Nyligen fick jag följande brev från en vän. Med hans tillstånd publicerar jag härmed innehållet i dess helhet. Breven är återgivna utan redigering förutom namnen som är fingerade samt några andra detaljer, enbart för att skydda samtliga inblandade parters integritet.
Detta är inte bara en personlig berättelse om en enskild pappas frustration och känsla av maktlöshet. Jag har träffat på flera män som faktiskt verkligen vill vara pappor men känner en enorm maktlöshet inför det övertag som ofta mammor har.
Hej!
Skickar det här till ni som jag vet bryr er, för jag behöver lite bönehjälp!
På [datum och klockslag] är det (äntligen) dags för Tingsrätt. Det är den första träffen (muntlig förberedelse) och där kommer jag och Camilla vara med varsin advokat + en domare och en som för anteckningar. Det blir rätt så ”enkelt” och inte så strikt som det kan låta att komma till Tingsrätt, men det är ju spänt ändå.
Jag har ju haft barnen nu varannan dag kl 12-17 sen augusti och Camilla vägrar att de ska sova över, så det är därför jag gått till Tingsrätten. Jag vill att de sover hos mig 10 nätter i månaden. Camilla kontrar med att de ska vara hos mig varannan helg dagtid utan att sova över. Inför Tingsrätten nu har både jag och Camilla skrivit fram och tillbaka om situationen via våra advokater. Sen har vi varit varsin gång på Familjerätten (Soc) och blivit ”intervjuade”. De har skrivit ihop våra svar och gett det till Tingsrätten, så domaren har en uppfattning om läget. Camilla har i alla lägen kommit med massor med beskyllningar och anklagelser mot mig, för att misskreditera mig. Uppenbara lögner och rent skitsnack, som jag ändå måste svara på. Jag har inte sagt ett enda ont ord om Camilla utan snarare berömt henne som mamma, för bra mamma är hon. Denna skillnad blir rätt så tydlig och det kommer nog domaren att se, vilket är en fördel för mig. Jag vill att vi går i samarbetssamtal hos Familjerätten, där vi kan komma fram till en lösning på umgänge och övernattning. Kommer vi fram till en lösning där så kan Familjerätten skriva ihop ett avtal och när den blir godkänd av Socialnämnden gäller den som en dom i Tingsrätten. I så fall slipper vi Tingsrätten framöver. Men Camilla vägrar fastän vi inte ens försökt. Tingsrätter brukar vilja att man försöker med samarbetssamtal i första hand och det kan nog ligga Camilla i fatet att hon inte ens vill försöka. Domaren vi fått är en man i 60-års åldern som är rätt så rättfram och jobbar mycket för att man ska gå i samarbetssamtal. Men vägrar Camilla kan han inte tvinga henne och då går det vidare till en vårdnadsutredning där Familjerätten kommer träffa oss flera gånger och även vara med oss på varsitt håll när vi har barnen. De har 4 månader + semester på sig att göra klart sin utredning och komma med sitt utlåtande. Sen fortsätter det i Tingsrätten. Blir det så, då kommer det kanske vara klart till nästa vår.
På [dag och datum] kommer domaren även döma en interimistisk dom, vilket innebär att han bestämmer hur umgänget kommer se ut från nu och framåt, tills slutliga domen fattas. De brukar inte vilja rubba på det nuvarande umgänget, så troligtvis fastslår de bara att det fortsätter som innan och då kommer barnen inte sova hos mig förrän allt är klart. Har vi tur tycker domaren att barnen kan sova över och då gör de det från och med fredag.
Saga har ju inte velat följa med mig sen 1,5 månad tillbaka. Då jag i januari gick till Tingsrätten så tog det bara någon vecka så började Saga säga att hon inte ville följa med mig. Jag lyckades övertala henne i början, men sen 1,5 månad tillbaka har hon inte följt med alls. Av det Saga säger förstår jag att Camilla påverkar henne att inte vilja komma. Hela förra året har det aldrig varit några problem att Saga velat följa med. Hon har snarare pratat mycket om att hon velat sova över och inte velat åka tillbaka till Camilla när jag ska lämna. Men sen har Camilla skrämt upp henne och Saga säger ”mamma säger att jag kommer bli jätteledsen och jätterädd om jag sover hos dig”. Sen har Camillas kampanj fortsatt och eskalerat. Saga säger ”mamma säger att vi bara ska hälsa på dig” och att jag ger dem dålig mat och stark mat, samt att hon i massor av smålägen pratar om mig på ett negativt sätt, så Saga tar över hennes inställning till mig. När jag hämtade på dagis senast sa Saga ”dumma elaka pappa” det första hon sa, men när hon sen kom till mig blev hon som vanligt igen. Hon är väldigt förvirrad av allting och det är riktigt synd om henne. Det finns ingen förändring hos mig från förra året till nu, men Camilla har nog lite panik över att jag gått till Tingsrätten och gör vad hon kan för att få fortsätta att ”äga” barnen. Elias kan hon ännu inte påverka och han är precis som han varit innan och där flyter allting på som det ska. Min advokat kommer trycka rätt hårt på denna manipulationen av Camilla. Det finns till och med ett begrepp för sånt här, PAS, eftersom det är så vanligt att föräldrar manipulerar barnen för att de ska vända sig emot den ena föräldern. Så vi får hoppas att domaren lyssnar på detta och att det kan få sluta NU och att Camilla kan börja jobba för att Saga ska vilja komma istället.
Så även om domaren dömer interimistiskt att barnen ska sova hos mig från fredag så är ju problemet att Saga inte vill komma.
Jag har inga stora förväntningar kring [dag och datum], för jag tror att domaren inte kommer rubba umgänget som är och jag tror Camilla kommer vägra samarbetssamtal och då blir det vårdnadsutredning. Blir det så, då händer egentligen ingenting, men det drar igång. Men är domaren skicklig kanske han lyckas övertala Camilla till samarbetssamtal och det hade varit en stor vinst! Men Camilla kan ju totalvägra, för det förändrar inget för henne om det blir vårdnadsutredning. Hon agerar ju som att hon äger barnen och under ett år framöver kommer hon ha barnen sovandes hos sig och då kan hon fortsätta att påverka barnen bakom stängda dörrar, där det är svårt att avslöja det. Men min advokat tycker att om det blir så och Camilla fortsätter med sin påverkan så får vi lämna in begäran om att jag får hela boendet och hela vårdnaden istället. Hon menar att om domaren inser situationen i detta med hennes manipulation och att det resulterar i att Saga inte vill komma (och i förlängningen kanske även Elias) så är det rent umgängessabotage och då är det inte långt ifrån att de kan överlåta vårdnaden till mig, för jag kan se till att barnen får träffa sin mamma, men det gör inte Carolina. Det är långt dit och jag tänker inte ens på det som en möjlighet, men det finns en liten springa där.
Jag blir inte besviken om det blir vårdnadsutredning. Jo, ifall barnen inte kan få sova här så är det en förlust, men bara att ta. Men det kan vara Guds mening att det ska gå till vårdnadsutredning också, för där kan sanningen komma fram ännu mer och fördelen är att de som utreder från Familjerätten är de två kvinnorna jag haft mycket kontakt med sen länge och de vet mycket väl om situationen och gillar inte alls att Camilla inte gör något för att hjälpa till att Saga kommer till mig.
Min inställning i rätten kommer vara den att jag är 100% pappa och jag vill inte vara en lekfarbror som barnen träffar ibland, om de vill. Jag har inte satt Saga och Elias till världen för att få leka lite med dem ibland. Jag har varit tydlig mot Camilla då vi delade på oss att mitt mål är växelvis boende 50/50 men jag har kämpat i motvind hela tiden, för Camilla har gjort allt hon kunnat för att barnen ska vara så lite som möjligt med mig. Samhället klagar på pappor som inte tar sitt ansvar, men här står jag som vill vara så mycket pappa jag får och jag har varit 30% pappaledig sen augusti, är det fortfarande, och kommer kunna vara det 3 år framöver med mina föräldradagar. Jag har ett ordnat hem med plats för barnen och jag kan på alla sätt tillgodose deras behov. Jag vill att Tingsrätten hjälper mig att få vara den pappa jag vill.
