Mustiga män har mustiga skägg.

Alla har vi någon förebild, någon vi ser upp till i något sammanhang. Någon som inspirerar, någon vars handlingar och personlighet eggar oss framåt. För många är denne någon Arnold Schwarzenegger.

Arnold har beskrivit en lista med sex punkter för framgång.

För det första: tro på dig själv. Gräv djupt inom dig och ta reda på vem du vill vara. Vem du vill vara, inte vad du vill uppnå. Inte vem andra vill att du ska vara eller förväntar sig att du ska uppnå. Ta reda på vad som gör dig lycklig, även om det låter galet i andras öron.

För det andra: bryt mot reglerna. Bryt inte mot lagarna, men mot dom sociala regler andra sätter upp för dig. ”När allt kommer omkring, vad är poängen med att vara här på jorden om allt du vill är att vara omtyckt av alla och undvika trubbel?”

För det tredje: räds inte misslyckanden. Låter du dig paralyseras av rädslan för att misslyckas kan du inte utmana dig själv.

För det fjärde: lyssna inte på nejsägarna. Folk som säger att du inte kan eller får, står i vägen för dig och din dröm. När dom som säger att det du försöker uppnå aldrig uppnåtts tidigare betyder det att du kommer att bli den första som lyckas.

För det femte: arbeta röven av dig. No pain, no gain. Det krävs arbete för att nå målet, mycket arbete, så arbeta fanatiskt. Det är såklart viktigt att ha roligt i livet, men medan du har roligt är det någon annan som istället arbetar.

För det sjätte: ge tillbaka. Ge tillbaka till ditt samhälle och folk i din omgivning. Att hjälpa andra ger mer tillfredsställelse än något annat.

Hur träffsäker Arnold är går säkert att diskutera, men det går knappast att ifrågasätta hans framgång. Det ligger något i vad han säger. Så hur väl överensstämmer det här med det officiella framgångsreceptet för våra förtryckta, hunsade och nedvärderade tjejer och kvinnor? Låter vi våra unga själva bestämma vad som är värt att uppnå, eller skriver vi dom på näsan med krav på vilka dom ska bli? Tillåter vi våra unga att bryta mot dom regler vi satt upp för dom? Hur behandlar vi dom som misslyckas, dom som gör en blunder eller går på en social truppmina? Lär vi våra unga att bli självsäkra nog att lyssna på sig själva, snarare än nejsägarna? Lär vi våra unga att framgång är en rättighet, eller lär vi dom att framgång är resultatet av hårt arbete? Har dagens ungdomar fått lära sig att dom har rätt till saker, eller att dom har en skyldighet att ge?

Den kanske viktigaste frågan av allt är, vad kommer att hända med vårat samhälle om vi aktivt motarbetar dom faktorer som leder till framgång?