Inte helt oväntat väckte Uppdrag gransknings avsnitt om åldersbestämning av asylsökande en viss uppmärksamhet. Men som vanligt tycker jag att man missar den springande punkten i problematiken. Jag reagerade på två saker i programmet: 1) Myndigheters (specifikt Migrationsverket vs. kommuner) bollande av ansvarsfrågan och 2) Diskussionen om att att åldersbestämning skulle vara rättsosäkert.

De två sakerna verkar ju inte direkt vara relaterade till varandra, men faktum är att lösningen kokar ner till appliceringen av samma grundprincip. Det råkar lämpa sig bäst att ta de två frågorna i omvänd ordning, så låt oss börja med rättssäkerheten. Det illustreras ganska bra av professor Anders Hjern i programmet. Även om han aldrig tar själva ordet ”rättsosäker” i sin mun så menar han att åldersbestämning med tand- och handledsröntgen är rättsosäkert när det handlar om asylsökande, men går alldeles utmärkt att använda för att åldersbestämma personer som åtalas för brott. När Uppdrag granskning ställer honom mot väggen låter det bland annat så här:

Anders Hjern yrar

UG: Jag förstår inte, varför är tandröntgen okej här?
AH: – Därför att man inte har rätt att ställa samma krav med precision i den situationen som när man ber om asyl. Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att begå brott är att ställa sig utanför samhällets lagar och normer. Och då måste man använda andra principer, menar jag.
– – –
UG: Vi berättar för Anders Hjern om fallet i Alvesta där två personer, Fares och Hamid, våldtog 12-årige Aden. Fares och Hamid hade uppgett för Migrationsverket att de var 15 år. Men den tandröntgen som åklagaren begärde visade att de sannolikt var minst 19,2 år gamla.
AH: – Jag tycker att att man har rätt att ställa andra krav på åldersbedömningar som görs hos personer som har begått brott.
UG: Så du menar att om man har begått ett brott så är det okej med tandröntgen?
AH: – Ja, då måste man använda de metoder som finns.
UG: Men varför är det okej där?
AH: – Därför att då är situationen en annan. Man har begått ett brott.
UG: Även handledsröntgen som du också har förkastat?
AH: – Ja, alltså i det läget så blir situationen en annan och då får man använda de metoder som stor till buds.
– – –
UG: Hade gärningsmännen i Alvesta-fallet bedömts som barn hade de fått sluten ungdomsvård i stället för fängelse.
Hur ser du på det?
AH: – Ja, hur ser jag på det? Jag är inte en rättsmedicinare utan jag är en flyktingengagerad barnläkare.

Först måste jag säga att hans sätt att två sina händer och frisäga sig allt ansvar är patetiskt. Han har inga problem med att sitta och uttala sig om att det är okej att använda metoderna i rättsfall men avsvär sig helt från sin roll i fallet som tas upp. Helt oavsett hans faktiska åsikter så finner jag hans ”har inget med mig att göra”-attityd osmaklig.

Det åsido, det finns ett gravt fel i hans resonemang. Han menar alltså att metoderna för åldersbestämning inte skall användas i asylfall på grund av att de är (rätts)osäkra, men att det går alldeles utmärkt att använda dem när man skall döma människor i domstol.

I princip anser jag att det inte finns någon anledning att åldersbedöma personer som begår grova brott. Är de kapabla att begå grova brott skall de dömas för det på samma kriterier oavsett ålder. Jag bryr mig inte om ifall en våldtäktsman, mördare eller rånare är 15, 25 eller 75 år gammal. Han (eller hon för den delen) var gammal nog för att begå brottet, så han/hon är gammal nog att ta konsekvenserna. Men bortsett från det, så är det ju helt absurt att något som anses vara alltför osäkert att använda i andra fall skulle vara okej att använda i rättsliga fall. Om något är är okej att använda som bevisning i rättsfall så måste det rimligen vara okej att använda i andra fall. Anders Hjern har vänt det hela fullständigt upp och ned.

Fel nummer två som han gör är att han talar om att söka asyl är en rättighet och jämför det med ett brott där man ställer sig utanför samhället. Ja, söka asyl är en rättighet man har, men det innebär inte per automatik att man har rätt att få asyl.

Vill man göra en parallell jämförelse kan man ta att man har rätt att ställa sig i kön till discot eller krogen, oavsett om man möter deras kriterier för att få komma in, oavsett om det handlar om ålder eller slipstvång eller något annat. Man har dock ingen garanti för att man verkligen släpps in, och om det då till exempel rör sig om ett ålderskrav så har dörrvakten ingen skyldighet att godta ens försäkran om att man har åldern inne, man råkade bara glömma legget hemma.

Den underliggande och gemensamma principen som gäller både ifråga om rättsfall eller bli insläppt på krogen eller få asyl är att det är den som påstår något som har skyldigheten att bevisa sitt påstående.

När du åtalas påstår någon att du har gjort dig skyldig till ett brott. Det är alltså åklagarens sak att bevisa att påståendet är sant. Du har ingen skyldighet att motbevisa påståendet. Klarar inte åklagaren att genomföra en tillfredsställande bevisning så skall du gå fri.

När du ställer dig i kön för att komma in på krogen som har en åldersgräns så påstår du (även om du inte uttryckligen säger det) att du är så gammal som behövs för att bli insläppt. Det är också du som har skyldigheten att bevisa för dörrvakten att det verkligen är så. Dörrvakten har ingen skyldighet att motbevisa dig på den punkten. Det räcker med att han säger ”jag tror dig inte” för att han skall kunna neka dig inträde.

Samma sak gäller asylsökande. Det är den asylsökande som påstår att han har skäl till asyl, det är den asylsökande som påstår att han har en viss ålder. Det är den asylsökande som har bevisbördan. Vi har ingen skyldighet att bara godta deras påstående och har, rent moraliskt om än juridiken kanske säger något annat, all rätt att neka dem deras ansökan.

Vi har därmed inte heller någon skyldighet att använda särskilt förfinade metoder i vår åldersbestämning av dem som söker asyl. Det är inte vi som har bevisbördan, vi har de facto ingen skyldighet att åldersbestämma dem alls. Vi skulle lika gärna säga ”Get lost, bud!” Gillar de inte tand- och handledsröntgen står det dem fritt att producera bevis för att de verkligen har den låga ålder de påstår att de har.

Detta löser också det första problemet jag tog upp med Migrationsverket kontra kommunerna. I och med att Migrationsverket placerar en person i en kommun för placering på ett HVB-hem grundat på att de bedömt personen som underårig så påstår Migrationsverket de facto också att personen är underårig. Det är alltså Migrationsverket som i det fallet har bevisbördan. Migrationsverkets trams med ”Det är inte uppenbart att de är över 18 år” som rättfärdigande för att placera ut asylsökande i kommuner är bara ett erkännande på att man brister både i mognad och ansvarstagande. Det vore helt rätt av en kommun att säga ”Vi tar inte emot den här snubben, hans gråa skägg gör att vi inte tror på honom när han säger att han är 12. Om ni vill att vi skall ta emot honom får ni allt vara så goda att lägga fram bevis för att han verkligen är 12. Tack.”

Svårare än så är det inte. Eller det borde i alla fall inte vara svårare än så.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.