Ninni skrev nyligen ett inlägg om hur kvinnor kan känna sig utsatta när de går ensamma på allmän plats. En annan bloggerska skrev häromdagen ett inlägg som i princip gick ut på att kvinnor inte kan låta bli att skrämmas av främmande män, och män måste förstå det.

Ska jag sluta höra annalkande steg bakifrån och säga åt den djupt, djupt rotade ”är detta ett hot?”-instinkten i min hjärna, som skyddat mig från överfall av rovdjur, både fyr- och tvåfota, sedan miljontals år, att kopplas ur och inte finnas mer? Ska jag säga åt adrenalinet som mina mycket hjälpsamma binjurar duschar ut i blodet vid misstanke om hot, att sluta verka? Ska jag tro att alla vill mig väl? Ska jag inte kasta en snabb blick över axeln för att se ungefär vad du gör? Jag vill bara se snabbt om du typ gör dig beredd att springa mot mig eller har ett vapen, för att isåfall ha ett försprång om jag behöver fly, du vet, jag behöver det. Du är med största sannolikhet längre och snabbare än mig, och om du kommer ikapp så är du rimligen både tyngre och starkare också. Ska jag inte göra mig beredd att springa ifall att jag skulle höra dig börja springa? Detta för att inte såra dina känslor?

Jag skrev en kommentar på det inlägget för några dagar sedan, men den har ännu inte godkänts. Jag försökte bland annat påpeka att män också försöker vara vaksamma när de är ute och vandrar ensamma på kvällen, och även att media tenderar att snedvrida riskerna eftersom det säljer bättre att spela på kvinnors rädsla. Ninni nämnde även det i sitt inlägg:

Det högre skyddsvärdet påverkar dels socialisering där vi manar flickor till försiktighet på ett sätt som vi inte gör med pojkar, dels att (vålds)brott mot kvinna har högre nyhetsvärde vilket ger en skev bild av kvinnors utsatthet.

Typiskt Ninni att inte ge referenser, så jag tänkte komma till ridderlig undsättning och ge lite stöd för påståendet.

Det visade sig lite krångligare än jag trodde. De flesta som forskar om hur media framställer våld mot kvinnor är feminister/genusforskare, och de tenderar att ägna sig åt kvalitativa studier, alternativt titta kvantitativt på isolerade företeelser.

The Chivalry Hypothesis

This hypothesis asserts that because women are viewed as weak and irrational, law enforcers and the criminal justice system treat them, across the board, in a more lenient manner (Anderson, 1976; Pollock, 1950).
[…] Gerbner, Gross, Signorelli, Morgan, and Jackson-Beeck (1979) argue that the media’s portrayed repercussions of criminal actions often demonstrate power relations to society’s members by communicating “who gets away with what against whom” (p. 181). Their work suggests that crime coverage must be studied within the patriarchal context in which it is produced and consumed, where some images of crime and gender are privileged over others.

Ni förstår att detta är en feministisk definition, eftersom den prompt skall hänvisa till patriarkaliska makthierarkier. Inte så förvånande finner studien, av Grabe, Trager et al 2006, att hypotesen bara verkar stämma sådär. Jag återkommer till deras resultat lite längre ned.

Baksidan av hypotesen skall vara att denna mildhet endast visas kvinnor som är sådär sött underdåniga som Patriarkatet kräver att kvinnor skall vara:

Feminist criminologists have pointed out that chivalry is not equally bestowed to all female criminals (Chesney-Lind, 1999; Crew, 1991; Feinman, 1980; Kruttschnitt, 1982; Bernstein, Cardascia, & Ross, 1982; Morris, 1987; Rafter, 1990). Chesney-Lind (1978) asserts that “paternalism accrues only to women who conform to a sex role which requires their obedience to men, their passivity, and their acceptance of their status as the sexual property of only one man. Should they step outside of this boundary . . . chivalry is replaced by harsh exploitation and harassment”.

Även här känner vi av den feministiska forskarstilen: subjektiva tolkningar baserade på andra studiers subjektiva tolkningar. Som exempel: Studies have shown that interpersonal crimes committed by women are consistently over-reported compared to official statistics (Naylor, 2001; Schlessinger, Tumber, & Murdock, 1991).

Här är Naylor 2001. Studien tittar på hur några stora brittiska tidningar rapporterat under feb-juli 1992.

