Vilken är vår tids inkvistition? En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”. Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.
Men vad är då inkvisition? Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde. Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram. Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna. Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.
1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden. Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta. På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen. Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen. Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom. Därför måste de bekämpas. För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag. En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.
Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen. Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra: ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.” Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta. För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld. Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör. Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det: ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”
Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”. Idag är det medierna som utgör denna inkvisition. Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar. Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.
Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar. Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta. Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition. När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578). De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering. Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati). Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.
Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”. Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals. Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen. Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt. Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:
– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig. Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.
Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning. Likaså i kulturnyheterna kan man skamlöst sprida ovederhäftiga påståenden som fakta, utan att på minsta sätt iaktta kravet på objektivitet och opartiskhet. Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.” Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet. De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten. Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas. Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran. Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.
Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten. Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”. I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god. Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”. Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.
Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption. Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik. Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta. Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.
Den katolska kyrkan var nästan genomgående mer människovänlig än den sekulära makten. Dessutom utgjorde den en balanserande makt mot den sekulära makten. Jämför med vad som hände i och med reformationen? Helt plötsligt tar staten över kyrkan och börjar genast växa enormt och använder sin nya makt för att göra krigen många många många gånger mer horribla. Jämför det trettioåriga kriget där statens enorma expansion ödelade större delen av Tyskland och dödade miljoner människor. Reformationen var den sista spiken i kistan på mänskliga friheter.
Jag är inte insatt i inkvisitionen och häxbränningar men artikeln verkar vara extremt fientligt inställd till katolska kyrkan så beskrivningen blir väl därefter.
Pingback: Myndigheter ändrar i Wikipedia | WTF?
@Martin: Istället för att komma med svepande påståenden om ”extremt fientlig” till katolska kyrkan borde du istället komma med argument om sakfel. Kan du inte finna några sådana så är din kommentar irrelevant. Jag är f ö inte ”extremt fientlig” mot katolska kyrkan, jag är negativt inställd till alla ideologier (inklusive de reformerade kyrkorna), men däremot finns det inte någon annan ideologi (både gällande katolska kyrkan och andra inriktningar) som direkt och indirekt (nazismens judefientlighet var t ex ett arv från kyrkorna) åstadkommit så mycket död och elände på jorden. Doktrinen om ”den enda sanningen” berättigade till dödande av ”hedningar” utan urskillning (jmf Augustinus ovan). I Gutalagen understryks att kristendomen togs frivilligt, underförstått till skillnad mot på nästan alla andra platser där den bankades in med svärdet. Men så fick också gutarna särskilt gynnsamma villkor för sina kyrkor. Kristendomen har en lång historia av enastående intolerans. Att sedan de kristna själva vill framställa sig i annan dager är en annan sak. Angående inkvisitionen och häxjakterna har jag skrivit ingående om dem i min bok ”Samlag eller salighet”, vilken bok kuriöst nog fick en präststuderande att hoppa av sina studier. Det är dessutom ett faktum att katolska kyrkan på 1800-talet bestämde att påvarna är ofelbara. Så att Innocentius VIII gjorde rätt i att dra igång häxjakterna kan inte betvivlas. Att han också var knullglad är ett faktum. Flera av hans barn giftes bort i Peterskyrkan.
Som du säger Martin så verkar skribenten utgå från en fientlig inställning och gör därför negativa antaganden, istället för att se till fakta. Jag är själv inte katolik, men anser att man rimligen bör veta lite om något ifall man ska kritisera det. Påvar är t.ex. inte alls ofelbara i största allmänhet, det finns ett antal påvar som katolska kyrkan själv fördömer. Ofelbarhet är något katolikerna tror på vid väldigt specifika omständigheter, vad som kallas ex cathedra. Tror endast att ex cathedra-ofelbarhet att använts vid ett enda tillfälle sedan den läran skapades under mitten av 1800-talet.
Som du säger var också den kyrkliga makten över lag en dämpande och humaniserande makt i förhållande till den världsliga makten vid den tiden. T.ex. så tog kyrkan generellt avstånd från och bekämpade jakten på häxor, även om detta inte alltid skedde konsekvent. Likaså var det katolska kyrkan som beordrade spanjorerna och portugiserna att de var tvungna att behandla innvånarna i sydamerika såsom medmänniskor, den spanska linjen var fram tills dess att de kunde göra vad de ville eftersom ”indianer” uppenbart inte var ”riktiga” människor, och därmed inte hade rättigheter.
