Oskyldigt dömd
avatar

En synnerligen angelägen bok, som på ett sakligt och nyktert sätt tar tempen på vårt samhälle som rättsstat, är den nyutkomna boken ”Oskyldigt dömd” (Vulkan förlag, ISBN 978-91-639-0128-7). Det är, sorgligt nog, en skoningslös dom över det svenska samhället som inte bara visar hur rättslösa män är när de anklagas för övergrepp – eller i vårdnadstvister – utan även hur ”brottsligt” det är att göra fredstjänst i militär kontext inom FN och andra organisationer.

Författaren skriver under pseudonym, vilket är mer än fullt förståeligt i det hatsamhälle som Sverige utvecklats till i takt med att den ”goda” radikalfeminismen tillåtits att ta position som ”den enda sanningen” i vårt samhälle. Den som varit utsatt för de ”rättfärdigas” drev, när en ”obestridlig” norm ifrågasatts, kan utan att tveka känna stor förståelse för det valet.  I ett sunt samhälle ska det finnas rättssäkerhet, olika åsikter ska kunna ventileras utan att någon blir stämplad som monster, men bägge fenomenen är helt frånvarande i det svenska samhället.  Det är INTE ett sunt samhälle!

Den institutionaliserade rättsosäkerheten (läs -rötan) blir på ett plågsamt sätt glasklart i boken. Författaren är noga med att understryka att det är ur hans synvinkel han skriver – vilket, enligt min mening, vittnar om ett sunt tänkande; han vill understryka detta så läsare har det i åtanke – men samtidigt är han synnerligen saklig och presenterar en hel del underlag som är bestickande illustrerande angående den rättsosäkerhet som drabbar män.  Det blir särskilt tydligt då han i sin sms-trafik har ett flertal hot från den kvinna som – för att hämnas – falskt anklagat honom och väljer att polisanmäla henne för hoten.  Hans anmälningar ”lottas” då på samma kvinnliga åklagare som driver målet mot honom, vilken följaktligen helt enkelt lägger ner anmälningarna med påståendet att ”brott kan inte styrkas”.

I korthet handlar boken om, att pseudonymen Anders – som arbetar med militära säkerhetsuppdrag i Mellanöstern och inom svensk militär – blir tillsammans med en persisk kvinna (vilken visar sig vara sjukligt svartsjuk) som arbetar inom kriminalvården och har god koll på rättsärenden. Flera gånger försöker Anders bryta i förhållandet, men hon klänger sig fast vid honom med hot och löften.  När han väl gör slag i saken och bryter så anmäler hon honom för misshandel och våldtäkt under lång tid och processen är igång.  Som en ”sidoeffekt” tar hans tidigare sambo, som är mor till hans två barn, upp processen att få ensam vårdnad igen.  Och med anmälningen från persiskan är han ”körd” i detta, trots en tidigare dom om gemensam vårdnad, för socialarbetarna bara ”vet” från början att han är en olämplig far.

I hela rättsprocessen kan åklagaren inte presentera ett enda tekniskt bevis – däremot har Anders flera bevis på hot från sitt ex, som lovar att hon ska förstöra hans liv och karriär – och inget av de vittnen som inkallas har själva någonsin bevittnat något våld från Anders sida (något påstår det, men då kan han bevisa att han inte varit på den plats vid den tid som angivits). Hans advokat, Hanna från Althins advokatbyrå, tycker de har ett starkt försvar i tingsrätten, men han fälls ändå med fyra röster mot en.  Fyra kvinnor (nämndemän och domare) fäller honom, den ende mannen (nämndeman) vill fria.  Fängelse hägrar efter en dom som enbart tagit hänsyn till den i rätten gråtande persiskan och bortsett från frånvaron av några som helst tekniska bevis.  Mot Anders anförs hela tiden att han haft militära och säkerhetsmässiga uppdrag i Mellanöstern.  För det vet man ju, om någon har sådant jobb måste den ju bara vara en aggressiv och våldsam typ, eller hur?  Man kan ju verkligen fråga sig om inte de myndigheter och andra som rekryterar svenska män till sådana uppdrag borde varna dem: ”Om ni blir anklagade för något i övergreppsväg gör detta uppdrag att ni är dömda på förhand i en svensk domstol.  Tänk på det.”

