Jag känner igen mig i stora delar av den beskrivning som Patric Knutson gör i sin tunna, men väldigt talande, bok; ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” (Förlag Madland Media, ISBN 9789163906282). Inte så att jag haft en aggressiv partner som med lögn och manipulation förstört mitt liv, men i den beskrivning av hur idioter till människor, p g a självutnämnd ”rättfärdighet”, tror att de kan stämpla och attackera människor helt utan reell grund – och därmed stärka sin egen belåtenhet över sin ”godhet”, särskilt manifesterat i att kunna anklaga någon för att vara ”pedofil” – oavsett om det är sant eller inte, som i bokens fall.

För ett tag sedan skrev jag om boken ”Oskyldigt dömd” här på Genusdebatten. Den här behandlade boken handlar om precis samma sak, nämligen kvinnlig aggression i dess klassiska form; att smutskasta och ljuga – även om effektivare mot andra kvinnor så i ett samhälle som vårt (som bygger på kvinnlig aggressionstaktik) även effektivt mot män. Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga. Dorian Furtună beskriver det i sin korta artikel om kvinnlig aggression mot andra kvinnor, men för en aggressiv kvinna blir det också synnerligen användbart mot män i ett samhälle som inrättat sig efter ”feministiska ideal”. Särskilt om man försöker lansera en bild av att aggression endast är fysiskt eller sexuellt våld – som radikalfeminismen i vårt land lyckats dupera samhället att förfäkta – och bortser från alla andra former av övergrepp, som t ex mobbing, förtal, psykiska övergrepp, negligering, m fl som kvinnor är duktiga på. Faktum är, att det ”manliga” våldet (som långt ifrån är genuint manligt), står för en ganska liten del av det totala våldet.   Så rapporterar amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag. Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Det ovan redovisade är dessutom utanför allt det andra våldet; psykiskt, negligering, m fl, som kvinnor alltså uppvisar i stor mängd.

Förstå mig rätt. Jag är inte ute efter att smutskasta kvinnan som kön. Jag inser att bedömningen av den våldsamma kvinnan (som dock är minst lika våldsam som mannen inom relationer) inte är en allmängiltig bild (vilket nutida kvinnlig aggression däremot försöker pådyvla mannen som kön). Det här handlar om individer.   Män är aggressiva, kvinnor är aggressiva, och det är, tyvärr, en form av överlevnadsmekanism som vi dras med.   Men när man – som radikalfeminismen gjort i vårt land – försöker att institutionalisera det kvinnliga våldet som en ”god norm”, samtidigt som man bara stämplar ”manligt” våld (som inte ens är könsbestämt) som det onda, så lägger man faktiskt grunden för det ”hatsamhälle” som Sverige numera är.

Knutsons bok är ett uppenbart vittnesmål om detta ”kvinnliga” samhälle, där mannen blivit närmast totalt rättslös gentemot kvinnan. När hans dam hittar en annan och vill ha den ensamma vårdnaden – oavsett vad deras barn vill – så kan hon i den kvinnliga ”godhetens” (aggressionens) namn använda vilka metoder som helst. Och den kvinnliga ”solidariteten” (att inte falla utanför gruppen, jmf Dorian Furtună, samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning …) kräver ju att socialkvinnorna helt går på kvinnans linje.

Den här boken är tyvärr inte något isolerat vittnesmål om hur en ensam man ”råkade” bli missbedömd av socialtjänst, domstolar och kvinnliga försvarsadvokater (som, misstänker man, inte heller tordes utmana den kvinnliga ”gemenskapen”), utan istället en av alldeles för många röster om rättslösheten gentemot män! Jag tvivlar inte på att det finns kvinnor som också faller offer för ”socialtjänst-” och justitiemord, men med den mängd fall som redovisas rörande det motsatta så inser man att det måste vara oerhört mycket komprometterande saker som gör att en kvinna förlorar vårdnaden än det är för en man, där det uppenbarligen räcker med anklagelser.

