Radikalfeministerna har skapat dagens hatsamhälle
avatar

Det förekommer mycket hat i Sverige idag. På något sätt är det som om det blivit en sorts varumärke för den offentliga debatten. Jag ska inte försöka påstå att det inte förekom ilskna utbrott redan i min ungdom, men då kunde fortfarande avvikande meningar uttryckas utan att den som gjorde det automatiskt utmålades som en inkarnation av ondskan. Idag så blir de som ifrågasätter, eller uttrycker avvikelser från den ”rätta” normen omedelbart monsterförklarad (åsiktsröret – det är inte ens en korridor längre). Men hur kunde vi hamna där?

Trots den indignation som radikalfeminister och normpoliser – i sig själva hatfulla – uttrycker över att bli måltavlor för hatattacker så är det ingen tvekan om, att det just är de som skapat detta hatsamhälle. Ibland brukar det ju kunna vara svårt att se vad som är orsak och verkan, men i detta fall är det uppenbart.

Det började med den stora pedofilpaniken och attacken mot män som kollektiva förövare kring år 1976. Som så ofta tog det avstamp i USA, där helt påhittade siffror om ”barnprostituerade” jagade upp en gigantisk panik (något som utretts av Joel Best, Damned lies and Statistics: Untangling Numbers from the Media, Politicians and Activists. Berkeley 2001, se också här). Det här ledde omkring 1980 till att en våg av falska anmälningar av pappor för sexuella övergrepp på sina barn – i avsikt att tillförsäkra modern vårdnaden – tog vid. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt. Paniken var total! I dess efterföljd utmålades alla män av ”kvinnorörelsen” (radikalfeministerna) som presumtiva ”förövare”, d v s att egentligen var alla män pedofiler som önskade göra barn illa. Och vi fick en hel rad rättsfall som spred paniken till domstolarna, med senare rättsskandaler som ”styckmördarna”, ”Thomas Quick, ”fallet Ulf”, m fl, där journalister och politiker gjorde sitt yttersta för att bidra till rättsskandalerna. I takt med denna panikvåg kunde bilden av den våldsamme mannen växa sig stark och leda till svepande utpekanden av alla män som ”talibaner”, ”djur” eller ”kvinnomisshandlare”. Och jag kan inte påminna mig att någon enda politiker eller journalist på mycket lång tid satte ned foten och ifrågasatte detta kollektiva hatande av män – endast mycket enstaka, modiga forskare. Inte förrän Hannes Råstam började med sina ifrågasättande reportage – över 20 år efter att paniken började.

Eftersom politiker och journalister gav sitt tysta medgivande till att man fick hata män som grupp på detta sätt så fanns det ingen anledning att hejda sig. Med den märkliga föreställning som uppstår från slutet av 1700-talet – att de kvinnliga ”dygderna” är de ”goda” i motsats till de ”onda” manliga – i ryggen blev det fritt fram att beskylla vilken man som helst för att vara ett svin – och ond. Och de som försökte ifrågasätta eller kasta ljus på vilka falsarier och ovetenskapliga texter detta vilade på blev direkt föremål för hatandet, och fick personifiera ”ondskan”.

Om vi däremot tänker oss det motsatta förhållandet, att vi p g a schabloner på samma sätt skulle stämpla kvinnor som kollektivt onda så uppstår ett ramaskri. Men nog skulle kvinnor som kollektiv kunna utmålas på samma sätt. Eftersom minst fem gånger så många kvinnor som män lämnar en arbetslös partner så är alla kvinnor presumtiva okänsliga girigbukar som dumpar partners när de inte längre får det ekonomiska underhåll de anser sig ha rätt till (Norberg-Schönfeldt). Kvinnor är snålare och mindre medkännande än män (hos studier av ”naturfolk” visar det sig att män delar 84 procent av sitt jaktbyte utanför familjen, kvinnor endast 58 procent av det samlade godset – Hawkes, K, 1996, The evolutionary basis of sex variations in the use of natural resources: Human examples. Population and Environment: A Journal of Interdisciplinary Studies, 18(2), 161-173), alla kvinnor är barnmisshandlare (det är ett faktum att kvinnor mer än män misshandlar barn, t ex Steinmetz, The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) och alla kvinnor inleder förhållanden med män enbart för pengarnas eller statusens skull (Pollet, Thomas V & Nettles, Daniel: Partner wealth predicts self-reported orgasm frequency in a sample of Chinese women. I Evolution & Human Behavior, vol 30:2, 2009, och här) – och därmed har de förtryckt män genom att profitera på dem i miljontals år.

Skulle någon läsare tycka att det är relevant att dra alla kvinnor över en kam enbart för att de mer än män har dessa ”dåliga” karaktärsdrag? Jag tror inte det. Jag kan livligt föreställa mig vad den som på fullaste allvar förfäktade detta skulle få utstå från ”feminister” som Gudrun Schyman, Maria Sveland, Lady Dahmer m fl – för att inte tala om deras hatande supportersvans. Och ”objektiva” journalister på Aftonbladet, Nyheter 24, m fl, skulle idiotförklara den som gjorde det. Men att det i motsatt riktning har setts som en självklarhet att män som kollektiv kan förutsättas vara ”presumtiva” till allt det en liten undantagsgrupp av män utför ifrågasätts på intet sätt. Ändå finns det ingen som helst objektiv, vetenskaplig forskning som kan säga att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara ett dugg bättre eller mer goda än de manliga. Undra på att det skapas ett genuint hatsamhälle!

