Här har ni länken till Del 1. Detta är en direkt fortsättning så jag inleder med samma stycke som jag avslutade första delen med. Observera att mina texter inte skall utläsas som personkritik. Det är svårt att vara journalist och skriva om nördkulturen. Journalistkåren har en bias som sträcker sig långt bortom enskilda skribenter. Nåväl till saken.

I dag har detta blivit ett problem, på riktigt, men för att förstå varifrån det kommer krävs lite bakgrund. Traditionella nördintressen har en olycklig sak gemensamt: Historiskt sett så har i princip all kritik mot dem varit spektakulärt okunnig.

Här får man anstränga sig fär att inte skratta högt åt ironin eftersom både jag och en mängd personer som kan hittas under taggen #GamerGate (som förklaras närmare i framtida inlägg) har deklarerat att dagens kritik av nördkulturen – där man påstår stereotypa videospel skapar stereotypa människor – är precis lika spektakulärt okunnig som gårdagens kritilk där påståendet var att våldsamma spel leder till våldsamma människor. Så här beskriver Edlund gårdagens kritik.

80-talets videovåldsdebatt var moralpanik i ordets renaste bemärkelse. Kritiken mot rollspel på 90-talet hade starka frikyrkliga förtecken. 00-talets debatt kring dator- och tv-spel karaktäriserades av att motståndarna knappt tycktes förstå vad en dator var för något.

Haken här är dock den tydliga politiska skillnaden. Gårdagens kritik mot nördkultur kom i hög grad från högerkonservativa människor som vänsterdominerade massmedia ogillade. Därför togs deras påståenden inte på allvar utan granskades utifrån beviskrav och befanns vara nonsens. DAGENS kritik däremot, kommer i hög grad från vänsterradikala människor som massmedia gillar och därför granskas deras påståenden inte alls på samma sätt.

Vad Edlund glömmer att nämna är att gårdagens nördkritiker hade exakt samma strategi som dagens kritiker. De framställde sina åsikter som ”forskning”. Universitetsvärlden misslyckades sedan att hålla galningarna borta. När däremot den så kallade ”forskningen” ställdes mot den standard som gällde i högsta domstolen föll hela bygget samman som ett korthus. Här kan ni läsa om beslutet i U.S. Supreme Court, Det visade sig att dataspel inte påverkar barn mer än Saturday morning cartoons.

Få saker skapar gemenskap som yttre angrepp, och många nördar avfärdar numera reflexmässigt all kritik som nonsens. Även om den är legitim.

Vilket i massmedias ögon idag av allt att döma är vad än som vänsterpolitisk låtsasforskning slänger ur sig. Det är många som uppmärksammat det absurda i att media lyssnar på samma ogrundade trams som Jack Thomspsons gäng slängde ur sig runt år 2000, bara det är feminster som låtsasforskningen kommer från. Detta är inte spekulation från min sida. Jag kommer att presentera bevis för att det här är feministiska forskare som attackerar dataspelsbranschen. Vilket inte betyder de är feminister som forskar utan att de i sin så kallade forskning utgår från feminism och inte vetenskap.

Nu syns plötsligt allt gammalt skräp tydligt, och för första gången har nördkulturen börjat få kritik från de egna leden.

Datta stämmer inte alls. Nördkulturen har alltid varit opolitisk. Kritiken från dagens vänsterradikala låtsasforskning är inte mer nördkulturens egna led än gårdagens högerkonservativa låtsasforskning var. Däremot är vänsterpolitisk låtsasforskning som sagt betydligt mer massmedias egna led. Vi vet att om någon grupp behöver kvoteras till något yrke är det journalistkåren som behöver en högre representation av människor som inte är vänsterradikala. Paolo Roberto hade helt rätt sin intevju.

Och det finns mycket att kritisera. I decennier har sexism, rasism och våldsfetischism fått härja ostört, och många vill uppenbarligen att det ska förbli så.

Som sagt, nördkulturen är opolitisk och bryr sig alltså inte alls om de här sakerna varken i positiv eller negativ bemärkelse. Och ja, många vill det förblir så. Många vill att nördkulturen förblir opolitisk. Kom ihåg att det var just de värderingarna som ledde till dagens framgångar, det är just de tankesätten som varit så produktiva. Detta medan journalistkåren tycks misssa att de där sakerna hos nördar som de vill klaga på: Nördkulturen blev inte så framgångsrik som den är idag trots de sakerna – utan på grund av dem.

”I Svenska Dagbladet jämför Marcus Prifts nördar med fotbollssupportrar och skriver att båda kulterna är exempel på machofrizoner under attack. Tv-spel, rollspel och andra nördfenomen har varit platser där män kunnat strunta i den yttre världens krav på jämställdhet och delad föräldrapenning och när dessa sakta men säkert försvinner blir reaktionen våldsam.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över att en journalist på en av Sveriges största tidningar försöker framställa det som att nördkulturen varit en machofrizon. Försöker man påstå att nördar varit macho har man så komplett tappat kontakten med verkligheten att hela resonemanget blir löjeväckande. Machokillar var de som brukade stå för den här mobbningen av nördar som han själv nämnde tidigare. Machokillar var stöddiga killar som hävde ur sig skit om nördar, främst med syftet att göra sig själva populära. Nördkulturen har inte varit en macho frizon, den har däremot varit en machofri zon.