Likaså skrevs inte Malleus Maleficarum (Häxhammaren) på ”order” av någon påve, en del historiker har dock hävdat (det saknas bra underlag för att veta om det stämmer) att författarna fick tillstånd att publicera den från påven efter att deras lokala biskop hade kastat ut dem pga deras bisarra idéer om häxor. Det vi vet är att katolska kyrkan fördömde skriften efter att den publicerats och att just inkvisitionen bekämpade den som ett led i sitt arbete mot de häxprocesser som de sekulära myndigheterna drev runt omkring i Europa.
@ Dick
Jag tycker att du överreagerar på mothugget från Martin. Faktum är att det finns ett glapp i resonemanget ditt beträffande övergången från inkvisitionen till häxbålen, vilka i stor utsträckning förekom i det protestantiska Europa.
I och med protestantismen uppstod i bl.a. Sverige en fanatisk syn på världen som tog sig uttryck i skövlandet av Tyskland på 1600-talet. Jag undrar om man inte borde försöka se den röda tråden från 1600-talets svenska fanatism till dagens dito.
Min avsikt är ingalunda att urskulda den katolska kyrkan, för den har mycket på sitt samvete. Jag skulle dock vara försiktig med att påstå att just den katolska kyrkan varit värst, likaså skulle jag inte hävda med bestämdhet att kopplingen mellan nazism och uttryckligen katolicism är särskilt stark. Man kan nämligen se tydliga spår av åtskilliga andra ideologier i nazismen, inte minst socialismen och nationalismen, vilka båda präglades av kraftiga anti-katolska strömningar.
Om jag inte missminner mig så var det den protestantiska kyrkan och i dess länder som dödandet av häxor var utbrett,inte inom katolska kyrkan och dess länder.
Jag anser snarare att det rätta sättet att hantera medierna är att ta bort alla godtyckliga skydd för dem. Gör förtal/ärekränkning till ett brott som faller under allmänt åtal, och ställ journalister/skribenter som skriver skit som de inte kan styrka inför rätta. Och nu menar jag inte att man skall åtala dem för pantade åsikter, vilka de skall ha rätt att ha precis som alla andra, men att man gör dem ansvarig för faktainnehållet i sina alster. Om huvudena börjar rulla när de sprider vederstyggliga falsarier kan man nog tänka sig att det blir en skärpning i leden.
Jo, häxprocesser var vanligare i protestaniska länder än i katolska. Absolut vanligast var de i de kalvinistiska delarna av Schweiz. I Spanien var häxprocesser väldigt ovanliga bl.a. därför att inkvisitionen granskade anklagelserna och underkände dem som falska. 1600-talet var ett mörkt sekel men katolska kyrkan var absolut inte värre än andra akter vid den tiden, snarare lite bättre.
