Det här inlägget var jag på gång med redan för ett par månader sedan, det var ursprungligen menat att bara vara ett inlägg som följde upp på det tidigare tidigare Brexit-inlägget, så kom en mycket viktig, och otäck, nyhet som jag tänkte ta upp (och kommer att anknyta till i slutet av inlägget). Ett terrordåd med en lastbil i Nice och ett statskuppsförsök i Turkiet gjorde dock att jag tappade bort det hela i det allmänna bruset.

French terror attacks,Italy bankrupt,Coup in Turkey,Merkel opening borders.Brexit was the best decision we ever made pic.twitter.com/VjryHRfm0r

— David Jones (@DavidJo52951945) July 16, 2016

Men så hade man då i måndags en Brexit-debatt i Storbritanniens parlament, vilket togs upp i Rapport och jag tyckte det var dags att väcka liv i det här inlägget igen. Och det finns någon slags röd tråd här även om inlägget svävar ut åt lite olika håll:

Synen på Brexit i det svenska etablissemanget och svenska media skildrades mycket bra av en reporter i London redan samma morgon som resultatet av omröstningen stod klart. Jag tillåter mig att parafrasera henne lite, för även om detta inte är den exakta ordalydelsen så var det rent semantiskt ungefär vad hon faktiskt sa:

Jag har nu på morgonen talat med många arbetare på väg till arbetet, de är chockade och bestörta över att vinnarna faktiskt vann valet.

Svenska media var dagarna efter fyllda av pessimistiska analyser och besvikna människor som uttalade sig om hur fruktansvärt detta var. Det enda positiva jag kan dra mig till minnes var en liten snutt på några sekunder där Nigel Farage glatt konstaterade att till och med solen lös över Brexit. Måndagens inslag i Rapport fortsätter på den inslagna vägen. En välartikulerad kvinna och forskare ställs emot en brexit-motståndare som framstår som lodis. Ganska typiskt för svenska nyheter. Det är ett genomgående drag att ”de goda” åsikterna representeras av presentabla människor medan ”fel åsikter” så gott som alltid (när det handlar om folk på gatan) representeras av människor som går genom rutan som drägg. Och en fjärdedel av alla britter funderar alltså på att lämna Storbritannien på grund av resultatet. Seriously? Är det verkligen någon som tror på det? Fan, inte ens en fjärdedel av alla svenskar funderar på att lämna sverige. En fjärdedel av alla britter, det rör sig om 15–20 miljoner personer. Migrantströmmarna från Syrien bleknar i jämförelse. Bäst att Migrationsverket rustar upp för att behandla alla brittiska asylansökningar.

Rapport tar också upp faktumet att man har över 4 miljoner underskrifter som kräver en ny omröstning. Denna namninsamling startades i stort sett omedelbart som resultatet stod klart. Om en petition får 10 000 underskrifter måste myndigheterna besvara den, om den når 100 000 underskrifter har den kvalificerat sig för debatt i parlamentet. Petitionen om en ny omröstning sprängde dessa gränser snabbare än politiker hinner svika vallöften. Det gick med andra ord undan. Redan vid lunch dagen efter folkomröstningen hade petitionen fått 119 096 under­skrifter och inom en vecka över 4 miljoner (i skrivande stund 4 139 031 stycken).

Det här uppropet, som okritiskt lyfts fram i svenska nyheter som ett belägg för hur hemskt brexit-resultatet är, lämnar en hel del att önska. För det första finns ingen garanti för att de som skrivit under petitionen är britter. Det enda som behövs för att skriva under petitionen är att man kan ange ett brittiskt postnummer, och det finns exempel på brittiska brexit-motståndare som lagt ut sitt postnummer och uppmanat andra till att använda det för att skriva på uppropet.

@Sargon_of_Akkad @PaveDarker pic.twitter.com/4EZHqEErtm

— Macroaggressions (@Macroaggressin) June 25, 2016

Det förekommer också uppgifter om att ”bots” (robotprogram) har varit inblandade. Ett tecken på att sådant kan ligga bakom den massiva succén med uppropet är att loggen över underskrifter visar att antalet (visserligen mycket litet antal, men desto mer graverande) underskrifter från Vatikanstaten är mycket större än antalet invånare där.

Det finns alltså en hel del tveksamheter beträffande äktheten i dessa ”över 4 miljoner” underskrifter.

Det har förekommit en hel del kritik mot omröstningen, en professor vid Harvard talar om Storbritanniens demokratiska misslyckande, och man talar om att valdeltagandet varit för lågt, ungdomen har svikits av de äldre och att man borde göra om omröstningen för att marginalen var för liten.

