The Danish Girl
avatar

Jag erkänner villigt att jag inte visste vem Alicia Vikander var, förrän jag såg att hon hade vunnit en Oscar för bästa kvinnliga biroll i ”The Danish Girl”.

För att göra bot, googlade jag och informerade mig om Vikander. Jag var imponerad av hennes styrka och jordnära attityd. Jag inbillar mig att det nog var bra för henne att bli refuserad av skådespelarlinjen och i stället få studera balett.

Hennes roll var strålande, men filmen sådär, fick jag veta från TV4, och även från många av recensionerna på IMDB.

Nu har jag dock sett filmen, och för egen del, måste jag säga att jag älskade den!

Filmen handlar om Einar Wegener, möjligen den första person som genomgick könskorrigerande operationer, och hans hustru Gerta. Handlingen tycks följa verkliga händelser hyfsat troget, även om vissa aspekter debatteras: huruvida Einar var intersex, om Gerta egentligen var lesbisk, osv. För mig spelar inget av det någon roll. Och det verkar inte heller spela någon större roll för filmskaparna.

The Danish Girl

The Danish Girl, verklighet och dikt

Det som tilltalade mig med filmen var hur ödmjukt och intimt den försökte skildra de olika rollfigurernas konflikt och utveckling. Einar och Gerda framstår från början som ett väldigt fint par, med stor närhet och erotisk laddning, som intressant nog ökar när Einar börjar plocka fram sina kvinnliga sidor. Vi får ingen förklaring till det, men det behövs inte heller. Kärleken blir gränslös och flytande, men allt eftersom måste Einar ta ställning och går mer och mer in i rollen som Lili Elbe (presenterad som Einars kusin i filmen, syster i andra källor). Alicia Vikander förmedlar mycket övertygande den konflikt som uppstår: hon vill ju stödja sin partner, men samtidigt vill hon ha tillbaka sin man.

En personlig utvikning: för åtskilliga år sedan bestämde sig min mentor, en man jag verkligen beundrade, för att byta kön. Alternativet var att begå självmord. Jag var ung då, och det var min verkliga, och rätt abrupta introduktion till transgender. Jag fick för egen del uppleva hur mycket vi ändå lägger i könsidentiteten, även när det gäller relationer som inte är sexuella. Det är svårt att sätta ord på, men det är mycket svårt att separera könsidentiteten från vår bild av andra människor. Några år innan denna händelse hade jag av olika skäl hamnat i sammanhang där jag var en av mycket få (ofta den enda) heterosexuella. Jag fick höra många berättelser över öl om den svåra vägen att finna sin egen identitet som homosexuell, alla missriktade råd och misslyckade experiment och slutligen det stora beslutet att ’komma ut’. Det var en lärorik och rolig tid på flera sätt, med många spännande bekantskaper.

Åter till filmen: jag tyckte mig känna igen min egen relation till min hustru i den starka vänskapen och gränsöverskridande kärleken mellan Einar/Lili och Gerta. En sak man måste förhålla sig till även i heterosexuella relationer, är att man åldras, och knappast förblir den vackra (nåväl) ungdom som partnern en gång föll för; man behöver utveckla en intim relation som går bortom, och inte är beroende av, den fysiska attraktion som känns så självklar i ungdomen. För min del kändes det perfekt att filmskaparna inte försökte ge för tydliga förklaringar, som t.ex. att göra Gerta lesbisk för att göra mer trovärdigt att hon kunde vara attraherad till Einar när han lånat hennes negligé. Han fann det upphetsande, och hon accepterade – det räcker långt.

Flera scener i filmen var dubbelbottnade. Inte minst när Einar blev misshandlad av några män som provocerades av hans ambivalens. Möjligen var det bara jag, men jag tyckte mig uppfatta hur även Einar kände att han på något sätt förtjänade misshandeln.

