Eders Ödmjuke söker fru
Bilden talar för sig själv
Hon började sedan göra en jämförelse mellan förr och nu. På 50-talet hörde det till en hemmafrus plikter, enligt en dåtida lärobok i hemkunskap, att (egen översättning):
- Ha middagen redo
- Vara gladlynt
- Hålla huset i ordning
- Ta hand om barnen
- Se till att inte förekommer en massa bråk och oväsen
- Hålla inne med gnäll och klagomål
- Låta honom få slappna av när han kommit hem
- Lyssna
- Att ge tröst och stöd, inte vara ytterligare ett problem
Hon konstaterar att det på det hela taget – med undantag för punkten om bråk och oväsen, det brukar vara mycket barn hos dem som stökar – beskriver hennes eget liv, som hon är lycklig och till freds med. Och bortsett från matlagningen så beskriver det mer eller mindre vad en bra fru gör också idag. Enligt henne alltså. Jag skulle aldrig våga säga något sådant. Men, hon gör en intressant observation som sammanfattar väldigt kort och koncist något jag länge tänkt ta upp i ett inlägg, fast det lär dröja innan jag kommer så långt (egen översättning):
Uppenbarligen behövde man ingen högskoleutbildning för att bli en bra fru på den tiden, och det behöver man inte nu heller. Men det är numer bara ett fåtal kvinnor som vill vara bra fruar, och männen har fått anpassa sina krav efter det. Om mannen inte får en fru som gör alla dessa saker så behöver han en fru med en inkomst som gör att han kan betala en annan kvinna att göra dem åt honom. Det är ironiskt, men för att undvika det hemska förtrycket av att tvingas laga och servera mat, städa och ta hand om barn och hem, ta hand om de gamla och sjuka släktingar och ser till att saker och ting är organiserade, så inledde kvinnorna en folkvandring ut på arbetsmarknaden där de huvudsakligen lagar mat, städar efter andra, tar hand om barn, gamla och sjuka och ser till att saker och ting är organiserade för männen som utför det egentliga arbetet. Beklagar, feminister. Det är fortfarande mestadels kvinnor som gör allt det där arbetet, skillnaden är bara den att nu gör de det åt främlingar och får betalt i pengar, istället för att de gör det åt sina egna familjer där mödan betalas med kärlek.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Om utbildade kvinnor inte vill dejta ”neråt”, kan inte deras feministiska systrar tala om för dem (eller sig själva), att deras sätt att se på partnerval är väldigt stereotypt och inte alls särskilt ”normkritiskt”?
Bo Rothsteins ”Det moderna patriarkatet – den kausala mekanismen – En teori om asymmetriskt partnerval”, känns aktuell i sammanhanget (den visar i alla fall att kvinnor väljer partner ”uppåt” i mycket högre grad än män”):
http://www.rothstein.dinstudio.se/files/Det_moderna_patr_Arkiv2.pdf
Diagrammet i Dolfs inlägg ser ju onekligen rätt talande ut, men kommer antagligen inte att imponera på genustroende. De kommer bara att säga att diagrammet är ett bevis på att ”manlig kunskap” värderas högre än kvinnlig dito, och ingenting annat. Sen kommer ”excellent genusforskning” att ”helt vetenskapligt” ta fram ett annat intelligenstest, som visar en motsatt kurva, där en större andel män inom ett studie- eller yrkesområde korrelerar med lägre intelligens, enligt en ny ”genuskänslig” eller ”jämställd” definition. Voilà!
JudgyBitch bloggmotto, eller vad man ska kalla det, tycker jag är roligt:
”The radical notion that women are adults”
Deltog faktiskt i en diskussion nyligen, där en kvinna jämförde situationen i en del förorter, med män som säger åt kvinnor hur de ska klä sig och var de ska vara och inte, med hur det var när hon växte upp som ung tjej, med de begränsningar som lades på henne och hennes kompisar då. Min replik var att det ju handlade om vuxna kvinnor, det som uppmärksammats i förorterna, och efter det dog just det ämnet ut.
