Våld är av godo – Ibland!
avatar

Jag känner en liten pojke som strax börjar skolan. De sista månaderna har hans beteende ändrats dramatiskt. Han ska brottas på riktigt och slåss på låtsas. Jag fick ryta till när jag fick en knytnäve på hakan. Har vi orsakat detta genom vårt agerande mot honom? Knappast. Jag minns själv när jag genomgick samma utvecklingsstadium. Jag gjorde samma sak.

Men kan vi ta det ur honom? Nä, inte utan att använda just våld och skrämma bort beteendet, men det känns lite kontraproduktivt då vi just visar att våldet är en legitim metod. Om någon nu tror att det går att distrahera bort med några färgkritor och ett ritblock så tror denne fett fel.

Här verkar någon tro att pojkar utbildas till att bli krigare. (Pojkar behöver inte leka krig, DN) Det är iofs sant inom krigs- och ordningsmakten. Men i övrigt är det få som uppmuntras till att lära sig våldsamhet. Men det är en illusion, som jag själv också burit, att våld bara är till för krig. Hur irriterande det än är så är våld en förutsättning för fred. I en fredlig värld kan det vara svårare att se, men i vår tid desto lättare.

Att vi är redo att tillgripa våld är en förutsättning för att slå ner aggressioner mot samhället, som är den yttersta garanten för fred. Om det sedan är självmordsbombare eller skolskjutare är likgiltigt. Och mer än en gång har jag sett mobboffer bi fria från sina plågoandar genom att rent krasst slå dem på käften. Det kanske saknar social elegans, men det fungerar nog oftare än vuxnas medlande.

Jag satt för några dagar sedan och läste domen mot Lisa Holms dömda mördare. Han skulle nog vid gripande satt sig till motvärn om han inte förstått risken att bli övermannad och kanske skadad.

För närvarande står även Rysslands provokationer på dagordningen. Men det är möjligt att de attack- och bombplan som nyss siktade på Gotland nu övar över Raqqa med skarp ammunition i lasten. Men under inga omständigheter var det några nöjesflygningar. Det var ett sätt att se både om vi kan bruka våld, och göra det tillräckligt fort. Det är möjligt att det är ofarligt för oss att framstå som ofarliga för dem. Men gissar vi fel i denna fråga så kan resultatet bli ödesdigert i ett senare skede.

Det är givetvis bra att hålla sig till fredliga medel så långt det går, men fred uppstår inte på grund av att folk inte lär sig att bruka våld. Fred uppstår för att man kommer överens om andra förhandlingsmetoder än utbyte av hotelser. Men det är folk oftast mest villiga att gå med på när alternativet gör ont!

Men visst, det vore ju praktiskt om vi alla la undan våra vapen samtidigt och lovade att inte använda dem igen. Så tänkte jag också när jag var sju-åtta år. Några år senare lärde jag mig att ett fredligt Fylke inte står sig länge mot Mordors legioner.

Att inte utbilda till våld är en dålig ide, tvärtom. Det gäller även i vardagslivet. Det enda som möjligen kan tygla fyllebulten utanför krogen är vetskapen om att det gör ont att börja slåss. Och fattar han inte ens det så blir han i vart fall stoppad i tidigt skede. Förutsatt att det finns fler som kan och vågar använda våld. Lagen om självförsvar gäller även om man skyddar andra.

Teo

Kommentarer

Våld är av godo – Ibland! — 22 kommentarer

  1. Det är ju inte riktigt där problemet med våld uppstår.

    Problemet uppstår när våldet får ett egenvärde. T.ex. ser jag just nu på facebook och andra platser en massa våldsglorifierande angående våldsanvändning i kriget mot ISIS. Det våld du pratar om är nödvändigt våld. Att ”döda alla, ta inga fångar” är inte nödvändigt våld. Det nödvändiga våldet ska alltid ske med så stor måtta som möjligt, om vi ska vara civiliserade och inte djur.

    Att lära sig våld är inte fel, att tycka om våld är fel. Om någon muckar med mig i korgkön och jag ger ger honom en höger i självförsvar så har jag inte gjort fel, om jag sparkar på honom efter att han är oskadliggjord, eller ens förolämpar eller skändar honom, då har jag gjort fel.

