Jag blev inspirerad att skriva ner mina tankar kring män och vänskap på grund av Johan Grås utmärkta inlägg idag.
Jag upplever att det finns en skillnad i karaktär på vänskap som vanligen finns mellan kvinnor resp vänskap som vanligen finns mellan män. Kvinnor umgås kring relationer och kvinnlighet i sig, inom genusvetenskapen kallas detta homosociala gemenskapen. Mäns vänskap, som jag upplevt den, fungerar inte så. Man umgås ”kring sak”. Jag menar att denna skillnad i vänskapens karaktär är orsaken att män är mer ensamma och en (del)förklaring till överrepresentation vad gäller självmord. Därför ser jag det här som en viktig mansfråga.
Detta inlägg baseras på min erfarenhet och mina observationer ur ett helt privat perspektiv, av tidsbrist kommer jag inte underbygga detta på det sätt jag brukar göra, fast jag vet att det är fullt möjligt. Jag skriver direkt ur hjärtat och ni får ta det för vad det är värt.
Det går utmärkt att komplettera i kommentarsfältet med forskning som stödjer(eller talar mot) det jag nu kommer säga.
”Regeringen” bestämmer.
I början, när jag accepterat att jag fungerar bättre i vänskapsrelationer med personer som vanligen har manligt könsorgan, så trodde jag det berodde på att jag var kvinna, dvs ett hot, att mina vänners partners hade åsikter om vår vänskap. Det fungerade bra att vara vän med singelkillar, men hade dessa kvinnlig partner eller träffade en kvinna så blev det alltid något trubbel. Mer än en gång har jag suttit med vän som gråtandes(ja, hör och häpna, män gråter) förklarat att deras flickvän kräver att vi bryter vår vänskap eller att hon ställt krav på mig som jag inte är beredd att ställa upp på.
Men med tiden började jag notera att det inte bara var min vänskap som var ett problem utan att samma skedde mellan män. Jag noterade att det även gällde mäns hobbies med mera. Jag observerade alltså något jag tolkat som ett socialt fenomen där män som har en relation med en kvinna förväntas ”att leva endast för relationen” på ett sätt som absolut inte förväntas av en kvinna.
Naturligtvis respekterar jag om man väljer att följa dessa förväntningar, men jag gör det inte utan att det är med sorg i hjärtat. Så därför kan jag inte låta bli att försöka ge ett råd på vägen: Män, ni förtjänar bättre! Var inte så naiva, nyförälskelse går över, det kommer en vardag. I den vardagen kan ni behöva det stöd en nära vän är, i den vardagen kan ni behöva den paus er hobby är för er. Välj ut vilka saker som är viktiga för dig och om ”regeringen” börjar försöka inskränka dessa, förklara för henne varför dessa är viktiga (eller kan komma att bli viktiga) för dig och därmed för henne och er relation. (*viskar hemlis* Lägg tyngdpunkten på ”er relation”)
Rinner ut i sanden.
Som jag tidigare skrev så umgås män ”kring sak”. Man pratar sport, man diskuterar politik eller vad det nu än är som dessa två individer har gemensamt. Skillnaden i sätt att umgås gör att man lättare glider ifrån varandra i manlig vänskap, upplever jag. Det kräver liksom ”underhålls-service” på ett sätt vars motsvarighet inte finns mellan ”bästisar”. Gör det underhållsarbetet, grabbar! Det sker inte av sig själv och det är värt hur mycket som helst att ha den där vännen som är en livlina när livet är tungt på allvar.
Som ett konkret exempel på vad jag menar med ”underhållsservice” så ringde jag min bästa vän imorse. Jag frågade: ”Har du läst 1984 av Orwell?”
Han beställde den genast. Så när den kommer läser vi den båda två och den blir då en ny ”sak”, som fungerar som lite nytt syre i vår relation.
Do it! Because you’re worth it!
Jag känner igen det där. Samtidigt tycker jag mig ha börjat förstå att kvinnor i min närhet drar sig för att avsluta vänskapsförhållanden som gått i stå. Från mitt (manliga) perspektiv tycks det som att när två kvinnor bestämt att de skall vara BFF, kommer de att upprätthålla den illusionen så länge det går. Som man blir man då vittne till hur den kvinnliga vännen/partnern, som uttalat frustration över att behöva träffa en viss person igen, ändå går upp i falsett och uppträder som om det inte fanns något mer fantastiskt än att träffas på nytt.