”Smarta kvinnor ska stå vid spisen och föda barn” om vi vill behålla vår civilisation. Om inte, kommer vi att ersättas.
Att friska och fertila västerländska kvinnor spenderar sin bästa år med att bli långtidsutbildade inom diverse trams för att sen ersätta barn och familj med en ofta helt meningslös ”karriär” är enbart en tragedi för alla parter.
För övrigt verkar den enda västerländska folkgruppen med frisk nativitet vara The Amish. Man kan tycka vad man vill om dem och deras seder, men de har något som de flesta av oss andra saknar, nämligen en framtid.
Ett litet tillägg:
Enligt min erfarenhet har män ett jobb medans kvinnor har en karriär. Jag har haft en helt del extremt högbetalda jobb och även haft kontakt med massor av män med topp utbildningar och stor framgång. Men alla dessa pratar enbart om att de har ett jobb eller ett företag. Ordet ”karriär” är rent kvinnligt och avser deras egna verksamhet eller hur de beskriver vad män gör.
Min uppfattning är att denna semantiska skillnad fångar en väldigt grundläggande skillnad: Män har ett jobb för att uppnå något, kvinnor har en karriär för att de tror att den har ett egenvärde.
Många gånger blir det helt absurt när en extremt framgångsrik man kort beskriver sitt jobb och en kvinna sen helt tar över samtalet med att redogöra för sin fantasiska ”karriär” inom något närmast löjligt område. Men ingen man orkar ta debatten…..
Alltså, det finns två saker som behövs göras i ett hushåll, Det ska in pengar (förvärvsarbete) och det ska ordnas hemma (både ”manliga” och ”kvinnliga” hushållssysslor). Det här kan man kombinera på lite olika sätt.
1. Båda satsar mycket på förvärvsarbete, karriär. Båda jobbar mer än 40 h/vecka. Då lejer man bort så mycket man kan av hushållsarbetet. Här finns inte plats för barn. Det går såklart att leja bort det också, med au pair etc., men några bra föräldrar blir man inte. Tjänsterna köps som nämnts mest av andra kvinnor.
2. Man vill ha både barn och en karriär i familjen. En jobbar mer än 40 h/vecka, den andra mindre. Då finns två möjligheter.
2a. Hon gör karriär och drar in huvuddelen av degen, medan han mer tar hand om barn, hem mm. Hon får då släppa kontrollen över hemmet. Karriären blir hennes skyltfönster, inte villans inredning. Av olika anledningar är kvinnor ofta ovilliga att göra detta livsval, utan det blir istället
2b. Han gör karriär och hon tar lejonparten hemma. Jag uppfattar det som att det mesta i dagens feminism handlar om besvikelsen att hamna här, trots sina livsval. Medelklasskvinnor som gått på universitetet och satsar på en karriär inom de mjuka ämnen som på senare 30-40 åren tagit sig in på universitetet, kärar ner sig uppåt i en man som läser ett hårdare universitetsämne. Man hittar ofta sin första seriösa partner på universitetet. Det går bra i början då inga barn finns. Båda är karriärinriktade på sitt håll. Sen kommer barnen. Det ställer allt på ända. Hon har ju inte gjort val 2a, så nu blir det en dragkamp om vem som ska gå ner i tid. Hon sätter igång projekt ”gör om min man”, men eftersom han ofta är något år äldre och hans karriär betalar mer, är det ofta hon som får vika ner sig. Det var ju inte så här det skulle bli. Alla planer och idealistiska idéer åker i toaletten. Hon blir bitter, ropar om strukturer och patriarkat, vill ha samhällets hjälp i diskussionen med sin man. För att hon gjorde ett traditionellt val 2b, istället för det val karriärinriktade män ofta gör 2a. Hittar en partner som är villig att ta hand om hem och barn mera.
