De stormfällda träden var uppsågade i stubbar om kanske 3-4 dm i höjd. Tanken var att de skulle få tjänstgöra som primitiva stolar vid en tillställning innan de fraktades undan. De var inte tyngre än att de var möjliga att flytta för en person. Jag arbetade på uppgiften med två seniga polska män. Medan jag var omständig och rullade bort varje del så lyfte de två en var med ren armstyrka. I den mån jag behövde lyfta något så var jag noga med att inte belasta ryggen. På sin brutna svenska gjorde de klart för mig att en riktig karl lyfter och att bara kvinnor rullar. Deras förakt mot veka svenska män var omisstaglig.

Dagen efter var jag på nämnda tillställning, drack öl och åt utsökt rökt fisk. De två polackerna anslöt aldrig trots inbjudan, de låg hemma med knäckta ryggar. Jag föraktar denna machostil ungefär lika mycket som de föraktade min kärringaktighet.

Innebörden av manlighet & kvinnlighet är inte något som är hugget i sten. Det skiljer sig mellan kulturer och förändras med tiden. Vissa drag går dock aldrig ut tiden. Tex mäns utpräglade drift att på olika sätt mäta sig med andra män, bara metoden skiftar; eller att svansa för attraktiva damer. Liksom kvinnor alltid har varit upptagna med sitt utseende för att kunna vara damen ifråga, det ger dem ett större utbud på tillgängliga män.

Jag är inte tillräckligt historiskt påläst för att kunna peka ut varför vår manlighet har blivit som den blivit. Generellt kan vi nog se olika sorters manlighet i den gamla arbetarklassen jämfört med tjänstemännen eller överklassen. (Gäller nog Polen också.) Och min gissning är att arbetarvarianten är på utdöende här, att de socialt sett har klivit upp en stegpinne och vuxit ihop med tjänstemannavarianten. Om man sedan är mer fredlig, mer respektfull, mer toffel eller fjolla är mest en fråga om perspektiv.

Ibland är utvecklingen smygande och långsam, ibland har den tydliga markörer. Den senare sätter igång en dominoeffekt som sprider sig till resten av samhället, eller dör bort som en historisk parentes. Jag vill lyfta fram tre exempel, varav två (tror jag) är varianter på samma. Fyll gärna ut med fler.

Vår medskribent Mariel skrev nyligen en text om pojkars begränsningar i att använda flickkläder. Hon fick rätt mycket kritik, men de flesta verkar tämligen ense om att pojkar ska kunna bära klänning om de vill, men att föräldrar inte ska pracka det på dom som ett eget politiskt statement. (I all korthet, jag vet.)

Givetvis handlar det inte bara om ett stycke tyg som skyler kroppen, utan om två andra faktorer. Dels vilka dörrar man öppnar, och dels vad priset är för att göra det. (Vad då för dörrar, frågar någon. Jag kommer snart dit.) Men det är knappast en tillfällighet att frågan inte väckts i de polska industriorterna.

Jag vill också nämna den utveckling som skett i Thailand, där genusfrågan har tagit sig en helt annan vändning. Där pojkar och flickor i allt väsentligt byter könsroll. Det har uppstått några alternativa genus som vi inte ser här. ”Tom” är kvinnor som i allt uppträder som män, inte bara till klädsel utan också till kroppsföring och språk. ”Kathoey” är män som i allt kan misstas för kvinnor, men ändå anser sig vara män. Det är ingen problemfri livsstil, men de verkar vad jag förstår vara relativ accepterade. Det ger en hint om vad som kan hända om man sänker stigmat på att korsa könsrollerna. Notera att jag inte säger avskaffa dem, de lever helt klart kvar. Det är bara inte lika föraktat att kliva över gränsen för de som vill. ”Manligheten” kan vara flexibel.

Det tredje exemplet jag tänkte utveckla har jag berört förut. När Hasbro Studios ville damma av varumärket My Little Pony så anförtrodde man projektet till Lauren Faust. Hon hade tröttnat på utbudet av barnprogram för flickor, det var allt för flickaktiga. (Då främst med tidigare MLP i åtanke. Hon var själv en samlare av leksakerna som barn.) Hon lyckades med balansen att ha med riktiga äventyr utan att det blev för hemskt; ha med fungerande humor utan att det blev elakt mot någon; och att ha med kraftdemonstrationer utan att det involverade våld eller vapen. Huvudpersonerna, som alla är kvinnliga, tilldelades helt olika personligheter. Allt från den tysta och blyga till den coola och framfusiga.

Onekligen gjorde den senaste generationen (fjärde) av My Little Pony succé, men inte som de tänkt sig. Flickorna tog väll emot dem, men framför allt gjorde unga män det, som sedan spridit sig både upp och ner i åldrarna. Bronies blev ett begrepp (brothers+ponies). Det var ju mestadels pojkäventyr, fast en snäll variant med pastellhästar. Med personligheter som är lätta att tycka om, och med egenskaper vi alla bär inom oss och värdesätter.

Härefter är mycket nutidshistoria, google ger hur mycket som helst. Den subkultur som växt fram i dess spår är i huvudsak manlig, även om det givetvis finns kvinnor. Serien och rörelsen öppnade dörren för ett nytt sätt för pojkar/män att tillåtas tänka och känna, och därmed också bete sig. För lite sedan var jag inne på ett forum där en man beskrev att han blivit rånad. Han bad om en kram! Och han fick det, av andra män. Kulturen kräver att man tar hand om varandra, och att man tillåts vara svag. Helt oavsiktligt lyckades Faust och hennes team med vad alla tjatiga skollärare misslyckats med i alla år. Jag läste det gång efter gång och var rörd.

Kläder och ting (”artefakter”) kan ibland fungera som ett socialt glidmedel, speciellt bland män som i regel organiserar sig kring ett intresse, en uppgift eller något liknande. Likt en kemisk moderator kan det driva på en process i en hastighet som annars hade varit omöjlig. Men det är den vägen vi vandrar oavsett. Bara lite långsammare. Den traditionella västerländska manligheten har börjat utvecklas till något större och mer omfångsrikt, utan att för den sakens skull tappa gamla kvaliteter. I den stora massan går det långsamt och vägen är lång att gå.

Dessa specialintressen berör alltid en liten minoritet av männen. Nyckelpersonerna är ungdomar och unga vuxna. De tar till sig och utvecklar trender och drar med sig fler högre upp i åldrarna. När dessa olika grupper öppnar nya sociala dörrar så bör vi var med och stå i vägen när moralister försöker sparka igen dem. Tex genom att avkräva ungdomarna att de ska ”bete sig som en riktig karl”, eller utsätter dem för diskriminering. Intolerans mot det främmande är något av västerlandets gyllene sigill

Om några år lär MLP vara dött och Bronys reducerade till isolerade sociala öar. Frågan är bara i vilken mån det sociala arvet går vidare eller förpassas till att bli en parentes? Likaså kan vi fråga oss om Thailands exempel kan etablera sig likvärdigt i större delar av Asien? Eller om vi lyckas med vår egen variant i Europa? Hos oss kanske det börjar med en rosa mössa. Jag tror inte det om jag känner vår kultur rätt, men ser ingen orsak att stänga dörren. För det kan öppna för nya sätt att tänka kring manlighet.

Lästips: Equestria Daily – Intervju med Lauren Faust
Film: ”Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony”

Teo