The proportion of stories about violent women [21,3 %] was higher than their appearance in the criminal statistics. By way of comparison, in 1992, women comprised 14.5% of the 67,000 people found guilty or cautioned for indictable offences of violence against the person (Home Office 1993, Table 2.15 ) and 11.2% of the 304 people convicted of homicide (Home Office 1993, Table 4.9 ).

Vi noterar till att börja med att Naylor slår ihop grupperna ”Female offenders” och ”Female and male offenders”. Jag är inte säker på att det är så bra, men skillnaden är rätt liten: endast ”Female offenders” är 19,2 %. Mer signifikant är kanske:

Reporting victims: At least half of the articles in this study concerned a female victim. Table 2 sets out this information. If articles about female-only victims (n=829) and male and female victims (n=122) are taken together, 55.1% of reports in this period (n=951) involved a female victim or victims, and 47.3% (n=817) involved a male victim or victims. This is a significantly different picture from that found in the criminal statistics, where (for example) women constitute 38.6% and men 61.4% of victims of homicide (Home Office 1993).

Den statistik jag hittade från Home Office (Storbritannien) angav inte könsfördelningen bland offer för våldsbrott, utan bara för mord, vilket troligen är skälet till att Naylor använde det förhållandet. När det gäller våldsbrott i USA, hittade jag följande bild från 1997:

Här finns alltså några olika förklaringsmodeller: att tidningarna skulle lyfta fram kvinnlig våldsutövning; att de betonar kvinnlig utsatthet; att de förminskar manlig våldsutövning.

Utifrån min favorithypotes, med kvinnligt skyddsvärde som grund, förväntar jag mig följande:

• Kvinnlig utsatthet kommer att överdrivas
• Mäns övergrepp mot kvinnor kommer att överdrivas
• De kvinnliga våldsverkare som rapporteras kommer att beskrivas som ”not a real woman”, eller handla om exotiska handlingar
• Kvinnors övergrepp mot män kommer att kraftigt underrapporteras

Naylor:

Stories of violence (mostly serious violence) by women against women represented half of all stories about female offenders, the largest category being reports of homicidal ‘triangular’ situations in which female offenders were involved, statistically an extremely rare scenario.
[…] The impression that newspapers focus heavily on sex-related attacks on women, supported by a number of studies, was borne out here, with at least 298 articles being about sexual assaults (fatal and non-fatal) on women. 19 This represents 36% of the articles about female victims, and 24% of articles about male offenders. This group included 140 reports of stranger killings of women which had a sexual element inferring (or claiming) a ‘sex murder’.

I den offentliga statistiken noterar vi att våldsbrott utgjorde 5 % av alla brott. Utav våldsbrotten var 1 % våldtäkt och andra sexualbrott 9 %.

A significant proportion of stories about male offenders was about men assaulting women who were unknown to them. The victim was assaulted either sexually or non-sexually and may have been killed. These 389 articles represented 31% of articles reporting male violence.

De fall där kvinnor mördats av en främling utgjorde endast 11 % av morden på kvinnor, eller 4 % av samtliga mord.

När vi läser brottsstatistiken kan vi också notera denna passage:

Jag noterar att Naylor drar ungefär samma slutsats som jag angående rapporteringen (min fetstil):

The predominance of such stories raises several issues. First, it does not reflect the reported occurrence of crimes against women. The criminal statistics, and a range of victim studies, indicate that most reported violence is between men, and that violence by men against women usually occurs in domestic or close relationships. Second, the predominance of these stories is illuminating as to news values. It raises issues about the perceived consumer or commercial demand for these stories, and the effect on consumers – male and female – of the high volume of these stories. The repetition of stories of apparently random stranger violence against women and girls indicates that such stories fulfil key news values. They are of course about events with negative and graphic consequences. They also, however, permit highly sexualised and individualised representation, with reporting paralleling violent and/or pornographic voyeuristic representations. Such stories, with an unknown perpetrator, are in addition likely to involve exciting and reportable detective work, a news value in itself. It also raises questions about how readers actually ‘use’ these stories. It is likely that men and women read such stories in different ways (and that there are different readings amongst men and amongst women). These stories draw on narratives about particular kinds of masculinity and about violent pornography, reiterating a discourse about masculine violence as a ‘natural force’, both random and inevitable. They normalise this violence, drawing on and repeating the narrative that all men are potentially violent and that all women are potentially and ‘naturally’ victims of male violence. Such stories confirm for women that the public sphere is unsafe, that they have little control over their lives and can be violated and killed irrespective of the efforts they may make to be safe. These stories also infer that if the public sphere is unsafe, the private is safe; that women need only fear ‘Stranger Danger’, install bars on their windows, buy rape alarms, curtail their public activities and stay in at night. They confirm men’s fears for ‘their’ women, encouraging them in protective and restrictive approaches to women. They can also influence government decisions about the allocation of funding, towards street lighting, policing and rape alarms for example, and away from refuges, or indeed from any broader structural analysis of violence.