Så jag behöver bönehjälp i allt detta. Det är därför jag skriver så här ingående till er, så känner ni själva vad ni vill be om. Jag hör av mig så snart jag orkar efter [dag och datum], så ni vet hur det har gått!
/Markus
Det är naturligtvis svårt för utomstående att ha åsikter om ett enskilt fall. Vem är pappan? Har han gjort något olämpligt? Brottsligt? Nej, han är en helt vanlig man med ordnade förhållanden och bra arbete. Inget missbruk eller andra sociala problem. Detsamma gäller mamman. Ett helt vanligt par någonstans i Sverige med andra ord men som är skilda och nu inte kan komma överens om vad som är bäst för barnen.
Efter förhandlingarna i Tingsrätten kom föjande brev:
Det hände inte så jättemycket på Tingsrätten idag. Min och Camillas advokat fick förklara läget för domaren och prata för sin sak. Domaren reagerade på att Camilla inte ville samarbetssamtal och undrade varför man inte kan prova. Hennes advokat kom inte på några bra argument och då sa domaren lite förmanande ”så hon vill inte”. Inget mer hankan göra åt det. Jag och Camilla fick inte prata något alls.
Nu ska domaren fundera och komma fram till interimistiskt beslut, som ges [datum och klocklsag].
Camilla hävdar att jag ska träffa Elias varannan helg lör ochsön 09-17 och varannan onsdag 12-17. Saga däremot tycker hon bara jag ska träffa med en ungängesstödjare från soc. Det blir i så fall troligtvis några timmar varannan vecka. Det vore totalt förödande. Jag har varit pappa i 15 år och behöver ingen övervakare. Det skulle vara extremt kränkande och jag tror inte jag skulle klara av det. Detta vet ju Camilla och därför hävdar hon det. Det går inte att utläsa något om vad domaren tycker, så det är bara att vänta tills [datum]. Be gärna för att domaren ska fatta ett riktigt beslut om det interimistiska, men även nu att Saga följer med mig imorgon samt nästa vecka måndag och onsdag. Gör hon det så hinner min advokat meddela domaren detta och då kommer det påverka hans beslut. I vilket fall går det vidare till Soc som kommer starta en vårdnadsutredning. Fortsättning följer… /Markus
Efter detta kommer ett brev med ett förtydligande från en pappa som uppenbarligen lärt sig vad ”Guilt by association” kan innebära:
Jag gråter för den här pappan.
Vi har ett rättsväsende som sätts ur spel när en anklagelse kan bli vägledande i ett beslut, utan bevis, ”för barnets bästa”
Frågan är om männen kanske måste svara med exakt samma mynt hela tiden. Vi kan ju inte vara snälla och inte skrämma barnet och förlora umgänge, det förlorar ju pappan och barnet på. Kanske måste man då möta anklagelse med samma anklagelse. Svara med samma mynt hela tiden.
Aldrig flytta ut ur huset.
Först då kan lika inför lagen bli, eftersom de antingen blir tvungna att utreda vad som är sant, eller bortse från det. vet man att kvinnan hittar på och skrämmer barnet så har man ju inget att förlora på att göra samma sak.
Vi får hoppas att sveriges domare/domstol långsamt inser att kvinnor kan ljuga också.
Pingback: ”Manlighet är vår största folksjukdom …” | WTF?
Det saknas viktig information här. Hur gamla är barnen? Spädbarn? Hur länge har de bott ihop heltid med bägge föräldrarna och har de anknutit till bägge? Eller syftar pappa i 15 år på att det är två tonårigar vi pratar om? Barn så stora brukar väl tillfrågas själva?
