Här på Genusdebatten har vi några gånger tuggat oss igenom en och annan idiotkrönika. Nu ska jag ta mig igenom Lisa Magnussons metrokolumn som bara är rena åsikter, med ett genusperspektiv som aldrig uttalas i klartext men ändå lyser mellan raderna med bländande verkan.

Innan jag gör något annat vill jag peka på några gemensamma nämnare oss emellan. Vi verkar ha ungefär samma intresse för sport och sportnyheter. Sådant intresserar mig inte ett vitten, och ska jag ha någon orsak att hålla koll på matcher så är det för att lättare undvika att vara på just de platserna.

Det låter som om Magnusson närmast kvävs av sport som tränger sig på. Hon verkar se ner på det som något primitivt som andra gärna får utöva så länge det inte inkräktar på hennes värld. Och dit räknas både dagstidningar, nyhetskanaler och hennes närområde som ligger intill en idrottsarena.

Sport är primitivt, av troligen samma orsak som de norska flickorna nu jagar Justin Bieber så söker dessa pojkar/män en hormonkick som slutar med stimuli av belöningscentra i hjärnan. Ren kemi således, ”primitivt” om du vill. Jag menar, vad är mer primitivt är glädje, lycka, stolthet, sorg och saknad?

Det handlar om tillfredsställelse av emotionella behov. Den ger utlopp för mycket värme och positiva känslor för de engagerade. Både på planen och på läktaren. Det erbjuder en gemenskap och känslan att vara del av något större, något många pojkar och män saknar idag. Dessa känslor är målet i sig, det man aktivt söker.

Bildkälla: Alberto Ramella/Scanpix

O andra sidan kan vi vända på det. Vad vore romantik, mode, design, konst, såpoperor mm utan exakt samma primitiva känslor? Hela vår tillvaro vilar på det primitiva, inte ens en syltlök skulle ha någon betydelse utanför näringsvärdet utan de primitiva känslornas inblandning. Känslorna är de hörnstenar varpå hela vår kultur vilar.

Magnusson har rätt när hon definierar sport som kraftmätning. Visst är det så! Kraftmätning bland män är öppen, likaså rangordningen. Den som försöker knuffa Zlatan av tronen har mycket att bevisa, men i teorin fullt möjligt. Jag ägnar mig inte åt sport, är jag bättre? Nä, mitt vapen är pennan och min spelplan är bloggen, för närvarande. Det är också en kraftmätning, en kastad handske. Ta upp den om du vill, skratta åt den om du vill. Ninnis genomgång av feministisk litteratur är detsamma, trots att hon är kvinna ägnar hon sig åt sådant ”karlgöra”. Feminister törs inte säga åt henne att ”läsa på” längre. För hon har i regel läst mer än alla andra.

Om känslorna är kulturella hörnstenar, vad är då kraftmätningarna? Kraftmätningar där enskilda människor, (oftast män) eller grupper av dem hela tiden försöker överglänsa varandra på sitt område. Strävan är ibland så lång och intensiv att allt annat hamnar i skuggan. Jag tror att få av forskarna vid CERN har tagit ut föräldraledigt av betydelse. Att vara bäst och hinna först är det som räknas. Det är också draget som utpräglar de mest framgångsrika företagarna. Alla från Mr Gates till vår egen Kamprad. Jag skulle tro att det också var strävan efter att bli bäst och få mest som drev fram utvecklingen av plogen och hjulet. (Bevisligen kunde man ju överleva på mindre.)

Kraftmätningar är samhällets motor, det som driver samhällets utveckling framåt. Vi vill bli skickligare, rikare och effektivare än alla andra. Det gör att vi vinner i en större kraftmätning. Och där vi obönhörligen är chanslösa så måste vi vara vän med någon som är stark nog. (Därför vi gaddar ihop oss med NATO.) Kraftmätningar leder inte alltid till det bättre för alla, men i regel för det skikt man företräder. Detta kommer i vissa fall alla till godo, ibland ett företag eller regim.

Är detta männens domäner? Ja, så länge vi talar fotboll och hockey iaf. (Vet inte med andra sporter.) Men betyder det att kvinnor inte finns eller välkomnas? Nä, kvinnor tas emot med öppna armar, men de väljer i regel bort det. Kvinnor har aldrig programmerats till att uppskatta kraftmätningar då det inte varit något smart drag för att skaffa en lämplig partner. (Vilket är vad våra hormoner ytterst handlar om.) För män är det dock ett vinnande drag. Kvinnor som kan välja tar nästan alltid den rikaste, snyggaste, starkaste, farligaste, smartaste mannen de kan få tag i. Att inte tävla är således bara puckat. Vilken gren man sedan väljer spelar mindre roll.

Kanske är det primitivt att kraftmäta? Jag tror det. Men just det primitiva urdraget att vilja överträffa varandra, och forma gemenskaper kring givna ämnen, som drivit vårt samhälle till vad det är. Marie Curie i all ära, kvinnor finns och kan vara lika duktiga som män. Likaså var Margaret Thatcher onekligen en tävlande kvinna. Men i praktiken är sådana ganska sällsynta. Betyder det att kvinnor (generellt) är sämre? Nä, men de intresserar sig sällan för kraftmätningar och vinner därför proportionerligt mer sällan. De lägger oftast sin energi och tankekraft på annat. Och det är lika viktigt i vår civilisation. Det är måttstocken.

Lisa Magnusson ser ner på kraftmätningar och lägger skulden på kön. Och hon har rätt. Hon tycker illa om det, och får självklart göra det. Men genom att genom att sätta likhetstecken mellan funktion och egen upplevelse, så missar hon inte bara målet, hon träffar inte ens bollen!

Har jag fel? Varsågod och plocka upp handsken om du vill. Har jag bara lite fel, känn er fria att korrigera mig. (Att låta tillräckligt många bättre vetande korrigera mig är mitt sätt att bli bättre, kanske bäst. Primitivt, jag vet. Men tillfredsställande!)

Teo