Naylor detaljstuderade även artiklarna, främst de om kvinnliga förövare. Det visade sig att t.ex. en tredjedel av artiklarna handlade om tre fall av kvinnor som dödat sin (kvinnliga) kärleksrival i triangeldramor. En femtedel av artiklarna handlade om en specifik IRA-kvinna som överklagat sin terroristdom. En tiondel handlade om kvinnor som förgipit sig på sina barn (varav hälften av artiklarna handlade om två fall), och ytterligare en tiondel handlade om misshandlade kvinnor som dödat sin partner – ”The reports were overall notably sympathetic”.

Reports of female violence in these key categories tend to get a higher volume of coverage, and larger articles. Men’s categories tend to be made up of a larger number of small articles. Reported violence by women is arguably seen by news producers as more deviant, more anxiety-producing, and more transgressive than men’s violence. Women’s violence is perceived as more in need of explanation.
[…] More detailed readings of these news reports also showed that dominant explanations of women’s violence were about emotion, madness, and irrationality. The characterisation of women as ‘bad’ was rarely made, although when it was made it was clear that (as the nursery rhyme goes) ‘when she was bad she was wicked’. The reluctance to ascribe real wickedness (and arguably, real violence) to women in many of the cases analysed in this study is likely to be connected to the implications of such characterisations for this society’s understandings of gender, especially the feminine. Where a woman is characterised as wicked it clearly has enormous significance.

Vad fann då Grabe, Trager et al? De gjorde en liknande studie, fast av The Herald Times. Man stämde av fördelningen med FBIs brottsstatistik.

There was a clear tendency in The Herald Times crime reporting to over-represent women as victims and under-represent them as criminals. The inverse is true for men: they were under-represented as victims and over-represented as criminals.

Resultatsektionen är pratig, och även om signifikanstesterna ser ok ut, tycker jag att man emellanåt är kommer ned på väl litet antal artiklar (när det skiljer på 5-10 artiklar, bör man nog sätta sig ned och läsa varje artikel för att se om andra faktorer spelar in). Vad jag finner trovärdigt är att det inte var någon större skillnad på hur manliga och kvinnliga förövare behandlades, med det främsta undantaget att man plockade fram fler ursäkter för kvinnorna, var mer benägen att förklara deras handlingar som själviska, eller som resultatet av mental instabilitet. Studien menar sig finna stöd för att kvinnor som förgriper sig på barn behandlas tuffare, och dessutom är något överrepresenterade, jämfört med män som gör detsamma. Jag noterar iofs samtidigt att detta inte strider mot skyddsvärdhetshypotesen: barn är den (enda?) grupp som ses som mer skyddsvärd än kvinnor.

Although few crimes were explained in terms of societal level causes, the violent behavior of men (2.1%) more often received a societal-level explanation than women (1.1%).

Jag tolkar detta som att när män begår brott är det ’typiskt män’, men när kvinnor begår brott är det en anomali.

Den hypotes som inte fann stöd var alltså att kvinnor som begick våldsbrott skulle behandlas mycket strängare än motsvarande män. Detta visade sig inte stämma:

Yet, by isolating violent men and women who acted alone, it becomes clear that men received harsher treatment than women in all but one measure. To be specific, in the opposite direction than what was predicted, the font size was larger (F(3, 982)=8.25; p<.001), there were more words (F(3, 982)=12.53; p<.001) in the headlines, and the graphic nature of reporting was rated higher (F(3, 982)=6.76; p<.001) 28 for crime news stories in which men were the perpetrators of violent crime. Yet, in the predicted direction, there were more days of coverage (F(3, 982)=4.43; p<.004) 29 when women committed violent crime.

