Now in Vienna there’s ten pretty women 
There’s a shoulder where Death comes to cry

Vore jag inte såld redan innan, blev jag det definitivt när Leonard Cohen’s Take this Waltz börjar strömma ut ur högtalarna en halvtimme in i programmet. Jag faller som en murken fura i en milt smekande orkan.

Av någon pervers anledning fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla sommarprogrammen i år. Förmodligen finns det ett masochistiskt drag gömt någonstans inom mig. Långt ifrån alla programmen har varit dåliga. Det skall sägas ärligt. Tom Alandhs berättelser den 29 juni är väl värda att lyssna på, hur han sågas vid fotknölarna av Zarah Leander, och hur han skriver Monica Zetterlunds memoarer tillsammans med hunden Rufus, och det hugger i hjärtat när han berättar om hur han tvingas ta farväl av Rufus.

Nina Hemmingsson är väl inte precis en person som jag förväntar mig ska lyckas gripa mig, ni vet, hon som gjorde gjorde den där bilden om vilka som skall få prata mer och vilka som blir avbrutna, som var med i det nationella provet som lyckades få Ninnni att gömma sig bakom skämskudden.

Jag är väl inte odelat positiv till hennes program den 6 juli, men det var i alla fall intressant, det kom ett stycke i det där hon faktiskt lyckades fånga mig med en erfarenhet som jag kände talade direkt till mig som person. Det kan vara svårt att tro, men är inte desto mindre sant. Jag kommer definitivt att återkomma till det i något annat inlägg.

Hédi Frieds berättelse den 8 juni om hur hon överlevde Auschwitz, det riktiga, inte Romsons variant, är kanske inte direkt vad man tänker sig att ett sommarprogram skall handla om. Men vem kan slå ifrån sig en sådan berättelse?

Och när Arkan Asaad återger den 23 juli hur han blir utstött från sin familj för att han inte vill gifta sig med sin kusin ger det inte bara en bjärt kontrast till den svenska berättelsen om hur flickor gifts bort mot sin egen vilja, det ger också en bjärt kontrast till den självupptagna Zara Larsson som i ett feministiskt bottennapp två dagar senare gav ett allt annat än moget intryck. Inte det enda botten­nappet heller, det har, inte helt oväntat, förekommit en hel del feminism, hbtq och ”god” anti-rasism.

Det är något magiskt med namnet ”Alice”, tycker jag. Alice Cooper och Alice Liddell har nu fått sällskap av Alice Teodorescu som fullbordar min triss.

Teodorescu är knappast någon okänd person, och vi var nog många som såg fram emot att få lyssna till hennes sommarprogram. Jag såg fram mot ett intressant program, men ”En duktig flickas revansch!” var nog inte riktigt som jag väntat mig.

När hon berättar att en av hennes kamrater beskriver henne som ”stämd i en lägre tonart” fångar det inte bara mig i en frigörande mjuk omfamning, det fångar också program­mets själ mycket mycket väl. Precis som musiken, har hennes sommarprat en anstrykning av moll. Berättelsen med början i Bukarest där blicken som mamma slungar över middagsbordet och tystnaden som lägrade sig för alltid etsar sig in i minnet när hon som 4-åring försöker fånga de vuxnas uppmärksamhet under en middags­bjudning genom att upplysa dem om att hon på Radio Free Europe hört att ”vargarna var på väg in i Transylvanien”.

Det är lågmält, personligt, och lika fullt av sansat förnuft som det är fritt från offerkoftornas virkning.

Jag tänker inte säga mer om innehållet, lyssna på programmet. Det är en mycket sällsynt pärla i den träck vi normalt matas med från Public Service. En pärla jag skäms över att jag missade att fridlysa den 8 mars. Men jag är samtidigt glad över att det fortfarande finns riktiga kvinnor.

Nån som har några bra friartips?

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.