Ursäkta att jag raljerar med djurmetaforer; det är svårt med alla vargar, grisar och råttor i politiken. Dessutom har jag inte bara fröken Kanins demonstration i färskt minne, jag noterar också att alla verkar peka på elefanten i cirkusen men jag har hittills inte sett att någon ställt en avgörande fråga om dess art.

Titeln på inlägget är en anspelning på det engelska uttrycket ”Bringing home the bacon”, vilket väl närmast betyder att man arbetar för sin försörjning. Och Kaplan blev ju precis av med jobbet, så tyckte det passade att krydda det kokta fläsket med lite stekflott. På flera plan.

Hela affären är smått surrealistisk. Och då menar jag inte surrealistisk på det där viset som ledarsvinet Löfven vid maktens tråg menar när han han talar med utländsk press och påstår att:

But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.

Nä, jag menar surrealistisk på det där viset som när Alice Liddell följde efter herr Kanin (ej besläktad med fröken Kanin) ner i hålet och fick vara med om något som mer eller mindre för tankarna till ett LSD-rus. Skillnaden är att Alices absurda äventyr i Underlandet är ganska roliga, för att inte säga väldigt roliga. (Läsning rekommenderas varmt, oavsett ålder.) Det är däremot ganska lätt att hålla sig för skratt när det handlar om Löfvens minst sagt obegripliga öden och äventyr i landet Absurdistan.

Man kan ju kontrastera Kaplan-skandalen med ett par andra händelser. Det är inte mycket mer än ett år sedan man skrek ”varg” i högan sky för att den italienska terriern Birro råkade äta lunch med en ställföreträdande partiledare och en riksdagsledamot. Som han själv återger det:

”Mehmed kommer!!!”

Jag var en i sammanhanget obetydlig poet som åt lunch med folkvalda, samma folkvalda som andra personer (läs Soran Ismail) kunnat äta lunch med utan att någon enda människa brydde sig om det (med stor sannolikhet för att Soran I är en av de “goda” och “toleranta”, vilket betyder att han har samma åsikter om allting som majoriteten av journalisterna).

Expressen satte fyra reportrar och ett gäng flottiga papparazzi-fotografer och lyckades få min lunch med folkvalda politiker att förvandlas till “Birros hemliga möte med SD-toppen”.

Just ordet “hemliga” är lite rörande i sammanhanget eftersom vi satt vid ett fönsterbord på en välkänd restaurang i Gamla Stan,vid  en av Sveriges kanske minst hemliga gator överhuvudtaget.

Krogen är känd för att både journalister och politiker brukar gå dit för att äta lunch, Så den var på det sättet allting annat än just hemlig.
– – –
Jag blev jagad som om jag slagit ihjäl någon. Ännu till denna dag har jag svårt att förstå vad mitt brott bestod i.

Konsekvenserna lever jag fortfarande i. Exakt alla redaktioner stängde sina dörrar samma eftermiddag.

Mitt namn och mitt yrke skulle släpas i smutsen. Jag blev pestsmittad, en person det inte gick vistas i samma rum som. Jag förlorade alla minna jobb, blev mordhotad och uthängd på sociala medier, och det grävdes tusen gropar som de turads om att knuffa ner mig i.

Den politiskt ganska harmlösa terriern (vars gläfsande jag dock uppskattar) fick i princip genomlida en offentlig eutanasi.

Nästan exakt ett år senare gallskrek man återigen ”varg” då fröken Kanin demonstrerade därför att några av personerna hon demonstrerade med hade förflutet inom ett onämnbart riksdagsparti. Hon hade inte lärt sig av Birro. (Men det kanske har sin naturliga förklaring i att terriers ofta jagar kaniner, vilket inte direkt bäddar för något större förtroende från kaninernas sida.) Fröken Kanin var gymnasielärare, och heter Annelie Sjöberg (om nu någon missat det), hon fick schavottera i Live Opinion och fick sedan sparken (fast det officiellt heter att hon ”slutade”) från sin nästan tjugoåriga anställning som gymnasielärare.