  2. Hej.

    Att lära ut pacifism och passivitet är att uppfostra till förtryckets triumf.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  3. @MJ:

    Ja, våld är nödvändigt ibland. Eller hot om våld. Det enda vi kan göra är att begränsa dessa situationer så mycket som möjligt.

  4. Jag uppfostrades i 70-talets vänsteranda att aldrig bruka våld. Tanken var god, men det gjorde mig till ett lätt mobboffer. Anders slår ju aldrig tillbaka. Tills jag en dag gjorde det. Slog tillbaka hårt och brutalt. Killen kom inte till skolan dagen efter, men det blev aldrig en sak av det. Sen var det slutmobbat. Primitivt så det förslår, men vissa är för dumma för att förstå annat. Att fostra till att aldrig använda våld är en björntjänst.
    Men att barn leker krig är ingen träning i våld. Barn blir knappast tränade krigare, eller ens normaliserade i våldet. Eller vad de kallar det. Barn i allmänhet och pojkar i synnerhet har spring i benen. Snöbollskrig och pangpang-lekar är inte träning i krig, utan utlopp för överskottsenergi och att lära sig sociala interaktioner. När är det roligt och att inte gå över gränsen. Pojkar som inte får springa av sig och fysiskt få lära sig gränser, kommer bli odrägliga i ett klassrum. Vi vet egentligen vad som krävs för att pojkar ska lyckas i skolan, men man låter ideologin att man kan fostra pojkar som flickor (socialkonstruktivism)förstöra generationer pojkar. Kostnader många gånger större än någon flyktingkris.

  5. Jag har flera gånger tagit upp idén om ”force continuum” (bl.a. här). Det är inget man lär sig i bemästra brådrasket, och jag tror att (huvudsakligen) pojkars ”rough-and-tumble play” fyller en viktig första funktion i lärandet.

  6. Att bruka ”våld” under kontrollerade former under uppväxten är ett sätt att lära känna sig själv, sin egen styrka och var gränserna går. Det är viktigt.

    Som Bamse säger, med stor styrka kommer stort ansvar. Att träna är att ta kontroll. Kontroll är en förutsättning för kontroll.

  7. @Anders:

    Samma här, jag slog mig också fri i skolåldern. Han såg hemsk ut efteråt och fick skämmas inför alla över att ha fått spö av mig. Men det slutade bra, några år senare stod jag på vänskaplig fot med flera av de tidigare mobbarna.

    För människor har våld alltid varit en del av vår överlevnad. Vare sig det har handlat om att jaga bytesdjur eller hålla våra artfränder på avstånd. Det är en förmåga som finns i huvudet på oss alla. Det vi kan styra är i vilket syfte och i vilken utsträckning vi använder det.

    Men som Ulf T säger så är det något man måste lära sig genom övning. Annars kommer man låta sig styras av känslor, och sådana är sällan proportionerliga.

    Teo

  8. @Anders:

    Jag växte också upp med socialiseringen att våld var dåligt, vilket det är. Det gjordes försök att mobba mig i lågstadiet, för att jag var tjock. Men jag var inte bara tjock, jag var också större än alla andra. Så jag slog dem på käften direkt. Av vuxna uppfattades såklart jag som problemet. Men jag fick en mycket stor respekt i klassen vilket följde med upp i åldrarna.
    Tyvärr ledde detta till att jag också fick en tendens av att tycka om att försätta mig i situationer där det blev slagsmål (som jag aldrig startade och vi var alltid noga med att vara i numerärt underläge). Så i tonåren var jag ute på stan och slogs minst en gång i månaden, under somrarna oftast varje helg. Det var helt onödigt våld även om vi alltid höll oss inom det tillåtna.
    Det där höll på tills jag råkade göra en tjej gravid och fick andra intressen.

