[Uppdatering: Det slog mig inte när jag skrev inlägget att mina citat kan vara missvisande och att det kan uppfattas som att Sanna Rayman är positiv till förd politik och att det är henne jag är kritisk till. Det är alltså inte alls fallet, tvärtom, jag är enig med henne i hennes analys. Jag länkade till hennes ledare, den är inte särskilt lång, så läs gärna hela.]
Eders Ödmjuke har inget minne av
att själv ha varit sjukskriven
Sjukskrivningstalen har varit på väg uppåt ett bra tag. Kostnaderna skenar förvisso inte okontrollerat som de gjorde under tidigt 2000-tal, men i september rapporterade DI (3/9) om 70 000 fler sjukskrivna på fyra år och den utvecklingen bör inte viftas bort utan åtgärdas. Det S just nu ser ut att göra är dessvärre snarare att kratta manegen för den.
Nån som vill gissa vad som följer? Ni kanske precis som jag, har en vag misstanke vartåt det kommer att dra. Jodå, Sanna citerar sedan ekonomen Mattias Lundbäck, tidigare regeringskansliets sakkunnige i sjukförsäkringsfrågan:
”Vad det än är som driver sjukfrånvaron och urholkar statens finanser är det uppenbart att detta något drabbar kvinnor mycket hårdare än män.
Utgår vi från Försäkringskassans mått ’nya ohälsotalet’ framgår utvecklingen tydligt. År 1994 var kvinnorna 30 procent mer sjukskrivna än män. År 2014 är kvinnorna 80 procent mer sjukskrivna. Sjukdom har på 20 år gått från att vara något som drabbar både könen till att bli något som i huvudsak drabbar kvinnor.”
Sanna konstaterar sedan att ”det framför allt är sjukskrivning för psykiska diagnoser som ökar”. Hon nuddar kortfattat vid frågan om föräldradagar innan hela ledaren avslutas:
Man konstaterar att människorna därute inte beter sig tillräckligt jämställt och börjar fundera på hur de ska tvingas att göra det. Kanske borde möjligheten ändå övervägas att en del av dem kommer att fortsätta bete sig ojämställt – helt enkelt för att de vill det? Och kanske borde vi också fundera på hur deras hälsokurva kommer att se ut om det samhälle de lever i gör allt tydligare för dem att deras prioriteringar är ett klandervärt brott mot normen?
Jag tycker detta klart och tydligt illustrerar två saker:
1. Människor mår inte bra av att man kör över deras fria vilja.
2. Under tiden genus och feminism har blivit allt mer tongivande har ohälsan, och framför allt den psykiska ohälsan hos kvinnor, ökat dramatiskt.
Feminism Kills!
Håller helt med dig i dina slutsatser!
Pingback: Ubåten som penetrerade nationen | WTF?
Stämmer överens med USA där kvinnor har blivit mindre lyckliga ju mer jämställda de har blivit. Tror Erik har skrivit på sin blogg också om något liknande i Nederländerna.
The feminist paradox.
Jag kommer att tänka på Per-Albins tal att i det goda samhället finns det inga kelgrisar eller styvbarn.
Sverige som inte är världens mest jämställda land utan världens mest feministiska land vilket är två skilda saker.
Där vi har stat samhälle media osv som alla behandlar tjejer/kvinnor som kelgrisar och pojkar/män som styvbarn,där det ses som en självklarhet att kelgrisarna ska ha inskrivna lagar och regler som gynnar dom vilket självklart inte styvbarnen ska ha.
Trots detta så mår tjejer/kvinnor allt sämre psykiskt och sjukskriver sig allt mer,då kan man fråga sig är det tjejer/kvinnor det är fel på eller är det fel på den förda politiken.
Är kelgrisarnas psykiska hälsa något man måste offra för att nå slutmålet någon gång där i framtiden som ingen vet när och där gränsen hela tiden flyttas fram.
Kanske är det så att även kelgrisarna egentligen är styvbarn i världens mest feministiska land,där man lockar med dessa s.k fördelar för att få kelgrisarna att glömma bort vad som egentligen ger dom lugn och harmoni,för att få dom att vandra på styvbarnens stig.
Nja det beror väl på vad man menar med jämställdhet? Menar man att alla ska göra lika? Eller menar man att vi ska göra olika men värderas lika? Eller som man vill?
Definitionen är väl att män och kvinnor ska ha möjlighet att forma sina liv eller nått i den stilen? Jag ser jämställdhet som något som ska bredda könsrollerna, erbjuda möjligheten att välja.
Om då i detta fall bl a vad jag förstår kvinnor går ut på arbetsmarknaden till 100% men samtidigt har eller känner att de har huvudansvaret även för hem och barn så blir det ju obalans, på samma sätt som om en man känner huvudansvar för försörjning men även går in och tar huvudansvar för hem och barn. Kanske är boven att man inte ”balanserar sin jämställdhet”.
Man kan alltså leva jämställt utan att ta skada av det förutsatt att man balanserar livet, och då kanske inte minst (om man har barn) balanserar jämställdheten med sin partner.
Att sjukskrivningsstatistiken skulle indikera att kvinnorna drabbas hårdast kan ifrågasättas. Forskning visar att kvinnor sjukskrivs i betydligt högre utsträckning för exakt samma symptombild som män. De får dessutom i högre utsträckning antidepressiv medicin utskriven för samma diagnos. Då sjukskrivningstalen divergerar i huvudsak för psykisk ohälsa kan man faktiskt fråga sig om det inte är ett tydligt tecken på att män missgynnas.
@Mia.: Men är det kvinnors vilja att gå ut i arbetslivet? Eller känner de sig tvingade, för de har inga andra val då feminister förstört deras möjlighet att vara hemma på heltid? Kanske tänker de så mycket på hemmet, för att det är där de vill vara? Kvinnor jobbar ju oftare deltid, för att få mer tid till hem o vänner.
@Pether:
De kvinnor jag känner vill vara ute i arbetslivet, vissa mer andra mindre. Känner faktiskt inte någon kvinna som sagt att de vill vara hemmafru, vilket naturligtvis inte betyder att de inte finns.
På vilket sätt har feminister förstört kvinnors möjlighet att vara hemma på heltid?
@Mia.:
Om man med jämställdhet menar lika rättigheter och skyldigheter, så kan det fortfarande leda till skillnader i utfall, eftersom fria människor får välja själva och leva med konsekvenserna av sina val.
Att sedan förutsättningarna kan skilja, är inte så mycket man kan göra åt. Ivar Kamprad och jag hade samma lagliga rätt att bygga ett affärsimperium. Albert Bonnier hade för all del fördelen att ärva ett, men jag har samma lagliga rätt att ärva av mina föräldrar (det kommer att bli avsevärt mindre). Bonnier själv sade att hans tillvaro stundtals var ett slags ”five star misery”.
Så det finns olika sorters förutsättningar, och olika sorters förväntningar. Vi kan inte hålla koll på alla och omöjligt reglera alla. Det vi kan försöka göra är att värna om så lika spelregler som möjligt, och om människors rätt att söka sin egen lycka. Att inte alla kommer att lyckas har vi ännu inget botemedel mot. De samhällen som försökt reglera den saken har oftast utmynnat något riktigt människofientligt.
@Ulf T:
Ok? Förstår inte om det var ett svar på min tidigare kommentar eller vad du vill ha sagt.
Det är inte feminismen eller genus som gjort folk sjuka. Det är globliseringen. Som aldrig blev till för att underlätta folks liv eller för att göra det bättre. Det var för att företagen skulle kunna flytta kapital och arbetskraft hit och dit.
Det är stressen på arbetsmarknaden som gjort folk sjuka. Att det inte märks bland män är för att de inte söker hjälp utan oftast drar ut på det tills det är försent.
Det är en del människors omättliga hunger efter mer som stressar upp tempot.
”Fri rörlighet”. Inte för vanliga dödliga. Men för osynliga pengar som skickas elektroniskt. Sånt gör vem som helst sjuk. Fan vi levde ute på stäppen en gång, nu är det bara klockan som gäller och ”kommer jag hinna”.
Feminismen är bara ett bakgrundsbrus om man nu inte vigt sitt liv åt att antingen bekämpa eller följa med.
Ett brus bland så mycket annat. Jag tror vi överhuvudtaget är överbelastade och att vi måste ta oss ut i naturen mer för att inte tappa fotfästet och för att bli helade.
Jag tror också att vi nordbor bör gå tillbaka till vår gamla asatro. Lite andlighet skulle nog inte skada bland all konsumtion. En tro vi kan känna igen oss i.
För en majoritet kvinnor är prio 1 familj och barn prio 2 arbete.
För en minoritet kvinnor är prio 1 arbete prio 2 familj och barn.
Problemet med feminismen är att minoriteten styr skutan,och ser majoritetens prioriteringar som ett problem som måste ändras.
@Mia.:
Ok, då får jag försöka vara tydligare:
Att alla skall göra lika är förstås absurt, eftersom det skulle omöjliggöra ett utvecklat samhälle (som ju är helt beroende av att människor specialiserar sig och samverkar).
Lika värdering av olika utfall verkar vissa förespråka. Erfarenheten visar att det tar bort en stor del av drivkraften att prestera extra: varför offra sig när det ändå inte kommer belönas mer än om jag gör så lite som möjligt?
Att få göra som man vill, inom gränser, är väl i princip vad ett fritt samhälle förespråkar. Tar man bort alla gränser, får man anarki. Det man i praktiken lär få är statslösa samhällen, där det finns olika sociala grupperingar som var och en konstruerar sina egna sociala regler, och där man som individ (förhoppningsvis) är fri att välja en grupp vars regler man har lätt att leva med. Jag känner inte till fungerande exempel av anarki i högt utvecklade samhällen. Steven Pinker argumenterar i Blank Slate att statslösa samhällen var betydligt mer våldsamma än dagens samhällen.
Man kan diskutera vad definitionen är. Många tolkar uppenbart jämställdhet som ”lika utfall”, men svajar på vad de menar med det – mellan t.ex. ”lika lön för exakt samma arbete” och ”titta på den genomsnittliga löneskillnaden”.
Den liberala tolkningen är att alla människor skall ha rätt att söka sin egen lycka, så länge man inte hindrar andra att göra detsamma. Med en sådan grundsyn är jämställdhet liksom inbyggd. Liberalen Jeremy Bentham sade att det var just idén om att denna rätt måste gälla även kvinnor som fick honom att vilja bli reformist vid 11 års ålder (1759). Han formulerade dessa idéer något årtionde före Mary Wollstonecraft, och inspirerade John Stuart Mill.
Men här blandar du ihop jämställdhet som princip med konsekvenserna av det fria valet, och det var det som jag försökte belysa. Att vi är fria att välja vad vi vill prioritera skyddar oss inte från risken att vi då väljer fel. Notera att när negativa konsekvenser av ’fel’ val diskuteras, är det nästan alltid de konsekvenser som drabbar kvinnor som vi anser värda att diskutera. Detta brukar i debatten kallas för ”kvinnofälla” – då kvinnor ges ett fritt val och sedan väljer ’fel’. Motsvarande ”mansfälla” avfärdas mest som att man får ’stå sitt kast’.
Detta speglar idén om jämställdhet som att alla borde prioritera lika bara för att det är fritt att prioritera som man vill.
Därav liknelsen mellan mig och Kamprad. Man skulle möjligen kunna säga att jag hade bättre förutsättningar att bli industrimagnat eftersom han föddes på landet och jag i storstaden, men nu var det inte det som avgjorde, utan hur vi agerade (av fri vilja) redan från tidig ålder. Lite lustigt är möjligen att engelska wikipedia beskriver hur Kamprad tidigt visade entreprenöranda, medan den svenska betonar att hans farfars far var rätt förmögen.
Poängen är alltså att det är opraktiskt och kontraproduktivt att definiera jämställdhet utifrån vad andra gör med sitt fria val, och huruvida deras val blir mer framgångsrika än dina. Det som är mer intressant är huruvida andra hindrade dig från att göra det du ville, och i så fall hur det gick till.
@Ulf T:
Förstår faktiskt fortfarande inte, men kanske pratar vi om olika saker. Jag pratade om att Sanna Rayman tycks utgå från att jämställt är lika med 50/50 och att de som inte lever så beter sig ojämställt. Men att man alltså kan välja hur man vill leva, och att det även om man delar försörjnings- och omsorgsansvaret olika fortfarande kan kalla det jämställt. Samt att göra olika men värderas lika i detta fall innebär att båda kanske inte kan jobba heltid om man ska få ihop livspusslet men att ha olika ansvar (försörjning eller omsorg) värderas lika i AB familjen.
Mia återvänder till den klassiska beskrivningen av yrkeskvinnan som inte blir av med huvudansvaret för hemmet. Som så fot så är det så det beskrivs – nästan aldrig låtsas msn om att med (huvud)ansvar följer (huvudsaklig) makt.
Yrkeskvinnan äger själv möjligheten att ändra sin situation – det är bara att sluta ta huvudansvaret. Naturligtvis med konsekvensen att saker och ting sköts på ett annat sätt. Kanske glöms det ett par vantar till de första veckorna. Kanske pappan väljer att ta ungarna till badhuset på sin lediga dag istället för att storstäda. Kanske hyr han in städhjälp mot RUT.
…eller så blir han fruns lille butler och gör som hon säger så att hon behåller makten, men går runt och anmärker på allt som inte är som hon tycker…
@Mia.:
Så det du inte förstod var vad jag trodde att du pratade om?
Jag uppfattade det som att Rayman raljerade om just den synen på jämställdhet. Hon skrev:
Det hon tycks säga är att om definitionen av jämställdhet är ’lika utfall’, kommer väldigt många att vägra vara ’jämställda’, eftersom de faktiskt vill göra andra val.
Enligt en definition av jämställdhet som ’lika rättigheter och skyldigheter’, är de helt fria att göra så.
Jag insåg inte att jag gjorde mig skyldig till att citera ur kontext på ett vis som kan göra att man uppfattar Sanna Rayman helt fel. Det var givetvis oavsikligt från min sida. Jag har därför lagt till en brasklapp i början på inlägget. Läs gärna hela Raymans ledare den är inte mycket längre än mitt inlägg, och väl värd att läsa i sig.
Sanna skriver förresten lite mer om det idag: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/10/21/forsakringskassans-normbrytande-foredomen/ och om det är någon som tvivlar på vad hon anser om 50/50 så sägs det ganska rakt ut där.
@Lövet:
Nja jag talar nog snarare om barn som inte blir lämnade/hämtade och utfodrade om arbetstiderna inte är synkade med förskola/skola, eller om föräldrarna jobbar mycket övertid, alternativt om föräldrarna måste resa en del i tjänsten, barn som tillbringar sina dagar på förskolan mellan 7-18 eller på ”nattis” , barn som inte hinner till träningen för att den börjar innan 19.00, helfabrikat som värms i micron kl 20.00 etc. Dvs om man hyser tanken att barn kanske ska ha relativt korta ”arbetsdagar” och mår bra av lite lugn kvalitetsid hemma också.
Men ja håller med om att även många kvinnor (mammor) måste ändra sina ”levnadsvanor, attityder och värderingar” (jfr Lars Lindström)
http://unvis.it/www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/jag-ar-inte-radd-for-feminismen—jag-ar-skrackslagen-for-mansrorelsen/
Dvs släppa taget och släppa ratten till pappan (som mannen gjort) och att pappor talar ur skägget och undrar – Är det du eller jag som kör?
@Ulf T:
Jo jag förstod att hon raljerade. Jag tror dock att detta är för vagt, att det förstärker det synsättet. Att många som läser faktiskt tolkar det som att människor faktiskt är ojämställda om de inte gör exakt lika.
Jag tror inte endast att det handlar om att ”släppa ansvaret” eller fördela sagda ansvar mer lika. Till viss del kanske, men faktum är att när två föräldrar ska arbeta heltid, istället för en som tidigare, så ÖKAR ju den sammanlagda arbetsbördan för hushållet. Du lägger till 40h förvärvsarbete per vecka, men du tar inte bort lika mängd hushållsarbete då du fortfarande måste dammsuga, tvätta, laga mat, få barnen till skola/dagis osv.
Samtidigt får inte hushållet ökad köpkraft i någon särskild utsträckning (och absolut inte i proportion till den ökade arbetsbördan) eftersom priserna på marknaden stiger i takt med att hushållens inkomst ökar, samtidigt som minimistandarden hela tiden höjs.
Alla förlorar på detta. Någonstans måste det få utslag och förmodligen ger det störst utslag hos kvinnorna (som gör störst förändring i livsstil) och barnen (som får mycket mindre tid med sina föräldrar).
Högst märkligt att kalla detta för ”feminism”.
Och innan någon tror att jag förespråkar att vi ska gå tillbaka till 50-talet, vilket inte vore första gången, så fundera en kort stund, och diskutera i smågrupper, på om det skulle kunna finnas andra lösningar än å ena sidan ”mannen jobbar, kvinnan är hemma”, och å andra sidan ”båda föräldrarna jobbar heltid”.