är det genomgående så att om man ska bevisa uppsåt för allvarliga brott. Sen finns det även brott där det räcker att man bevisar oaktsamhet, eller culpa.
Motiv är den underliggande drivkraften till varför man vill uppnå en effekt. Om man kan visa att det finns motiv, blir det ofta mer troligt att även uppsåt föreligger.
@Utlandssvensk:
Ok. Capisce.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Ok. Capisce.”
Nu kom jag att tänka på det klassiska italienska genusperspektivet! Cirka 1 minut in här:
@Utlandssvensk:
Gammal klassiker. Tror det är dags att se den igen.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Tror det är dags att se den igen.”
Ingen dum idé. Det är absolut svinkallt här nere i CH. Minus 10 och massor av snö! Jag ska nog ladda ner hela trilogin!