En praktisk illustration av skillnaderna kan också ses när man är ute och går med sin partner (speciellt på landet, där man inte stöter på folk i tid och otid). När man träffar ett annat par på vägen, brukar följande utspela sig:
– Kvinnorna går upp i falsett och kramas som om det var det mest fantastiska i världen att de råkade träffas just där (även om det sker nästan varje dag). Männen nickar tyst till varann.
– Kvinnorna sätter igång att tala entusiastiskt om en massa saker. Männen står och trampar, och vill fortsätta promenaden – försöker möjligen hålla igång en krystad konversation.
– När man till slut skills åt suckar möjligen kvinnan ”åh, jag hade egentligen inte tid med det där”! Mannen säger ingenting.
Problemet för männen i detta scenario är att de ju höll på med något annat (promenaden). De har normalt inget emot att tala med mannen ifråga, men nu var det ju inte det vi skulle göra…
Känner igen precis det där. Skäms varje gång över hur falskt min fru agerar vid de tillfällena, men säger inget så klart. Kanske man borde ta och göra.
Detta kan jag skriva under på. Män umgås för det mesta via gemensamma intressen, som ett visst bilmärke, jakt, osv. En del män snöar in kraftigt på detta specalintresse och umgås inte mycket med människor utanför denna intressegrupp.
I dessa grupper anses det för det mesta inte särskilt OK att diskutera sådant som inte har med intresset att göra. Som mänskliga relationer till exempel.
”Pseudodebatter” utan motstycke går inte hem längre!
Är bara att konstatera av alla dessa femi”nazist”nistiska” inslag att försöka hålla liv i ett ”GENUS”( med skttemedel vänster-Marxistisk-feminazisttisk-rörelse) som rasskillnadsfråga(könsmatktens betydelse!) är fallerad.
Att försöka vara ”Manlig vänskap”som går ut att betala skatt för(sexköpslagen hindrar att erkänna sexköp i stället för ett förhållande!), går inte hem heller för annars kan man tänka sig att begränsa att skatter att vara ”manlig vän” endast att gå till att främja kvinnors övertag som det är frågan om REDAN idag!
KÖNSORGANMAKTEN TALAR villkoren i Sverig för alla!!!
En sak till, som anknyter till det här ämnet:
Själv har jag väldigt svårt att ”kallprata” med andra män, som jag inte delar ett intresse med. Detta har av somliga uppfattats som oartigt eller reserverat eller att man rent av inte gillar dem.
Jag har faktiskt betydligt lättare att kallprata med kvinnor än med andra män.
Man brukar ta det med jämn mod då det gäller att yttra sig om ”Svatskallar” fast om man tittar deras hudud? Men medaljen tas hem då en ”hora” hävdar i rätten(att hon skulle ha ofredad för det hon är i sin egen sinnevärld) utom all vetskap för den ankkagade och vad omgivningen tycker och tar med sig sina ”kunder” som vittne, för att hon har blivit ”sexuellt ofredad” när hon råkar ut för en rättvisans man som inte köper hennes ”sexuella” tjänster. Då är hon minsans på av sin egen inre röst driven men som vanlig få en annan att ångra sig för henne och av det enorma dreret på män i allmänhet råddet får tom genom det i rättsväsendet får kännas som misslyckande för en rättsstat.
Att göra med kvinnor numer att att spela Ryskroulett!!!
. Samtidigt tycker jag mig ha börjat förstå att kvinnor i min närhet drar sig för att avsluta vänskapsförhållanden som gått i stå. Från mitt (manliga) perspektiv tycks det som att när två kvinnor bestämt att de skall vara BFF, kommer de att upprätthålla den illusionen så länge det går.