En annan intressant scen var när Einar gick på strippklubb – sorten där man sitter bakom en glasruta och betraktar en naken kvinna. Einar var där för att lära sig hur en kvinna rör sig sensuellt, men det spännande ögonblicket var hur kvinnans förhållningssätt ändrades när hon upptäckte vad han gjorde; nu poserade hon inte längre för en man som åtrådde henne, utan en person som ville förstå henne.

De som förväntat sig en politisk film blir möjligen besvikna. För mig var det en film om kärlek, acceptans och vänskap, och hur hopplöst svårt det är att förneka oss själva. I filmen framgick det, inte bara för Einar/Lili, utan även för Gerta.

Kommentarer

The Danish Girl — 37 kommentarer

  1. Jaha, jag som hade tänkt skippa den, inte minst för att just trans-temat ger mig dåliga vibbar. Men jag kanske får kolla på den ändå. Fast jag är mer nyfiken på Ex Machina som jag har sett omdöme om som hörande till det allra bästa inom SF-film.

  2. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Som sagt, jag såg den mest som ett relationsdrama, med mycket övertygande skådespelare och ödmjuk regi relativt fri från pekpinnar.

    Man kan dessutom föreställa sig hur tufft det måste ha varit att genomgå sådana operationer på den tiden. Jag såg första säsongen av The Knick förut. Det utspelar sig iofs 30 år tidigare, men ändå…

  3. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Fast jag är mer nyfiken på Ex Machina som jag har sett omdöme om som hörande till det allra bästa inom SF-film.

    Såg den också. Klart sevärd. En helt annan typ av film, dock. Smile

  4. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    ”jag som hade tänkt skippa den, inte minst för att just trans-temat ger mig dåliga vibbar.”

    Samma här! Men om den ger upphov till såpass djuplodande funderingar hos en hedersman som Ulf, då får man väl bita i det sura äpplet och kolla ändå.

  5. @utlandssvensk:
    Jo, det höjer väl intresset ett par snäpp. Samtidigt så måste jag dock säga att vår käre UTter har en del underliga preferenser, så jag är inte helt övertygad.

  6. Jag såg Ex Machina ikväll! Och så sa jag till min pojkvän: ”Det där ser så mycket ut som Alicia Vikander. Det ÄR Alicia Vikander!”

    Och han googlade bilder på henne och sa: ”Nä det där är JU INTE hon.”

    Och jag bara, under hela filmen, för mig själv: ”Jovisst fan är det hon.”

    Eftertexterna: ”Sweet victory!”

    Riktigt bra film, men jag ska inte avslöja något. Alla här verkar ju inte sett den.

  7. @utlandssvensk:
    @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Tänkte exakt likadant, men nu får jag väl se på filmen tack vare Ulf. Tack Ulf för recensionen!

    Men filmrecensioner med genusvinkel skulle vara bra att ha på genusdebatten. Tex. Appaloosa, som jag rekommenderade åt utlandssvensk, skulle vara värt att kommentera. Eller varför inte Peckinpah klassikern: Straw Dogs eller nyfilmatiseringen av den? Den är en intressant film om trubbel som kvinnan orsakar och som mannen får lösa, fast jag skulle komma ihåg att Peckinpah uttalade sig om att Hoffmans karaktär är boven i filmen?

  8. När vi är inne på film med genustema så måste jag erkänna min kärlek för denna filmgenre:

  9. @straightmansburden:
    Jag har i och för sig aldrig recenserat Straw Dogs, men jag har hänvisat till den i åtminstone ett eller två inlägg om yttrandefrihet. (Vad var det jag sa? Censuren kommer krypande!).
    Den ursprungliga versionen med Hoffman hör definitivt till mina favoriter (och jag gillar Peckinpah överlag). Och det finns onekligen en del att ta upp ur genusperspektiv i den filmen. Om inte annat lär väl våldtäktsscenen (finns med i länkade inlägget ovan) vara en brandfackla för debatt.

  10. @straightmansburden:
    Sen blir jag nyfiken på hur man får det till att Hoffman skulle vara skurken i dramat?
    Han om någon är väl oskyldig i sammanhanget. När det gäller Amy kan man ju faktiskt hävda att våldtäkten till viss del är ett resultat av hennes medvetna provokation.