Hur kan någon bli förvånad av att män, och särskilt unga sådana, som får se sig sidsteppade, utpekade och hatade p g a radikalfeministernas schablonbilder, ilsknar till och slår tillbaka? När det inte finns en politiker, inte en journalist som ställer upp till männens försvar vore det ytterst märkligt om inte några i vanmakt slår tillbaka genom samma smutskastning som de själva utsätts för som en sorts normaltillstånd. Särskilt som dessa klagande kvinnliga hatare utgår från att de som kvinnor ska ha rätt att vräka ur sig vad som helst, samtidigt som männen bara ska tåla smutskastningen – enligt traditionellt könsmönster (kritiska män anklagas ofta för att ”gnälla”). Det kan inte råda någon som helst tvekan om, att det är ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen) och fega, flata politiker och journalister som skapat det hatsamhälle vi lever i. Och i metod – om dock ej i omfång – skiljer det sig inte det minsta från Nazityskland. Utpeka och hata en kollektiv grupp på falska påståenden och förvrängd vetenskap och hindra alla motstridiga fakta från att komma fram genom att smutskasta, ignorera och utfrysa. Inte undra på att många av svensk intelligensia idag – precis som i Tyskland på 30-talet – känner en önskan att komma bort från detta åsiktstotalitära och i statlig (och tredje statsmaktens) regi hatande landet.

Ändå vill jag höja ett varningens ord mot att dra alla feminister (och kvinnor naturligtvis) över en kam. Jag tror att det är kontraproduktivt att göra så, eftersom beteckningen ”feminist” inte är mer precis än ”socialist” eller ”liberal”. Inom den rymmer det en mängd olika människor med vitt skilda utgångspunkter. Vem skulle t ex anse att en socialdemokrat och en fascist är samma ”sort” bara för att de är sprungna ur ”socialismen” bägge två?

För några år sedan hade jag ett meningsutbyte med Louise Persson, en feminist som jag verkligen högaktar, där jag menade att vettiga feminister borde sluta att använda begreppet ”feminist” om dem själva, därför att det fått sådan negativ klang p g a radikalfeministerna. Men hennes motivation för att inte sluta använda det var att hon inte ville låta de rabiata feministerna sjanghaja ordet. Jag kan respektera det. Därför blir det så fel när vi som är kritiska till rabiatfeministerna drar vettiga feminister över en och samma kam. Risken finns att vi stöter bort dem som i grunden står på samma sida som vi. Dessutom borde vi stötta de feminister, som t ex Helene Bergman, som vill rädda ordet feminist från rabiatfeministerna. Rikta kritiken mot dem det bör, radikal- och rabiatfeminister, schymannare, svelandare, m fl, vilka arbetar för en ”Matriarktur” (en matriarkatets diktatur med förbjudande av ”manlighet” och med genus som övergripande metod), inte mot dem som intar sansade synpunkter.

 

Kommentarer

Radikalfeministerna har skapat dagens hatsamhälle — 17 kommentarer

  1. Jag gillar Louise Persson men jag håller inte med henne. Feminism som begrepp är redan shanghaiat och har varit det sedan 80-talet när radikalfeministerna vann sex wars över de sexpositiva liberalfeministerna.

    Tanken är god men tyvärr bidrar de människor som envist håller fast vid feminismetiketten av samma skäl som henne till att hatarna kan fortsätta gömma sig bakom en ”god” etikett. För att NAFALT.

    Om alla goda feminister istället börjar kalla sig något annat så faller NAFALT helt och hållet och kvar står bara hatarna.

    SvaraSvara
     
  2. När män generaliserar nedlåtande om kvinnor är det sexism.
    När feminister generaliserar nedlåtande om män är det jämställdhet.

    SvaraSvara
     
  3. Det är inte svårt – oavsett vad man anser om sansade feminister eller inte – att skriva ”radikalfeminist eller ”rabiatfeminist” istället för feminist. Då bidrar man också till att understryka extremismen hos dessa feminister. Men var och en gör naturligtvis som han vill. Själv föredrar jag radikal- eller rabiatfeminist när man pratar om sådana.

    SvaraSvara
     
  4. ”Och jag kan inte påminna mig att någon enda politiker eller journalist på mycket lång tid satte ned foten och ifrågasatte detta kollektiva hatande av män – endast mycket enstaka, modiga forskare.”
    Ingrid Carlqvist skrev en artikelserie om män som dömts till fängelse efter incestanklagelser, men hade förstås svårt att få den publicerad.