    Det var inte så länge sedan jag läste om barns lekar med män, tror att det var en länk här på GD. Pojkar som växer upp utan pappa blir mycket mer våldsbenägna än de som haft en närvarande pappa. Teorin var/är att mäns typiska lek med barn, att jagas, brottas och liknande leder till en tydlig uppfattning om skillnaden mellan våld och lek, att lek är skoj och våld är allvar.
    (En annan teori jag har är att pojkar som växer upp med kvinnor försöker skapa manlighet genom att vara tvärtom kvinnor, istället för att vara en annan nyans eller andra sidan av myntet. De blir typiskt sett t.ex. aggressivt lättkränkta, istället som det typiskt manliga att vara svårkränkt men beskyddande)

  9. Jag måste också säga att jag gör skillnad på dansbaneslagsmåls-våld och våld. Det normala våld som tonåringar och unga män sysslar med på stan är typiskt sett omgärdat av regler, som att tillhyggen inte är tillåtna och att man inte får skada varandra med flit (sparka på den som ligger t.ex.). Ungar som inte fått en sund relation till våld är de som knivhugger någon eller hoppar på någons huvud, de är lättkränkta och vill skada, våldet har ett egenvärde.

    Men om jag idag skulle mötas med våld så skulle det inte kunna ske ömsesidigt eftersom jag inte spelar det spelet. Jag skulle inte vara bunden av sådana regler, även om jag såklart inte skulle använda mer våld än nödvändigt (vilket tidigare våldsanvändning gett mig verktyg till, jag blir inte skärrad av en våldsam situation).

  10. Våld kan förvisso vara ”effektivt”, men jag själv skulle inte vilja uttrycka det som att det är av godo. I skolan kom det ju till slagsmål ibland (men inte så ofta), och jag minns särskilt en gång i högstadiet då jag efter en tids trakasserier mot mig, tog till denna möjlighet ganska ”resolut”. Efter ett försök av min antagonist att sedan ge igen för detta (som misslyckades), förklarade jag med händerna om hans handleder, att jag inte ville bråka med honom, om han bara lät mig vara ifred. Så blev det också, den gången.

    Andra gånger har det varit jag som angripit verbalt eller småbråkat med någon fysiskt, och sedan fått motta ganska ”resolut” vaccinering mot detta själv, vilket gör att jag inte kan förneka att våld kan ”funka” i vissa situationer.

    *

    Sen vill jag inte sluta där, eftersom jag jag tror att vi kan lära oss så himla mycket mer om våldet, dess orsaker och konsekvenser, genom att försöka sätta oss in i och försöka förstå den mimetiska teorin, formulerad av René Girard, som dog för bara några veckor sedan (den 4:e november):

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Ren%C3%A9_Girard

    ”Girard believes that early in human evolution, we learned to control internal conflict by projecting our violence outside the community onto a scapegoat. It was so effective that we have continued to use scapegoating to control violence ever since. The successful use of a scapegoat depends on the community’s belief that they have found the cause and cure of their troubles in this “enemy”. Once the enemy is destroyed or expelled, a community does experience a sense of relief and calm is restored. But the calm is temporary since the scapegoat was not really the cause or the cure of the conflict that led to his expulsion. When imitation leads once again to internal conflict which inevitably escalates into violence, human communities will find another scapegoat and repeat the process all over again.

    By reading ancient myths Girard realized that ancient sacrificial religions originated in a community’s attempt to ritualize the scapegoating cure. Prohibitions forbade the mimetic envy and rivalry that lead to conflict; ritual sacrifices recreated the expulsion or death of the scapegoat. By reading the Bible, Girard realized that the Judeo-Christian tradition reveals the innocence of the scapegoat and so renders ancient religion ineffective. The last 2,000 years is witness to humanity’s attempt to find non-sacrificial ways to control our rivalry and conflict. Christian apocalyptic literature predicts our failure to do so. Finding ways to form unity and ease conflict without the use of scapegoats is thus the key to establishing a real and lasting peace.”

    https://www.ravenfoundation.org/faqs/

  11. Mats Ohlsson som utbildar förskollärare har skrivit om detta vid ett flertal tillfällen.
    http://tystatankar.com/2015/05/22/om-krigslek-i-forskola/
    http://tystatankar.com/2015/03/11/krigslek/
    Länkar till
    http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/bocker/bokrecensioner/pang-du-ar-dod/
    ”Men det finns en samstämmighet mellan dem som har propagerat för mer krigslek och dem som propagerat för mindre krigslek: alla har de trott på att krigsleksbenägenheten som barn ger ett direkt utslag på krigsbenägenheten som vuxen. På 1860-talet tyckte man det var bra, på 1970-talet tyckte man det var dåligt, men man var lika övertygad om sambandet.”