I måndagens debatt som avhölls i det brittiska parlamentet då petitionen uppnått de hundratusen underskrifter som krävs nämns det att omröstningen har haft ett rekordhögt valdeltagande på 72.21 %.

Lite lätt siffexercis:

Det fanns totalt 46 501 241 miljoner röstberättigade britter.
Av dem röstade alltså 72.21 % eller 33 577 342 personer
Motsvarande 51.89 % eller 17 410 742 röstade för att lämna
Motsvarande 48.11 % eller 16 141 241 röstade för att stanna
Om valdeltagandet varit 75 % hade det motsvarat 34 875 931 personer
Det vill säga, ett tillskott på ytterligare 1 298 589 röster
Om samtliga dessa röstat för stanna hade stannasidan fått 17 439 830 röster

Då hade stannasidan vunnit med 50.0005 % mot brexitsidans 49.9995 %

Hade de uppnått ett hundraprocentigt deltagande skulle stannasidan behövt få totalt 23 250 621 röster för att vinna med en enda röst. Det vill säga en ökning med 7 109 380 personer.

Det var totalt 12 923 899 personer som inte röstade. För att stannasidan skulle vinna vid ett hundraprocentigt valdeltagande skulle de alltså ha behövt få åtminstone 55 % av de återstående rösterna.

Men valdeltagande är aldrig hundra procent, vid senaste parlamentsvalet låg det på ungefär 66 %, och även om man uppnått 75 % så hade man teoretiskt inte kunnat uppnå mer än 50.0005 %. Det hade räckt med att 14 545 av eller 1.13 ‰ (obs. promille, inte procent) av soffliggarna hade röstat för lämnasidan vid 75 % valdeltagande för att lämnasidan fortfarande skulle ha vunnit.

Det hela är i hög grad charader.

Invändningarna mot att det var för liten majoritet och valdeltagande och så vidare ser jag som fullt befogade, men det är lite sent att lyfta dem efter att man gjort en folkomröstning för att man inte gillar resultatet. Vill man ogiltigförklara den här folkomröstningen på grund av för lågt valdeltagande så måste man i konsekvensens namn också ogiltigförklara folkomröstningen 1975 om fortsatt medlemskap i EG då visserligen stannasidan vann med 67.23 % men valdeltagandet bara var 64.62 %.

Så vad har då detta med svensk statskupp att göra?

Hela affären med Brexit handlar i grund och botten landets självständighet.

Och vilka det är som styr och har makten är i hög grad relevant för sverige. Vårt land har vad jag förstår den absolut skräpigaste konstitutionen av alla västerländska demokratier. Faktum är att vi inte har en riktig konstitution, vi har inte ens en grundlag, utan fyra grundlagar (fler grundlagar innebär inte bättre grundlag, tvärtom). För att ändra en grundlag krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Det är meningen att det skall göra det svårt att ändra grundlagarna hipp som happ.

Professor Eivind Smith skrev 2004 (min emfas):

Detta synsätt har lett till ett närmare samband mellan konstitution och politisk praxis än i många andra länder. Det gäller även om ”minimiprincipen” i svensk författningspolitik knappast är död: ”Ingenting är för litet för att motivera en grundlagsändring i Sverige, men en del saker är for stora för att behandlas i grundlag, och om man inte kan klara sig helt ifrån dem, bör man i vart fall göra så litet som möjligt”.¹⁰ Priset för ett sådant resultat är emellertid en mycket hög ändringstakt eller, med andra ord, en konstitution med ovanligt låg stabilitet.

Tanken år 1974 var att införa en regeringsform som var ”fräsch”. Ändå hade 46 procent av paragraferna ändrats trettio år senare.

¹⁰Jfr Fredrik Sterzel, ”Ett kvartsekel efter ’det författningslösa halvseklet’: har Sverige nu en författning?”, i Smith, red., Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och som rättslig norm, op.cit. s. 89–90.

Hur många vet egentligen om att medlemskap i EU är inskrivet i svensk grundlag?

Att jag upptäckt det var en ren tillfällighet. Efter valet 2010 råkade det nämnas i förbifarten i ett kort inslag i Rapport att riksdagen röstat igenom grundlagsändringen med EU-medlemskap. Då jag är fullt medveten om att det krävs två beslut för en grundlagsändring förstod jag ju att det måste ha förekommit ett tidigare beslut, men eftersom jag lämnade Danmark (där jag bott i över 20 år) först sommaren 2008 antog jag naturligt nog att den tidigare omröstningen måste ha skett någon gång mellan valet 2006 och när jag kom tillbaka sommaren 2008. Jag har frågat många om detta, ingen har gett mig ett tillfredsställande svar på när detta beslut togs.

