Eders Ödmjuke grunnar på
den äktenskapliga lyckan
Rent instinktivt känner jag att det är sant. Ett lyckligt äktenskap förutsätter en lycklig fru. Motsvarande gäller inte för mannen. Inte så att jag tror att ett äktenskap kan vara lyckligt om mannen är uttalat olycklig, men det är i hög grad kvinnans lycka som är avgörande och sätter nivån på äktenskapets lycka.
Detta verkar nästan vara fundamentalt i samverkan mellan könen. Mannen är pluspol och kvinnan minuspol och flödet går från mannen till kvinnan. (Och innan någon gnällputte påpekar det: jag vet att det i själva verket är tvärtom så att elektronerna strömmar från minuspolen till pluspolen, men häng med på metaforen ändå.) Ser vi det inte gång på gång? Kvinnan drar till sig mannens blickar och beundran, kvinnan får drinkar, i dansen är det mannen som skall få kvinnan att känna sig åtrådd, i uppvaktningen är det mannen som kommer med rosor till kvinnan, i frieriet är det mannen som överlämnar ringen till kvinnan, vid bröllopet är det kvinnan som är centrum för uppmärksamhet och beundran, och i äktenskapet är det ofta mannen som ger av sin lön till kvinnan. Till och med i sexakten är det mannen som rent fysiskt lämnar över lite kletig gegga till kvinnan.
Jag må som den eviga singel jag är ha en något romantiserad och orealistisk bild av vad äktenskapet innebär, men när jag försöker föreställa mig själv i ett äktenskap så känner jag instinktivt impulsen inom mig att jag vill göra kvinnan lycklig, och att min egen äktenskapliga lycka i mycket hög grad är avhängig att jag lyckas i det uppsåtet.
Om man ser på det traditionella och stereotypa äktenskapet – inte för att framhålla det som ett ideal, utan bara för att göra tankegången lite enklare – går gången ungefär som så att jag gör henne lycklig, betalningen jag får är att hon skapar ett trevligt hem, håller mig varm på nätterna och är navet för familjen.
Motsatsen känns inte alls lika naturlig. Att kvinnan aktivt satsar på att göra mig lycklig och får sin lycka utifrån det. Det känns mer som en väg till skilsmässa.
Eller har jag fel?
Vad säger ni?
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Jag skulle snarare säga att ett lyckligt äktenskap är växelspelet där man gör varandra lyckliga och stödet är ömsesidigt. Sedan kan själva handlingarna utan tvekan ta sig de uttryck du beskriver för många människor. De ”traditionella rollerna” man och kvinna haft alltid att finnas kvar i någon form. Ett mindre antal människor kommer att vilja inrätta sina liv på tvärs med tidigare normer så länge samhället accepterar eller åtminstone tolererar det.
Ps. Överlevde grannen tandplågaren?
På tal om kletig gegga så finns det en studie som visar att både män och kvinnor är mer intresserade av kvinnans än mannens njutning under sex. Ska se om jag hittar den.
det låter lite absurt: ”i mycket hög grad är avhängig att jag lyckas i det uppsåtet” – som att det är ännu en grej ”en man” måste fixa och göra, för att känna sig nöjd, med sig själv – en egoistisk handling – när tvåsamhet handlar om förståelse och gemensamt ansvar.
Det finns en hel del forskningsrön som stöder tesen att äktenskapet är lyckligt om kvinnan är lycklig.
Nätet funkar illa här, så jag struntar i att gräva fram länkar (jag har presenterat dem förr, dock).
@Hannah:
Absolut. Jag ser inte de två sakerna (”lycklig fru=lyckligt äktenskap” och ”växelspel där man gör varandra lyckliga”) som motsatspar, utan snarare att ett lyckligt förhållande är en mix av dem, men slagsidan är liksom åt ”lycklig fru”, inte åt ”lycklig man”.
Se också svaret till @MK och @Ulf T:
Det stämmer också väldigt bra överens med mina egna (ganska begränsade) sexuella erfarenheter. Mitt fokus har i mycket högre grad legat på att ge henne njutning än på att jag själv skall få det. Jag själv har inte varit i fokus i motsvarande grad. (Detta är inte ett klagomål. Inom rimliga gränser trivs jag med att det är så.)
@letters: Det är inte så jag tänker i en relation, det är så jag formulerar det när jag betraktar det mer kliniskt utifrån. Ett äktenskap eller en tvåsam ”äktenskapsliknande” relation grundar sig förhoppningsvis på kärlek, och kärlek innebär, i alla fall i min bok, att man delar partnerns lycka. Att man aktivt bidrar till partnerns lycka är grundstommen i ett kärleksförhållande, och det givandet är i sig en källa till den egna lyckan. Jag ser inget egoistiskt i det. När jag ger rosor till en kvinna jag tycker om gör jag det inte för min egen lyckas skull. Jag gör det för att jag vill att hon skall bli lycklig. Att jag sen, när det faller väl ut, får en häftig kick av det är trevlig belöning. Men det var inte min kick som var motiveringen.
Klart man tänker på hennes njutning mer. Tänker du på dig själv så kommer du ju inte få ligga något met. Så antingen e det njutning för en gång, eller flera gånger. Det mer logiska är ju att välja fler gånger.
@Pether: Inte så krasst jag tänker, men det ligger (pun intended) onekligen en viss sanning i det.