  11. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Jag är ju inte helt säker om han sagt så, jag bara minns att han skulle ha gjort det. Om så är fallet så tror jag att han menar att det är Hoffmans fel då han lät situationen eskalera, att han borde ha tidigare ”man up” och tillfredsställt sin kvinna och inte kört med appeasement-linjen med byborna. Men som sagt, inte helt säker, men en traditionalist skulle kunna tolka filmen så. Man kunde ju dra paralleller till flyktingkrisen idag också? Män måste sätta stopp för det, fast kvinnor skulle bära största ansvaret?

  12. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    När det gäller Amy kan man ju faktiskt hävda att våldtäkten till viss del är ett resultat av hennes medvetna provokation.

    Plus att hon delvist helt klart njuter av ’våldtäkten’.

    Jag tror att ganska många kvinnor och feminister, som ’protesterat’ mot scenen, använt den som fantasimaterial när de tillfredsställer sig själva. Kom ihåg att den finns tom. en bokgenre som heter: Rape by hero

    https://www.goodreads.com/shelf/show/rape-by-hero

  13. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): @Ulf T: @straightmansburden:

    Jag råkade surfa in på en insändare i Avpixlat, hatobjektet nummer 1 för svenska journalister, som är skriven av en äldre kvinna och argumenterar för en koppling mellan feminism och/eller kvinnlighet och dagens sönderfall:

    ”Det är ytterst bestickande att under samma tid som kvinnor fått allt mer inflytande över hela maktspektrumet i samhället har en betydande del samhällsfunktioner de facto havererat.”

    ”I instans efter instans i samhället beskådar vi nu hur kvinnliga problemlösningsmetoder, normer, prioriteringar och värderingar, även förfäktade av vår tids politiskt korrekta avmaskuliniserade män, har flyttat fram sina positioner och lett till begynnande anarki. Vårt samhälle kanar utför ruinens brant.”

    http://avpixlat.info/2016/02/18/ve-er-mina-medsystrar/

    Läsvärt och med många kommentarer!

    PS.
    Från mitt perspektiv är skribentens alldeles för snäll när hon analyserar de bakomliggande kvinnliga drivkrafterna, men likväl är det intressant att se allt fler som gör kopplingen mellan ökat kvinnligt inflytande och sönderfall.
    DS.

  14. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    ”När det gäller Amy kan man ju faktiskt hävda att våldtäkten till viss del är ett resultat av hennes medvetna provokation.”

    Får man säga så? Känns som att det är påtaglig risk att bli Roosh II då. Vågar du utveckla?

    @straightmansburden:

    ”Plus att hon delvist helt klart njuter av ‘våldtäkten’.
    Jag tror att ganska många kvinnor och feminister, som ‘protesterat’ mot scenen, använt den som fantasimaterial när de tillfredsställer sig själva. Kom ihåg att den finns tom. en bokgenre som heter: Rape by hero”

    Ja, vi har varit inne på det där tidigare. Kan man se ”Fifty shades of gray” som en del av den bokgenren?

    Om man accepterar att den typen av fantasier är vanliga, ställer det ju onekligen dagens utveckling i ett annat ljus.

  15. @Utlandssvensk:

    Får man säga så? Känns som att det är påtaglig risk att bli Roosh II då. Vågar du utveckla?

    Har du sett filmen? Helt klart är det så, det är inte en tolkningsfråga.

  16. @straightmansburden:

    ”Har du sett filmen? Helt klart är det så, det är inte en tolkningsfråga.”

    Nej, jag har inte sett filmen. Men min poäng är delvis att verkligheten inte spelar någon roll för vad man ”får” säga. Det är väl totalt uppenbart på alla sätt att kvinnor kan provocera fram en mängd beteenden hos män. De vet det mycket väl, vi vet det, men man ska låtsas att så inte är fallet.

