Det kan uppfattas som märkligt att fråga sig huruvida Josef Stalin var kommunist. Av sin samtid sågs han som kommunisten par excellence, kamrat nr 1, som hade byggt upp ett gigantiskt ideologistyrt imperium med hundratals miljoner invånare och – efter 1945 – en av världens två supermakter. Industriproduktionen var påfallande stor, även i jämförelse med västerlandet. Produktionsmedlen kontrollerades totalt av staten, liksom all annan ekonomisk verksamhet. Inte ens minsta lilla privata kiosk tilläts existera, liksom inte heller några oregistrerade sammankomster på fler än två, tre personer.

Givetvis måste huvudarkitekten bakom vad som syntes vara socialismens enorma genombrott vara kommunist, allt annat vore väl otänkbart.

Stalin var definitivt framgångsrik, även om man måste akta sig för att inte förfalla till total cynism när man använder begreppet framgångsrik i detta sammanhang. Framgången, tolkade många, berodde i sin tur på att han omsatte kommunismen i praktiken.

Åtskilliga historiker som har försökt förstå Stalin lutar mot att han i första hand var en pragmatiker. Stalins mål var att Sovjetunionen skulle vara mäktigt och han själv dess enväldiga ledare. Inga hinder av något slag fick stå emellan honom och makten, så för säkerhets skull höll han sin omgivning i ständig skräck. Och skräcken var befogad, för även bland hans närmaste anhang var döden aldrig längre bort än ett förfluget ord, om inte rentav närmare.

Socialismen, däremot, böjde och bände Stalin efter eget förgottfinnande. Det som var socialism igår behövde inte längre vara det idag och att påminna om vad som gällde ännu igår kunde bli ytterst ödesdigert. Det här var förstås logiskt, för socialismen var bara ett verktyg medan målet var ständigt ökad styrka och personlig makt. Stalin var bevisligen ingen ideolog till sin karaktär, utan en handlingens man. Ideologin fick andra ta hand om – och de var i högsta grad utbytbara.

Vad har denna tyranns framfart med Genusdebatten att göra, frågar sig kanske en och annan vid det här laget. Genusfrågorna upptog knappast Stalins tankar (i och för sig inte riktigt sant, men den tematiken ligger utanför detta inlägg). Parallellen är denna: Stalin, denne cynismens mästare, insåg att förment bildade människor är lättledda och faktiskt fastnar för ordvrängande och tomma idéer med enorma anspråk. Det gällde alltså att servera dem det de ville ha. Befolkningen i övrigt nöjer sig med det den får så länge den klarar sig någorlunda. Själv skulle Stalin dock aldrig ha tillåtit en troende socialist att komma ens i närheten av reell makt, eftersom sådana kunde visa sig vara omdömeslösa och följa sin ideologi i stället för att låta verkligheten bestämma agerandet. För den individ som strävade uppåt i samhället blev det därför bokstavligen livsviktigt att tala socialism, men också att begripa att det gick en skarp gräns mellan tal och handling.

När diskursen i samhället är väsensskild från själva utövandet av makt blir makten helt ogenomtränglig. Ingen kan vara säker på hur den utövas, på vilka grunder och med vilka egentliga motiveringar. Varje offentligt samtal måste utgå från ideologin, om vilken man egentligen inte kan veta något eftersom den är så föränderlig. Samhället i stort är således fångat i ett irrelevant utbyte av meningslösa fraser medan en liten klick människor fattar de verkliga besluten. För alla andra återstår bara delar av privatlivet där ett meningsfyllt utbyte av åsikter ännu låter sig göras.

Dagens Sverige är givetvis inte riktigt här, men vi kan entydigt iaktta oroväckande tecken. Vi känner igen nonsenspratet som en förutsättning för samhälleligt avancemang, liksom den påbjudna tystnaden för den som inte gillar läget. Vi inser att makten, i form av politiker, myndigheter och media är omöjlig att nå bakom ridåer av ideologiskt testuggande. Vi ser hur den som avviker från den för dagen rådande tolkningen av den ideologiska sanningen blir mobbad och tystad. Det räcker alltså inte med att framstå som t.ex. en bekännande feminist, utan man måste även vara noga med nyanserna.

Jag var precis i färd med att skriva att man i dagens Sverige inte blir dömd till fruktansvärda fängelsestraff för avvikelser, men samtidigt drar jag mig till minnes en rad absurda rättegångar där tekniska bevis betraktas som ovidkommande och störande inslag i en i grunden ideologisk process och jag låter därför bli att påstå att vi fortfarande åtnjuter rättssäkerhet. Rättsväsendet är ideologiserat, så lagens bokstav och anda behöver inte nödvändigtvis längre gälla. Faktum är att vi inte riktigt kan veta när lagen gäller. Ibland gäller den, ibland inte. Den som blir bötfälld för fortkörning kommer knappast att råka ut för en ideologisk process, medan den man som anklagas för våldtäkt med all sannolikhet kommer att möta en stormvirvel av ideologi. Under rättegångar har högläsning ur kioskromaner fungerat som vittnesutsagor, medan sådant som logisk stringens har fått ge vika för de allestädes närvarande stora ideologiskt korrekta känslorna (”Målsägandes berättelse har det självupplevdas prägel” är en ödesdiger fras i dagens Sverige). Märk väl att andra känslor inte är lika viktiga, som t.ex. uppgivenhet inför rättsväsendets förfall.