Det här väckte en tanke.. en sak jag reagerat på är ”skitsnack bakom ryggen”.. Jag har svårt för när man pratar skit om andra inför mig och har ibland markerat mycket hårt mot sånt…
Jag skulle inte göra så med mina vänner, jag kan inte förstå det agerandet. Har jag problem med någon tar jag upp problemet med denna individ blir det ingen lösning och om problemen är avgörande så bryter jag relationen.
Men detta du kallar ditt ”(manliga) perspektiv” skulle kunna förklara det. För om man tvångt ska vara vänner, för sakens skull, då kan man ju behöva bubbla av sig för att stå ut, typ..
Vänskap för mig är någon som är en diamant i mitt liv, som förgyller min vardag. Ger inte vänskapen mig något, så finns det ingen orsak att lägga tid på det, ur mitt perspektiv.
En praktisk illustration av skillnaderna….
Haha! Sant! Fast här hemma är det ombytta roller(förutom det där med kramas, det ingår liksom ”i min lott”). Frustrerande är det att stå och trampa när man skulle annat.
Hoppas att ”Regringen bestämmer” och inte alla subfeminister som vill sitt i alla väder för att bara debattera men att ha så dåligt moral för detatter förtjänar ingen. För feminismen är inte längre som den varit och försöker den visa sig i samma former så är valet givet för en Allians regering!!!!!!
För ingen vettig kvinna eller man låter sig tillfångatas av en så snäv feministisk ideologin som det varit frågan om här i Sverige och fått överleva så länge tacka vare medias, (antall anställda som kommunister i kapitalparatiset) utan ansvar, inställnig till dem.
Den tiden är förbi för PK-folket.
Ninni, jag har genom åren haft kvinnliga vänner som det har varit svårt att behålla när de har inlett förhållande. På samma sätt som du beskriver har nya (manliga) partnern sett mig som något slags ”hot”. Bästa strategin har varit att även försöka bli god vän med den nya partnern.
Du är bra på analys du. För precis så fungerar jag! Jag spenderar betydligt mer tid med att sysselsätta mig själv (bland annat vid datorn) än umgås med vänner. Det innebär visserligen en viss risk att bli isolerad, men jag blir liksom helt rastlös av att träffas bara för att sitta i soffan och göra ingenting. Så spännande är inte andra människor i sig, utan det måste finnas något utbyte.
Och tack för L’Oréal-sloganen! Den passade verkligen in och är något som även vi män behöver få höra i något sammanhang.
Regeringen bestämmer(enlig kommunist tro att allt är polititk) hur vi ska vara som ”vänner med varandara” eller angivna av grarnnar att inte vara med i det socialistiska samarbete som styrs av ”femizazister”( som våltäkt mot kvinnor!) .
Engagera vad grannar har för sig i outmättlig begär av makt?” är som bekant en gammal kommunistisk(alla arbetares föra ening till feminazism) slagord och döljer inte sanningar om vad som är syftet med dagens feminister sanningar på som är och ska vara sant (PATRIARKAD!!)utan framstår som en retträttsplan med sina åsikiters behållnig för livet som sådan som inte är lika för alla som vi är onika ändå för att en ideologi ska bestämma!!!!!
Bekant uttryck :”Har du sett poliser grypa i din grannes trädgåd” börjar besanna sig i verklighetens Sverige med vissa ”poliser som gör till sig” makten att agera?
Så är jag med.. jag är hellre ensam än spenderar tid tillsammans med någon bara för det ska så va. Men om/när livet skiter sig behöver alla någon. Testa mitt ”underhållsservice”-tips?
Jag tror att det här ”kallprata” är orsaken som skapar denna skillnaden. Skulle du träffa mig skulle du uppleva samma problem som du har bland män, för jag är helt kass på kallprat.
Om man gör en liknelse i dansens värld, där männen styr och kvinnan följer.. i samtal som inte handlar om något specifikt blir det tvärtom för att kvinnor är verbalt överlägsna
så när du träffar en man(eller mig då) så sitter ni två ”prat-följare” och glor på varandra.. och båda känner sig obekväma av tystnaden.
Med en kvinna så blir hon pratets motsvarighet till ”den som för i dansen” och du kan bara haka på och vara delaktig.
Han, vännen som jag ringde om boken i morse.. vi hade en diskussion om detta om när tystnaden blir betungande/pinsam. Det samtalet gjorde stor skillnad.. nu kan vi ”dela tystnad” utan att det är besvärande alls.
Bästa strategin har varit att även försöka bli god vän med den nya partnern.
Det försöker jag med i första hand, i synnerhet för min väns skull. Men saken är att vem som är ens vän** handlar om personkemi.. och tyvärr är det sällan att det klickar så väl mellan mig och vännens partner att jag klarar släppa in den så nära att det blir en vänskapsrelation. (vilket naturligtvis inte innebär att jag inte kan vara ”artig och trevlig” mot individen)
** Jag lägger ett tungt bagage i epitetet vän. Det är en person jag släpper inpå livet, någon jag så väl anförtror mig åt som lyssnar till och stöttar på ett mentalt och personligt plan.
jag med, jag förstår inte hysterin med att ”umgås” när det oftast ger noll i intellektuellt utbyte, nej, då sparar jag hellre min energi
Jo, det är nog som du säger. Men jag delar antagligen fler intressen med kvinnor än med de flesta män också. Män är så specifika i sina intressen. Kvinnor har lite mångsidigare intressen, som dock för det mesta inte är lika djupa.
Precis som mig fast tvärtom. Jag är lite nördig(=specifik
aismina intressen) och känner mig inte det minsta underlig bland män.. jag behöver bara välja män som är körda på samma sakerJag i ett nötskal
Jag har sent i mitt liv insett att jag trivs med att vara själv och att denna sociala samvarohets i många fall är ännu en statusgrej. Varför är det så viktigt att ha ett stort socialt umgänge? Jag är mer än nöjd med ett tiotal goda vänner och den insikten har för mig inneburit att jag numera slipper försöka umgås och trivas med andra kvinnor som jag inte har så mycket gemensamt med. Slentrianumgänge med folk, ytligt kallprat om helt ointressanta saker ger mig ingenting.
En sak jag tänkte på.. jag menar att det är denna skillnad, att umgås ”kring sak” eller ej som gör att det finns massvis med tjej-X(tex. kväll) men nästan inget kill-X.
På tal om det här med status: Inte ens vid datorn kommer vi undan, för då ska det socializing som bara fan på Facebook! Ingen fattar om man skriver en intellektuell statusuppdatering, men skriver man att man käkar pizza och speciellt att det dessutom är gott med pizza får man ett totalt ologsikt gensvar. Det är ffs dem det är fel på, inte oss!
Jag slogs av en annan tanke. Som jag ser det är vi alla e mosaik av manliga och kvinnliga egenskaper. Vissa mosaiker domineras mer eller mindre omfattande av blått, dessa individer bär vanligen manligt könsorgan. Och tvärtom.
Inget är bättre eller sämre än det andra, det är bara just olika, och vi kompletterar varandra. Men jag gillar att förstå mig själv så därför ville jag dela denna tanke med dig. Du vet själv bäst vad som känns rätt ”i din bok”
Du skev: ”Själv har jag väldigt svårt att “kallprata” med andra män, som jag inte delar ett intresse med. Detta har av somliga uppfattats som oartigt eller reserverat eller att man rent av inte gillar dem.
Jag har faktiskt betydligt lättare att kallprata med kvinnor än med andra män”
Tycker du om ”kallprata”? Tycker du det är trevligt? Givande?
Just ”kallprata” är en sak som för mig är en kvinnlig grej och i detta (liksom en del andra saker som tillhör ”socialt umgänge”) så är jag typ mörkaste blå. Jag tycker ”kallprat” är dötrist. Det är för mig ett nödvändigt ont som man inte kommer från i vissa sociala sammanhang(och såna undviker jag så långt det är möjligt). Kan jag välja bort kallprat, så gör jag det.
Jag brukar skoja ibland med min bästa vän och säg ”Det är bara för jag har mer k*k än dig.” Och det är just när vi i diskussioner kommer till punkter där det är uppenbart att jag som individ, just i den delen av min mosaik, är ”mörkare blå” än honom. Kanske är din mosaik mer ”rosa” i området ”socialt umgänge”?
Det är därför man håller sig borta från fördummande media som FB/Twitter Aftonbladet och Expressen, det finns intressanta bloggar som t.ex den här där man lär sig mer och får fundera på sina åsikter och stärka sina argument.
Påminner mig om en fråga jag fick från min flickvän en gång: Vad har du emot David?
Jag förstod inte ens vad hon menade
jag hade helt enkelt inte så mycket att prata med honom den kvällen så vi var väl lite kalla emot varann. Hon uppfattade det som att jag inte tyckte om honom 
Här är nog en liten skillnade på mig och hur du fungerar Ninni. Jag har inga som helst problem att lägga personliga åsikter åt sidan när jag behöver arbeta eller umgås med någon som jag inte är vän med.
Kommer antagligen inte ha världens roligaste kväll, men jag kan hålla igång ett samtal utan större problem. Kanske lite falsk av mig
Egen anekdot: Jag skriver endast politik på min facebook. Ett sätt för mig att skriva vad jag tycker utan att behöva underhålla en blogg. Trodde faktiskt inte att folk brydde sig, då jag inte precis fick några kommentarer på vad jag skrev. Fram tills när jag var på en fest hos folk jag inte träffat på ett tag och det vissade sig att folk faktiskt följde vad jag skriv. När jag la upp en länk med en enkelt text där jag skrev: kommentarer överflödiga, började folk helt plötsligt fråga vad jag tänkte.
Det är nog inte så att folk inte bryr sig om vad du skriver, det är helt enkelt så att i många fall är de inte insatta och ser snarare det du skriver som en nyhetsrapportering.
Jag kan vara ”socialt artig och trevlig” med/mot dom flesta, jag med. Däremot har jag svårt att hålla gång ett samtal. Det behövs att den andra har lite av ”prat-förare-personlighet”(http://genusdebatten.wordpress.com/2012/12/06/manlig-vanskap/comment-page-1/#comment-1370)
Men jag har inget mot att sitta tyst och lyssna eller tänka.. jag trivs så.
Folk brukar dock ha svårt att ta det.. man är bekymrad att jag ska känna mig utanför, liksom.
Jag är nog av prat-förare-personlighet och får erkänna att jag ibland inte riktigt tänker på om om folk svarar
Det här tycker jag är en intressant fråga som alla och envar borde fundera på. Varför finns inte mänskliga relationer som ett ämne redan i grundskolan förresten? Det skulle säkert löna sig i form av ett bättre fungerande samhälle.
Jag tycker egentligen inte om att kallprata heller, men det visar sig att det som börjar med kallprat kan visa sig bli mycket givande på ett eller annat sätt. Inte alltid förstås, men någon gång ibland. I de fallen är man glad att man ansträngde sig lite för att få igång en konversation.
Om kallprat ska fungera krävs väl att båda parter har någorlunda allmänna intressen, men de kan förstås ha djupa intressen också. Ibland kan kan man genom kallprat upptäcka att man delar ett djupt intresse och då har man så att säga dragit en vinstlott.
Exakt det har jag råkat ut för. I mitt fall handlade det om min mammas nya man (min pappa hade gått bort flera år tidigare).
Han beklagade sig tydligen för henne att jag var så reserverad mot honom. Men vad det handlade om var att vi inte hade några som helst gemensamma intressen. Då har jag väldigt svårt att hålla igång en konversation. Och han förväntade sig tydligen att det var jag som skulle hålla konversationen igång.
Inte nog med att vi är rätt lika i tankesättet – vi kan tänka samma saker samtidigt med. Skrämmande! Faktum var att jag pratade med en väninnna igår och hon diskuterade det här med män och kvinnors vänskap. Hennes man hade varit ute med en gammal kompis några dagar på skidåkning. Hans fru kom en dag då och hälsade på min väninna. Under en halvtimme så avhandlade de relationer och allting runt sånt. När hennes man sen kom hem så hade hon frågat hur det var med hans kompis, och svaret var väl ”bra, tror jag” och på frågan om de inte hade diskuterat mer så ryckte han på axlarna. De hade väl inte ”pratat” i den mening min väninnan tänkte.
Själv har jag inget problem med att kallprata om någon börjar med det – men jag är väl enormt dålig på att bryta isen själv och själv starta någon diskussion. Min taktik har varit lite ”20 frågor” och så får man gå ifrån det. Sen har jag väl haft svårare att umgås med min mans kompisars flickvänner, framförallt innan jag fick barn, då jag inte riktigt sett att vi haft något gemensamt så det bara blir pinsamt när man febrilt försöker hitta något neutralt ämne. Samtidigt så umgås jag själv mest med kvinnor, men då har det varit folk jag kommit i kontakt med via mitt jobb inom IT – eller sådana som jag umgåtts med under uppväxten så vi har gemensamma minnen därifrån.
För att mänskliga relationer inte är ett ämne? Vi människor är tämligen olika, både biologiskt och inlärt. Jag tycker det låter skrämmande om man ska försöka lära barn att mänskliga relationer ska skötas på ett visst sätt.
Jag anser att det absolut är ett ämne och jag är övertygad om att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om jag hade fått lära mig om sådant innan det så att säga var för sent.
Hade man fått lära sig hur andra människor fungerar hade man kunnat rycka på axlarna åt mobbarna. De hade förlorat sin ammunition, som bygger på mobboffrets osäkerhet och okunskap.
Vi hade sexualkunskap men vi fick aldrig lära oss hur det andra könet tänker och känner. Tänk hur mycket lättare allt hade varit om man hade vetat det redan då. Speciellt för oss män som förväntas ta initiativen…
Det här tycker jag är en intressant fråga som alla och envar borde fundera på. Varför finns inte mänskliga relationer som ett ämne redan i grundskolan förresten? Det skulle säkert löna sig i form av ett bättre fungerande samhälle.
Visst är det intressant
Jag menar också att det skulle löna sig både ur mänskligt individperspektiv och på samhällsnivå. Framförallt skulle jag vilja säg; Varför jobbar inte genus”vetenskapen” med sånt här, istället för den vansinniga gojja dom slösar våra skattepengar på?
men det visar sig att det som börjar med kallprat kan visa sig bli mycket givande på ett eller annat sätt. Inte alltid förstås, men någon gång ibland. I de fallen är man glad att man ansträngde sig lite för att få igång en konversation.
Absolut! Det finns tillfällen då jag väljer till kallprat och verkligen anstränger mig. Det är det jag syftar på med sista meningen i inlägget. Ingenjör som man är, så har jag själv en fyrkantig strukturerad planering
för att ”do it”. Tänkte orda lite om min planering, för att det kanske kan vara någon annan till hjälp.
Inte sällan är mannens enda nära vän frun. Vad händer den dagen frun blir svårt sjuk? Vem stöttar mannen då? Vem fungerar som bollplank och stöd när äktenskapet knakar? När skilsmässan är ett faktum?
Min ”do it-plan” är att när jag märker att ”den individen” (inte sällan hittad på nätet, då politiska diskussioner är ett av mina intresseområden) känns det som jag har samhörighet med så ”sätter jag klorna” i vederbörande. Och då är metoden kallprat, målet är att undersöka om min känsla var rätt och finna fler gemensamma ”saker” att bygga relationen kring.
Den här metoden fungerar för mig. Ni har mitt tillstånd att kopiera
Jag har med denna metod försett mig ganska många som för mig är ”nära vänner” och jag har förutom mannen tre riktigt nära vänner inför vilka jag är ”mentalt naken”. Och för mig är varje en av dessa individer, näst intill, värda sin vikt i guld.
Ja, jag håller med om att det är många som saknar kunskap och att det orsakar lidande. Vad jag inte håller med om är att det är något som skolan kan lära ut som vilken kurs som helst.
Ett av skälen är helt enkelt att detta inte är etablerad vetenskap. Gå till en psykolog och de kan inte ge dig särskilt tydliga instruktioner om hur du borde bete dig. Det finns också klassiska exempel på när psykologer har utvecklat program och lärt barn hur man ska bete sig men det visat sig vara fel, så fel att de ökat barnens risk att bli mobbade. (Brasklapp, det är bättre nu, psykologer kan hjälpa men mänskliga relationer är ändå inte en etablerad vetenskap och samma råd passar inte alla)
Tänk dig om du skulle införa ett sådant ämne i skolan idag. Varenda pojke hade fått lära sig att han ska tona ner sin aggression, släppa fram flickorna, vara tyst och inte ta plats. Ingen av dem hade kunnat få en flickvän om de tog till sig vad dagens ideologi lär ut.
Ett annat skäl är att skolundervisning inte är ett särskilt effektivt sätt att åstadkomma beteendeförändringar. Jag tycker skolor borde vara mycket bättre på att snappa upp och hjälpa barn som har sociala svårigheter. Tyvärr fokuserar man för mycket på de som är utagerande och glömmer de som drar sig undan.
Jag har precis samma erfarenhet från när jag var småbarnsförälder. Då var det lättare ”i kvinnogängen”. Det var också lättare bland kvinnorna när jag gick på högskolan.
Jag tror du skulle finna forskningen kring biologiska skillnader intressant, för det gav mig en ”Aha, det är därför”-igenkännande-känsla.(jag hittade ”dit” av en helt annan orsak. Jag sökte ett svar som kunde göra mig frisk och hjälpa en nära vän med detsamma och hittade istället en förklaring till ”det här”.) Det finns ju böcker där man liksom sammanställt det. Denna tycker jag är bra, den överdriver liksom inte på något håll som en del andra, i mitt tycke, gör.
Män med lite mer traditionellt manliga värderingar än vad som är vanligt brukar ofta betona lojalitet i relationer på ett sätt som jag tycker kompletterar din beskrivning. Visst, relationerna är inte nära på samma sätt som kvinnliga relationer men de har ett drag av att man ställer upp på varandra och är obrottsligt lojala på ett sätt som kvinnliga relationer ofta tycks sakna.
Jag tror att man kan koppla ihop det med vad du skriver om att män gör saker tillsammans. Numer är det oftast fritidsintressen men traditionellt behövde man varandras hjälp i viktiga sysslor och var tvungna att lita på varandra.
Själv tänker jag att ett problem för mig har varit att när vi fick barn så var det mycket naturligare för min fru att umgås med sina vänner, för hon kunde ta med sig barnen. Den typen av umgänge jag hade med mina vänner var det svårare att ha med barn till och det gjorde mig mer beroende av hennes vilja att hjälpa till än vad hon är.
Om inte skolan kan lära ut det, vem kan då lära ut det?
Jag pratar inte om att lära ut hur man ska vara själv, utan om att lära sig förstå och läsa av andra människors beteende – inte minst det motsatta könet.
Ska nog beställa den. Kan nog ge mig lite aha upplevelser med. Kanske är jag inte så unik och ”egen” som jag alltid trott – utan faktiskt tämligen normal.
Personer med Asperger kan ha nytta av att få hjälp att lära sig detta:
http://tinyurl.com/cd3bptx
Vad jag förstår lär sig ”normala” personer det sociala spelet mycket tidigt i livet. I stil med att lära sig prata. Skolan och förskolan kanske kan komplettera denna tysta kunskap och gör väl det i viss mån men något direkt skolbänkslärande är det ju inte frågan om.
Förr kallades delar av detta för ”uppfostran”.
Under gymnasieåren och upp mot 20+ så tycker jag att jag hade flera nära manliga vänner. Vi pratade om det mesta även om det nog var en och annan öl inblandad för det mesta. Men ändå, det var inte ytligt och gav mig (och dem förhoppningsvis) otroligt mycket.
Sedan tycker jag det rann ut i sanden en hel del. Några försvann i princip helt men några har jag kvar som nära vänner i mitt hjärta men vi träffas ytterst sällan tyvärr. Jag hoppas att vänskapen kan vakna till liv igen när livet lugnar ner sig igen och barnen kan klara sig själva mer. Men man borde helt klart underhålla det bättre.
Jag har en nära vän som jag träffar ofta men vi har ett gemensamt intresse att samlas kring. Men vi pratar inte så mycket om relationer och sånt även om det inte är tabu. Det känns som man vet ungefär hur det ligger till i alla fall.
Men nog saknar man de där riktigt nära åren i 20-årsåldern helt klart.