    http://tystatankar.com/2015/10/05/till-sma-pinnars-forsvar/
    Länkar vidare till:
    http://www.patheos.com/blogs/simchafisher/2015/09/05/boys-with-sticks/
    ”Boys who are never allowed to be wild are boys who never learn how to control that wildness. Boys who are not allowed to whack and be whacked with sticks never learn what fighting is like. What’s so bad about that? Well, they may end up hitting someone weak, with no idea how much it hurts to be hit. Or they may end up standing by while the strong go after the weak – and have no idea that it’s their job to put a stop to it.”

    Håller med vad andra sagt: det här är något som finns och som man måste lära sig att kontrollera.

  12. @John Nilsson:
    Jag tror att våldets evolutionära bakgrund är följande:

    Människor har levt i stora flockar. Socialt klarar människor av att hantera omkring 100 personer och vi strävar också efter ungefär den mängden bekanta.
    I det moderna samhället omgärdar man sig med kanske 10-20 bekanta och för att fylla tomrummet så intresserar man sig (särskilt kvinnor) för ”kändisars” privatliv. Men samtidigt omgärdas man av många tusentals människor som man saknar bekantskap med. Det är onaturligt för oss eftersom främmande människor rent biologiskt är potentiella fiender, vi har bara socialt lärt oss att de är ofarliga (ungefär som harar som lever i städer).

    Människors våld mot varandra beror på att det har varit effektivt att föra krig. Genom att besegra en annan människogrupp har man fått tillgång till enorma tillgångar. Sparad mat, verktyg, vapen, boplatser, jaktmark m.m. Det är därför vi utvecklat ett sådant extremt vi-och-de-tänkande. Med mycket enkla medel kan man få människor att tillåta och förespråka ett enormt lidande för människor i de-gruppen utan att ens registrera det som ett orsakat lidande. T.ex. när ISIL brände en jordansk pilot till döds som straff för att han bränt barn till döds med brandbomber, vilket i sin tur fick ociviliserade människor här hos oss att föreslå att man skulle bränna ISIL-medlemmar till döds. English defense league hade t.ex. nyligen en kampanj där de anklagade sin regering för att vara IS-vänlig på grund av att de släppte flygblad som varnade för att de skulle bomba oljetransporter, vilket ju förhindrade brännandet av människor på IS-kontrollerat territorium.

    Det här återkommer i olika organisationsstrukturer. Inom försvaret t.ex. märkte man att konflikter mellan värnpliktiga ökade enormt om man utbildade för stora grupper tillsammans, omkring 40 personer var lagom för att få väl sammanhållna grupper, där alla tillhörde inomgruppen (vi), på skolor är det så att ju fler elever desto större andel som råkar i bråk.

    Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.

    Det är därför civilisation behövs i ett modernt samhälle, alltså socialisering angående våldsanvändningen.

  13. En sak tycker jag är viktig att påpeka: syndabocken kan vara skyldig till ett brott, men ändå fungera som syndabock enligt nedanstående:

    Q. What are the characteristics of a scapegoat?
    A.

    […]
    Even more interesting, a scapegoat can actually be guilty of a crime and still function as a scapegoat. Scapegoating is not a question of innocence or guilt according to the law. If a community is establishing unity, discharging resentment, or concealing the true origins of their conflict by uniting against someone or some group, then it is a case of scapegoating whether or not the scapegoat is actually guilty of breaking the law. Because a scapegoat is a scapegoat by virtue of being innocent of the charge that they are the cause of the community’s problems. Guilty of a crime yet innocent of the community’s problems – that’s a real possibility when it comes to scapegoating.”