    SvaraSvara
     
  5. @MK: @Dick:

    Jag håller med er båda. ”Feminism” är sedan länge ett begrepp som har noll med jämställdhet att göra. Få goda saker kommer ur feminism numera. Dock tycker jag som Dick att den bästa vägen är att peka ut radikal-, rabiat- eller statsfeminism istället för feminism per se. Då är det som sagt lättare för förnuftiga feminister att delta i en diskussion, då de inte känner sig angripna. Efter tid kommer förnuftet att övertyga dem om att titeln feminist är negativ, och radikalfeminism kommer att marginaliseras ytterligare, för att till slut endast kallas feminism, medan ex-feministerna inte längre vill associera sig med ordet.
    Kan verka trivialt, men det skulle innebära att feminism får de konnotationer den gjort sig förtjänt av, och folk i allmänhet skulle tänka mer kritiskt på exempelvis den falska historiebeskrivning feminism i stort hyser.

    SvaraSvara
     
  6. Ja, det är viktigt att vi själva är sanningsenliga och differentierar. Feministerna är precis som alla andra grupper sammansatta av individer som skiljer sig åt i olika avseenden. Därför brukar jag ofta (åtminstone i mer seriösa resonemang, även om jag säkert missar där med ibland) kvalificera vad för feminister jag talar om: radikalfeminister, scum-feminister, mediafeminister, fi:sar, sveland-feminister osv osv.

    SvaraSvara
     
  7. Eftersom all form av feminism utgår ifrån fantasin om ett patriarkat, könsmaktsordning, mäns förtryck av kvinnor finns det ingen som helst anledning att göra åtskillnad på graderna av manshat som finns hos feministerna, då manshat är själva definitionen av feminism.

    SvaraSvara
     
  8. Men nu utgår inte all feminism från könsaktsordningen – läs t ex Louise Persson eller Helene Bergman (Med svärtade ögonbryn) – men det är inte det saken gäller (intressant också att kommentarerna endast gäller det), utan det handlar om att distinktionen inte är svår att göra. Det är kontraproduktivt att klumpa ihop alla som vill kalla sig feminister.

    SvaraSvara
     
  9. Det är redan för sent, feminismen är redan död. Feministerna har bara inte insett det ännu. Att fortfarande tro på feminismens förträfflighet, som en ‘Baghdad Bob’ i rödstrumpor, är väldigt 2003…

    SvaraSvara
     
  10. Pingback: Ragga clickbait | WTF?

  11. @ Dick

    Jag både håller med dig och inte.

    Det är mitt tycke uteslutande de anständiga feministernas sak att göra upp räkningen med extremisterna. Saken är bara det att något sådant är tämligen svårt att få syn på. Det finns enskilda feministiska individer som verkar förnuftiga, men det räcker inte. Dessutom kan de passa på att förklara för mig exakt vilka problem de egentligen möter i dagens Sverige.

    Jag anser på motsvarande sätt existensen av vettiga socialister inte får mig att ändra min syn på det grundläggande draget i deras ideologi, nämligen förtryck. Men jag är öppen för att lyssna på sakligheter även från deras sida.

    Jag instämmer helt i det vad du säger, Dick, om att åtskilliga processer i dagens Sverige har uppenbara likheter med totalitära samhällen. Sverige är förvisso inte där, men jag skulle säga att vi har gläntat på dörren till helvetet och många tycker att det verkar varmt och skönt där inne.

    SvaraSvara
     
  12. Bra inlägg.

    Såklart ska vi inte dra alla kvinnor över en kam men en betydlig (kanske majoriteten?) av kvinnor använder män som försörjare och detta är en form av objektifiering. Vi måste nu bestämma om objektifierande är fel eller gångbart. Om vi menar att det är fel att objektifiera andra människor måste vi också börja fördöma kvinnors objektifierande av män. Om vi däremot anser att objektifierande är gångbart måste vi sluta att demonisera mäns objektifierande av kvinnor. Det finns alltså ett val att göra här. Nu diskuteras inte frågan eftersom feminismen etablerat en diskurs där endast mäns objektifierande problematiseras och kvinnors osynliggörs som preferenser.

    SvaraSvara
     
  13. @Pether: @Pether:

    Ja, utan några definitioner alls går det ju inte att kommunicera överhuvudtaget.

    Man kallar sig inte nazist om man är sionist men gillar infrastruktursatsningar och motorvägar.

    SvaraSvara
     
  14. @Matias:

    Håller med dig helt. Låt oss helt enkelt bara konstatera att vi människor har en nedärvd reflex att sätta kvinnors behov i centrum. Det är upp till oss män att börja agera emot denna reflex på samma vis som vi inte agerar på andra nedärvda beteenden. Detta ska vi göra för vår egen skull och utan att bry oss om vad kvinnorna pysslar med.

    SvaraSvara
     
  15. Pingback: Femininitetsnormen gör kvinnor till en säkerhetsrisk för barn, eller? | Genusdebatten

  16. Pingback: FEMININITETSNORMEN GÖR KVINNOR TILL EN SÄKERHETSRISK FÖR BARN | ANSTÄNDIGT

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting