Denna text baserar sig på NRK:s artikel om Preben Møllers bok ”Kampen om voldtekt – en bok om ekte voldtektsmenn og misslycket voldtektspolitikk”. Artikeln är något rörig och inkonsekvent. Jag vet inte om det är Møllers eget fel, eller om NRK:s journalister har svårt att strukturera sina texter. Jag hoppas vi snart får tag på ett eget exemplar av boken för att räta ut frågetecknen. Jag har försökt sammanföra poängerna till sina rätta ställen, men konsekvensen att inkonsekvenserna blivit tydliga också. Kanske är det bäst så. Då kan ni lättare dra era egna slutsatser.
Preben Möller har i sin bok försökt studera och analysera våldtäktsfrågan i Norge. I arbetet har han både träffat våldtäktsmän och klurat över politikerns och forskares roll, och hans kritik är hård mot båda läger.
Den mest fundamentala frågan är varför vi vet så lite om våldtäktsmännen? Av artikeln att döma drar han slutsatsen att det inte förekommer någon egentlig forskning på området. Att politiker ”beställer” forskning som då sällan ifrågasätter beställaren. Men om slutsatserna är obekväma kan politikerna alltid kontra med att ”det behövs mer forskning” för att slippa ta i frågan. På detta vis tvinnas politiken och forskningen ihop till samma tråd. Empiri är enligt Møller närmast obefintlig.
Han har givetvis också tittat på vilka som arbetar mot våldtäkt. Han identifierar tre grupper.
- den kliniska
- den realistiska
- den feministiska (eller ”socialfeministiska”)
Feministerna får mycket kritik för att de både har definitionsmakten, men samtidigt ensidigt för fram könsmaktsordningen och kulturella förklaringar. (Tänk på begrepp som tex ”våldtäktskultur”.)
Vad ankommer på politiker så driver de ”holdningskapanjer” riktade mot den breda allmänheten, men Møller är kritisk mot att ingen ifrågasätter den Norska kulturen på samma sätt som man ifrågasatt de främmande kulturerna. Ändå är det inte alls en kulturfråga för de breda skikten, oavsett vilken kulturen ifråga är. På den punkten är han konsekvent, våldtäktsmannen är inte vem som helst. Detta är nog också en av de främsta orsakerna till kollisionen med feminismen, könsmaktordningen förutsätter att våldtäktsmannen är vilken man som helst. Møller pekar ut våldtäktsbeteende som en extrem form av associalitet, och att lösningen därför bör kretsa kring socialpolitik.
Samtidigt finns det varningsklockor. Han ska ha genomfört flera samtal med våldtäktsmän, hur man nu hittar dem då boken inte handlar om fängslade människor? Det enda samtal som refereras i artikeln är dock helt värdelöst, gärningsmannen hade enligt utsago begått gärningen på ecstasy och renat, och med denna cocktail skaffat sig teflonminne under de aktuella timmarna. Ska vi komma svaren på spåren måste vi få reda på vad som händer i huvudet på folk, det är nyckeln till allt. Jag hoppas han har bättre material än så.
Den här boken gör anspråk på att grunda sig i empiri och analys, samt handla om mörkertal och våldtäkt i nära relationer. Den kan vara fantastisk, eller en stor besvikelse. Och är nog lika läsvärd oavsett vad man har för politiska ställningstaganden i övrigt. Eller i värsta fall, lika lite läsvärd. Beklagar att jag inte kunde ge er en bättre redogörelse.
Teo
Jag ser något annat i artikeln och kan inte riktigt hitta din indelning i kliniska, realistiska och feministiska. Det jag ser är debatten om vem som ska ha tolkningsföreträde (på orsak). Och då blir indelningen.
– högerpopulistisk
– feministisk
– klinisk
Och att kampen står mellan de två första medan han tror på den senaste.
Tror man bara att det står mellan de två först så blir det lite ett val mellan pest och kolera, men att det lutar mot att det feministiska (kulturförklaringen) har tolkningsföreträdet.
”Møller mener at forestillingen om at voldtektsmenn kan være hvem som helst mangler empirisk støtte, og at det er problematisk at den likevel står sterkt i norsk offentlighet.”