Been there, done that…
Det bästa den här pappan kan göra om tingsrätten förordnar umgänge med kontaktperson är att helt enkelt gilla läget. Argumentet att han varit pappa i si eller så många år spelar mindre roll eftersom det nu inte är fråga om att testa hans förmåga som pappa, det handlar om hans och Sagas relation.
Att yrka på övervakat umgänge var ju ett taktiskt tilltag eftersom motparten mer eller mindre hoppades på att yrkandet inte skulle falla i god jord.
Så även om det känns kränkande så bör pappan spela med i spelet, helt enkelt visa att han är en glad skit och ha en attityd som ”inga problem, det här går bra”.
Dessvärre, när ena parten spelar ut ”kontaktperson-kortet” och det inte får den effekt man förväntat sig så brukar saker eskalera. Det finns risk för att umgängessabotaget blir värre för att inte säga fullständigt. Och fick man inte bort pappan ”med hjälp av kontaktpersonen” så kanske man går ett steg längre, tex. med falska anklagaler som tom. kan resultera att pappan blir hämtad med blåljus…
Att vända en sådan här negativ trend är som att vända en flodångare, det kan ta åratal med rättsprocesser för att komma fram till vad som egentligen är barnets bästa. Dels för att många tingsdomare skyggar, man är helt enkelt rädda för de påfrestningar man utsätter barnen för. Men också dels för att den ena föräldern i sådana här lägen oftast har alla privilegier och det är inte pappan.., patriarkatet någon?
Det är självfallet svårt att uttala sig bestämdhet om ett enskilt fall, inte minst där man bara hört den ena parten. Å andra sidan förekommer det en lång rad liknande berättelser och då är det dags att dra öronen åt sig.
Min uppfattning är – och detta på basen av egen erfarenhet – att många pappor uppfattar sig som aktiva föräldrar, vilket såväl samhällets institutioner som anmärkningsvärt många kvinnor inte velat ta till sig. Den förändring i ”mansrollen” som media skriker om dagligen har alltså redan skett, men tydligen innebär förändringen en omprövning även av ”kvinnorollen”, vilket tycks ha kommit oförhappandes. Därav svårigheterna i att acceptera genuint delad vårdnad.
Om det stämmer att både mamman och pappan är fullt dugliga föräldrar, så kan jag föreställa mig en förklaring till situationen: Mamman upplever att hon förlorar status i andra kvinnors ögon om hon inte har totalkontroll över barnen. Mamman s.a.s. slåss för sin heder – ett fenomen som intressant nog sällan noteras hos kvinnor. Men lika lite som män som ”slåss för sin heder” i andra sammanhang ska likartat beteende tolereras hos kvinnor.
Hur definierar man en god förälder?
Det primära verkar ju vara att om en förälder tillgodoser barnets grundläggande behov som hel och ren, ordnat hemma, hälsovård osv så har man uppfyllt kriterierna.
Men det primära skall också omfatta att se till barnets bästa och se till barnets grundläggande rättigheter varav den kanske viktigaste är att ett barn alltid skall ha tillgång till båda sina goda föräldrar (det finns fall där barn skall skyddas och hållas borta från sina föräldrar men nu handlar det om goda föräldrar).
Och det är här som både socialtjänst och domstolar missar eller ännu värre, väljer att blunda för faktiska omständigheter. Om en förälder tex. vägrar samarbetssamtal eller konsekvent sätter villkor för allt umgänge så inskränker den föräldern barnets ostridiga rätt att ha båda sina föräldrar.
Så även om rummet är mindre, cykeln är rostigare eller kläderna är köpta i fjol hos den förälder som ser barnets rättigheter före sina egna (kontroll)behov så är den personen i praktiken en bättre förälder och skall tilldömas den enskilda vårdnaden om så yrkas. Men istället gör man precis tvärtom?
Exakt så är föräldrabalken utformad och man undrar ju varför någonting som är så enkelt i teorin (lagtexten) är så svårt att verkställa i praktiken.
Jag förstår bara inte….
