Inledning

När jag skrivit mitt förra inlägg där jag bland annat tar upp Bunkefloprojektet fick jag ett tips om en märklig artikel, Skolpolitik får inte grundas på kalkonforskning av Gabriel Heller Sahlgren.

Att korrelation inte är kausalitet är ett mantra som alla samhällsvetare känner till. Bara för att en faktor samvarierar med en annan betyder det inte att den ena orsakar den andra. Faktorerna kan påverka varandra och ibland ligger en tredje osynlig variabel bakom sambandet.

Naturligtvis är det så att det handlar om korrelation. Samhällsfenomenen är så komplexa att det är svårt att påvisa kausalitet. Jag har inte sett någon som hävdat annorlunda, det tycks mig vara en halmgubbe – inte minst för att Gabriel Heller Sahlgren därefter fortsätter med en massa svammel om andra rapporter och att forskning ”ofta är helt värdelös” istället för att konkret och sakligt visa på problem han anser föreligger med just den studien som hans artikel ämnar kritisera. Så här skriver skriver Vetenskap & hälsa om just Bunkeflorapporten:

Resultatens giltighet förstärks av homogeniteten i de undersökta grupperna: barnen är lika gamla, de går i samma skola och har föräldrar med jämförbar utbildning, inkomst och intresse för fysisk aktivitet.

Vidare artikeln, Gabriel Heller Sahlgren skriver:

Det finns dock liknande studier som använder bättre metoder. Ett färskt exempel är ett experiment i Danmark i vilket forskarna slumpmässigt tilldelade skolor scheman med mer fysiska aktiviteter – och denna studie finner inga effekter alls, varken bland pojkar eller flickor. En liknande intervention i Norge hade inga genomsnittliga effekter heller.

Liknande studier? Inga effekter alls? Verkligen?

Den danska studien

Den danska studien pågår under en tvåårsperiod, därefter följer ett gap på två år innan man samlar in betygsdata från register. Under denna tidsperiod har man ingen kontroll över om skolorna fortsatt med utökad fysisk aktivitet eller ej. Detta avviker så mycket från den 9 år långa långtidsstudie som Bunkeflostudien är, att man naturligtvis inte kan jämföra resultaten. Detta klargörs av författarna i den danska rapporten:

It is difficult to make a direct comparison of our results with the results from earlier studies within this research area as differences in design, duration, and so on will certainly produce different results. [sidan 20]

I rapportavsnittet där man går igenom andra tidigare studier inom forskningsområdet står:

Careful reading of this literature suggests that the impact of physical activity varies by differences in intensity, frequency, and duration, implying there might be a threshold at which PE [Physical Education] starts to be beneficial. [sidan 4]

Man uppmanar också till försiktighet när man tolkar resultaten på grund av det tidsgap man har mellan studiens avslut och insamlandet av betyg:

The main focus of this paper is school performance. However, as school performance is only a secondary outcome, it was not registered in Project 3A in 2008 or in 2010. To measure school performance, grade point average (GPA) was obtained from register data in 2011/2012, when the pupils were in the 9th form. We have no information about whether the schools did anything to continue with the intervention after the RCT [Randomized Controlled Trial] ended. Thus, one should be cautious about this gap when interpreting the results. [sidan 8]

Det är inte bara studiens längd som avviker, upplägget är också annorlunda. I Bunkeflostudien har man 5×45 minuters idrottslektioner per vecka mot kontrollgruppens som har idrott två gånger per vecka. I den danska studien görs parallella försök, där olika skolor slumpmässigt väljs till en av:

1. HIT, High-Intensity Training. 20 minuters högintensiv träning, 2 gånger i veckan utöver ordinarie idrott.
2. PHT, Physical Test. En gång i månaden utförs en serie konditionstester (30–45 minuter) i syfte att göra eleverna mer medvetna om sin egen kondition, men ingen träning utfördes i skolan. Det lämnades till eleverna att göras på fritiden.
3. IOS, Including Organised Sports. En gång i månaden ersättes gymnastiken med sportmöjligheter och måttlig fysisk aktivitet i skolan. Man förväntar sig att det ska ge en positiv effekt på deltagande i fysisk aktivitet utanför skolan.
4. (IHC, Individual Health Coaching. IHC riktades mot överviktiga elever och ingår inte i rapporten.)