Sen fortsätter han:
”Møller sier at det foreligger mye forsking om voldtekt og vold, men at maktapparatet ikke er interessert i å forholde seg til det.”
Och kommer till slutsatsen:
”– Den sterkeste fløyen i Norge er de som agiterer for den norske kulturforklaringen. Den nest sterkeste fløyen er høyrepopulistene, som bruker antiislamske argumenter og vil lukke grensene. De svakeste er forskerne, som jobber med dette daglig og vet annerledes, men som ikke tør eller vil si noe offentlig fordi kostnadene er altfor store og de vil egentlig bare jobbe i fred. Taperne er hele landet.”
Och här kopierar jag in vad jag skrev i kommentar tidigare:
Samma erfarenhet har jag här.
För några år sedan kontaktade jag en stor svensk site (finansierad delvis med EU pengar) som bl a tog upp partnervåld (nja ‘mäns våld mot kvinnor’). Jag påpekade att det fanns annan forskning, fakta och teorier och undrade om de inte iaf kunde lägga till även detta.
Svaret jag fick i mail var:
”Frågan om orsaker till kvinnoisshandel är mycket komplicerad
och också ytterst känslig. Man riskerar att få hela den
mycket starka feminist-rörelsen i Sverige på sig, om man
skriver något som strider mot den ”rätta” modellen!”
Och ja förlorarna är offren, inte bara män utan även kvinnor. Det är viktigare att skydda ”läran” än de utsatta.
När debatten om Hagamannen gick som mest hörde jag en psykolog tala om män som ägnar sig åt överfallsvåldtäkter och att hälften av dom vuxit upp med en dominant mor jag gissar att en del av dom är just kvinnor som misshandlar sina barn och även pappan.
Därför skulle det nog vara bra att göra relationsvåld könsneutralt så att även barn som växer upp i destruktiva familjer där mamman står för relationsvåldet blir sedda hörda och hjälpta av samhället.
@Mia
Indelningen är inte min, jag knyckte den rakt av:
” For meg har dette vært en oppdagelsesreise. Jeg begynner med å undersøke hvem som kjemper om voldtekt, og identifiserer tre posisjoner: den kliniske, den realistiske og den feministiske. Det som gjør at sistnevnte får en del plass i boken, er at det er denne gruppen som har eierskap og definisjonsmakt i den norske voldtektsdebatten.”
Jag ger dig dock helt rätt i att listan inte verkar stämma med restan av artikeln, men om det är hans eget eller NRKs fel törs jag inte säga. Och varje försök till utveckling blir en ny motsägelse, därför avstod jag. OCh förklara det kan jag inte, det måste ju vara hans mening, och den framgår inte.
Därför menar jag att artikeln är inkonsekvent.
Teo
@Teodor:
Ja nu ser jag. Men som sagt poängen tror jag är kritiken av det socialfeministiska (radikalfeministiska?) synsättet och att det tillåts dominera. Eller det är iaf vad jag ser i artikeln.
”– De er ikke interessert i at man skal anvende kliniske, psykologiske eller sosioøkonomiske forklaringer på voldtekt fordi det undergraver kjønnsperspektivet, eller hva man velger å kalle det. Voldtektsmannen skal være hvem som helst, forklarer Møller.”
Precis samma resa har jag gjort gällande partnervåld, igenkänningsfaktorn är total. Kejsarinnan har inga kläder helt enkelt.
@Mia.:
Vill dock tillägga (inte kasta ut barnet helt med badvattnet):
”Mäns våld mot kvinnor” har förekommit, precis som föräldrars våld mot barn. Och i vissa familjer (och kulturer) förekommer det fortfarande. Förklaringsmodellen här och idag för majoriteten av det partnervåldvåld som återstår kräver dock andra lösningar.
”- Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.” /Nina Jon, Dr. polit i kriminologi
http://burns.idium.no/nikk.no/N%C3%A4r+kvinnor+sl%C3%A5r.b7C_wljWZN.ips
@michael:
Japp samt de som utsatts för sexuella övergrepp, av män eller kvinnor.
@Mia
Som jag förstår det så är det en kritik mot politikers, och feministers, envetenhet att bara driva sin egen godtyckliga linje utan att någonsin fundera över om den faktiskt fungerar.
