En 23 år gammal feminist vid namn Klara Andersson som pluggar statsvetenskap blev mäkta upprörd över ”Morran och Tobias”, ett tv-program. Hon skrev av sig på sin frustration i ett inlägg på något som kallas Vindögat. Många reagerade på det. Särskilt följande stycke har blivit flitigt citerat:

Så här ser det inte ut i verkligheten. Kvinnor och män kan precis lika mycket om datorer och maskiner och det finns inga skillnader på könens beteende i hemmet, det är bara förlegade stereotyper som vita, sexistiska slemgubbar vill upprätthålla för att kunna klaga på sina fruar och trycka ner kvinnor som vill ta sig fram i livet. Det finns precis lika många kvinnor som skapar revolutionerande appar, datateknik och maskiner och viktiga uppfinningar, men de får inte samma medial exponering som männens. Serier som Morran och Tobias hindrar kvinnor som skapat det nya Spotify eller Skype från att bli tagna på allvar.

Eders ödmjuke skribent läste också inlägget och förfärades över denna otroligt puckade feminist, hennes tankeprocessor verkade vara sprungna ur ett ohjälpligt havererat sinne som nästan sjunkit till de bedrövliga nivåer där HejBlekk och Arsinoe befinner sig.

Men bland alla kritiska kommentarer (som då också eders ödmjuke bidrog till) dök det upp några stycken som hävdade att det hela rörde sig om parodi. Eders ödmjuke såg dock inte tillstymmelse till någon parodi eller satir i inlägget. Så hur ligger det månde till?

Om stycket inte är seriöst faller det under Poes lag som säger att utan tydliga signaler från författaren om vilka avsikter denna har, så går det inte att skilja på uppriktig extremism och parodi på detsamma.

Parodi och satir har en liten hake: det måste framgå av texten (jag begränsar mig till text här, men det gäller givetvis oavsett vilken form som begagnas) att det är parodi eller satir. Man måste utifrån texten kunna fastslå att det är parodi eller satir utan att behöva gå till andra källor. Texten får inte förutsätta specifik kunskap. En text riktar sig alltid till en målgrupp, och målgruppen måste utifrån den givna kunskap den redan har kunna avgöra om texten är seriös eller inte.

Historiens mest välkända exempel på satir: Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag” (eller egentligen ”Ett anspråkslöst förslag för att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt land; samt göra dem nyttiga för allmänheten” som den fullständiga titeln lyder), som argumenterar för att man skall använda fattigas barn som slaktboskap, är satir just därför att det framgår från texten att den är satir. Vet man vem Jonathan Swift var (att mottagarna har kunskap om författaren kan ibland vara ett rimligt antagande) är det omedelbart uppenbart att texten är satir eftersom Swift var en skarp samhällskritiker och texten, som är kritik av de missförhållande som barn tvingades leva under, går helt stick i stäv med hans verkliga åsikter.

Även om man inte har en aning om vem Swift är så framgår det likväl av tydliga flaggor i texten att den inte är seriöst menad. Jag vet inte hur det var på Irland år 1729 när texten skrevs, man jag kan näppeligen föreställa mig att detta skulle passera obemärkt:

Jag beräknar att i omkring tvåhundratusen par av dessa är hustrurna avelsdugliga … Om vi emellertid utgår från denna siffra, så återstår etthundrasjuttiotusen avelshonor.

Inte heller detta:

Våra affärsmän har förklarat för mig att en pojke eller flicka under tolv år inte är någon säljbar artikel …

Men för all del, jag ska inte utesluta att irländarna verkligen var så förtappade att sånt verkligen sades. Men det måste definitivt ha avslöjats att det handlar om satir när följande framställdes som handlade det om vilken bagatellartad vardagsangelägenhet som helst:

En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt, friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att det skulle göra sig lika bra i en frikassé eller ragu).

Det måste även på 1700-talets Irland ha varit helt orimligt, också i gemene mans tankevärld, att någon stuvade eller rostade småparvlar som just lärt sig gå. Hela den absurda ”Hur man väljer tapeter”-tonen som löper genom hela texten i kontrast till det makabra innehållet signalerar klart och tydligt att det anspråkslösa förslaget inte är avsett att tolkas seriöst. Texten är logiskt konsekvent men förutom att inga uppenbart förutsägbara motargument motas i grind, så föreligger det en skarp oharmonisk dissonans mellan det sakliga innehållet, den känslomässiga tonen och den kulturella kontexten. Vilket så att säga är själva poängen som driver fram budskapet mellan raderna att det är för jävligt hur barnen utnyttjas.

Ett exempel på en text som ofta felaktigt framhålls som satir är Valerie Solanas SCUM-manifest. De som hävdar att Solanas manifest skulle vara satir gör det, förmodligen, utifrån idén att det måste vara satir därför på grund av hennes orimliga förslag om hur mannen skall tillintetgöras – bland annat med hjälp av upprättade självmordscenter dit män kan gå för att gasas ihjäl. Det är mycket möjligt att Solanas inte menade att manifestet skulle tolkas bokstavligt, men det är ändå inte satir, eftersom argumentationen inte är avsiktligt och uppenbart självmotsägande, samtidigt som den emotionella tonen i texten understryker snarare än motsäger allvaret i den. Så även om Solanas inte allvarligt menade att manifestet skulle genomföras så är budskapet i full harmonisk samklang med både innehåll och ton: Män är svin som inte förtjänar att leva. Att det sen går stick i stäv med den kulturella kontexten är inte en avslöjande flagga, det är en utmaning. Det råder ingen tvekan om huruvida Solanas var seriös eller inte i sitt manifest. Hennes text är definitivt skriven att tas seriöst, den är en hatfull drapa riktad mot manligheten, frågan är bara till vilken grad den är avsedd att omsättas i praktiken.