  17. @straightmansburden:
    @Utlandssvensk:

    Plus att hon delvist helt klart njuter av ‘våldtäkten’.

    Jag tror att ganska många kvinnor och feminister, som ‘protesterat’ mot scenen, använt den som fantasimaterial när de tillfredsställer sig själva. Kom ihåg att den finns tom. en bokgenre som heter: Rape by hero

    Tänkt vidare på det här.

    Många kvinnor säger att fantasier om våldtäkt är oproblematiska, eftersom det är endast fantasier. Men frågan blir då: Kan dessa fantasier existera oberoende av verkliga våldtäkter? Samma sak med då kvinnor gillar att bli kallade ”slampor” i sänghalmen, och det anses vara helt oproblematiskt, men samma fråga uppstår: Kan det finnas till utan riktig slutshaming?

  18. @straightmansburden:

    Om du gillar ”Body Heat”, ska du definitivt se ”The Last Seduction”.

    Jag har en del funderingar kopplade till den filmen, men det är bäst att du ser den själv först.

  19. @utlandssvensk:

    Får bli nästa filmrecension?

    Alla filmerna som nämnts: Appaloosa, Straw Dogs, Body Heat och Last Seduction, synliggör kvinnlighet på olika sätt, men på ett sätt som feministerna inte godkänner. Feminister vill endast ha positiva porträtteringar av kvinnlighet, vilket innebär att en stor del av kvinnlighet skulle förbli osynliggjort.

  20. @Utlandssvensk:
    Klart jag vågar. Men har lite svårt med tid just nu. Måste jobba. Du kan se själva våldtäktsscenen i slutet av inlägget Vad var det jag sa? Censuren kommer krypande! (Jag klantade mig med länken i den tidigare kommentaren, men har fixat den nu.) Hela klippet där våldtäkten ingår rör sig om 7–8 minuter. Faktum är att det är två våldtäkter direkt på varandra. Den andra är otvetydigt våldtäkt. Där finns det liksom ingen prutmån alls. Men den första är väldigt tvetydig. Det förekommer tvång, och hon gör motstånd, men sen ger hon också efter och deltar på ett sätt som åtminstone jag tolkar som att det finns ett visst samtycke.
    Jag misstänker att det är en del av avsikten med scenen, att de två våldtäkterna ställs mot varandra. Den första med bara ena killen är öppen för tolkning, när den andra killen kommer med i leken råder det ingen tvekan.

    Provokationen (den jag framför allt tänker på) tidigare i filmen är när hon i en slags missnöjesyttring gentemot sin man (matematiker spelad av Dustin Hoffman) ställer sig toppless i ett fönster så att killarna som jobbar på taket på byggnaden bredvid får sig en bra glutt på hennes tuttar. Det framgår klart och tydligt att hon gör det högst medvetet och avsiktligt. Själva provokationen sker i en alldaglig och säker inramning. Det är på blanka dagen, killarna jobbar på taket bredvid osv. Så provokationen är klart separerad från själva våldtäkten som sker någon dag senare.

    Jag har sett nyversionen där Alexander Skarsgård har en framträdande skurkroll. Jag kommer dock inte ihåg om den har samma laddade tvetydighet ifråga om våldtäkten.
    I vilket fall som helst så föredrar jag Peckinpah-versionen. Den är enligt mitt tycke helt briljant.

    Filmen i sin helhet är väl att betrakta som en hybrid av dramafilm och thriller. Som alla (eller de flesta) av Peckinpahs filmer kännetecknas den av det förekommer brutalt våld (åtminstone enligt den tidens standard), men handlingen eskalerar förhållandevis långsamt tills det mot slutet bryter lös på allvar. Filmen baserar sig på en novell, The Siege of Trencher’s Farm, och novellens titel är nog så talande.

  21. @Utlandssvensk:
    Kan vara värt att nämna, om du ser klippet, att Amy’s kommentar i början ”Let’s talk about cats” är en ganska giftig anklagaelse, hon har i en tidigare scen hittat sin katt hängd i garderoben. Killen som hon riktar kommentaren till är, med all rätta, bland de huvudmisstänkta.