Skillnaden dem emellan verkar vara att politikerna kan beställa den forskning/resultat de vill ha, (Dock inte så rakt ut.) medan feministerna bara ångar på med sin standardförklaring.
Så kastas skattemiljoner bort på nonsens medan ingen bryr sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till, varpå det positiva resultatet är obefintligt.
Huruvida det stämmer om politikerna låter jag dock vara osagt. Men det skulle inte förvåna mig stort, tyvärr. Men jag har som sagt mina frågetecken ang boken.
Teo
@Teodor:
Jo det får man nog låta vara osagt. Jag tror det finns flera varianter. Några är nog bara okunniga och köper det de får sig presenterat medan andra säker söker få sin linje bekräftad, för att de tror på den. Politiker är politiker och inte forskare. Och säkert även de som inte vågar ”gå emot strömmen”.
@Mia.:
Fattar noll av detta påstående. På vilket sätt var det en viktig kamp att döds- och bombhota forskare som avslöjade detta inte stämde med data? Och på vilket sätt gynnar det kvinnor i relationer att det enda mannen kan göra när kvinnan är våldsam är döda henne? På vilket sätt är det viktigt?
För övrigt hur skall män kunna vara jämställda när bara ena könet kan vända sig någon annanstans och den andra parten måste göra allting på egen hand. Då är ju män helt tvingade att vara icke-jämställda.
@Erik:
Tar det i korta drag som jag ser det.
Om kvinnan inte är ekonomiskt oberoende och om det inte finns kvinnojourerer (om de inte får skilja sig, om barnen anses tillhöra mannen) så är kvinnor underordnade vid partnervåld. Lägg till detta om det anses ok för män att tillrättavisa sin maka med våld (om än inte grovt) precis som barnaga. Då går det inte att ta sig ur/finns ingenstans att ta vägen.
Detta var situationen här förr och är det fortfarande på andra platser. Därför var det befogat att tala om ”under/överordning”.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/16/ohlys-skuldbel-ggande-av-m-n-hj-lper-inte-kvinnorna
Det som hänt här är att dessa saker förändrats (genom kamp). Kvinnor kan ta sig ur destruktiva relationer (ek och socialt). Dock kvarstår en del våld (dödstalen t ex sjönk till 70-talet men har sedan förblivit stabilt). Detta våld har andra orsaker än kvinnors ”underordning” tror jag. Och här krävs andra förklaringsmodeller och metoder.
Med detta har även maktbalansen skiftat. Och naturligtvis är det uppåt väggarna att de som påtalar detta bombhotas samt att det inte finns någonstans att ta vägen för utsatta män. Vidare tror jag att män lämnade kvinnan och barnen förr om de utsattes för misshandel (störda ex) men att de nu stannar och tar upp kampen om barnen (en del av förklaringen till att vi ser fler och svårare vårdnadstvister?).
Vad gäller detta…
”Och på vilket sätt gynnar det kvinnor i relationer att det enda mannen kan göra när kvinnan är våldsam är döda henne? På vilket sätt är det viktigt?”
…tror jag grundar sig på en missuppfattning men det får jag återkomma till då jag ska iväg nu.
Även denna är en av mina favoriter för att få bakgrund:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skyldigt-kon-bara-trams_408063.svd
http://www.aftenposten.no/kultur/Voldtektsmyten-slar-sprekker-7185803.html#.UXwJ6VF1J0v
Jeg syntes denne kommentaren i kommentarfeltet til aftenpostens artikkel var interesant:
MISBRUK AV FORSKNING
…er noe feministiske politiker gjør hele tiden. Voldtektsutvalget fra 2008 med feminist Rita Sletner, tidligere leder i krisesenterbevegelsen og nå politiker konkluderte at det begås 8000 – 16000 voldtekter i året. Hvordan klarte de å beregne seg fram til dette tallet? Definisjon av mørkertall er jo at man ikke vet noe om tallet – ergo er det ett tall i mørker.