I hovrätten mildras straffet till 100 timmars samhällstjänst. Det är nu fem kvinnor som avgör, varav två helt vill fria men tre tycker att han åtminstone måste fällas för något.  Den domen omöjliggör att Anders kan driva en process mot persiskan för falsk tillvitelse (man misstänker ju stark att det var därför han fälldes av de tre; det skulle ju vara synd om persiskan om hon riskerades att dömas för något, eller hur?) och han kommer för all framtid ha stämpeln som ”förövare/brottsling” på sig (det är ju däremot inte synd om en man, eller hur?).  Anders frågar sig om det faktum att han fälldes berodde på omständigheten att nio av de tio medlemmarna i rätten var kvinnor.  Vi kan naturligtvis inte säkert veta detta, men man kan inte undgå att starkt misstänka att det var synnerligen avgörande.  Och detta är en lägessituation kring svensk rättssäkerhet i vår tid!

Den mest fadda smak jag får i munnen av denna bok är hur ”rättssäkert” systemet med nämndemän är. Kan det verkligen vara mer rättssäkert att politiskt utsedda nämndemän – varav de flesta är kvinnor och kommer från uttalat feministiska partier – än att ha en jury som ska representera ett ”genomsnitt” av befolkningen?  Kan det vara rättssäkert att nio av tio som ska döma en man i ett mål om påstådd misshandel och våldtäkt av en kvinna är kvinnor?  Hade förhållandet varit det motsatta hade det förmodligen blivit huvudnyhet, som en skandal, i alla nyhetssändningar.  Men det är så här den rättsliga bananmonarkien Sverige idag fungerar!

Jag rekommenderar er varmt att läsa denna bok. Det jag kan ha att invända mot den är att den borde ha givits en ordentlig korrekturläsning.  Nu blir namn och angivelser ibland fel, men det stör på intet sätt helhetsintrycket.  Naturligtvis borde också alla riksdagsledamöter, politiker, jurister och andra läsa den också och någon modig journalist (finns det någon enda sådan i vårt land sedan Hannes Råstam gick bort?) borde gräva i detta och skriva artiklar om det.  Det här är lika mycket rättsskandal som ”Obducenterna”, ”Tomas Quick”, ”Fallet Ulf”, m fl, och visar bara, att det svenska samhället INTE vill lära av sina misstag.  Svensk riksdag tycker förmodligen att det är så normriktigt med rättslöshet att den inte är beredd att ändra på förhållandena!

Kommentarer

Oskyldigt dömd — 10 kommentarer

  1. Nu har jag inte läst boken, men betraktar det som uppenbart att rättsväsendet i Sverige har blivit feminiserat.

    Men samtidigt är den bittra men objektiva sanningen att det inte går att göra ett skvatt åt saken. Alla de olika aspekter av hur rättsvidrigt Anders behandlades är i praktiken omöjliga att förändra inom ramen för nuvarande system.

    Jaha, det låter ju extremt och tokigt, men tänk på saken. Hur kan man angripa någon del av denna problematik utan att få ett stim av hysterikor efter sig.

    Låt oss pröva:

    ”Jag anser att det bör vara jämn könsfördelning i mål som rör mäns våld mot kvinnor”

    VA! Ska MÄN sitta och besluta om andra mäns våld är straffbart! Ska de kunna fortsätta att ostraffat slå kvinnor! Skrik och gråt….

    ”Det måste bli kännbara påföljder för kvinnor som lämnar in falska anmälningar”

    Så de slagna och blödande kvinnorna ska nu straffas för att de manliga domarna inte tror på dem. Vad är du för en människa! Skrik och gråt….

    ”Det faktum att en man har stridit för sitt land bör aldrig kunna användas mot honom i en domstol”

    Jaha, så de vita männen ska kunna åka i väg och med vapen i hand terrorisera de försvarslösa kvinnorna i tredje världen och sen när de kommer tillbaka ska det vara fritt fram här hemma. Kvinnorna ska vara utelämnade till dessa brutaliserade våldsverkare utan möjlighet till stöd från samhället. Vad är du för en människa! Skrik och gråt….

    Betydligt mer troligt är att utvecklingen fortsätter att gå åt andra hållet och Anders fall blir ett i raden av exempel där män ”kommer undan” och skärpta regler måste införas. Flickvännen blir en ”slagen dam” och Anders milda dom ett bevis på manligt privilegium.