  22. @John Nilsson:

    http://www.svd.se/kvinnan-har-splittrat-karnfamiljen

    Kvinnan har splittrat kärnfamiljen

    I april blir det lagligt för ensamstående kvinnor att skaffa barn med landstingets hjälp. Vägen dit har varit lång men logisk, skriver Josefin Olevik som själv åkte till Danmark för att bli gravid. Den 12 mars kommer hennes bok ”Den befriade familjen”.

    Uppföljaren till hennes bok kunde heta:

    Det förstörda samhället

  23. @straightmansburden:

    ”Kvinnan har splittrat kärnfamiljen”

    Vi börjar närma oss den feministiska drömmen:

    1. Gå på skattefinansierat ”universitet” och läs tramsutbildningar i 5-10 år.
    2. Ta ett skattefinansierat tramsjobb inom stat eller kommun.
    3. Låt skattebetalarna fixa insemination.
    4. Var ledig på skattebetalarnas bekostnad några år.
    5. Låt skattebetalarna stå för dagis och skola under 20 år för ungarna.
    6. Ha några spännande affärer med nyanlända, som är helfinansierade av…..gissa tre gånger!

    Så, hela landet är en ren lekstuga för feminister och räkningen presenteras till de inhemska vita männen som har tappat all rätt att föra sina gener vidare och där målsättningen är att alla försök till fortplantning ska kriminaliseras.

    Det låter ju hållbart……..

  24. @Utlandssvensk:

    Kvinnor och feminister laborerar inte med termer som hållbart, utan endast med: oberoende, rättighet, frihet osv. Från artikeln:

    Lagen innebär att en kvinna har fri beslutsrätt över sin kropp och sin fortplantning. Det är ganska radikalt.

    Det är det enda dom tänker på.

    Jag tänkte faktiskt att jag skulle gå igenom någon feministisk blogg, från början till slut, och kolla hur ofta de relaterar frågorna till ansvar och vad förändringen innebär för män och samhällsutvecklingen.

    Vet bara inte om mina mentala hälsa skulle klara av det, plus att man vet ju svaret redan i förväg.

    En rolig bild till er från twitter:

  25. @straightmansburden:

    Lagen innebär att en kvinna har fri beslutsrätt över sin kropp och sin fortplantning. Det är ganska radikalt.

    Det här är grunden i feminismen, alla frågor handlar bara om henne.

    ”sin fortplantning”? Fortplantning har ju alltid handlat om mer än en person, minst två och i förlängningen familjen och samhället. Men det ska vi nu strunta i, så att kvinnan får göra vad fan hon vill.

  26. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Den fullständiga blindheten för att det finns en annan sida är skrämmande.

    Det är inte blindhet, dom bryr sig helt enkelt inte. ’Blindheten’ är en följd av detta.

    Jag tänkte välja (C)harlotte hit och dit, hon anses ju vara måttlig av många.

  27. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    http://johannasjodin.se/2016/03/04/tank-efter-fore-du-donerar-sperma/

    Sak;

    Och ingen saknar förståelse för mannens sida av saken – tvärtom förstår vi alldeles utmärkt. Män som du vill kunna ha sex utan att behöva ta ansvar för sitt agerande. Varför du tror att förståelse för detta skulle generera någon sympati är däremot svårt för mig att begripa.

    Där fick du det i klartext!

    Frågan blir: Varför ska män mera bry sig om hur det påverkar kvinnor i någon fråga överhuvudtaget? Varför skulle män inte bara säkerställa sina egna och samhällets intressen, som ofta råkar sammanfalla (till skillnad från kvinnors), och skita helt hur det påverkar kvinnor?

    Förstå nu Dolf att det här är kvinnliga fanatiker du snackar med.

  28. @straightmansburden, @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Jag känner inte för att ge mig in i diskussionen i den kommentarstråden. Jag kan väl annars notera att det där med att det skulle handla om ”rätten om att få slippa tvång när det kommer till sin egen kropp” är feministisk kod för att få slippa konsekvenserna av sina egna handlingar.