Hur skall Camilla kunna ”vara med” på arbetsmarknaden och konkurrera jämställt om karriärsjobben om hon skall ta ett så mycket större ”ansvar” än pappan för barnen? Det går ju inte ihop. Den som är feminist måste ju välja: Antingen vill man ha mer jämställd arbetsmarknad, då går ju sådana här situationer där mamman vill ta hand om barnen fetbort….
Eller så lägger man ner försöken att få en mer jämställd arbetsmarknad för mammor som skall ta så mycket större ”ansvar/makt” över barnen efter separation kan ju aldrig konkurrera med män på lika villkor ändå. Om mammor skall – av någon orsak (vilken orsak det är spelar ingen roll) – ta åt sig mer tid med barnen, då har ju män mer tid att erbjuda arbetsgivare. Det måste sluta med mansdominerade jobb. Kan inte gå på något annat sätt.
@Erik:
Alla kvinnor är inte feminister, några är särartsfeminister och alla är inte alltid konsekventa.
I de allra flesta fall vill de som är för jämställdhet att man delar på omsorgen för barnen, och försörjningen. Och här blir även några besvikna när pappan i vissa fall inte vill dela på omsorgen.
I de knepigare fallen som detta ovan handlar det nog om en kvinna som anser att hon är bäst för barnen, eller så rör det sig om en person som vill ha kontroll (jmf de som utövar ett kontrollerande partnervåld). Vid mild alienation kan det vara traditionella könsroller som krockar, vid moderate alienation likaså eller så handlar det om en knepig person om än utan diagnos. Vid severe alienation anser många sakkunniga att de rör sig om individer med personlighetsstörningar (eller stört anknytningsmönster).
Så ja man kan hoppas att detta (ökande?) problem kan komma upp ordentligt på dagordningen, och att man inför bra praxis så att det inte tar år att lösa.
Och att man skriver om lagen så den lyder
”5 § …Vid bedömning om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga (v a r och e n s) att samarbeta i frågor som rör barnet. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (2006:458)”
De som upplevde problem med män/pappor som inte ville samarbeta, utan bara ”dj-las” och kontrollera lobbade för ”samarbetsklausulen”. Nu är det dags för de som är medvetna om att det även finns mammor som bara vill ”dj-las” och kontrollera att lobbaför en medvetenhet och förändring av ”samarbetsklausulen”.
Jag tycker själv att ovanstående historia är väldigt intressant. Inte för det här specifika fallet utan som exempel på något som jag tror många känner igen sig i och som symptom på något som kanske inte fungerar optimalt när det gäller barn till separerade föräldrar.
Jag har själv erfarenhet av ovanstående situation fast då i rollen som mamma med barn som inte vill åka till sin pappa. I mitt fall var det pappan som inte ville ha samarbetssamtal utan tyckte att barnen skulle åka till honom utan att protestera. Skulle jag vara elak och förenkla skulle jag kalla honom för ”svängdörrspappa”. Utan att gå in på detaljer om varför kan jag lugnt påstå att mina barn hade mer anknytning till mig i jämförelse med pappan.
Jag har själv upplevt känslan av att se mina barn klamra sig fast vid mig och inte vilja åka till sin pappa. Jag ville inget annat än att de skulle följa med honom och känna sig trygga. Men så enkelt är det inte alltid.
Oaktat alla omkringliggande omständigheter i såväl mitt eget fall som i ovanstående har jag många gånger reflekterat över den OERHÖRDA MAKT som mamma jag har. Den är på gott och ont.
För egen del var samarbetet med pappan långt ifrån självklart. Ändå var min inställning att vi skulle skilja på vår konflikt och våra känslor (dvs vi föräldrar) och våra barns beheov och känslor.
Döm om min förvåning om jag då knappt blev trodd. Som kränkt mamma och svag kvinna förväntades jag vägra samarbeta med fadern. När jag inte ville ikläda mig den rollen men ändå påtalade de problem som fanns blev förvirringen total. Utgångsläget var att det skulle handlaom två stridande där bara en kunde vinna.