Jo, så her gikk det til. På side 36 pkt. 6.2.4 i NOU 2008:4 kan man lese følgende:
http://www.regjeringen.no/page…
”Dersom man tar utgangspunkt i Pape og Stefansens undersøkelse (2004) som er den nyeste norske, så viste den at 2 % av kvinnene og mindre enn 0,1 % av mennene hadde blitt truet eller tvunget til sex, utsatt for voldtekt eller voldtektsforsøk i løpet av det siste året. […] Dersom vi antar at 0,5–1 % av kvinnene i denne gruppen årlig utsettes for voldtekt eller voldtektsforsøk, innebærer det at mellom 7993 og 15986 kvinner i aldersgruppen 16–70 år årlig utsettes for voldtekt eller voldtektsforsøk.”
Utvalget tar altså tall fra ”Den skjulte volden” (Pape 2004), som kun gjelder Oslo og overfører dette til å gjelde hele landet. Og får da fram tallet 8000 – 16000 voldtekter – som politiker og svært mange andre bruker som fakta. Slik får tallene egne liv, selv om det utrykligen er snakk om antakelser og vill gjetting. Og det er ikke engang påstander om voldtekt, uten også påstander om voldtektsforsøk som omfattes i påstanden at det begås 8000 – 16000 voldtekter hvert år.
Så mye for redelighet hos feministiske politiker. Denne påstanden, at det begås 8000 – 16000 voldtekter hvert år, har levd sitt liv siden dess, og ingen journalist har noen gang satt spørsmålstegn ved denne påstanden.
@Mia.:
Så nu har jag sett ”Jakten”. Rekommenderas! Tycker den fångade exakt hur komplex problematiken är. Bästa repliken i stil med – Ibland är det som barn säger inte sant men ofta är det ju tyvärr det.
Men nu forts på svar till dig Erik, du skrev:
”Och på vilket sätt gynnar det kvinnor i relationer att det enda mannen kan göra när kvinnan är våldsam är döda henne? På vilket sätt är det viktigt?”
Mina tankar och teorier:
Här tror jag man måste förstå skillnaden på episodiskt våld (EV) och relationsterror (RT). Generellt och i stora drag:
I relationer där det förekommer EV så handlar det om personer som är dåliga på att lösa konflikter och tar till våld. Våldet är inte systematisk och sällan grovt men visst kan nån eller båda av parterna skadas, antagligen blir det värre när det även förekommer missbruk. Det dödliga våldet förekommer dock främst i relationer som präglas av RT. dvs kvinnor som är våldsamma i EV-relationer dödas inte.
I RT-relationer är oftast bara en av parterna våldsam och den andra är ofta ”känslomässigt fångad”. Det handlar om kontroll och lydnad. Det är detta som borde falla under kategorin ”partnerfridskränkning”. Om den som utsätts inte underkastar sig och lyder eller gör fel (vilket han/hon alltid gör förr eller senare i förövarens värld) hotas och straffas han/hon. Han/hon utsätts för trakasserier, hot om våld och våld samt hot gällande barnen om det finns sådana med i bilden (och en hel massa annat). Och försöker han/hon lämna/lämnar förövaren så eskalerar ofta situationen. Trakasserierna och hoten blir allvarligare, det förekommer stalking och det är här våldet kan bli dödligt eller vårdnadstvisten riktigt ugly. Dessa ex är farliga och skyr inga medel. Men de kvinnor (eller män) som dödas har nog alltså sällan själva varit våldsamma.
Så liksom man bör hålla isär EV och RT bör man även skilja på när det är mannen respektive kvinnan som är förövare vid RT. Och det är inte lätt. Och finns det små barn med förvärras situationen.
Om en kvinna med våldsamt ex separerar och får vårdnaden händer det att hon stalkas, hotas, misshandlas och i extrema fall att hon dödas. En störd kvinna som hävdar övergrepp och får vårdnaden om barnen hotas och mördas inte, inte om mannen inte också är störd. Däremot händer det att han är aggressiv och ”ligger på” ang vårdnad och att det misstolkas som förövarbeteende.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11975122.ab
I mkt stora penseldrag
OT: Under kalla kriget dog ca 600 svenska stridspiloter trots att Sverige var ”neutralt” och aldrig i strid. Det är i snitt 13 per år, med några extrema år på 50- och 60-talen. Expressen berättar ur flygarhustruns vinkel och en son som förlorat sin far. Hur hade vinkeln varit om 600 kvinnor som ställt upp på farligt uppdrag för allas säkerhet och dött?
Garanterat mer fokus på flygarna i frågan, vad de kände, varför de ställde upp trots risker och något om ansvar (vilka som ”inte tog det”).
http://www.expressen.se/nyheter/deras-familj-slogs-i-spillror-for-35-ar-sen/
@Erik:
Hittade precis (genom en kommentar på din blogg) denna där man just tar upp detta med uppdelningen av episodiskt partnervåld (där definierad situationsbaserade våldet) och relationsterror (där definierad coercive controlling violence).
http://debatt.svt.se/2013/04/21/kdu-ni-maste-skilja-pa-mans-och-kvinnors-vald/
Och även om jag inte håller med skribenten om allt så är det positivt att man nu börjar använda nya kunskaper. Den invändning jag då spontant får är att man b l a då:
a) även måste vara konsekvent. Dvs gör man denna uppdelning så måste man i debatten tala om 2500 anmälda fall av kvinnofridskränkning/år och inte som brukligt ta upp alla anmälda fall av misshandel mot kvinnor (ca 27000) i samma andetag som man talar om relationsvåld. Inget ont (’könslagen’ grov kvinnofridskränkning) som inte har något gott med sig (statistik över antalet anmälda fall gällande partnervåld alltså i snitt 2500/år de senaste tio åren).
b) tittar närmare på hur relationsterror (coercive controlling violence) tar sig uttryck då våldet riktas från en man mot en kvinna. Män är ju fysiskt starkare medan kvinnor har andra maktmedel för att trakassera och hota sin manliga partner.
@Mia.:
b) tittar närmare på hur relationsterror (coercive controlling violence) tar sig uttryck då våldet riktas från en KVINNA mot en MAN skulle det naturligtvis vara.
Och här tror jag mer på makten över barnen och möjligheten att falskanmäla övergrepp om man samtidigt kan hålla tanken att det även finns ’legitima’ vårdnadstvister och anmälningar om övergrepp i huvudet samtidigt.
@Mia.:
Det här blir långt eftersom man inte kan uttala sig i de här frågorna utan att ”cover all bases”
Jag räknar inte skillnaden i abstrakta termer utan i antal våldshandlingar och i hur grova de är. Det är enormt stor skillnad på att slå nån man känner 1 gång och att slå nån man känner 4-5 gånger. Det är enormt stor skillnad på att lappa till nån och att försöka skada denne på allvar. Jag har själv blivit slagen av folk jag känner i nån stunds hetta. Jag har även sparrats fullkontakt så jag vet hur riktiga smällar känns. Alla kan göra misstag, upprepar man det är det en felaktighet. Det är främst radikalfeminister som Eva Lundgren och ROKS som förespråkat allt våld sågs som en del av samma struktur (våldet som continuum)
Inte nödvändigtvis! Oftast finns ärligt talat inte den minsta bevis för att dålig förmåga att lösa konflikter var orsaken till våldet – det är bara ett bekvämt antagande vissa gör. Det kan lika gärna handla om personer som har helt normal förmåga att lösa konflikter men där man är med fel person vilket förr eller senare leder till våldsamheter från endera parten…
(en dålig relation leder helt enkelt till ständig frustration och förövaren blir antingen psykiskt sjuk av relationen eller var det redan vilket förvärras av relationen.)
….våldsamheter som antingen besvaras av den andra parten eller inte. Därmed har vi antingen en relation där bara EN person är våldsam eller där bägge är våldsamma då en viss andel av de som attackeras slår tillbaka. Feminister har i åratal tagit för givet att kvinnors våld bara är i självförsvar, det finns till och med ”teori” från en håla som heter Duluth som tar det för givet (antar) och säger åt polisen att vid våld alltid arrestera mannen som ”primary aggressor)
(Det här är en av orsakerna till den kraftiga kritiken mot feminismen)
Detta har bland annat haft effekten att när en kvinna slagit sin man blodig så hade polisen som policy att plocka in och lagföra mannen. Så har feminister fått en statistik där mannens våld blir polissak vilket blir en ursäkt till ännu mer negativ manssyn i en ond spiral och ju värre statistik ju mer får feminister makt genom att skrika i media om det. Ju värre siffror Eva Lundgren presenterade ju bättre för feministers inflytande.