    Enligt t.ex. denna och denna studie, är det vanligaste skälet till att unga svenska kvinnor gör abort att de vill bli klara med sina studier först och de två vanligaste faktorerna amerikanska kvinnor anger är ”having a baby would dramatically change my life” och ”I can’t afford a baby now”. Det handlar alltså inte om hur deras kroppar nyttjas under själva graviditeten, utan att de helt enkelt inte vill bli föräldrar just då, eller möjligen med just den partnern.

    Vidare kan man notera att det uppskattas vara ca 4 000-10 000 män varje år som blir pappor mot sin egen vilja.

    År 2010 föddes det drygt 116 000 barn i Sverige (SCB, 2010). Göran Lindén, författare till projektrapporten Från misstag till Farsa (1996), uppskattar att ungefär var 25:e barn har en pappa som upplever sig som ofrivillig, vilket omräknat blir ungefär 4 %. Han tar fram sina siffror ur antalet registrerade födslar, antalet registrerade faderskap och kombinerar dem med antalet faderskapsutredningar och rätteg ångstvister i Gävle under forskningsåren 1991 – 1996. Men han reserverar sig samtidigt och säger att så många som upp till 7 – 8 % inte alls är en omöjlig summa. Denna högre siffra härrör han till en misstänkt underrepresentation av män som blir ofrivilliga pappor i otrohetsaffärer. Detta är något som framkommer i de DNA-tester som emellanåt utförs pga faderskapstvivel eller organdonationer och som visar att ungefär var tionde pappa visade sig inte vara biologisk far till barnet. Alltså mellan 4000 – 9000 födda barn per år har en ofrivillig pappa, enligt Lindén.

    Vidare kan man läsa beträffande det där med att ta ansvar för att inte ha sex om man inte vill ha barn:

    I boken Sex i Sverige (Folkhälsoinstitutet, 1996) om svenskarnas sexliv i åldrarna 18-76 år, framkommer att mediantalet för antal samlag per år är 42 stycken. I en fråga svarar 9% att de den senaste månaden haft samlag i syfte att försöka få barn och 3% att de har försökt få barn i det senaste samlaget. På frågan huruvida de befunnit sig i en sexuell situation där de vetat att det funnits risk för graviditeten men där de inte velat bli gravida, har 47% av männen och 42% av kvinnorna inte hejdat sig. På en fråga om preventivmedel vid det senaste samlaget svarade 42% (exkl de som försöker bli gravida) att inget rekommenderat skydd användes.

    Kvinnorna är alltså inte särskilt bra på att ta ansvar de heller, när de inte vill bli med barn. Den stora skillnaden ligger inte i hur ansvarsfullt man beter sig, utan vilka möjligheter man har att rätta till misstaget efteråt.

    För att fortsätta lite till, ur blogginlägget:

    ”Totalt 18 år av underhållsplikt blir sammantaget en rätt stor summa pengar och just därför är det orimligt att en pappa ska kunna frånsäga sig betalningsskyldigheten.”

    Rimligen kunde detta likväl vara ett argument för att pappan skall ha någon form av rättssäkerhet. I andra fall när det gäller stora summor pengar brukar vi anse att det är ett övergrepp att den som tvingas betala inte har något att säga till om. T.ex. har Skatteverket flera gånger fällts i EU-domstolen för ”grov kränkning” när de på ett rättsosäkert sätt krävt människor på stora summor pengar.

    Vi kan gå vidare lite till, och notera att enligt t.ex. denna artikel hade i Muehlenhard & Cook (1988) 62,7% av männen (vs 46,3% av kvinnorna) rapporterat att de haft oönskat samlag, och i författarnas egen studie angav 21% av männen att någon kvinna hade tvingat dem till samlag utan kondom.

  29. Pingback: Internationella kvinnodagen: Min hyllning till kvinnan … | Genusdebatten