3. Sen finns såklart den ”jämställda” familjen. Båda satsar på en ”lagom” karriär, så det finns tid över till hem och barn. Man jobbar båda heltid, men inte mer. Båda har gått på universitetet, men blir tjänstemän i kommunen, förskollärare eller liknande. Det skulle ju kunna fungera. Problemet är att kvinnor mår sämre än de som medvetet gjort val 2b och accepterat en större ”hemmafruroll” som ett pris för att ha en karriärman. För hon släpper fortfarande inte på makten och tolkningsföreträdet hur hemmet ska vara. Det är fortfarande ett skyltfönster för väninnorna. Hennes statussymbol. Om han inte är villig att ingå i hennes projekt, som ivrigt påhejas av veckotidningar och inredningsprogram riktade till kvinnor (t ex Sköna hem och Äntligen Hemma), blir det slitningar. Ska båda ta hand om hemmet måste varje jobb den enskilde gör vara gott nog. Sätter man standarden för jobbet, får man också göra det.
Men detta var ju medelklassen med högskoleutbildning. Hur är det då med de som är ”yrkesutbildade”? Även de kvinnor väljer man uppåt, som tjänar pengar. Yrken som ger pengar handlar mycket om obekvämt, veckopendling, farligt etc. Där jobbar fler män. Yrken som ger mer tid med barnen, mer deltid, mer flexibilitet, har fler kvinnor. Här är det också mer kvinnornas marknad i valet av partner. Man hör färre arbetarkvinnor klaga på att deras man inte tar hand om hushållet också, när han veckopendlar till ett bygge långt bort. Det är kanske mer uppenbart vilka konsekvenser vilka val ger, eller så beror det på att de kvinnor inte har samma mediala plattform som medelklasskvinnorna.
Hej.
Inte för att jag vet om det finns sådana studier, men en givande jämförelse kunde vara att studera samkönade par parallellt med man/kvinna-dito. Man kan jämföra inkomstfördelning, utbildningstyp respektive -grad, vem gör vad och varför i hushållet, med mera. Tänk om det är signifikanta skillnader? Man kan också lägga på ett kulturellt filter, och jämföra människor i olika åldrar. En tänkbar fråga där kan vara att be respondenten redogöra för sin egen ungdomstid och jämföra med nutiden.
Själv delar vi enligt principen vem kan bäst, och vem har tid/förmåga/annan objektiv kvalitet. (Med undantag för matlagningen… ingen gillar min mat, utom jag och hundarna)
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@John Nilsson:
Den är endast halvbra, bättre:
”The radical notion that women should be treated as adults”
För man blir vuxen endast om man utsätts för vuxenvärldens krav, vilket kvinnor inte blir. Kvinnan är kollektivt sett fortfarande en tonåring, en tonårig som vill ha alla vuxenvärlden fördelar, men som inte vill axla vuxenvärldens ansvar.
Det bästa sättet att göra kvinnor jämställda är att utsätta kvinnor för jämställdhet, men vi kan inte veta om kvinnor vill ha jämställdhet före vi utsätter kvinnor för det.
@utlandssvensk:
Bra tanke och säkert sant! Hänger väl ihop med hur kvinnor värderar allt utifrån status och att ”ha karriär” framstår som statusmässigt högre än ”jobba” eller ”driva företag”.
@straightmansburden:
Eller alternativt:
eller:
”Det är fortfarande mestadels kvinnor som gör allt det där arbetet, skillnaden är bara den att nu gör de det åt främlingar och får betalt i pengar, istället för att de gör det åt sina egna familjer där mödan betalas med kärlek.”
Ni bortser från det uppenbara som jag brukar påpeka:
När man istället gör det åt främlingar och får betalt i pengar kan man också börja beskatta arbetet. DET är roten till dagens ”feminism”, det handlar om att få in mer skattepengar åt staten.
@Anders Senior:
Nja, det var väl JudgyBitch som bortsåg från det. Jag var faktiskt inne på att lägga in den här videon med Aaron Russo, men bestämde mig i sista ögonblicket för att spara den till något annat tillfälle istället:
Påminner om en beskrivning av livet på kibbutz: i stället för att under dagen växla mellan att laga mat, städa, tvätta och se efter barnen, så fick kvinnor göra endast en av dessa saker hela dagen.
Och om hon som kvinna inte är gladlynt lagd? Som kvinna är hon kanske periodvis deprimerad. Ska hon som kvinna då begå självmord så att hon inte är ytterligare ett problem?
Helt ärligt så var detta det mest korkade jag läst på länge.
Hon får gärna stå med middagen färdig, men hon ska fan inte tala om för mig vad jag ska göra och känna.
Varför är det ok att bunta ihop alla kvinnor och förvänta sig att de alla skulle vilja vara hemmafruar? Eller att arbetet de utför inte är viktigt? Så alla läkare och sjuksystrar som jobbar för Läkare Utan gränser? Inte viktigt? Och det är bara ett exempel.
Ännu en som förminskar kvinnor, klassiskt. Är det för att minska konkurrensen på arbetsmarknaden?
@jenny:
Tror du missade poängen. Min poäng var att samhället är riggat så att kvinnor i många fall tvingas ut i arbetslivet, där det gör i princip samma sak som de glatt skulle ha gjort hemma för sin familj. Det finns kvinnor som vill vara hemmafruar. Vad jag förstår är det en ganska vanlig önskan bland kvinnor att de skall kunna vara mer hemma, inte att de vill arbeta mer.
Se videon i kommentaren ovan.
Janets poäng, vilket inte framgår av mitt inlägg, men det framgår om man läser hela hennes inlägg, är att ett förhållande handlar för bägge parter om att ge.
Notera att hon säger att ett storslaget äktenskap är ”när bägge gör den andres lycka till det viktigaste”. Hennes inlägg är i grunden en kritik av akademiska princessor som förväntar sig att få saker och ting serverade på ett fat utan någon egen insats.
Så ta inte åt dig.
Intressant diagram…
Men jag undrar ändå lite över hur det kan stämma. IQ-tester är normerade att ge samma genomsnittliga resultat för män och kvinnor. Om då universitetsstuderande, enligt diagrammet, uppvisar en övervikt för manliga studenter så undrar jag varför? Normalfördelningen mellan män och kvinnor skiljer förvisso, men väntevärdet ska vara detsamma.
Diagrammet visar, åtminstone implicit, att väntevärdet för IQ är högre för män än för kvinnor. Jag antar att det delvis kan förklaras genom att fler kvinnor än män studerar och att deras genomsnitt därför dras ner, men kan det verkligen förklara hela skillnaden?
Dolf:
Bra diagram, men ”Health Professions” är lite vagt. Är det ”sjuksköterska” eller ”kirurg” till exempel?
Inom ”kirurg” lär man kunna hitta några av de ”grabbigaste” yrken som finns. Till skillnad från de flesta människoinriktade sjukvårdsyrken, så kan man inom viss kirurgi i princip komma till en färdig sövd patient, operera, och låta andra sy ihop medan man flyger sin helikopter till nästa sjukhus.
Inget sentimentalt tjafs, alltså.
Sant är förstås att medicin kräver annat än ”rått intellekt.”
(Sedan vill jag som ”Computer Science”-arbetare dementera att jag omges av genier!)
@Johan (& @Kristian):
Nu säger ju diagrammet inget om absoluta tal, bara om andelen kvinnor/andelen män. För det första är det ju inte 50/50 M(ale)/F(emale) på college överlag. Jag har inte kollat siffrorna nu, men har för mig det talas om 1/2 M/F. Dvs. en tredjedel av de som studerar på den nivån är män, medan två tredjedelar är kvinnor. Man kan tänka sig att urvalet av män är mer fokuserat, det är verkligen bara eliten bland män (typ 120+ IQ) som går vidare till högre studier, medan kvinnorna har en lägre ribba (105+ IQ), snittet på killarna blir helt enkelt högre på grund av att det är ett snävare urval.