Det dödliga våldet ser inte ut som folk tror. De flesta dödas av kniv vilket bevisar det varken var under slagsmål eller spontant. Det är överlagt mord där förövaren dragit kniv i syfte att tillfoga en annan människa livsfarlig skada. Vidare finns flera fall där man inte ens är i relation längre. Nästan alla dessa förövare är psykiskt sjuka, många är missbrukare, 1/4 av männen begår självmord direkt efteråt, de flesta försöker inte dölja dådet eller komma undan.
Med andra ord lär vi oss nästan ingenting om partnervåld genom att titta på det dödliga våldet, det orsakas främst av psykisk sjukdom som eventuellt skapades eller iaf förvärrades av en relation med fel person. Detta har mer likheter med mekanismen som fick en tysk kvinna att mörda två små barn i Arvika med hammare än det har med dålig förmåga att lösa konflikter. Barnens mamma var i relation med hennes ex-pojkvän.
Som jag påtalar i mitt första stycke. För mig spelar RT och EV ingen roll för jag räknar antal våldshandlingar. Jag kan räkna bort engångshandlingar eftersom ingen människa är perfekt men när det blir upprepningar av samma fel så är det relationen som skall bort. Regeln är väldigt enkel, vissa människor skall inte vara med vissa människor. Punkt slut! När de människorna envisas så visar det att de är relationsmissbrukare.
Läs ditt första stycke och läs min text ovan. När det blir våld (där ingår hot) då kan man acceptera en gång. Sedan är det slut. inga ursäkter, inga teorier, vissa människor skall inte vara med vissa människor och samhället skall INTE agera enabler för relationsmissbruk! Ju längre denna relation pågår ju farligare blir förövaren efteråt och ju mer får vi betala poliser som åker hit och dit och undersöker om kvinnor blir förföljda. Detta är HELT FEL SKÖTT!
Jag behöver inte hålla isär EV och RT. Jag håller isär personer som begår enstaka våldshandling och dem som begår upprepade våldshandlingar.
Ja precis och lösningen på det hade varit att inte ha relation med den mannen alls. Vid minsta tecken på att sån här skit upprepas säger man ”en gång, aldrig mer” och klarar han inte av det så avslutas relationen. Och klarar hon inte av det så tvingas hon av samhället. Ju snabbare det sker ju mindre tid har han att utveckla den besatthet du beskriver. Psykisk sjukdom är inte något som bara ”händer” det sker gradvis under lång tid.
Och lösningen för den mannen är samma som för kvinnan. Att lära sig se personen ifråga är fel och göra slut snabbare. Helst innan de ens skaffar barn ihop.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11975122.ab
Precis, jag använder Mikael Rying som källa jag också. Men jag går längre och menar både förövaren och offret är sjuka och behöver vård. Inte sällan söker sig den misshandlade kvinnan tillbaka till mannen….
som exempelvis Rihanna som först blev feminismens anslagstavla för manligt förtryck när hennes kille Chris Brown slog henne blev hon ”battered woman”
Men vad gjorde hon sedan efter några år när tidningsrubrikerna minskade? Jo då gjorde hon en duett med honom och gick tillbaka. Och inte nog med det vad tror du FEMINISMENS representanter säger om det? Jag behöver inte spekulere jag kan citera Jezebel där givetvis inget en kvinna gör nånsin anses fel.
http://www.huffingtonpost.com/krystie-yandoli/in-defense-of-rihanna_b_2774875.html
@Mia.:
Nu har jag redan skrivit en långt kommentar så jag kan lika gärna skriva en kort.
Den debatten ser jag som ett stort skämt där de inblandade inte verkar ha en aning om vad ”brottsanmälan” betyder. De forskare jag hänvisar till är riktiga vetenskapsmän. De använder inte anmälningar alls, de forskar på faktiskt våld och de tillhör världseliten, långt högre meriterade än bönräknare som sitter med anmälningar eller pajasforskare som lärt sig att ju mer de ljuger och överdriver ju mer lyssnar folk. De tre högst meriterade forskarna har levt med ständiga feministiska dödshot och bombhot och jag frågar dig på vilket sätt gynnas kvinnors situation av att feminister dödshotar forskare?