Det är svårt att inte känna med Patric Knutson, och jag har ingen anledning att betvivla att hans version inte i stort sett skulle stämma. Men det finns en sak i denna bok som jag känner mig frågande inför och det är att han uppger autentiska namn. Det kan vara psykologiskt förståeligt, utifrån vad han berättar om vad modern till honom gjort – i det att hon, enligt honom, dragit igång hatkampanjer och förföljelser. Det kan också vara förståeligt eftersom det förefaller som om han representerats av två kvinnliga advokater – varav den ena arbetat med sonens mammas advokater tidigare – som inte tycks anstränga sig för att göra sitt jobb (man misstänker starkt att även de satte den kvinnliga ”solidariteten” före sin klient). Det kan också vara väldigt förståeligt utifrån hur socialtjänstarbetarna totalt ignorerat sitt uppdrag och, tydligtvis, till 100 procent backat upp mamman. Men det är inte förståeligt utifrån att det riskerar att ”knäppskallar”, liknande dem som man kan finna bland de namngivna personerna i boken, kan vända sig mot de i boken utpekade (och det säger jag, som har personlig erfarenhet av hur ”knäppskallar” kan agera). Man måste nämligen ha i åtanke, att de ”rättroende” knäppskallarna faktiskt erhållit mandat för sin aggression från journalistkåren, politikersamfundet och samhället i stort att agera som de gör. Det radikalfeministiska Sverige har skapat en norm där de kvinnliga ”dygderna” – ursäktandes kvinnlig aggression – upphöjts till ideal. Det är dock inte de enskilda individerna i gemen som är skyldiga till detta, utan det är fega och opportunistiska journalister och politiker av vilka nästan ingen höjer sin röst för att värna även mannens rättssäkerhet (tror någon t ex att ”Uppdrag granskning” skulle granska ett fall som Knutsons?) – och vi själva. Vi har det samhälle vi förtjänar, med journalister och politiker som är som handplockade från McCarthyerans USA!

En tanke slår mig dock, att Knutson kan ha gjort det direkt namngivandet av personer av andra skäl. Hoppas han möjligen på, att de nämnda personerna ska göra rättssak av detta, så att han med hjälp av kompetent advokathjälp kan ta om rättsprocessen? I så fall är jag dock pessimistisk. Dels så tror jag inte att det svenska rättsväsendet idag klarar att skapa verklig rättvisa i sådana frågor, dels tror jag inte att de utpekade vill riskera att Knutson kunde få rätt i något av det han skriver om – och därför inte kommer att agera. Och för övrigt kommer ju det mediala Sverige att helt förtiga hans bok, så det är bara för de utpekade att låtsas som om det regnar.

Patric Knutsons bok är emellertid ytterligare ett vittnesmål om hur svensk socialtjänst uppenbarligen inte är till för att skydda barn – utan däremot backa upp kvinnor, oavsett barnens behov och hur svenskt rättsväsende alltmer blir en institution för att bekräfta vad som för ögonblicket är samhälleligt heliga normer. Jag har dessutom efter denna läsning förstärkts i min uppfattning, att ska man acceptera en kvinnlig advokat i denna typ av fall så bör man göra en ordentlig undersökning av deras prestationer i samma typ av mål tidigare.   Därmed inte sagt att det inte finns kvinnliga advokater som inte slåss för männen rätt, för det gör det, men däremot att det finns alltför många av motsatt sort, så det är befogat att vara kritisk. Värt att påpeka är också att det även finns manliga advokater som av ideologiska skäl inte skulle utföra sitt uppdrag. Som en känd sådan som i fallet Tomas Quick inte tycks ha gjort vad en försvarsadvokat ska.

Det mest tragiska i detta är dock, att en aggressiv moder, med hjälp av en totalpartisk socialtjänst, förefaller att kunna beröva en sexårig pojke sin pappa, och lämna honom till utsättande av en moder som enbart vill smutskasta hans far – och som kan förmodas utöva direkt psykiskt våld mot honom.   Radikalfeminismen har verkligen kunnat skapa ett högst rättslöst samhälle. Inte bara gentemot fäderna, som lämnas helt utan rättvisa (tydligen ibland även av deras försvarsadvokater), utan också gentemot de hjälplösa barnen, som socialen ostraffat kan utsätta för psykiskt och negligerande våld i avsikten att bereda modern rätt att utöva samma sorts våld! Kom sedan inte och säg att staten inte sanktionerar våld mot barn! Så går det i ett radikalfeministiskt ”rättssamhälle” – Ny-McCarthyismen blommar.