Swift är satir därför att budskap och innehåll är motsatta, Solanas är inte satir därför att budskap och innehåll harmoniserar.

Om Simon Wiesenthal hade skrivit en text som förespråkade judars utrotning hade det varit en uppenbar ironi (förutsatt att man vet att Wiesenthal själv var jude och nazistjägare). De texter som, antar jag, Heinrich Himmler skrev som förespråkade judars utrotning var uppenbart seriösa, och kan, med kunskapen om vem Himmler var, inte tolkas på något annat vis.

Ett exempel på en text som skulle ha kunnat vara satir, men inte är det, är fysikern Alan Sokals högtravande nonsensartikel ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” (”Att korsa gränserna: mot en transformativ hermeneutik för kvantgravitation”) som publicerades i en postmodernistisk akademisk tidskrift. Han drog helt resolut ned byxorna på postmodernisterna och visade upp den nakna kejsarfamiljen i sitt patetiska hyckleri. Det hade varit parodi och satir om han hade skickat artikeln till sina vänner bland fysiker och matematiker som omedelbart utifrån sina kunskaper hade sett den logiska inkonsekvensen och disharmonin mellan innehåll, ton och kontext. Och de hade fått sig ett gott skratt åt detta för dem uppenbara trams och båg. De fick sig säkerligen också ett gott skratt när den publicerades på fullt allvar av en postmodernistisk redaktion.

En förutsättning för att man skall kunna parodiera Lorentztransformationerna i samband med Einsteins relativitetsteori är att läsaren har ett hum om vad dessa saker faktiskt är. För att parodin verkligen skall vara en parodi måste den riktas till de som känner igen den som parodi. En följd av detta är också att parodin måste nyttja kommunikationskanaler som riktar sig till just de mottagare som känner igen texten som parodi. Förutsätter parodin specialkunskaper om kinesisk kultur på 1300-talet har den inte i en dagstidning att göra, den hör hemma i specialtidskrift riktad till just den grupp människor som har kunskaper om denna period i kinesisk kultur. Publiceras den någon annan stans bör den VDN-märkas som parodi.

Sokals text är helt enkelt inte satir eller parodi därför att den är ställd till fel målgrupp och har som syfte att avslöja målgruppen genom att lura den, inte att utmana deras föreställningar och premisser.

Lite parentetiskt kan nämnas att motsatsen också förekommer, den redan tidigare nämnda Swift skrev också Gullivers resor, en berättelse som idag mest fungerar som saga, och många är inte medvetna om att Gullivers resor faktiskt är politisk satir. Förmodligen därför att man behöver ha lite hum om förhållandena och de politiska händelserna på Swifts tid för att uppfatta satiren och parodin. Saknar man den kunskapen blir det istället en underhållande saga. Samma sak gäller för övrigt George Orwells Djurfarmen som kan läsas för lite äldre barn som en lite skrämmande djursaga utan att de är medvetna om det rör sig om vass politisk satir. (Och att Gullivers resor och Djurfarmen funkar som sagor, utan att mottagaren är medveten om satiren vittnar om vilka mästerverk dessa berättelser är.)

Så hur är det nu med Klara Anderssons text, är det satir eller inte? Jag uppfattade det verkligen inte som satir. Men började misstänka att det verkligen är det då någon visade på att fotot av Klara är ett arkivfoto, för övrigt ett franskt sådant. Det är dock inget bevis för att det skulle handla om satir. Men ytterligare ett tecken på att det faktiskt är menat att vara satir är de kommentarer som menar på att Klaras tolkning av tv-programmet är uppenbart huvudlös. Däri ligger problemet. Jag har aldrig sett ”Morran och Tobias”, så kan inte se några avslöjande kontraster mellan programmet och Klaras tolkning av det.

Klara Andersson skrev dock dagen efter ytterligare ett inlägg om hur mammor måste sluta amma sina pojkar. Flera stycken av den här karaktären förekommer i texten:

Veka män är bra män. Genom inducerad näringsbrist i bebisåldern kan vi hoppas på att männen växer upp och inte blir lika långa och starka som de är i nuläget, och att naturen således jämnar ut de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Detta skulle förstås relatera till färre våldsbrott, färre våldtäkter, och mer effektivt feministiskt självförsvar.

Visst fasiken är det satir. Faktiskt ganska rolig sådan också. Bitar i texten för tankarna till Jämställdhetsfeministern. Med skillnaden då att Jämställdhetsfeministern är en tvättäkta tongivande och hängiven feminist.

Men vad skall man säga om texten från en feminist som gjorde abort när hon upptäckte att fostret var en pojke. Det finns de som hävdar att det skall vara satir. (Man måste sprida inlägget vidare för att läsa det, vill man inte göra det finns det här på pdf.) Bland annat beroende på att sajten som texten ligger på skapade samma dag som texten postades. Tja, juryn överlägger kanske fortfarande. Jag för min del ser ingen satir där. Kanske är det fejk, och då kan man fråga sig vad syftet bakom den är, men satir är det knappast.

Sens moral: 1) Om en text faller under Poes lag är det inte satir utan bedrägeri, avsiktligt eller ej. 2) Köp inte feministiska bortförklaringar att deras genuint misantropiska texter skulle vara någon form av satir.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

ps. Mina egna texter innehåller ofta en god del sarkasmer och ironier. Inget av mina inlägg har dock, vad jag minns, varit avsett att vara satiriskt. Bara för att klargöra.