    Jämför detta med vad vi ser i den senaste tidens enande mellan allt flera länder i världen, gentemot mot IS. Jämför det också vad vi har sett mellan svenska riksdagspartiers, medias, kulturlivets etc enande gentemot Sverigedemokraterna etc. Jämför det med… …”oss”… …”gentemot dom”… Frown …vilket leder in på:

    Q. How does scapegoating work at the individual level?
    A.
    Scapegoating functions individually at the level of identity. Too often our identity, and in particular our sense of our own goodness, is dependent on being over against someone or something else. We often establish our goodness against someone else’s wickedness and if we are doing that, then it is a case of scapegoating. Why? Because we need the other to be wicked to know we are good and whether or not they are actually wicked is beside the point. We are using others to solidify our identity the same way a community uses a scapegoat to solve its internal conflict. We see this in political, religious, national and cultural identity formation. Some Republicans demonize Democrats to know they are good and vice versa. Some Muslims demonize Christians and vice versa. In cases of scapegoating, we do not listen to one another because we don’t want to see our scapegoat’s suffering or hints of his goodness. These things might weaken our accusation against him and then our sense of goodness will break down.”

    https://www.ravenfoundation.org/faqs/

    En potent teori alltså, som förklarar en hel del, men som ”tråkigt nog” inte längre gör det möjligt för oss att lägga all skuld på någon annan… Å andra sidan får vi, om vi orkar erkänna teorins giltighet, ett ”gemensamt problem”, som vi tillsammans som mänsklighet kan ta oss an, utan att behöva tävla lika hårt om vem som lider eller har lidit mest, eller om vem som skall uppnå offer- eller förövarstatus.

    Två slutsatser jag drar av det ovanstående:

    Vi är alla ”förövare”, i det att vi alla är modeller för varandra. Vi är också alla ”offer” i det att vi alla är rivaler med varandra.

  14. @MJ:

    …”T.ex. när ISIL brände en jordansk pilot till döds som straff för att han bränt barn till döds med brandbomber, vilket i sin tur fick ociviliserade människor här hos oss att föreslå att man skulle bränna ISIL-medlemmar till döds.”…

    Ser du det mimetiska i detta? Vi skiljer oss tydligen inte så mycket från människorna i IS, när allt kommer omkring, ser det ut som:

    ”Another important cause of conflict is pride. Because we enjoy believing in our independence, even the independence of our desires, we deny that our rival is also our model. He seems to be only a willful enemy determined to block the fulfillment of my desire out of wickedness and so my hatred and envy seem to be completely justified. Rather than acknowledge how much alike we are at the level of desire (the foundation for friendship), we instead nurse resentment that flatters our false sense of superiority.”

    MJ:
    ”Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.

    Det är därför civilisation behövs i ett modernt samhälle, alltså socialisering angående våldsanvändningen. ”

    Vidare, som väl får gå som ”mitt” svar till dig och till rubriken till denna artikel:

    Q. Is violence ever good?
    A.
    No. The most common belief about violence is that if it is used by good people for a good cause against an evil enemy then it is not only good, it is necessary and noble. Unfortunately, this reasoning is flawed and self-serving. All people who use violence do so believing in their own goodness, in the justice of their cause, and in the wickedness of their enemy. The ability to condemn the violence of our enemies while justifying the same action when we do it, is a product of the scapegoating phenomenon. When internal violence threatens a community (what we assume is bad violence), expelling or killing an innocent victim restores unity and peace (what we assume is good violence). Because scapegoating produces this temporary calm, the belief in good violence has been part of human culture since its foundation.

    However, the violence is only good from the point of view of the surviving community. If you could ask the dead or exiled scapegoat for his opinion, he would proclaim his innocence and condemn the violence of the community. But his voice has been silenced and so there is no one left within the community to question the goodness of the violence. When internal discord and conflict returns, which it inevitably does, violence will once again be used as the solution. Violence remains a problem for humanity because good people continue to use violence to achieve peace. Such a peace will always be partial because it creates victims and the peace is only temporary because it postpones rather than solves the community’s problems. To end the threat of violence, good people must condemn it not only when it is used against them, but when they use it against others.”

    Citaten från:
    https://www.ravenfoundation.org/faqs/

  15. @John Nilsson:

    Jo jag menade också att det är samma fenomen som beskrivs. Men jag menar att syndabocken är ett försök att ge utlopp för dessa primitiva känslor i ett större-än-naturligt samhälle. Alltså att syndabocken är en social konstruktion för att ge utlopp för det naturliga dem-hatet.

    Det här med det goda våldet är också det jag menar med det nödvändiga våldet. Våld i sig är ont och man ska alltid sträva efter att minimera det. Man kommer aldrig ner till noll eftersom det finns en viss del nödvändigt våld, men våldet i sig är alltid ont.

