Detta gästinlägg kommer från Ambjörn Hedblom, verksam i Liberala partiet, som också skrev gästinlägget Vem har jag kränkt? för ett litet tag sen.

Sen jag började intressera mig för det här med feminism, jämställdism och liknande frågor har något slagit mig. Det är att debatten mellan de två lägren knappat förtjänar kallas en debatt. Kommer inlägg som hävdar att män faktiskt är rätt vettiga människor eller att delar av feministrörelsen gått för långt när de pratar om SCUM och att hata män kommer oftast ganska ohyfsade inlägg med mer tillmälen och känsloargument än logiskt bemötande tillbaka. Från feministiskt håll får mestadels de mer grova elakheterna, nu senast Åsa Romsons tal om vita män, utrymme vilket gör att mer sansade inlägg som på ett bra sätt skulle kunna bemötas sakligt sällan kommer fram.

Exempel på detta kan vara Fredrik Schultes ordboksdefinition och förklaring av termen ”Rasism” som bemöttes av en alternativ och mig veterligen i språket helt ogrundad definition och de vidare ”motargumenten” av typen ”hahahahahahaha”, ”Gud skärp dig” och ”jo. hej då” i samma länk. Även här finns ett gäng rätt intressanta egna definitioner av begrepp såsom ”manshat” och, ehh, ”hat”. Jag är säker på att det finns både fler och bättre exempel på när människor, främst långt ut på vänsterkanten, trycker ur sig ett påstående som helt saknar grund i verkligheten och verkar förvänta sig att andra bara ska acceptera dessa rakt av utan någon som helst relevant motivering. De flesta sådana brukar komma från personer som, snällt uttryckt, ofta har otur när de tänker. Från feministhåll kommer det dock ofta även från människor som, i övrigt, inte framstår som mindre begåvade än någon annan. Min teori är att det, åtminstone till viss del, beror på deras kunskapssyn.

Jag tog mig på min egen blogg friheten att skriva ett ganska långt och antagligen ganska tråkigt inlägg om professorn, feministen och, löst definierat, filosofen Donna Haraway och hennes syn på ”situerad kunskap”. Sammanfattningsvis, för att undvika att även detta blir långt och tråkigt, så finns det en traditionell syn på kunskap och en annan som Haraway och, vad det verkar, många andra feminister förespråkar.

Den traditionella synen på kunskap menar att kunskap är ”justified true belief”, vidare ”JTB”, vilket betyder att ett påstående är kunskap hos en människa om påståendet är sant, människan tror på påståendet och människan har goda skäl att tro på påståendet. Det finns massor av varianter på detta, men de flesta ligger ganska nära den definitionen. När du påstår att du har kunskap om att män drabbas värre i arbetslivsolyckor än kvinnor är detta alltså kunskap om det är sant, något du tror på och något du till exempel har god statistik på. Om du inte har statistik, inte tror på det eller påståendet är falskt så är det alltså inte kunskap.

Med den feministiska synen på kunskap tar dock snarare hänsyn till i vilken situation personen med kunskapen befinner sig. En person med en viss uppsättning egenskaper uppfattar en företeelse på ett annat sätt än någon med en annan uppsättning egenskaper. Så här kan problemen med denna uppfattning sammanfattas:

”Standpoint theories become controversial when they claim epistemic privilege over socially and politically contested topics on behalf of the perspectives of systematically disadvantaged social groups, relative to the perspectives of the groups that dominate them”

Det finns alltså en, någorlunda utbredd, syn på kunskap hos feminister som gör att det viktiga inte alltid är hur starka dina argument är på en objektiv grund, utan istället vilken grupp du tillhör och vilken situation du befinner dig i när de framförs. Min gissning är att detta är grunden till att de känner ett sådant behov av att alltid påpeka för dig att du är en heterosexuell man, vit medelklass eller något dylikt så fort du kommer med ett påstående de inte håller med om. Om din grupptillhörighet och din sociala situation blir viktigare för ditt arguments tyngd än om det faktiskt bygger på fakta och är logiskt uppbyggt är det inte alls konstigt att häva ur sig påståenden om ditt kön, hudfärg eller dylikt. Det är också rimligen med grund i detta de känner att de som medlemmar av en utsatt grupp av något slag kan hävda egna definitioner på begrepp, bortse ifrån statistik eller helt enkelt underkänna argument på grunden av att de framförs av en man.

Jag tycker att den här typen av syn på kunskap är helt uppåt väggarna, och jag vill på inget sätt försvara den, men om man förstår detta blir mycket av vad en del av de konstigare feministerna kläcker ur sig helt plötsligt mycket klarare.

/Ambjörn Hedblom, Klassiskt liberala partiet