Så kom då där den surrealistiska presskonferensen till sist:

Hade jag varit en främling som sett denna presskonferens utan att kunna svenska hade jag trott att det var Löfven som avgick och Kaplan som var statsminister. Trots att chefsgalten Löfven under de dryga 6 minuter som han talar och besvarar frågor hänvisar till sin egen och Kaplans samlade bedömning 7½ gånger och vanliga (osamlade) bedömning 9 ½ gånger (de två ½ kommer sig av att han vid ett tillfälle hänvisar till en ”samlad bild … och bedömning”, jag vet inte hur den bör räknas) så är det i stort sett ett enda stort försvarstal av Kaplan och ett tillkännagivande att situationen blivit ohållbar. Kaplan själv slår fast att han inget fel gjort men lämnar sin ministerpost på grund av situationen.

Det hela blir smått tragikomiskt när Romson och Per Gahrton tävlar i Gomorron sverige i SVT om vem som kan göra bort sig värst. Man skulle nästan kunna tro att det handlade om en fixad läggmatch där det gäller att en gång för alla straffa ut miljöpartiet från det politiska livet.

Per Gahrton går ut hårt och ansluter sig till Margot Wallströms teorier om israeliskt fulspel. Kanske inte det smartaste att göra när det som blev spiken i kistan för Kaplan var just att han jämförde nazisternas judehantering med Israels hantering av palestinier. Tydligen blev det lite spik över från Kaplans kista, för Gahrton håller i sista (förhoppningsvis) spiken till miljöpartiets kista medan Romson drämmer till allt vad hon kan med sin slägga:

Kväk, Åsa har åter talat

– Han har varit ordförande för unga muslimer i samband med svåra situationer som kring 11 september-olyckorna, sade Romson i SVT.

Ett uttalande som fick många att höja på ögonbrynen i sociala medier. 2 996 människor dödades i sammanlagt fyra attacker mot New York och Washington, utförda av al-Qaida.

”Syftade på situationen efter attackerna”

Senare på morgonen förklarade Romson sitt uttalande i Aftonbladets morgon-tv med att hon syftade på situationen för muslimer i Sverige efter 11 septemberattackerna.

– Olyckan är att vi fick en väldigt hård debatt kring integrationen och kring hur samhället växer med olika religioner sida vid sida och den diskriminering som kom, förklarade Romson …

Det hela hade kunnat vara intrigen i en rolig fars. Löfven som stammar och hackar. Herr Frigolit och Romson som bedyrar vilken god människa Kaplan är. Frigolit gick ju ut redan i torsdags och deklarerade att han trodde mer på åsnan och feministen Kaplan än på gråa vargar. Att sedan Gahrton pekar finger på Israel i Nyhetsmorgon på TV 4 inte medan Romson konstaterar att Kaplan minsann inte är islamofob (stor överraskning) samtidigt som hon både försöker försvara honom och vara kritisk till hans relativisering av förintelsen ger en fascinerande inblick i miljö­partiets värld där terrordåd i New York är olyckor som bara råkar hända och kapsejsade båtar i Medelhavet är ondskan personfierad i The Holocaust 2.0, alltihop orkestrerat av Israel.

Bortsett från statsministern som väl aldrig lyckas pricka in ett enda rätt och miljöpartiet som envisas med att peka åt alla håll och kanter, inklusive Israel, så pekar alla andra på vad man ser som elefanten mitt i rummet. Men ändå tycker jag, trots att man vädrar blod likt svultna vampyrfladdermöss, att man på något vis missar det som verkligen är otäckt i historien.

Det är många som tycker det luktar skämd fisk och det är nog många hundar begravna bland ugglorna i mossen. En skarpsynt uv, Rebecca Weidmo Uvell, frågade redan i december 2014: Vad gör Mehmet Kaplan? och granskade hans förehavanden med örnblick (ja ja, mixade metaforer). Hon ställde alla de frågor som chefsgalt Löfven och Säpos blodhundar borde ha frågat (och kanske Säpo gjorde det, men det var för mycket bök och väsen vid tråget för att Löfven skulle höra). Uvells granskning är en bra början, och den som vill kan därefter med en enkel googling själv leta redan på hur mycket som helst om Kaplans kopplingar med både gråa vargar och turkiska hökar.

Det är fan i mig helt obegripligt att någon överhuvudtaget kan försvara att han varit minister, och till och med menar på att det är fel att han får avgå.

Karln är ju för fan, med sina kopplingar till främmande makt en uttalad säkerhetsrisk.

Så det är inte mer än rätt att Kaplan blir utan bacon och skickas ut på grönbete, för frågan är om inte elefanten, likt stridshingsten Reinfeldt, till syvende och sist inte är något annat än en skickligt insmugglad mullvad.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.