    Problemet med att se sakligt på våldsanvändning är också vi-och-de-tänkande. Exakt samma gärning från en inom gruppen ”vi” och en från gruppen ”de” ses på helt olika sätt, intuitivt. Det är civiliserade människors plikt att alltid stå upp mot slavmänniskornas intuition.

  16. @John Nilsson:

    ”Två slutsatser jag drar av det ovanstående:

    Vi är alla “förövare”, i det att vi alla är modeller för varandra. Vi är också alla “offer” i det att vi alla är rivaler med varandra.”

    Vet inte om detta stämmer vid närmare eftertanke. Girard pekar ju på åtminstone en modell, som han menar inte spelar vårt spel eller är skyldig. (En modell som uppmuntrar oss att följa honom, och vars födelsedag vi firar om en månad.)

  17. @John Nilsson:
    Nu tror jag inte att man kan påstå att en förespråkare av den judiska lagen inte skulle spela med i det spelet. Dessutom är det inte hans födelsedag som kristna firar på jul, utan hans födelse. (Födelsedagen inträffade inte på vintern).

  18. @MJ:

    ”Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.”

    I ”On Killing” skriver Grossman om många aspekter på detta, och de metoder som krävs för att träna en vanlig människa att döda på olika avstånd. (Har inte läst hela ännu. Den har legat på nattygsbordet i ett par år.)

    Fram till renässansen (och krutvapen) var det mest en fråga om att få fiendens arme att ta till flykten. Väldigt få dog under strid när man kunde se motståndaren i ansiktet, jämfört med när man sprang efter flyende fiender.

  19. @MJ:
    Du säger flera saker här som jag inte håller med om.

    Syndabocks-strategin har enligt den mimetiska teorin, tvärtemot vad du säger, uppstått i ”naturliga samhällen” och utgör i själva verket grunden för kultur, religion etc, och är förutsättningen för det du kallar det ”större-än-naturligt samhälle”, som vi har i dag. Det är ingenting som uppstått ”senare”, varken efter en idyllisk ”naturlig” fas i människans tillblivelse, eller i en himmelsk, paradisisk fas i ”Edens lustgård”:

    Q. What role did scapegoating play in ancient sacrificial religions?
    A.
    Girard hypothesizes that the spontaneous phenomenon of scapegoating occurred over and over in early proto-human groups and was eventually ritualized into ancient sacrificial practices. This use of ritualized scapegoating to control conflict and establish unity is what made culture possible. Often it is believed that ancient religions arose out of mistaken or delusional thinking and were unnecessary add-ons to human evolution. Girard believes the opposite: ancient sacrificial religions were incredibly reasonable and realistic and absolutely essential to human development. Without peace and unity, no community can accomplish anything; they disintegrate before they can innovate. And peace and unity is exactly what the ancient sacrificial practices provided.

    (länk som ovan)

    ”Religion” (ordet religion skall betyda något i stil med ”att binda samman”) är alltså från början ett försök att hantera det mimetiska ”allas våld mot alla”, som hotar att förgöra varenda mänskligt samhälle, genom att att avleda detta ”stora våld” mot ett ”litet” våld, ritualiserat i religiösa offer.

    På det här sättet får man väl kanske ändå säga att artikelförfattaren har lite rätt, då detta slags syndabocksvåld har varit av ”godo”, så tillvida att vi antagligen inte ens hade kunnat bli till människor och en mänsklighet, om vi inte hade kunna avleda en del av vårt mimetiskt präglade våld på detta sätt.

    Det ger också ett annorlunda perspektiv på att våldet skulle vara ”religionens fel”, vilket många närmast ”fundamentalistiska” ateister hävdar. Det kanske är precis tvärtom (att religionen kommit till för att skydda mot våld), och att denna ”ateistiska” lust att lägga skulden på våldet i världen just på ”religionen” och på ”religiösa” människor, kan visa sig vara en syndabocksprocess, lika ”god” som vad de arkaiska religionerna själva presterar.

    *

    Jag tror inte på ett naturligt ”dem-hat”. Jag tror på möjligheten till både negativ och positiv reciprocitet.