En svensk studie

En liknande studie som gjorts på svenska mark är Manliga och kvinnliga gärningsmän – så framställs de i Aftonbladet (Dolck & Wall 2010). I artikeln försöker man på samma sätt utvärdera ”the chivalry hypothesis” som går ut på att kvinnor får mildare behandling både av rättsväsendet och av medierna. Urvalet är artiklar om brott från Aftonbladet under 2009. Man finner bland annat att kvinnor som begått våldsbrott mot barn behandlas hårdast av alla. Detta skulle gå emot ovanstående hypotes.

Låt oss dock granska studien lite kritiskt. För att kontrollera om Aftonbladet är lika benägna att rapportera brott begångna av kvinnor som av män, jämför vi med BRÅs statistik för lagförda brottslingar samma år (artikeln gjorde det inte). Vi vet förstås inte om studien bara tittade på artiklar om brott begångna i Sverige, även om den begränsade sig till nyhetsartiklar (alltså inga gamla brott). I mars 2009 dömdes Josef Fritzl, och samma månad uppdagades ett liknande fall i Italien och ett i Colombia, så en sökning på ”Fritzl” ger 48 träffar bara i mars 2009. Vi ser alltså att spåren av Fritzl gav nyhetsvärde åt liknande fall året efter. Detta kan påminna om att rapporteringens form inte bara påverkas av kön, utan även (inte minst) av hur sensationellt brottet är och rentav om andra extra sensationella brott inträffat nyligen. En annan brottsling som det skrevs om 2009 var Christine Schürrer (Arboga-morden), som dömdes till livstids fängelse 16 februari 2009. Enligt engelska Wikipedia:

Schürrer’s case became the most noted and most followed criminal case in Sweden in 2008, along with the crimes of Anders Eklund.

Nå, enligt BRÅ lagfördes under 2009 totalt 1 839 kvinnor och 12 322 män för brott under de lagparagrafer som studien använder som definition på våldsbrott. Det vill säga, 13 % var kvinnor. I aftonbladet handlade 27 artiklar om kvinnor, och 197 om män, vilket ger 12 % kvinnor. So far so good, men antalet artiklar i förhållande till antal lagförda är alltså ca 2,2 %, så vi kan sluta oss till att Aftonbladet sållar ganska friskt. Det är rimligt att anta att AB väljer fall som har ordentligt nyhetsvärde. Enligt principen ”man biter hund”, borde det ha större nyhetsvärde när kvinnor begår brott. Om läsarna är mindre benägna att se kvinnor som förövare kan tänkas att man väljer att vara lite ’övertydlig’ i sin beskrivning av förövaren, för att motivera sin publicering. Detta vore i linje med vad Grabe, Trager et al ovan fann: att man anstränger sig att förklara kvinnors förövande i högre grad än männens.

Dock är jag lite fundersam kring grupperingen ”våldsbrott och/eller brott mot barn”. I artikeln står att alla omskrivna brott mot barn var våldsbrott, dock framgår inte hur stor andel av de omskrivna våldsbrotten som var våld mot barn. Detta har betydelse dels för att vi tenderar att se våld mot barn som betydligt värre än våld mot t.ex. stora starka män, och dels för att just när det gäller våld mot barn, utgör kvinnor en tredjedel av de misstänkta. Grupperingen ”våldsbrott och/eller brott mot barn” gör det alltså svårt att avgöra om 12 % kvinnor är en rättvis representation eller en kraftig underrepresentation av kvinnliga förövare. Beträffande artiklar om icke-våldsbrott utgjorde de om kvinnliga förövare 16,7 %, att jämföra med brottsstatistikens 18,4 %. Men som författarna konstaterar är antalet artiklar (11 st) så litet att man bör akta sig för att dra några slutsatser.

Sammanfattningsvis tycks dock den svenska studiens resultat stämma rätt väl överens med föregående brittiska och amerikanska studier. Svenska tidningar ligger möjligen mer rätt till i jämförelse med statistiken på lagförda brottslingar än amerikanska och brittiska tidningar.

Det är inte alls omöjligt att tidningarna håller någorlunda koll på dessa fördelningar, och de skriver som sagt endast om en mycket liten andel av de faktiskt begångna brotten. I den brittiska studien av Naylor fann vi en kraftig överrepresentation både av kvinnliga offer och framför allt, kvinnor som fallit offer för manliga främlingar. Vi ser alltså någorlunda rätta proportioner bland förövarna, men en överrepresentation av kvinnor bland offren.

Fynden stämmer bara delvis överens med den feministiska hypotesen, som bygger på kvinnlig underordning. Jag ser dock inget som står i konflikt med skyddsvärdhetshypotesen.