Likaså misstänker jag att ”fysiker och astronomer” är en relativt liten grupp som kännetecknas av hög IQ med liten spridning, samtidigt som den är mansdominerad, medan (kvinnodominerade) socialarbetare, hälsosektorn och pedagoger är stora grupper med stor spridning i IQ.
Eller annorlunda uttryckt. Snittet för män och kvinnor må vara samma i befolkningen, men om bara högintelligenta killar går vidare till högre utbildning medans både medelintelligenta och högintelligenta kvinnor går vidare så kommer det givetvis att visa sig i att killar på college i snitt är intelligentare än kvinnorna där.
Blev kanske lite rörigt, skulle behöva göra lite ”Ninni-bilder”, men jag hoppas det gick fram vad jag menar ändå.
OT: Hur är det med tvingande militärtjänstgöring i våra grannländer nuförtiden? Finns en sådan och gör man i så fall skillnad på män och kvinnor? Förekommer kritik mot detta från feministiskt håll (i grannländerna eller i Sverige)?
Om jag fick ha det precis som jag ville så skulle jag jobba 50% och ha mer ork för barn och familj. Skulle bli extremt olycklig av att enbart gå hemma och jag har ett rent av roligt jobb.
Men jag vet i alla fall att om jag drog ner mer på arbetstiden så skulle jag mest troligt lägga tiden på lek och skoj med familjen. Städning och matlagning skulle antagligen vara lika lidande som de är nu, eftersom ingen av oss har intresse för det.
Att ej få till en seriös relation för att på så vis sända sig självt in i framtiden är kanske icke så mycket att orda om, det finns ju inget som pekar mot att mänskligheten icke expanderar, däremot kan det bli liiite surt för den ensamma människan i ett perspektiv med stegen riktad mot avslut av sitt liv och icke sällan under funderingar som går ungefär såhär, så mycket var värdet av då, fina sak.
Livet är kort ruskit kort och bör användas klokt speciellt om du är förälder i relation till avkomman avseende att sända dig vidare.
Min högst personliga vy om vad som är det avgörande att människor möts och fortsätter i en seriös relation är åtrå och mycket svårare än så är det icke, det är där faktisk ej rabblad begåvningen, visar sig.
@straightmansburden,
Angående JudgyBitch’s ”bloggmotto” tror jag, men vet förstås inte, att det främst är riktat till, eller mot, andra kvinnor, som så att säga beter sig som något annat än vuxna. Jag tror det ligger underförstått i det hela, och att det förstås är ett svar på den feministiska slogan som lyder ”Feminism is the radical notion that women are people”. Jag uppfattar det som att (den sarkastiska) andemeningen med hennes motto är just den du på olika sätt försöker formulera mera ”rakt på”. En andemening eller attityd, som också rymmer en tilltro till och är något uppfordrande gentemot, kvinnor, att se på sig själva som något annat än ”offer för patriarkalt förtryck”.
@anonym: skulle onekligen vara intressant om någon undersökte det.
@Alith:
Hm, jag pubbade ett inlägg som knyter an till just detta precis innan jag såg den här kommentaren.
Om feminismen är ett uttryck för att ”kvinnor vill ha det männen har”, blir René Girards mimetiska teori åter aktuell att begrunda, åtminstone för mig.
Teorin stipulerar att vi människor i hög grad är mimetiska varelser. Vi härmar varandra och begär det andra begär. Utöver mera instinktiva ”begär” som hunger, och andra liknande kroppsligt präglade dito, ”lär” vi oss av varandra vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, beroende av vad andra äger och är.