    *

    ”Syndabocken” är ingen ”social konstruktion”. Det är en eller flera verkliga människor eller djur som mördas (eller stöts ut ur gemenskapen), som resultatet av en mimetisk/social process.

    MJ:
    Problemet med att se sakligt på våldsanvändning är också vi-och-de-tänkande. Exakt samma gärning från en inom gruppen “vi” och en från gruppen “de” ses på helt olika sätt, intuitivt. Det är civiliserade människors plikt att alltid stå upp mot slavmänniskornas intuition.”

    ”Civiliserade människor”? ”Slavmänniskor”? Där är du ju inne i vi-och-dom tänkandet igen, liksom du och jag nu är indragen i en mimetisk konflikt och i rivalitet om vem som ska komma fram med det bästa argumentet och stå fram som ”segrare” i den här diskussionen, paradoxalt nog. I ett stegrande av denna konflikt, kommer vi alltmera att försöka visa hur olika vi är, men kommer i själva verket att bli alltmera lika varandra (enligt mimetisk teori), och det vill vi väl inte? Därför lägger jag ner nu. Wink

  20. @Kristian:

    Ja själva våldsutövandet vill inte alla syssla med.
    Det är få som skulle gå oberörda bland små avslitna lemmar och brända barnhuvuden i barnsjukhuset i Bagdad efter att jänkarna bombade det, desto fler tycker att det var klanderfritt agerande (Flera här på GD t.ex.).

    Att militären i nästan alla länder numera (efter första världskriget) övningsskjuter på människofigurer är just för att vänja soldaterna vid det. Det var nämligen mycket vanligt att ovana soldater missade med flit när de skulle skjuta mot människor. Men det har inte med acceptansen av våldet att göra, att missa med flit var ju det oacceptabla beteendet.

    Att acceptera att man hackar ”dem” i bitar är inte riktigt samma sak som att själv hacka folk i bitar. Precis som att acceptera att djur slaktas för att man ska få mat inte är samma sak som att slakta djur själv.

  21. @John Nilsson:

    Den naturliga ”fasen” är verkligen inte idyllisk.

    Syndabocken är inte evolutionärt effektiv, därför är det svårt att se att den skulle ha en evolutionär funktion. Att slakta en annan människogrupp har varit effektivt för den egna överlevnaden och fortplantningen, att slakta en eller flera av sina egna har varit ineffektivt. Men det kan ha varit socialt effektivt för att stilla naturliga känslor.

    Allas våld mot alla är inte aktuellt i en flock. Det blir bara aktuellt när flera flockar samlas eller man bryter möjligheten att bilda flockar. Exakt samma sak uppstår om man t.ex. håller stora mängder råttor eller höns tillsammans, våldet ökar. Även syndabockar kan uppstå vid sådana onaturliga påtvingande situationer, t.ex. hästar och höns. Begreppet hackkyckling kommer från detta. Hönsen avreagerar sig på en individ med låg status. Vargar har uppvisat samma beteende.

    Det finns ingen som helst ”anledning” för evolutionen att utveckla ett ineffektivt social beteende som måste ”lösas” genom en ineffektiv social process.

    Syndabocken ÄR en social konstruktion. Syndabocken har ingen verklig skuld och det är inte ett naturligt betingat beteende. (Social konstruktion betyder inte ”påhittat” bara för att feminister hittar på sociala konstruktioner)

    Självfallet delar jag in människor i kategorier. Skillnaden mot slavmänniskorna är att jag inte låter primitiva känslor styra mitt handlande eller enbart reagerar på yttre stimuli som ett djur/en slavmänniska.

  22. @MJ:
    ”Syndabocken ÄR en social konstruktion. Syndabocken har ingen verklig skuld och det är inte ett naturligt betingat beteende. (Social konstruktion betyder inte “påhittat” bara för att feminister hittar på sociala konstruktioner)”

    Det ligger något i vad du säger, om man ser till vad syndabocken är eller fungerar som, för alla utom just för syndabocken själv. Fast inte heller det är riktigt sant, eftersom syndabocken själv också kan tro att ”han” är skyldig (eller veta att ”han” är oskyldig).

    Nu avslutar jag för att jag är hungrig, ska äta lite och lyssna på radio. Tack för dina kommentarer.