För det är vad feminismen har stått för i denna fråga. Först ljög man och sedan dödshotades Richard Gelles, Suzanne Steinmetz & Murray Strauss som visste sanningen.
Antalet anmälda fall säger ingenting. Polisen vill inte ens upprätta anmälan om det är mannen som misshandlats av kvinnan för polisen är en statlig myndighet vars chefer trakasserar personalen med politiskt tillsatta genuskurser. En av de mäktigaste personerna i svenska poliskåren var chef för gender force och som du kanske vet var han inte det för att han har en bra kvinnosyn
Det var i själva verket för att det var så man gjorde karriär som hög polischef skyddad av dåvarande justitieminister Tomas Bodström. En illusion som rämnade lite grann när alla 200 poliser på hans station hotade att säga upp sig för att slippa hans chefsskap och som kollapsade helt när han visade sig ha misshandlat och våldtagit minderårdiga kvinnor. Det är alltså sådana personer som polisens kultur befodrade. Ju mer manshat desto bättre.
Och kvinnors maktmedel kan leda till att mannen tar till våld, varefter mannen blir straffad för sin CCV men kvinnan blir belönad för sin CCV. Så mycket var löftena om jämställdhet värda – inte ett dugg. Offerperspektivet gör dessa människor blinda för de ojämställda effekterna.
@Erik:
”Det här blir långt eftersom man inte kan uttala sig i de här frågorna utan att ”cover all bases””
Förstår hur du menar men samtidigt tror jag inte alltid att det funkar i ett kommentarsfält. Det blir även nästan omöjligt att svara på, särskilt om det kastas in en massa (nya) variabler. Men jag gör mitt bästa och sållar t ex bort diskussionen om feministers skuld då jag talar partnervåld. Jag är inte så intresserad just här om vem som gjort/gör fel utan hur man kanske kan göra lite mer rätt sas. Jag höll det just därför ganska generellt och kunde ha gjort det ännu kortare genom att skriva.
När det rör sig om episodiskt våld så dödas sällan kvinnan (eller mannen). När det rör sig om relationsterror förekommer det i extrema fall att kvinnan (eller mannen) dödas. Och då är det sällan så att den som dödats själv varit våldsam. Som svar på ditt varför mannen bara har alternativet att slå (ihjäl) en kvinna som slår. De gör de alltså inte och inte om de inte också är störda hävdar jag.
Och på många punkter är vi ganska överens som det verkar. Och ja de som dödas tillhör de extrema fallen. Men under det finns många som lever i en mardröm, såväl kvinnor som män. Och ja båda parter behöver mer och annan hjälp än de får idag. Jag brukar också argumentera för att man ska gå men det är liksom knuten i det hela, folk går inte. Precis som vissa inte slutar missbruka, stockholmssyndrom, felprogrammering i barndomen etc.
Du behöver naturligtvis inte skilja mellan EV och RT jag fortsätter dock att göra det då jag tror att det är viktigt om man ska komma tillrätta med problemen och komma vidare i diskussionen. EV försiggår ofta mellan människor som löser konflikter med våld. RT handlar om komplicerade psykiska mekanismer, såväl hos förövare som offer (om än inte samma).
Trycker Submit utan att trippelkolla att jag fått med precis allt i detalj sas
@Erik:
Och jag gör det ännu kortare och kommenterar bara det sista.
”Och kvinnors maktmedel kan leda till att mannen tar till våld, varefter mannen blir straffad för sin CCV men kvinnan blir belönad för sin CCV. Så mycket var löftena om jämställdhet värda – inte ett dugg. Offerperspektivet gör dessa människor blinda för de ojämställda effekterna.”
Det är här du rör ihop det som jag ser det. Det handlar inte om CCV hos mannen i det fallet, möjligen ”Violent Resistance”. Och kvinnor som utsätts för CCV har inte CCV-problematiken själv.
Kronikk av forfatteren. http://pluss.vg.no/2013/05/01/1207/1207_20364113
Pingback: GD-träffen i Stockholm, ”Disconnects” där forskare och chefer ljuger samt Vålds- och barndiskurser | Genusdebatten