Marcus Priftis å andra sidan är författaren av den nyligen utkomna genusboken ”Det otäcka könet – En bok om manlighet” vilket rent praktiskt innebär att titeln på hans bok följer den moderna feminismens inofficiella men uppenbara syn på män som ”Det onda könet”.  Jag har köpt boken och den kommer att recenseras genomgående här på GD i framtiden. Därför tar jag inte upp hans tankar mer ingående i den här texten. Jag kan dock passa på att påpeka hur jag starkt tvivlar på att Priftis har en gnutta empiriska bevis för att nördar orsakar mer våldsbrott eller elände än andra människor.

Lägg till det faktum att många nördar identifierar sig så starkt med sina intressen att det inte längre finns någon skillnad mellan att säga ”Chewbacca är löjlig” och ”Du är löjlig”.

Detta skiljer sig inte det minsta från hur människor som identifierar sig med exempelvis feminism eller islam brukar bete sig. Haken är inte att nördar har starka känslor för vad som intresserar dem. Haken är snarare att folk i media fortfarande tycker vad som intresserar nördar är – eller i alla fall borde vara – långt mindre viktigare än nördar anser dem vara. Jag har redan förklarat vad jag tror detta handlar om nämligen att media fortfarande har svårt att acceptera att nördkulturens triumf över popkulturen. Att nördar inte behöver lyssna på vad andra tycker är coolt, de är idag starka nog att själva bestämma vad som är coolt.

Det vi har att göra med nu är i grunden ett paradigmskifte. Den gamla dammiga källaren håller på att rensas ut, men de som vant sig vid att leva bland råttspillning och mögel kämpar emot.

Först påstår han att nördar varit macho – en uppenbar fantasi med Priftis som källa. Sedan försöker han framställa det som något nytt att företrädare av popularitet ägnar sig åt översitteri mot företrädare av nörderi. Sanningen är dock att den som vill ha en verklighet där coola människor bestämmer över nördar är en bakåtsträvare. Kommer ni håg hur jag utmålade deras strategi. Här har ni loser-narrativet, nörden i källaren som inte hör hemma hos det fina folket. Kort sagt många i media verkar ha svårt att svälja att Loser-narrativet om nördar inte gäller längre.

Det är förbannat tragiskt att de i sin iver att bevara en redan död kultur skadar människor som Sarkeesian och Larsson – kvinnor är alltid det första målet för de hatiska nördarna – men i slutänden kommer de att fasas ut och försvinna.

Och där kom vi tillbaka till  fara-narrativet att nördar är hatiska och inte hör hemma hos det fina folket. Ni kan se själva hur folk i media inte vet vilken fot de skall stå på. Ena sekunden berskriver de nördar som losers som är så oviktiga de borde rätta sig efter media. Andra sekunden beskriver de nördar som farliga förtryckare och då är det därför de skall rätta sig efter media. Nördarna skall aldrig ha egna åsikter, alltid rätta sig efter andra människors åsikter.

Beträffande människor som Sarkeesian och Larsson så tar jag helt avstånd från de trakasserier och brottsliga handlingar som de har utsätts för men i övrigt tänker jag inte hymla med verkligheten. Människor som Sarkeesian och Larsson slösar bort vår tid och energi på saker som enligt nördkulturens värderingar är oviktiga. De har en negativ inverkan på produktiviteten. Som sagt media försöker hela tiden inbilla oss att nördar får inte gå på sina egna värderingar utan måste rätta sig efter andra människors.

Lampan är tänd. Nu gäller det bara att vi alla hjälps åt att skura rent det där källarförrådet så fort som det bara går.

Och där kom vi tillbaka till loser-narrativet igen. Saken är ju den att med tidningsdöden i media och den ekonomiska produktiviteten vi sett från nördkulturen som inte minst märks med den sorts filmer Hollywood nuförtiden satsar på är det egentligen mer sannolikt att nördar skurar rent från kulturjournalister än det är att kulturjournalister skurar rent från nördar. Bortsett förstås att nördarna inte vill skura bort någon alls egentligen de vill bara vara i fred att skapa och konsumera nya fantastiska berättelser och upplevelser.

Alla som vill vara med är välkomna. Men som jag kommer att visa handlar dagens konflikt mellan massmedia och nördkulturen inte om personer som vill delta i detta skapande, utan om organiserade försök av vänsterradikala intressen som bara vill utnyttja nördkulturen för att driva sin politiska agenda. De har haft vissa framgångar tidigare men för första gången har de nu stött  på en fiende som inte spelar efter deras regler: ”Gamers”

Och i och med detta så kommer vi i nästa inlägg på temat fram til #GamerGate