Nu är jag ingen som djupare forskat i detta med påvens ofelbarhet, men det var det första Vatikankonciliet som 1870 förklarade att när påven med anspråk på ofelbarhet uttalade sig på hela kyrkans vägnar i en fråga av stor vikt (vilken gällde retroaktivt), så var hans uttalande bindande för kyrkan. Det finns katoliker som uttrycker denna dogm som en börda för katolska kyrkan (”dogmen om påvens ofelbarhet är en tung börda för kyrkan” http://www.katolskvision.se/blog/?p=13232). Angående Häxhammaren så var det den påvliga bullan ”Summis desiderantes affectibus”, utfärdad den 5 december 1484 av påve Innocentius VIII, som fördömde ett påstått utbrott av häxeri och kätteri i Rhendalen och gav Henrik Kremer och Jacob Sprenger i uppdrag att som inkvisitorer utrota häxeriet i Tyskland. Den var infogad i den första ”Häxhammaren”. Bullan kom att bli startskottet för den svåraste perioden av häxprocesser (att sedan Sprenger själv dömdes av inkvisitionen har mindre betydelse, eftersom man inte motverkade häxprocesserna på nästan 200 år). Det var inte heller katolska kyrkan som fördömde ”Häxhammaren” David, det var universitetet i Köln. Dessutom handlar det på intet vis bara om häxjakter – och jag uttryckte i min kommentar att jag är lika kritisk mot protestantisk kristendom som katolsk – utan också om ”kättare” (varför har de försvunnit i invändningarna? Albigenserna, Jan Huss och Luther skulle bekämpas på detta ”rättfärdiga” vis. ”När man nått staden Béziers frågade soldater abboten Arnold, som ledde styrkorna, hur man skulle skilja de goda katolikerna från kättarna. ’Visa inte förbarmande varken för rang, ålder eller kön… katar eller katolik, döda dem alla… gud känner sina egna’ blev svaret. Arnold rapporterade sedan, att man till guds förnöjsamhet massakrerat 20 000 människor. 6000 av dem, förmodligen nästan alla katoliker, hade tagit skydd i kyrkan, men dessa slet man ut därifrån, ignorerandes kyrkans frid, och mördade allihopa brutalt. Särskilt utmärkande var prästerna i arméerna, på grund av den stora grymhet de uppvisade”). Och där är katolska kyrkan vida överlägsen den protestantiska. Och ska vi nu prata katolska kyrkan och protestanter så var det Johannes Weyer, lutheran vid universitetet i Marburg, som 1563, tidigast av kritikerna, menade att häxjakter var ”sjukt och en dupering av demoner”. Den förste store katolske kritikern var jesuiten Frederick Spee von Langenfeld som 1631 gav ut boken ”Cautio Criminalis” (men det måste ske på protestantiskt område, för på katolskt tilläts den inte), där han deklarerade att alla häxor han dömt och bränt varit oskyldiga, eftersom deras bekännelser berodde på tortyren. ”Tortyr fyller vårt Tyskland med häxor och oerhört vansinne, och inte bara Tyskland, men varje nation som utövar det… Om inte alla av oss har bekänt oss som häxor beror det endast på att vi alla inte blivit torterade.” Vad man verkligen skjuter över målet när man ska gå i försvar för katolska kyrkan är själva fenomenet inkvisition. Det blir en sorts indirekt ”sopa under mattan” för att man är indignerad över att kyrkan finns med i sammanhanget.
Jag tycker det är ovärdigt att göra detta till ett försvar för katolska kyrkan, med felaktiga argument, istället för att se till sakfrågan: Medierna är den nya inkvisitionen. Eller vill Martin och David hylla inkvisitionen?
Sedan Rick, så bygger socialismen också stort på den kristna världsbilden enligt min mening. Formellt anti-religiös (som nazismen), men definitivt färgad av de moralvärderingar som var förhärskande.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Ja Dolf, det kan också vara en väg att gå. Det viktiga är att man får stopp på denna urskillningslösa smutskastning och detta hatunderblåsande från medierna.
@ Dick
Jag har ingen anledning att ta den katolska kyrkan i försvar. Det har du heller inte påstått att jag skulle ha gjort, men jag vill bara betona att det är sakfrågan som är intressant här, dvs. kan vi se en koppling mellan invisitionen och dagens media eller har vi att göra med en association, dvs. att man i bildliga termer kan säga att media är vår tids inkvisition, men att det egentligen inte finns någon historisk koppling.
Jag lutar åt det senare, men är givetvis öppen för ny information. Hur som helst verkar häxprocesserna i huvudsak ha ägt rum utanför den katolska världen, vilket innebär att här skulle finnas ett avbrott i ditt ursprungliga resonemang.
Beträffande socialismens rötter så förespråkar de allra flesta religioner något slags utjämning av materiellt välstånd, dvs. socialismen är en bland alla andra i detta hänseende.
@Rick: Och där gör du samma fel, Rick, som dem som vill försvara kristendomen/katolska kyrkan, att du bortser från kättarna. Om du läser min text en gång till finner du att jag på intet vis fixerar vid häxprocesserna, jag säger bara att Häxhammaren drog igång dem (och att Oskyldig VII var djupt ansvarig). Men kättarprocesserna ledde däremot förmodligen till ännu fler människors död (precis som i socialistiska och fascistiska samhällen) än häxprocesserna. Men – som jag påpekar i min senaste kommentar – konstigt nog så försvinner kättarförfljelserna i den fullständigt felriktade kritiken mot min text. Att fixera på enstaka saker istället för att se till helheten är ett välbeprövat instrument för att bortse från vad som egentligen sägs. Sedan är det inte oviktigt att det var på protestantisk mark som kritiken mot häxjakterna formulerades – även när det gällde katoliker.
Jag har inte heller på minsta vis gjort någon ”historisk koppling” annat än att säga att medierna idag fungerar som en ny inkvisition. Det måste inte finnas en direkt historisk koppling för att fenomenet ska uppträda i samma ”kostym”. Något som naturligtvis beror på att vi är djupt skolade i kristen metodologi, där ”den enda sanningen” berättigar till vilka åtgärder som helst för att skydda ”det rätta”. Och däri är t ex socialismen – eller radikalfeminismen – inget undantag.
Oskyldig VIII ska det vara.
@ Dick
Vore det inte bättre att driva tesen att det ligger djupt i mänskliga samfunds beteenden att förfölja avvikare? Det finns ju belägg för sådant beteende från tider långt innan den katolska kyrkan tillkom. Åtminstone jag har väldigt svårt att se att förföljelse av avvikare, ”kättare”, skulle ha sitt ursprung i den katolska kyrkan. ”Den enda rätta läran” finns dessvärre i åtskilliga tappningar i praktiskt taget alla kulturer i alla tider.
Jag håller med Rick. Det är en svart sida i alla mänskliga kulturer att samsas kring den ”rätta läran” och förfölja dem som tycker annorlunda. Det skedde före den kristna tiden, under den tid kristendomen hade mest makt och sker även nu i våra allt mer sekulära samhällen. När katolska kyrka stod på höjden av sin makt under medeltiden var den förtryckande. Men när andra makter hade övertaget, som i det kommunistiska Polen, stod kyrkan på de förtrycktas sida och ledde kampen för frihet. Därför behöver alla samhällen flera maktcentra så att ingen makt blir total och förtryckande.
Naturligtvis har förtryckande institutioner funnits under hela den ”civiliserade” människans existens. Vad som gör inkvisitionen viktig, inte minst som en symbol för förtryck, straff och framhärdandet i ”rättfärdighet”, är att de verkade så länge, och därmed hann med så mycket. Det är inte heller jag som tillskrivit inkvisitionen något särskilt symbolvärde. Monty Pythons sketch ”The Spanish inquisition” är t ex ett tydligt exempel på hur inkvisitionen just står som en symbol för stark intolerans, förföljelse och utstötning av dem som är ”fel”. Hade det inte varit så hade MP inte gjort denna sketch. Att jag ger en bakgrundsbeskrivning till inkvisitionen rubbar inte på det och att sedan försöka blanda bort korten genom att påstås att katolska kyrkan jagade mindre häxor har ju inte med saken att göra, eftersom inkvisitionens huvuduppgift var att jaga kättare. Jag påstår inte heller att medierna exakt beter sig som inkvisitionen, men att de idag handlings- och attitydsmässigt ligger nära inkvisitionen och att medierna, till skillnad mot katolska kyrkans troskongregation, sitter i position att agera inkvisitoriskt.
Inkvisitionens plats som symbol för åsiktsförtryck finns i den protestantiska delen av Europa. Monty Python är britter och del av den protestantiska anti- katolska tradition som finns i Nordeuropa inklusive Sverige. Likriktningen i svenska medier där bara vissa åsikter är godkända vilar mer på vår lutherska statskyrkotradition där bara en religiös inriktning är tillåten. Det var först i mitten av 1800-talet som vi fick viss religionsfrihet i Sverige. Judar och katoliker fick bo i Sverige om de inte missionerade. Men frikyrkliga förföljdes och många tvingades emigrera till USA.
Enligt vad jag läst om saken avrättades ett par tusen mänskor av inkvisitionen mellan 1200-talet och reformationen, den mängden folk gjorde till exempel den antikatolska franska revolutionen av med på betydligt kortare tid.
@Siiri: Du borde läsa på mer Siiri. Mönstret var inte att inkvisitorerna avrättade själva. De dömde och överlät avrättandet åt ”världsliga” myndigheter (läs t ex denna sida: http://askville.amazon.com/people-killed-Inquisition/AnswerViewer.do?requestId=3878676). Och då menar jag inte bara det första inlägget. Det är också intressant att det var den katolska kyrkan som införde tortyr i de nord- och västeuropeiska kulturerna. Före kristendomen ansågs ett framtvingat erkännande inte vara giltigt, men kyrkan ansåg att man måste tortera. När till exempel två inkvisitorer 1309 ankom till England för att ”undersöka” kätterianklagelserna mot tempelriddarna där vägrade Edvard II (f ö den siste öppne gay-konungen, som 1327 avrättades med att få en glödgad järnstång uppkörd i baken) dem rätten att använda tortyr, eftersom det inte var tillåtet i engelsk lag. De klagade då hos påven, som ilsket befallde Edvard att ge tillstånd till tortyren, då han menade att kyrklig lag stod över engelsk: ”Vi hör att ni förbjudit tortyr som stridande mot lagen i ert land… Jag befaller er att genast tillåta dessa män att tortera.” Till slut mutade han kungen, tempelriddarna torterades och utplånades. Det var tack vare detta som tortyren infördes i England. På många sätt försöker vissa katoliker (och protestanter, muslimer m fl) urskulda vad deras samfund åstadkommit, på samma sätt som dem som förnekar förintelsen. Om du vill tro att inkvisitionen bara dödade ett par tusen människor kan nog ingen övertyga dig om annat, men jag vänder mig till människor som tänker kritiskt.
Och Patrik… gissa hur många oliktänkande som förföljdes på katolskt område. Även du kanske borde läsa ovan länkade sida. Jag kan inte uttala mig om hur symboliskt det är på katolskt område (är osäker på om du kan det heller), men jag ska citera en beskrivning från när inkvisitorernas fängelsehålor öppnades i Aragonien under Napoleonkrigen. När Napoleons general, De Legal, befriat Aragonien öppnades inkvisitionens residens, varvid han bland 400 inkvisitionsfångar fann 60 kvinnor i de tre inkvisitorernas privata harem. En av dessa gifte sig med en av de franska soldaterna och hennes berättelse nedtecknades: ”Vid femton års ålder blev hon vid en visit presenterad för en av inkvisitorerna som blev förtjust i henne. Samma natt gjordes en raid mot hennes hem av inkvisitionen. Hennes far var skräckslagen och när han insåg att det var hans dotter de ville ha så överlämnade han henne omgående. Hon bortfördes, och förväntade sig att dö, men fann sig överförd till en vacker våning. En tjänarinna bjöd henne godsaker och kanelte, serverat från en silvertekanna. Då hon frågade när hon skulle dö blev tjänarinnan förvånad över att hon trodde det, och sa att hon skulle få leva som en prinsessa, förutom det att hon aldrig skulle få lämna våningen. Tjänarinnan hade givits till henne och bönade henne om att vara snäll.
Inkvisitorn, Don Francisco, sände henne eleganta kläder och presenter. Sedan fick hon kärleksbrev och slutligen en inbjudan till middag, som tjänarinnan pockade på att hon skulle acceptera. Över middagen berättade inkvisitorn, att hon anklagats för och befunnits skyldig till religiös olämplighet, för vilket straffet var att bli levande bränd i en ”torr panna med gradvis ökande eld”. Men han hade lyckats hålla henne undan av hänsyn till hennes familj och för att han tyckte synd om henne. Hon kunde emellertid kanske undslippa döden. Tjänarinnan uppmanade henne att samtycka och tog med henne för att se tortyrkammaren. I den fanns en öppen spis med tänd eld, med en stor stekpanna över elden, med lock och lås. Där fanns också ett stort hjul med rakknivar och en bunke full av giftiga djur. Tjänarinnan förklarade, att kättare lades nakna i pannan och locket låstes över dem. Torteraren tände en mindre eld och ökade gradvis på den, så den blev större och större, och stekte så offret levande. Hjulet var till för att skära den i bitar som talade emot inkvisitionens heliga ämbete eller påven. Bunken var för vanvördnad av heliga bilder och kyrkans män. Tjänarinnan bönade henne att göra som inkvisitorn önskade, annars skulle hon bli stekt i pannan.
Det behövs inte sägas mer, för omedelbart när hon inviterades hade hon könsumgänge med prästen och sparade sitt liv. Efter några dagar i ett liv som en drottning togs hon ner till cellerna och mötte resten av haremet, av vilka den äldsta var 24 år. Nu var hon bara rent kött och fick höra de andras berättelser. Flickorna hade färgkoder för de tre inkvisitorerna och åt i hallen dit prästerna då och då kom för att välja en för natten. När någon blev med barn togs de om hand av tjänarinnorna till dess barnet fötts, och därefter såg de det aldrig. Varje år försvann cirka sex-sju stycken av flickorna, som troddes vara mördade, men antalet var ständigt ungefär detsamma, eftersom nya kom till. Allt flickorna kunde göra var att be till den kristne gud vilkens ombud på jorden försatt dem i denna situation.”
Ett annat exempel är ”Robert Rövknullaren”. En som hängivet bör ha ägnat sig åt att med sina egna kroppsliga instrument undersöka de anklagade var dominikanermunken och inkvisitorn Robert, som fick tillnamnet ”Rövknullaren”. Han var en katar som konverterat till katolicismen och till och med katolska historiker kan instämma i att han var en blind fanatiker. Han framkallade avrättningar ”en masse”. 29 maj 1239 brände han till exempel 180 kättare, inkluderande biskopen, i en liten stad i Champagne. ”Rättegången” för detta varade inte ens en vecka (ca 30 personer om dagen dömdes alltså, och då måste man betänka att Robert kanske skulle hinna ”sätta på” mellan dömandet och torterandet). Trots att biskopar hade rapporterat att de inte funnit några kättare så kunde Robert hitta massor av dem i deras stift. Men till slut blev klagomålen så många mot honom att Rom måste fängsla honom för resten av hans liv.
Bättre gick det för dominikanerbrodern och chefsinkvisitorn Conrad av Marburg. Han var lika frikostig med tortyr och tändande av bålen som Robert Rövknullaren (men kanske inte lika intresserad av offrens rumpor?). I Tyskland brände han kättare i buntar och torterade duktigt. Ofta befalldes en person att bara svara ja eller nej på anklagelsen, och om han inte omedelbart svarade ”rätt” befanns han skyldig och sändes till bålet. Ärkebiskopen av Mayence protesterade 1233 mot Conrads framfart, och han skrev: ”Många katoliker offrade sig själva till att bli brända hellre än att bekänna sådana oerhörda brott som de inte var skyldiga till.” Men då Conrad mördades i samma veva, efter att han beskyllt Henrik II av Bendorf-Sayn för kätteri, så valde påven Gregorius IX att helgonförklara honom istället för att svara på biskopens protest. Så fick även psykopaterna ett skyddshelgon att be om framgång hos.
Inkvisitionen handlade inte bara om avrättade.
Bara en fråga som dök upp: Tror Siiri eller någon annan att de årligen mördade flickorna är registrerade i ett ”inkvisitiondödaderegister?”
Från Wikipedia: Modern forskning räknar med att den spanska inkvisitionen under åren 1478-1834 avkunnade mellan 3000 och 5000 dödsdomar, andra forskare uppger cirka 16 000 döda.
Inkvisitionen i Spanien gick maktens ärenden och var den tidens hemliga polis, som Stasi eller KGB. Bara 1% av de som ställdes inför rätta dömdes till döden. De som bekände sina ”brott” och gjorde avbön slapp oftast undan med böter. Syftet var att skrämma folk till lydnad.
De groteska historier om tortyr och harem som Dick refererar ovan har liten trovärdighet utan är en del av den protestantiska svartmålningen av det katolska Europa.
@Dick:
Siffrorna jag nämnde kommer från en bok om medeltiden sammanställd av danska historiker vid Roskilde universitet så de torde vara ganska okontroversiella.