Om män står modell för kvinnor, kommer män i samma stund att bli ett hinder för kvinnor, när de vill äga, eller kanske snarare vara, det männen har eller är – och vice versa. Konkurrensen och rivaliteten kommer att öka, och efter ett tag blir själva konflikten huvudsaken, snarare än det man från början begärde eller ville uppnå. Är det inte lite där vi befinner oss idag?
Den mimetiska teorin har mer att säga om sådan här rivalitet och om när vi, som modeller för varandra, blir alltmera lika, trots att vi inifrån söker skillnader (eller ”differentiering”) och upplever oss vara alltmera olika varandra. Jag upplever i alla fall att jag resonerar alltmera som feminister gör, fast tvärtom, liksom. Ett exempel kan vara att när feminister säger ”glastak”, säger jag ”större hål i det sociala skyddsnätet för män än för kvinnor”, vilket ju är ett slags invertering av vad feministerna från början har sagt.
Danny Kohn har skrivit en del matnyttigt om mimetisk teori på svenska:
https://dannykohn.wordpress.com/2014/04/26/teorin-om-mimetiska-begar/
Kohn för också ett resonemang om yttrandefrihet, grundat i den mimetiska teorin, apropå Ulf T:s artikel om yttrandefrihet häromdagen ( http://genusdebatten.se/yttrandefrihet-ar-fundamentalt/ ):
https://dannykohn.wordpress.com/2015/02/22/yttrandefrihet-respekt-och-moral-en-enkel-pendelrorelsemodell/
Jag delar inte Kohns tal om ”patriarkatet”, men även i denna artikel finns nog en del att hämta (tänker särskilt på vad Dick brukar skriva om här):
https://dannykohn.wordpress.com/2014/01/13/skandalen-dess-mekanismer-och-destruktiva-konsekvenser/
Det kan väl räcka ett tag…
Faktum är att det inte räcker. Jag vill tillägga att jag känner mig osäker på om Danny Kohns sätt att använda ordet skandal, är detsamma som René Girards menar. Hur som helst fastnade jag ändå lite speciellt för denna formulering i sist länkade artikel, i min förra kommentar:
Det stämmer i alla fall till stora delar med de tankar om feminismen som en härskarteknik, eller snarare härskarideologi, som jag formulerade för några år sedan:
Den feministiska könsmaktsordningen
Slänger ut några YouTube-länkar i ämnet för den som eventuellt finner den mimetiska teorin intressant. Har svårt att själv ta ett större grepp på detta, tyvärr, så jag gissar att det främst blir i kommentarer och länkar, som jag kommer att ”marknadsföra” den mimetiska teorin. Till slut kanske perspektiven klarnar bättre, även för mig, och då kanske jag kan formulera min bild av den mimetiska teorin mera klart och säkert, men hinner någon annan före är det ju bara bra. Jag tror det finns mycket att hämta här.
Durham on Girard and Darwin (1 of 5) (och följande avsnitt) bjuder på ett klart häftigt resonemang om mjölkdrickande, genetisk laktos(in-)tolerans och religiösa myters förändring korrelerat med latitud (även vår forntida nordiska mytologi diskuteras ingående). Klart spännande inlägg i ”natur eller kultur”-debatten, vilken visar sig vara mer komplex än man kanske normalt tänker sig.
Garrels on the Biology of Imitation (1 of 4) (och efterföljande) tar mera upp skillnaden mellan människor och apor som jag minns det, om hur människor är mycket mera mimetiska än till exempel apor.
René Girard / Charles Darwin (1 of 8) (en intervju med René Girard) har jag refererat till tidigare, men passar bra in med ovanstående två videolänkar.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ja, det låter rimligt. Det finns ju gott om möjligheter att lyckas i olika sammanhang där det är resultatet som räknas, inte hur många högskolepoäng man har på pappret.
Pingback: Kvotering och grabbiga företag | Genusdebatten