Så råkade jag hitta en bloggpost av Ted Ekeroth (det är väl bäst att påpeka att jag råkade hitta det under en googling, det har vad mig anbelangar inget med SD att göra) från augusti 2010, Grundlagsändringen som ingen hört talas om (min fetstilsemfas):

Riksdagspartierna genomför jus nu en grundlagsändring. Eller rättare sagt – flera ändringar i grundlagen. Hur många vet om det? Extremt få. Anledningen är att det genomförs på ett kuppartat sätt där de verklighetsfrånvända politikerna i Riksdagspartiet gör allt de kan för att svenska folket inte ska få nys om det.
– – –
Kent rapporterar:

Det är proposition 2009/10:80 det handlar om, där det står:
10 § Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samar- bete.
Det föreslås även att:
Det föreslås att kravet på svenskt medborgarskap sedan minst tio år för statsråd tas bort.
Bestämmelsen begränsas till att föreskriva att statsråd ska vara svenska medborgare.
Den första omröstningen gjordes nyligen, den 2 juni med ett bifall, och den andra omgången kommer alltså enligt DN göras i höst. Dock är det betänkande 2009/10:KU19 som det röstades om (en modifierad variant av propositionen).

Det genomförs alltså en grundlagsändringen utan att svenska folket blivit informerat, en grundlagsändring som dessutom är vidrig i innehåll – man skriver in medlemskapet i EU i grundlagen, vilket i sig är en bisarr sak. 

Det första riksdagsbeslutet togs alltså bara ett par månader innan valet, inte ett ljud i media, ingen debatt. Det andra beslutet togs nästan omedelbart efter valet. Bägge besluten med ett mellanliggande riksdagsval, men bara ungefär 4 månaders mellanrum.

Jag håller med Kent Ekeroth om att det är vidrigt.

Vad jag skulle vilja se är att man skapar en riktig konstitution, en bra sådan. Bra konstitutioner brukar vara svåra att ändra, dåliga konstitutioner (som den svenska grundlagen) ändrar man i stup i kvarten som man tycker.

Så min idé är att alla grundlagsändringar sen måste genomföras på följande vis:

1. Ett förslag läggs till ändring. Det skall vara formulerat så att ändringen godtas med ”ja” eller förkastas med ”nej”. Varken mer eller mindre.
2. Tre riksdagsbeslut med två mellanliggande val måste fattas om grundlagsändringen. Ändringen skall i samtliga fall godkännas med minst 75 % av kammarens ledamöter (dvs. 262 röster). Annars är den död. Senast innan andra beslutet måste folket informeras.
3. Om förslaget gått igenom riksdagen enligt ovan skall det ske en beslutande folkomröstning. Förslaget får inte ha modifierats någon gång under resan, utan måste vara så som det formulerades från början, och det är ”ja” eller ”nej” som gäller. Förslaget måste godkännas av 75 % av alla röstberättigade.
4. Om förslaget godkänts genom alla ovanstående instanser genomförs grundlagsändringen.

Tanken med tre riksdagsbeslut och två mellanliggande val är förstås att det inte skall gå att kuppa igenom grundlagsändringar på det viset som gjorts med EU-medlemskapet genom att man fattar två beslut, det ena precis innan och det andra precis efter ett val. Med tre beslut och två mellanliggande val garanteras att minst 4 år förflyter mellan första beslutet och det sista. Dessutom säkerställs att befolkningen blir upplyst genom kravet att den skall informeras senast innan andra beslutet, plus att befolkningen till sist får sista ordet i en beslutande folkomröstning.

Ok, dags att avsluta det här. Den hemska nyheten?

Jag tänker på nyheten att regeringen vill tillåta beväpnad svenskamerikansk personal att arbeta i sverige.

Fuck it!!! Det här är definitivt vad jag betraktar som en grundlagsfråga!

Våra ”folkvalda” (läs ”parasiterna”) har inte bara gett bort vårt oberoende till smygfascisterna i Bryssel, de tänker nu också slicka arslet på amerikanerna genom att låta dem gå omkring beväpnade på svensk mark.

Finns mycket mer att säga om den saken, men jag låter bli, risken är att jag får hjärnblödning annars. Och jag tänker inte R.I.P-a än på ett tag. Jag måste tänka på min sambo. Hon behöver ett hem till vilket hon kan släpa in alla möss hon mördar.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.