I dagens Sverige föreslår regeringen en så kallad feministisk budget, men det är totalt omöjligt att ta reda på vad en sådan egentligen innebär. Finns det konkreta frågor som blir lösta med en feministisk budget? Existerar över huvud taget den sortens frågor att lösa? Jag har inte sett annat än diffusa hänvisningar till väldigt aggregerad (och därmed ovidkommande) statistik – av statistiskt illitterata personer! Utrikespolitiken ska visst också vara feministisk, men på motsvarande sätt är det tvärt omöjligt att tränga igenom det ideologiska pratet. Media är inte intresserade att analysera vad som ligger bakom orden, eller så är de tuktade till tystnad av ideologiska överrockar på redaktionerna. Det här är ett fullt rimligt antagande eftersom jag som lekman åtskilliga gånger på egen hand kunnat beslå ledande media med uppenbara ideologiskt färgade lögner.

Vetenskapen, som vi gärna föreställer oss som det närmaste vi kan komma någonting objektivt, börjar vara korrumperad. Det som kallas vetenskap idag, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, är till sin karaktär huvudsakligen ideologi. Här är parallellen till den förmenta marxistiska vetenskapen under Stalin entydig. I Stalins Sovjetunionen korrumperades även delar av naturvetenskapen, där totalt verklighetsfrånvända fantasier tilläts bli förhärskande inom bl.a. biologin, uppkallade efter sin upphovsman, Trofim Lysenko. Men som sagt, Stalin var pragmatiker och tillät aldrig de ideologiska fantasterna ta över de delar av vetenskapen som direkt eller indirekt kunde omsättas i militär styrka. Den som försökte pressa in socialism i tekniken kunde räkna med en kraftigt reducerad livslängd. I dagens Sverige ser vi dessvärre hur instanser som Vetenskapsrådet eller Vinnova våldför sig på naturvetenskapen genom allsköns anslag till pseudoforskning med prefixet genus.

Politik, juridik, förvaltning, vetenskap och journalistik är i dagens Sverige inlåsta i en substanslös utväxling av fraser samtidigt som det alldeles uppenbart fortfarande tas beslut på basen av hyfsat pragmatiska eller sakkunniga grunder. Det börjar dock vara allt svårare att veta vilka de grunderna är samtidigt som alltför ivrigt frågande och ifrågasättande från den enskildes sida snabbt leder till allvarliga konsekvenser, professionellt men också privat genom den terror ledande medier visat sig vara förmögna att utlösa mot försvarslösa privatpersoner.

Jag är mycket medveten om att det kan uppfattas som magstarkt att dra paralleller mellan Stalins Sovjet och dagens Sverige, men samtidigt måste vi öppna ögonen för den illavarslande utveckling som ligger dold i fullt dagsljus. Inledningsvis ställde jag frågan huruvida Stalin var kommunist och besvarade den med att han i första hand var pragmatiker. Detsamma vågar jag påstå om ledargarnityret i dagens Sverige. De är egentligen inte några feminister i den bemärkelse som pådyvlas befolkningen, utan i första hand pragmatiker. Jag nämnde tidigare den förment feministiska budgeten. Det finns inget i den som skulle skilja sig från vanliga budgetar och inga resurser av stor samhällelig betydelse går till feministiska projekt. Ideologin får bara tillräckligt mycket för att kunna reproducera nonsenspratet. Jag tror inte heller att ledningen för t.ex. Aftonbladet eller Dagens Nyheter är några feministiskt troende. Däremot är de ytterst medvetna om vad som gagnar dem. Men ve den som vägrar ställa upp på allt detta. Vi har redan sett en de facto milis operera ostraffat i Sverige, nämligen den s.k. ”Researchgruppen”, vars primära funktion är att spåra upp oliktänkare. Som vanligt kan de styrande två sina händer, eftersom de formella kopplingarna saknas medan budskapet är entydigt; ”Inbilla dig inget, vi vet vem du är och vad du säger och vi minns dig.”

För flera år sedan stötte jag på en vänsterextremist i Stockholm som delade ut klistermärken med texten ”Stalin lever mitt ibland oss”. Då skrattade jag högt åt honom, men idag har skrattet fastnat i halsen.

När jag noterar hur människor i dagens Sverige ängsligt ser sig över axeln när någon frispråkigt kritiserar feminismen inser jag att vi står inför en överhängande fara och drar mig till minnes den fantastiske ryske poeten Osip Mandelstams ord från tidigt 1930-tal. De kom sedermera att bli skickelsedigra för honom.

Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.

Några källor:

Åtskilligt har skrivits om stalintiden och sista ordet är knappast sagt än. Den som vill få sig en uppfattning om hur Stalin hanterade ideologiska frågor kan rekommenderas hans egna tal:

Stalin, Josef: ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1952.

Texterna är fullkomligt nonsens och därför stundom riktigt underhållande. Det är dock uppenbart att texterna inte alls fungerar som praktiskt rättesnöre för hur man leder en supermakt, utan deras syfte är att sätta standarden för en obegriplig samhällsdebatt.

För den som är intresserad av en seriös studie av vardagslivet under Stalin rekommenderar jag

Fitzpatrick, Sheila: ”Everyday Stalinism. Ordinary Life in Extraordinary Times: Soviet Russia in the 1930s”, Oxford University Press 1999

En fin fallstudie över pragmatismen under Stalin är:

Samuelson, Lennart ”Tankograd. Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953”, SNS förlag 2007.

Som referens till svensk samtidsdebatt fungerar Pressbyrån utmärkt, nästan vilken dagstidning som helst (förutom KD-närstående Världen idag).