Jag har många gånger sedan dess haft anledning att fundera på detta. Jag upplevde inte att mina barns pappa fick någon stöttning alls och därmed inte heller jag eller våra gemensamma barn.
Vid en separation med gemensamma barn är det ofta väldigt starka känslor inblandade. Ska båda föräldrar ses som lika viktiga måste även samhällets stöd utformas därefter när inte föräldrarna förmår lösa konflikten själva.
Jag har en liknande historia i bagaget, även om det aldrig varit nåt snack om övervakat umgänge och så. Jag hade dessutom den situationen att barnen bodde hos mig i 3 år, innan dess växelvis varannan vecka i 1 år.
Deras mor fick spader när jag träffade en ny, tog med sig barnen (då 8 och 5) och flyttade till sin barndomsstad 10 mil bort. Det gick inte speciellt bra eftersom jag kopplade in rättsväsendet, och indirekt socialens familjerättsenhet. De förordade att barnen skulle vara kvar hos mig, gå kvar i sin skola/dagis. Nu gav inte mamman upp utan körde sitt race nere på familjerätt och en vacker dag hittade hon en socialsekreterare som höll med henne, och jag var stämd på boendet nån timme senare. Den tvisten förlorade jag.
Det har undan för undan framkommit att hennes tvistande har handlat om att hon skulle slippa fortsätta vara underhållsskyldig. Min 11 åriga dotter accepterade aldrig att hon skulle flytta till sin mamma i en annan stad, det slutade med att hon flyttade hemifrån vid 16.
Jodå, det står i socialförvaltningens utredning om våra familjeförhållanden att ”vi finner inga anmärkningar i någon av föräldrarnas förmåga att ta hand om barnen och tillgodose deras behov. Inga brister i föräldraskapet har hittats”. Domstolens domskäl är att ”sonen har en tydlig önskan att flytta till sin mor” (stämde) men man kör över den 11 åriga dotterns uttalade önskan med motiveringen att ”man ska inte dela på syskon”. Socialsekreteraren som gjorde en s.k. boendeutredning föreslog alternativet att dela på syskonen.
Jag föreslogs, eller mamman om domstolen skulle gå på en annan linje än socialen, föreslogs också få ett starkt ”utökat umgänge”, vilket domstolen däremot gick med på.
Vid förhandlingen så krävde mammans ombud att umgänget inte skulle vara mer än 120 dagar per år. Synnerligen genomskinligt, eftersom försäkringskassan då skulle anse att växelvis boende förelåg.
@Amazon:
”Ska båda föräldrar ses som lika viktiga måste även samhällets stöd utformas därefter när inte föräldrarna förmår lösa konflikten själva.”
Vad det gäller den ekonomiska biten så var det gamla systemet bättre, istället för dagens schabloniserade underhållsstöd. Det gamla systemet innebar att barnets ekonomiska behov skulle tillgodoses av båda föräldrarna, samt av barnbidrag. Därefter räknade man bort de löpande kostnader som uppstod hos respektive förälder i förhållande till vistelsetid. Den förälder som har större kostnader än vad den bidrar med i underhåll ska alltså ha pengar av den andre. Pengar för fasta kostnader (dagis, fritids, kläder, medlemskap i föreningar eller vad det nu kan vara) ska disponeras av den förälder som betalar räkningarna.
Läser man föräldrabalken så står det i klartext att barnet ska försörjas solidariskt av sina föräldrar (i plural).
I vårt fall, eller i mammans fall, blev det här uppenbart när vår då 16-åriga dotter valde att gå gymnasiet i en stad där varken jag eller mamman bodde. Eftersom föräldrar är underhållsskyldiga till barnen slutar gymnasiet så fick nu även mamman betala för sin dotter, vilket hon först inte förstod varför hon skulle göra. Jag var tvungen att be en advokat räkna ut hur ett underhåll skulle fördelas, och skicka ett brev, annars skulle dottern bli tvungen att stämma sin mor. Nu gick det aldrig så långt som till tvist, men det var fascinerande att se hur hon ansåg att mödrar inte är underhållsskyldiga för sina barn…