Dagens gästinlägg kommer från signaturen Larsson. Det är ett svar på Lina Thomsgårds krönika ”Äntligen är det killdags!”. Och så mycket mer behöver väl inte sägas.

Kära Lina Thomsgård!

Jag skulle givetvis tacka ja till att vara med att skapa framtidens jämställdhet. Men samtidigt undrar jag vad du behöver vår hjälp med, när du redan definierat vad det är som du behöver hjälp med. Lagstiftningsvägen står öppen, det är fullt möjligt att driva alla de frågor som du nämner utan mäns medverkan, med dagens parlamentariska läge.

Men när jag ändå har din uppmärksamhet, skulle jag då kunna få berätta vilka frågor som vi skulle vilja arbeta med för att få ett jämställt Sverige. Pojkar och män diskrimineras i dagens samhälle på ett alltmer flagrant sätt. I skolan är det mer än dubbelt så vanligt att killar lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna ordentligt. Och det är inte få killar det handlar om. Kanske är det så många som 15 % av alla killar som lämnar grundskolan utan rimliga kunskaper i kärnämnena.

Lika illa är det med pojkars psykiska hälsa. Självmord bland ungdomar är ett pojkproblem där mer än 3 gånger så många unga killar som tjejer tar sitt liv. Ändå verkar alla insatser och den allmänna opinionen vara inställd på att det i huvudsak är unga kvinnor som mår dåligt. Kanske hänger dessa båda frågor ihop. Pojkar förväntar sig inte att bli sedda och söker heller inte i samma utsträckning hjälp. De tror inte de kommer att tas på allvar, och kan någon klandra dem?

Ohälsa är för övrigt ett problem även bland vuxna män. Vi män förväntas ha ett 4 år kortare liv än kvinnor, vi drabbas i högre grad av hjärt- och kärlsjukdomar; utslagning i form av missbruk och hemlöshet är väldigt mycket större för män än för kvinnor, och väldigt många fler män än kvinnor har stora problem att hitta vänner och en social tillvaro att vara nöjd med. Till råga på allt är vår kontakt med våra barn ofta villkorad av den kvinna som är barnens mor.

Men om vi hjälptes åt och jobbade tillsammans med alla dessa orättvisor, både de som du ser som orättvisa och de som jag ser som orättvisa, kanske vi skulle kunna hitta arbetssätt som gav fördelar för oss båda. En sådan fråga är våldet. Du gör det till en kvinnofråga men män drabbas faktiskt ännu hårdare av våldet än kvinnor gör, i antalet misshandelsfall och mord och dråp. Även våld inom familjen drabbar män i samma utsträckning som kvinnor även om det finns stora skillnader i hur det ser ut.

En annan fråga är lönearbetet. Men med kvinnorna som dominerande inom samtliga delar av utbildningssektorn, är det mycket troligt att detta kommer att lösa sig mer eller mindre av sig självt i framtiden. Skillnaderna minskar. Vi får allt fler kvinnor i ledande positioner. Redan idag slussas dubbelt så många kvinnor som män ut från de högre utbildningarna, till en arbetsmarknad som allt mer prioriterar de formella meriterna. Problemet som jag ser framför mig är att kvinnorna så till den grad kommer att ta över att män kommer att bli diskriminerade i framtiden. Om man är för jämställdhet borde det vara en risk som man borde se över. Men givetvis kan vi även diskutera de frågor som du tar upp.

Som jag ser det har vi goda möjligheter att komma fram till resultat som blir bättre både för män och för kvinnor. Det enda som krävs är att vi tillsammans kan definiera frågorna om jämställdhet. Det är väl inte för mycket begärt.

Hälsningar Larsson