Visst är mycket av relationen hemma på kvinnans villkor. Det kan jag vittna om efter 20 år av lyckligt äktenskap. Ändå går nog lyckoströmmarna åt båda hållen. Gifta män är (i genomsnitt) friskare och lever längre än ensamstående män. Så vi får viktiga saker tillbaka. Kroppslig närhet, känslomässigt stöd mm
@Patrik: Jag motsäger inte på något vis att lyckoströmmen går åt bägge hållen. Jag för fram tesen att kvinnans lycka är central och avgörande för äktenskapet på ett sätt som mannens inte är, och att fokuset därför ligger på att lyckliggöra henne. Och, för att återigen betona det, jag hävdar inte på något vis att detta skulle vara en orättvisa. Bara att det rätt och slätt verkar vara så det är. Och jag, som den otroligt kläggiga romansfåne jag är, ser att göra en kvinna lycklig som en av livets höjdpunkter.
@Ulf T:
Jag tänkte bland annat på denna:
Psychology Today: What Do Women Want?
@Ulf T: Tänk vad många kvinnor jag lyckliggjort, jag åtrår dem till både höger, vänster och center.
@Ulf T:
”Viagra’s success demonstrates the simplicity of the male mechanism….This, apparently, is all that is needed. As the penis rises, desire is already waiting…”
Vore fint om du hade några med belägg och preciseringar för det citatet. Låter annars som likställande av stånd med begär samt att viagra bevisar detta. Två lögner alltså.
”unlike men, women’s objective bodily responses don’t reflect their subjective mental desires.”
Jag är väldigt skeptisk till lögnhalten i att kvinnors fysiologiska reaktioner inte har någon koppling till vad de begär?? Finns något belägg?
Jag tror inte att män och kvinnor fungerar så att det finns sådana 0 eller 100 procentiga kopplingar som citaten ger sken av och att citaten är provokativa lögner, trollande helt enkelt. Egentligen vill jag inte ens se något specificering eller grävande i detta eftersom de flesta läsare nog redan erfarit tillräckligt för att veta hur det är utan att behöva läsa något.
Konklusion av citaten: Ett troll, Marta Meana forskare vid ett Universitet i Nevada, har publicerat i Psychology Today.
@Jok:
Det är inte att se som ett likställande. Män som tar viagra gör det ofta för att de har lust men inte får upp den. Viagra ökar blodflödet och vips…
Viagra för kvinnor har man inte lyckats ta fram ännu, och det verkar vara för att kvinnors och mäns problem på det här området inte är av samma natur. Som sagt, män brukar känna lust men ha problem med att få stånd. Kvinnors vanligaste problem är INTE att de är kåta men inte blir våta, utan att de inte känner någon lust alls, och då hjälper det inte att skapa ett preparat som ökar blodflödet till genitalierna (och därmed lubrikation osv).
Kvinnor får fysiologiska reaktioner av att titta på allehanda bilder, men de rapporterar inte en upphetsning som samstämmer med den reaktionen. Olikt män.
Man spekulerar i varför det är så, en anledning kan vara att kvinnor inte är lika väl skolade i att känna av sin upphetsning (pga skuld och skam kring sex), en annan att det kan vara svårare för en kvinna att känna av samma fysiologiska reaktion som hos en man – dvs en man som får stånd kan omedelbart känna det trycka i byxorna, medan en kvinnans förändringar inte är lika påtagliga. En annan teori är att kvinnor kan bli fysiologiskt upphetsade som en försvarsmekanism (för att skydda mot invärtes skador vid våldtäkt) helt och hållet utan att vara mentalt tända. Det finns ju exempel på kvinnor som fått orgasm när de blev våldtagna, vilket inte på något sätt innebar att de varken ville det eller tyckte om det.
Och för att återknyta till viagran igen, när man har försökt göra motsvarande medicin för kvinnor så har man märkt att deras lust inte höjs avsevärt bara för att blodflödet till genitalierna ökar.
Jag vet inte riktigt hur citaten skulle vara trollande eller lögner. Varför skulle en forskare hitta på trams om det här? Angående procentsatserna så vet jag inte heller vad du menar. Det är 100% belagt att män och kvinnor rapporterar olika grad av upphetsning när de tittar på olika bilder, i förhållande till deras fysiologiska reaktion. Det är också 100% belagt att män och kvinnor har olika typer av problematik när det gäller sexualitet.
@Jok, @MK:
Jag hade ont om tid, och orkade inte gå in på att, nej, jag håller inte med om att män är så okomplicerade att de har lust bara de får erektion. Jag gissade att invändningen kunde komma, men diskussion är ju alltid bra… Just därför tog jag med kommentaren om män som okomplicerade, trots att den egentligen inte hade med poängen att göra.
Även om jag anser att hon underskattar komplexiteten hos män, menar jag att hennes beskrivning är en som till och med många män accepterar som sanning.
Det gäller både män och kvinnor att de till sin stora skam kan uppvisa symptom på upphetsning och även få orgasm när de blir våldtagna. Det är möjligen ännu värre för män, eftersom den allmänna uppfattningen är att män inte kan våldtas (tvingas penetrera) just därför att de inte får erektion om de inte faktiskt vill ha sex.
Det här blir naturligtvis rätt komplicerat. Här finns en lite mer ingående studie om mäns sexualitet. Där tas bland annat just det där med Viagra upp:
Hon noterar senare att:
Artikeln citerar också på flera ställen Bernie Zilbergeld, som redan på 70-talet aktivt försökte avfärda myter om manlig sexualitet. Jag läste hans bok Male Sexuality på 80-talet, och fann den både underhållande och upplysande.
Mooney-Somers noterar samma sak som Dolf är inne på:
Man kan för all del också läsa författarens vånda över att som feminist, kvinna och lesbisk, forska i manlig heterosexualitet. Tydligen hade hon studerat genusvetenska och sexualitet innan, men insåg snabbt att hon egentligen visste noll om manlig sexualitet.
Om Zilbergelds ”myter” skriver hon: