Inledning: [ì Innehåll]

Idag är alltså ödesdagen, man går till valurnorna i Storbritannien och röstar om Brexit.

Finns det någon som på allvar tror att dagens val kommer att ge oss ett Brexit?

För inte mycket mer än en vecka sedan hade Brexit-sidan en ganska betryggande ledning enligt opinionsunder­sökningarna. Sen kom mordet på Jo Cox och därmed slogs nog den slutgiltiga spiken i kistan för Brexit.

Tyvärr. Jag avskyr EU.

”Varför då?” undrar säkert en och annan läsare.  
 

Den totalitära superstaten [ì Innehåll]

”Vad är minsta gemensamma nämnare för alla totalitära regimer och diktaturer?”, kontrar jag.

Det man väl först föreställer sig när man tänker på en totalitär regim eller diktatur är kanske hur folk slängs godtyckligt i fängelse för att ha yttrat sig och misshandlas av Gestapo-typer med gummislangar i skumma källarlokaler. Och det är väl själva sinnebilden för en diktatur, men är inte särskilt användbart som definition, än mindre kanariefågel. (Kanske inte helt uppenbart, men jag alluderar till praxisen från förr att ha med sig en kanariefågel i gruvan som ”gasdetektor”. Det förekom tydligen i brittiska (träffande nog) gruvor ända fram till 1986.)

Jag skulle vilja påstå att det som kännetecknar ett totalitärt styre är 3 saker:

1. En centraliserad koncentration av makten
2. Top-down, samhället styrs från ovan, i motsats till bottom-up med subsidiaritetsprincipen, när det byggs upp från gräsrotsnivå.
3. Tvång (av mer eller mindre godtyckligt slag)

Nu skall man inte göra misstaget att substituera ”tvång” med ”våld”. Det behövs inte svartrockade män med gummislangar för tvång. Tvång kan utövas i en försåtligt mild form med hjälp av något så mondänt som skatter, avgifter och subventioner.

”Jamen”, invänder säkert någon, ”med de kriterierna är ju även alla västerländska demokratier totalitära.”

”Jupp”, svarar jag. De västerländska samhällena baserar sig alla i någon grad på de totalitära kriterierna, inklusive godtycket (se t.ex. hur fröken Kanin avskedades efter att ha deltagit Folkets demonstration). EU är bara ytterligare ett steg, ett sjumilakliv, i riktningen mot en totalitär värld där en global elit lever som små(?)påvar i luxuös maktfullkomlighet betjänade av horder av slavar.
 

Brexit the Movie [ì Innehåll]

Jag hade tänkt skriva ett kort inlägg om EU redan innan mordet på Jo Cox, främst på grund av filmen Brexit – The Movie. Många har säkert redan sett den, jag är långt ifrån den första att uppmärksamma den, och de ofta vansinniga effekter de drakoniska regelverken som spottas ut från Bryssel för med sig är nog inte heller någon överraskning för den välinformerade läsaren. Men filmen tog upp ett par saker jag ville uppmärksamma, och framför allt en sak var en överraskande nyhet för mig.

Som säkert de flesta vet byggdes Tyskland upp efter andra världskriget tack vare Marshallhjälpen från USA. Eller hur?

Fuck, no!!!
 

Storbritannien & Tyskland [ì Innehåll]

Filmen gör en mycket intressant jämförelse mellan Storbritannien (21:15–25:33) och Tyskland (25:33–28:22). Efter andra världskriget var Storbritannien blåslaget och hade blåmärken och ont lite överallt, en eller två utslagna tänder, och må ha haltat fram, men var ändå vid relativt god hälsa. Tyskland som bokstavligen var en rykande ruinhög som jämnats med marken var i jämförelse i det närmaste ett totalförlamat respiratorfall utan ett helt ben i sin kropp.

Det är inte min avsikt att förringa betydelsen av Marshallhjälpen som sådan, men det kan vara värt att notera att 1948–1951 fick Frankrike 2296 miljoner dollar och Storbritannien fick med 3297 miljoner dollar mer än dubbelt upp mot Tysklands 1448 miljoner. Italien/Trieste och Nederländerna var också bland de som fick över 1000 miljoner, sen en rad länder med mindre belopp.

Ändå kämpade Storbritannien med stigande priser, dålig lönsamhet och ransoneringar ända fram till 4 juli 1954, hela 9 år efter krigets slut. Tyskland, som vid krigsslutet var ett levande lik, utsattes för handelsrestriktioner av de allierade, led av uttalad svält och misär med bland annat dubbel så hög spädbarnsdödlighet som övriga Europa, men reste sig likt Rocky Balboa i sista ronden redan 1948, vände på steken och blev ”det tyska undret”. Marshallpengarna hjälpte säkert till, men Tyskland var ju långt ifrån ensam bidragstagare, och var inte heller på långa vägar den största bidragstagaren, även om tveklöst den med det största behovet. Så vad var det då som fick Tyskland på fötter?

Det tyska undret verkar till stor del ha varit ekonomen och finansministern (1949–1963) Ludwig Erhards förtjänst. Han genomförde 1948 valutareformen så att folket kunde gå och handla mat för normala ­D-Mark och slapp frakta skottkärror fyllda med Reichsmark för en bit bröd och så genomförde han massiv avreglering av handel och industri, bland annat så avskaffades i rask takt alla ransoneringar.

Ett par anekdoter ger en ganska bra bild av Erhards åtgärder, som när den amerikanska generalen Lucius D. Clay försökte ställa Erhard mot väggen:

Clay: Herr Erhard, mina rådgivare säger att du har begått ett fruktansvärt misstag. Vad har du till svar på det?
Erhard: Herr General, bry er inte om dem! Mina rådgivare säger samma sak.

eller när han senare samma månad konfronteras av en amerikansk överste:

Översten: Hur understår du dig att lätta på ransoneringarna vi infört när det råder en skriande brist på mat?
Erhard: Men Herr Oberst, jag har inte lättat på ransoneringarna; jag har upphävt dem! Hädanefter behöver folket ingen annan ransoneringskupong än D-Marken. Och de kommer att arbeta hårt för att få dessa D-Mark. Vänta bara och se.

Och jobbade hårt gjorde de. Och Tyskland blomstrade.

Man gör lite senare i filmen (50:54–57:35) en annan jämförelse. Vad har Nestlé, Novartis, Roche, Rolex och en mängd andra blomstrande företag gemensamt?
 

Schweiz [ì Innehåll]

De är schweiziska.

I tio-i-topp-listan över världens rikaste länder, mätt i BNP per capita, hittar vi 3 europeiska länder, på andra plats i världen är Luxemburg som nog får anses vara ett specialfall, med sin halvmiljon invånare motsvarar landet Luxemburg till sin folkmängd ungefär Göteborg, samtidigt som själva huvudstaden Luxemburg (100 000 invånare) är, jämte Bryssel och Strasbourg, en av de tre officiella huvudstäderna för hela unionen. Landet är i sig självt alltså ett maktcenter för unionen. De två andra deltagarna på topp-tio-listan är Norge (#7) och Schweiz (#8) som bägge två står utanför EU. (Bubblare en bra bit under Schweiz är Irland #11, Nederländerna #12 och Österrike #13.)

Schweiz är inte bara ett av världens rikaste länder och förmodligen Europas framgångsrikaste utan jämförelse, trots att landet envist står utanför EU. Som redaktören Roger Köppel på Die Weltwoche säger i filmen (55:13):

Anledningen till att Schweiz är ekonomiskt framgångsrikt är att Schweiz inte är medlem av den europeiska unionen. I EU är det politiker och byråkrater som bestämmer vad folket skall göra, jag menar, det är ett top-down-system i EU, och Schweiz skulle jag vilja påstå utgör själva urbilden för ett bottom-up-system.

Om du inte har problem med engelskan tycker jag att du ska ge filmen de 70 minuter den kräver. Det är väl investerad tid. Den är en uppenbar partsinlaga, men argumenterar mycket väl för ett ja till Brexit.
 

Mordet på Jo Cox [ì Innehåll]

Och det verkade ju som Brexit-sidan hade övertaget, tills Jo Cox mördades.

Det var väl inte svårt att förutse effekterna av mordet. Det är ett typexempel på hur en enskild händelse och en ensam människa som borde sakna betydelse i sammanhanget kan förändra världen. Det har hänt förr. Skotten i Sarajevo startade ett världskrig, även om det förstås inte var skotten i sig själva som var den verkliga orsaken. Mordet på Jo Cox var perfekt för att svänga opinionen från UT till IN. En relativt ung och vacker tvåbarnsmor, engagerad i frågan och tillräckligt högt upp i den politiska hierarkin för att det verkligen skulle ge mediala svallvågor.

Det finns i huvudsak tre olika sätt att förhålla sig till detta:

1. Ensam galning
2. Brexit-sidan är skyldig (oavsiktligt eller avsiktligt) till dådet
3. Bremain-sidan är skyldig (oavsiktligt eller avsiktligt) till dådet

 

Ensam Galning [ì Innehåll]

Ockhams rakkniv ger detta som det vettigaste förhållningssättet. Det är den enklast och mest naturliga förklaringen, och därmed också det sundaste perspektivet. Det slår över på ett ensamt psykfall, end of story. Så borde det vara. Det mördas i snitt omkring 2 personer per dag i Storbritannien. Ingen enskild människas liv – oavsett om det är drottningen eller ett hemlöst kronvrak – borde ställas mot om hela befolkningen (ca 65 miljoner själar, utan att räkna spöken) skall oåterkalleligen skall vara med eller inte med i EU. Det skulle vara intressant att få ett ”facit” på hur många som dör respektive räddas genom ett medlemskap. För det är väl ingen som är så jädrans dum så att den tror att demografisk statistik som dödsfall förblir opåverkad av ett EU-medlemskap. Statistiken lär antingen förbättras eller försämras, vilket kan debatteras i det oändliga, men jag tror man kan slå fast utan tvekan att den lär absolut inte förbli den samma.
 

Brexit-sidan är skyldig [ì Innehåll]

Det är så som saken, helt väntat, spinns i media. Ingen menar väl att Brexit-sidan skulle ha arrangerat mordet, men media fylls med skuldbeläggning genom ”Britain First” och allas vår favorit Henrik Arnstad ställer saken på sin spets, men hans extrema ståndpunkt ger en ganska bra sammanfattning av medias och politiska kretsars ställningstagande:

Tydligen har jag ansvar för det hemska mordet på Cox.
Mea culpa. Visste ej att brittiska nazis tog direktiv fr mig. pic.twitter.com/pintnKnK3a

— Hanif Bali (@hanifbali) June 19, 2016

(Det verkar som Arnstad sedan dess har tagit bort tweetet, för jag hittar inte längre originalet)

Helt oavsett att ingen på allvar menar att det skulle ha varit ett arrangerat mord från Brexit-sidan så spinner man friskt på ”Britain First” och att det är Brexit-sidans ”hatretorik” som skulle bära skulden. Bortsett från att jag anser själva skuldbeläggningsretoriken som infantil så är uppgifterna långt ifrån entydiga om vad som verkligen hände, och inte heller om mördarens politiska hemvist.

Det finns vittnesmål både som bekräftar och förnekar att mördaren skulle ha skanderat ”Britain First” och vittnesmål från närstående och bekanta till mördaren som uppger att han var politiskt ointresserad. Samtidigt så påstås det att han uppgett att han vid domstolsförhandlingarna uppgett sitt namn som ”My name is death to traitors, freedom for Britain”. Kanske har han nyss genomgått ett ”politiskt uppvaknande”, eller mordet kan ha haft mer personliga motiv (både mördare och offer hörde hemma i området där mordet begicks och de kan mycket väl ha haft privata konflikter sinsemellan) eller han kanske är av samma ull som Quick, och försöker vara tillmötesgående för att få psykofarmaka. Eller han kanske rent av var så fulltankad redan så att det bara var något som läckte från ett sammelsurium av förvirrade tankar av saker han hört sedan han greps.

Jag påstår inget här. Jag vill bara visa på att den ensidigt vinklade ”högerextremismen” vi matas med genom media mycket väl kan vara genomfalsk. En bra sammanfattning av saker som talar mot en politisk koppling kan hittas
 

Bremain-sidan är skyldig [ì Innehåll]

Det första som händer nästan omedelbart efter mordet är förstås att alla säger att man inte skall politisera det, för att sedan politisera det. Särskilt från Bremain-sidan. Vilket inte är något jag hävdar bara för att jag själv är för Brexit, utan för att det är ganska uppenbart när man följer media, och den gamla klassiska frågan Cui bono? (vem tjänar på saken?) pekar med sitt beniga finger på Bremain-sidan. Om någon tvivlar på detta, se bara faktumet att man anordnade en namninsamling för att ställa in valet. Redan på lördagen hade de fått ihop 20 000 underskrifter, det är dubbelt upp mot vad som krävs för att ”the government” skall vara tvunget att besvara begäran offentligt. Vid 100 000 underskrifter (vilket man i söndags räknade med att nå före idag) är parlamentet skyldigt att debattera frågan. Vilket saknar betydelse i det här fallet, eftersom parlamentet är i ”recess” (har någon form av uppehåll), men hade det mordet skett lite tidigare kanske det helt hade upphävt omröstningen.

Faktum är att jag bara ser en enda sak som på allvar motsäger att det skulle handla om en iscensatt false flag-operation för att få opinionen att svänga. Omständigheterna (Brexit har en liten men tydlig ledning i opinionsmätningarna) och timingen (en vecka kvar), offret (snygg tvåbarnsmor, mycket sympatipoäng att hämta där) och etablissemangets närmat cementhårda konsensus, i världen som helhet, för att Storbritannien skall stanna i EU talar för att det handlar om en false flag. (Ett uppfriskande undantag är förre tjeckiske presidenten Václav Klaus som visar att han har huvudet på skaft också när det gäller andra saker än den globala uppvärmningen.) Det enda som egentligen talar emot är att det måste vara praktiskt väldigt svårt att manipulera sakerna så att en ensam galning utför ett mord på beställning. Men som sagt, frågan där är väl i det närmaste om man tror att saker som The Manchurian Candidate (Hjärntvättad ) är rena Hollywoodprodukter eller om sådant förekommer på riktigt. Jag är inte beredd att säga vare sig bä eller bu om den saken.

Vad som däremot är otvetydigt är att Bremain-sidan vinner på dådet, vad man sen än tycker om det.
 

En infekterad fråga [ì Innehåll]

Det är helt uppenbart att mordet har infekterat debatten och snedvridit den. Jag fick själv erfara hur illa det kunde gå när jag diskutera saken på bloggen Löjesguiden. Det som från början verkade vara en fräsch och kritisk blogg, har med tiden visat sig skifta betydligt i kvalitet och gjorde här, enligt min mening, ett absolut bottennapp:

Jag skulle till och med gå så långt att jag hävdar att Brexit är ett mord på ett ideal. Det ideal som handlar om ett gemensamt Europa där vi löser frågor som civiliserade människor och där vi talar både som enskilda nationer och länder med ett gemensamt intresse.

När nu valkampanjen har skördat sitt första offer (BBC) är anständighetsgränsen för länge sedan passerad. Att öppet få tala om sin tro och övertygelse är en demokratisk rättighet, inte en nådegåva. Händelsen visar också något annat, något mycket mörkare som får mig att tvivla på om detta är en så bra idé.

Mannen som sköt ihjäl Jo Cox ska ha skrikit ”Britain First” strax efter utfört dåd (Mail On Line). Detta är ettultranationalistiskt (Wikipedia) parti på yttersta högerkanten som är så hatiska i sin syn på EU att man måste fråga sig om dom inte borde få hjälp från psykiatrin. För om ni trodde snöd nationalistiskt präglad egoism var död, vänta till du hör de här människorna resonera. Det är alltså en skrämmande utveckling vi ser men det värsta är att någon har tänkt ut detta scenario och planerat allt.

I ärlighetens namn skall sägas att han strax därpå säger att

Naturligtvis är inte den delen som handlar om ett mord på en värnlös kvinna kalkylerad, det var nog resultatet av en missräkning i kombination med en ensam galning. Så nej, jag hävdar inte att förespråkarna för Brexit bär ett direkt ansvar, men däremot ett indirekt.

När jag sedan försöker analysera saken och för ett liknande resonemang som ovan så får han i det närmaste spel för att jag råkar säga att Jo Cox var ”relativt oviktig” och menar på att jag far med konspirationsteorier när jag nämner ”svallvågor i media och opinion” som ett resultat, dessutom är jag utstuderat cynisk och ett troll när jag säger ”Om ett sådant här dåd iscensattes av någon som tänkte cyniskt rationellt så skulle det vara en stanna-anhängare som kör en false-flag för att skaffa sig sympatipoäng.” En ganska nätt studie i känslomässig argumentation utan verklighetsförankring med andra ord.

Jag tycker att någon som ägnar sig åt att blogga om politiska händelser borde kunna vara så mogen att han kunde ta till sig en sakligt förd analys av ett politiskt dåd (oavsett om han håller med eller inte) utan att bli upprörd eller tillskriva sina motståndare onda avsikter. Jag har givetvis inte uttalat mig om Jo Cox värde som människa eller menat att förringa henne som person på något sätt. Jo Cox var parlamentsledamot, men, antar jag, i de stora politiska skeendena en relativt oviktig figur, före mordet okänd i de stora folklagren. Se bara på det svenska riksdagiset, det har 349 ledamöter, hur många av dem känner du till namn? Helsike, jag vet inte ens vad alla ministrarna i regeringen heter, och jag är ändå politiskt intresserad. Det brittiska underhuset (House of Commons) har 650 platser och överhuset (House of Lords) 800 platser. Bara som en jämförelse. Och på vilket vis det skulle göra mig cynisk (det är jag redan, men ändå) om jag nu skulle tro på en false flag begriper jag inte. Det är liksom inte så att jag själv har varit inblandad i mordet, jag varken applåderar det eller vill göra poänger på det. Om, jag betonar om, det skulle vara en false flag så vore det väl de som stod bakom mordet som vore cyniska, inte jag. Och är det någon vid sina sinnens fulla bruk som tvivlar på att en sådan cynism i det politiska spelet är fullt tänkbar?

Jag är kanske småaktig som tar upp saken med Löjesguiden, men jag känner att jag måste kommentera saken (inte minst blir jag sur för att han tillkännagav att han inte skulle publicera några fler kommentarer från mig, och därefter i en senare kommentar bad mig komma med en länk, vilket jag gjorde, men den kommentaren väntar sedan fem dagar tillbaka på att ”granskas”).

Hur som helst, om ett par timmar kan förmodligen freakshowfredrik (som han kallar sig) glädja sig åt att han fick rätt och ”de demokratiska krafterna vann”.

 

Rule Britannia [ì Innehåll]

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.