    Fast å andra sidan faller nu rättsväsendet sönder så fort att det inte är uppenbart att det blir fler utredningar utan nästa steg är möjligen en återgång till mer traditionell bevisvärdering, där kvinnors vittnesmål tenderades att betraktas skeptiskt.

  2. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Sharia börjar framstå som ett attraktivt alternativ för en del västerländska män. Visst, de säger inte att det är perfekt, men om de måste välja mellan det och dagens västerländska system så……

    Jag har sett en del trådar om detta på olika red pill sajter i USA och det är helt klart en växande skara som funderar i de termerna.

  3. Hej.

    För mig som i ungdomen stått på fel sida skranket, med vänner och ensam, är rättsrötan ingen nyhet, tyvärr. Jag vill gå så långt att jag påstår att den är inbyggd i och med nämndemannaväldet.

    I ett rättssäkert system skulle min ekonomiska möjlighet att säkra god juridisk representation inte få spela roll. I ett rättssäkert system skall inte mitt kön, min tro, min ideologiska hemvist eller min läggning spela roll, eller hur? Den enda frågan skall vara: vad bevisar, strikt kausalt, att jag är skyldig?

    ”En flicka som tuggar tugg-gummi börjar skolka; en flicka som skolkar börjar röka; en flicka som röker börjar dricka, och en flicka som dricker, ja det vet vi ju alla vilken sorts flicka det är.” Var det inte den sortens resonemang som de tidiga socialdemokraterna, liberalerna och kvinnosakskvinnorna ville få bort? Deras nutida arvtagare har bara bytt ut ’flicka’ mot andra företeelser och associationskedjor.

    Vi kanske borde överväga om det inte finns en poäng med anonymiserad och opersonlig representation och presentation av civil- och kriminalmål: allt domarna ser är information i textform på en skärm. Ingen möjlighet att köpa sig representation – lotten får bestämma vem som utses.

    ’Anders’ har mina sympatier. Utifall någon här missade Zarembas genomlysning i DN häromåret:
    http://www.dn.se/stories/rattvisans-demoner/

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. Jag är tyvärr inte förvånad. Jag har hjälpt en kompis i striden mot Socialtjänsten som verkar medvetet ha splittrat hans familj, med i stort sett inga bevis. Mamman vilje ha skilsmässa, och pratade med någon kvinna på vårdcentralen om det. Kvinnan i fråga skrev ihop en orosanmälan till Socialtjänsten där det framgår att pappan utsätter barnen för psykisk misshandel. Problemet i sammanhanget är att hon inte träffat barnen, och inte är kompetent nog att ställa den diagnosen.

    Men det bryr sig Socialen inte om, de kommer och hämtar båda barnen och mamman. De hänvisar till LVU, vilket ger dem makt att ta barnen, men varför de tar mamman med sig har inte förklarats annat än att hon är vuxen och får göra som hon vill.

    Sedan dess har pappan kämpat allt han orkat med en Socialtjänst som aldrig svarar på hans frågor, medvetet ljuger om honom inför rätten (när det gäller att förlänga LVU-omhändertagandet) och gör allt de kan för att ställa till med trassel för honom.

    Smått roligt (på ett oerhört cyniskt sätt) är att det i den ursprungliga orosanmälan från idioten på vårdcentralen står ”Mamman vill ha hjälp med skilsmässa.” Den senaste ”utredningen” vad gäller omhändertagandet av barnen har ett sextiotal förekomster av orden ”skilsmässa” och ”separation”. Skall inte en LVU-utredning gälla barnens bästa, inte vad föräldrarna kommer att göra? Sedan dess har mamman ansökt om skilsmässa, med ensam vårdnad om barnen. Hon hänvisar självklart till LVU-omhändertagandet som grund til den ensamma vårdnaden….

  5. @Uffe:

    Ser du några realistiska möjligheter att något kommer att ändras? Då menar jag inte vad du skulle anse vara önskvärt utan vad du faktiskt tror kan ske.

    Hade inte din kompis varit i ett mycket bättre läge om han var muslim? Min gissning är att socialtjänsten absolut inte vill bli inblandade då och om de blir det är de mycket mer försiktiga.

  6. @Utlandssvensk: jag tror kompisen skulle ha svårt att komma någon vart med religion, har är ateist. Han kan inte ens på ett trovärdigt sätt göra gällande att han är muslim (han är från fel del av världen).

    Jag ser inga chanser att något kommer att ändras: när kompisen frågat Socialkärringarna vad han gjort fel med barnen så har de bara kommit med vaga saker som skulle kunna appliceras på mer än hälften av alla familjer i Sverige.

    Jag var med på två möten han hade med Socialkärringarna (jo, de är kärringar, oavsett ålder) och i första mötet så ställde kärringen en fråga: ”Vad skulle du göra om jag såg till att du aldrig får se dina barn igen?” Vad fan är det för fråga??? Nå, kompisen gav ett undanglidande svar i stil med ”Jag får kolla med en advokat vad jag har för alternativ.” Kärringen upprepade frågan två gånger till innan mötet var slut! Kompisen svarade undanglidande båda gångerna, möjligen för att han inte visste vad han skulle svara.

    På det andra mötet jag var med på anklagade socialkärringen kompisen för att ha varit fysiskt våldsam mot dottern. När kompisen frågade efter detaljer kunde hon bara komma upp med ett enda fall, som dessutom är av sådan art att jag inte tycker att det på något sätt kan vara grund för att omhänderta barn (jag vill inte skriva ut detaljerna, för att skydda kompisens anonymitet). Om Socialen tillämpade samma låga gräns för ”barnmisshandel” på alla familjer i Sverige så skulle i stort sett ingen få ha kvar sina barn.

  7. @Uffe:

    ” Om Socialen tillämpade samma låga gräns för “barnmisshandel” på alla familjer i Sverige så skulle i stort sett ingen få ha kvar sina barn.”

    Det här verkar vara ett allmänt västerländskt fenomen och inget specifikt för Sverige. I praktiken har män tappat nästan alla legala rättigheter till sina barn och dessa är nu överförda till staten och kvinnan.

    Faktum är att det på många sätt verkar vara värre i angloländerna. Det har blivit otroligt lätt för kvinnor att få ”restraint orders” och då blir mannen direkt utkastad ur bostaden och får inte komma nära den sen. Detta gäller även om det är hans bostad och han betalar hela hyran!

    Detta är vad som verkar hända många män i USA i motsvarande läge som din kompis. Dessa män är oftast i praktiken sen rättslösa, pga att deras ekonomi snabbt havererar och sen har de inte råd med advokater.

    ”jag tror kompisen skulle ha svårt att komma någon vart med religion, har är ateist. Han kan inte ens på ett trovärdigt sätt göra gällande att han är muslim”

    Det var inte riktigt det jag var ute efter, dvs. om just han skulle kunna bli muslim. Min fråga är istället om det innebär att en man i dessa situationer har en bättre chans, givet att man är muslim. Jag tror att så helt klart är fallet och detta utgör då ett incitament för män att konvertera.

  8. Hade förhållandet varit det motsatta hade det förmodligen blivit huvudnyhet, som en skandal, i alla nyhetssändningar.

    På sajten unknownmisandry.blogspot.com” finns en hel del äldre exempel på hur manliga juries hade svårt att döma kvinnliga brottslingar. Det man var övertygad om på 1920-talet var att om man bara fick in kvinnor i juryn när kvinnor stod åtalade, skulle det bli möjligt att fälla dem. Med facit i hand kan man väl åtminstone säga att det blev lite bättre, men det finns nog skäl att stanna till vid observationen att medan män har svårt att fälla kvinnor som står åtalade för brott, tycks inte kvinnliga majoriteter hämmas på motsvarande sätt när det gäller män som är åtalade.

    “I could cite many examples where women accused of crime are allowed to go free because the attorney for the defendant will play on the sympathy of the men jurors. A year and a half ago in the criminal branch a woman was accused of certain crime before Judge Weeks. We were all absolutely positive that she should have been found guilt and sent up for five years. She was tried twice before a men’s jury, the first time ending in a disagreement and the second time pronounced not guilty. A women’s jury would probably have found her guilty. Woman to-day can commit murder and it almost impossible for the District Attorney to convict her because her sex.

     

    ”It appears absolutely impossible to find 12 men in this country who will convict a woman of murder,” remarked Wyman.

    ”This mistaken idea of chivalry has resulted in numerous miscarriages of justice and a reckless abandon, on the part of women who are criminally inclined. All that is necessary for a woman is to retreat behind the protecting wall of her sex, and an avalanche of tears, and make no other defense.”

  9. Pingback: Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker – Radikalfeminismens rättslösa samhälle. En recension av en bok med reflektion kring densamma | Genusdebatten