Av dessa ovan är det bara den första, HIT, som är liknande bunkeflostudien. Angående resultatet för denna grupp kan man läsa:

The intervention HIT did have a positive effect on the language grades within the increased-fitness group, which increased by an estimated 0.87 grade points. Nearly all other HIT coefficients are positive in both groups, but none of them are significant. These results indicate that school performance can be improved by intensive training. [min emfas, sidan 17]

Den norska studien

Under sju månader låter man 10-åriga elever ha 165 min. mer fysisk aktivitet per vecka än kontrollgruppen. Det är inte extra idrottslektioner på det sätt som Bunkeflomodellen är, upplägget beskrivs på följande sätt:

The intervention comprised three components aimed at providing children with the opportunity to engage in 165 min of PA/week more than the control group did: i) physically active lessons for 90 min/week, conducted in the playground; physically active educational lessons were delivered in three core subjects – Norwegian (30 min/week), mathematics (30 min/week) and English (30 min/week); ii) PA physical activity breaks (5 min/day) implemented in the classroom during academic lessons; and iii) PA homework (10 min/day) prepared by teachers.

Angående studiens korta varaktighet:

Mullender-Wijnsma et al. (2016) carried out a two-year cluster RCT including 499 s- and third-graders from the Netherlands, investigating the effects of an innovative physically active academic intervention called Fit & Vaardig op School (F&V) on academic achievement of children. Their multilevel analysis showed that children in the intervention group had significantly greater gains in mathematics and spelling scores after two years. However, the results revealed that the intervention had no significant effect on a number of variables after only one school year. The non-significant intervention effect observed in our study and the two-year length of the F&V study suggest that the ASK intervention may have been of insufficient length to yield benefits in academic performance in students at the group level similar to those in Mullender-Wijnsma et al. (2016).

Trots den korta studien så ser man vissa indikationer i resultatet:

Sex was the only moderator that reached statistical significance for the change in academic performance. Boys demonstrated a positive trend (mean difference [95% CI] 0.44 [− 1.00–1.87] points) and girls a negative trend (− 1.33 [− 2.78–0.10] points) in Reading (p for interaction = 0.032). We observed the same trend for numeracy (boys: 0.97 [− 0.33–2.26]; girls − 0.01 [− 1.31–1.29]). However the group ∗ sex interaction for numeracy was not statistically significant (p = 0.096). Sex-specific patterns were less pronounced for English (p = 0.477) and for the composite score (p = 0.192).

We found no significant overall effect of the intervention on academic performance. However, there was a significant effect on numeracy among the children who initially performed the poorest (in the lower-third tertile of numeracy). Our study therefore adds to a growing body of evidence that PA may be one way of improving academic performance in numeracy in some children (i.e., in those whose performance in numeracy is lowest). Thus, integrating PA and numeracy seems a viable model to stimulate learning in some schoolchildren.

Slutord

Jag avslutade förra inlägget med mina tankar kring varför Bunkeflomodellen får så gott resultat och skrev följande: ”pojkarna oftare än flickor är »rastløse eller hele tiden i bevægelse« [länk] – ett medfött högre behov av att få springa av sig. När dessa livliga barn, som nästan uteslutande är pojkar, får sitt biologiska behov av fysisk aktivitet tillgodosett så får de lättare att koncentrera sig och därför höjs deras prestationer.”

För mig är det inget underligt att varaktighet är helt avgörande för resultatet och jag vill därför förtydliga mina tankar i detta.

När man sitter på en föreläsning så lär vi alla ha upplevt att man ibland tappar koncentrationen och missar budskap som förmedlas och man får då luckor där man saknar information. Hur mycket man tappar beror på olika saker, dels hur inspirerande föreläsaren är och dels på vår egen situation, t.ex. om man är hungrig eller har sovit för lite. Om livliga barns biologiska behov av att springa av sig inte tillgodoses, tappar de koncentrationen i högre utsträckning jämfört med om ifall behovet hade tillgodosetts.

När eleven går in i nästa steg i utbildningen, låt säga årskurs två, så är det en fortbildning som bygger på den kunskap eleven förkovrat under föregående år. Om eleven då har brister i den kunskap denne förkovrat så blir det svårare att förstå och ta till sig nästa steg, vilket gör det än svårare att ”hålla ångan uppe” och koncentrera sig på det läraren lär ut. Denna faktor adderas till svårigheten att koncentrera sig på grund av att man har spring i benen. Så man får, menar jag, en ackumulerad effekt av koncentrationsproblem, som växer med tid till en statistiskt säkerställd skillnad mellan pojkar och flickors skolresultat, då livliga barn – av biologiska orsaker — oftast är pojkar.

Jag blir lite beklämd av den här typen av artiklar. Dels för att ämnet, pojkar och skolan, ligger mig varmt om hjärtat. Den antipojkkultur som decennier av feminism har skapat måste åtgärdas. Men också för vem det är som skrivit den. Gabriel Heller Sahlgren är doktorand och forskare – det är knappast okunnighet som ligger bakom artikeln. Han är naturligtvis fullt kapabel att läsa rapporter, likväl …

Finns det inget som heter yrkesstolthet
kvar i detta land?