Nej, inte vill jag heller ha en kopia av mig själv, det skulle ju vara rena mardrömmen, man knappt står ut med sig själv nu. Men om det här:

Tja, det sägs ju att motsatser attraherar varandra. Jag attraheras av kvinnor för att jag faktiskt upplever dem som annorlunda och väsensskilda från mig själv. Inte bara fysiskt, utan också i deras sätt att tänka och se på värlen, deras personlig­heter. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag vill ha hela paketet – fysiskt, psykiskt och emotionellt – annorlunda. Tanken på att ha en partner som enbart skiljer sig åt på några punkter är inte alls tilltalande.

Jag attraheras nog mera av likhet, lite skillnad får det vara som lite längre hår, lite kortare osv. men inte någon mars/venus-dikotomi heller. Jag gillar inte för kvinnliga kläder eller mycket smink och fixade naglar och dyl. Och hon måste gilla att tänka på saker och tala om saker med deras riktiga namn.

Problemet med mina likhetspreferenser är att de krymper alternativen till obefintligt få, fast enligt feminismen borde jag ha lätt att hitta en partner, igen ett exempel på hur lite feminismen vet. Men inte går vår attraktion ut på att få fungerande relationer utan på att skapa barn, så man ska inte gå för mycket på vad attraherar en, det kan sluta illa som vi av så många fall vet.

Laasanen hade en kul poäng om skillnaden mellan män och kvinnor, han sa att om män och kvinnor får göra en lista på egenskaper hos dett motsatta könet som de prefererar och sedan får en man en sådan kvinna är han nöjd, kvinnan kan, till skillnad från mannen, när de får mannen med alla önskade egenskaper framför sig ändå säga att ”det inte klickar” och ”att något saknas”. Sammanfattar bra skillnaden mellan män och kvinnor – Män är realister.

@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

Så verkar det funka. Men det som är intressant är att det inte funkar så bra om det är lika, det är lite mot vår natur på något vis, eller mot en av våra naturer? Om vi inte har skillnaden är vi hellre ensamma, många kvinnor verkar tänka så?

I klippet, som f.ö. är riktigt intressant, diskuteras varför allt fler män inte vill gifta sig. För egen del saknade jag en aspekt, nämligen den att många dagens kvinnor har p.g.a. feministisk indoktrinering ett rejält uppblåst ego. Den man som normalt skulle vara lämplig är det inte längre, utan dessa kvinnor inbillar sig att de på något sätt är berättigade till alfahannar, som dessutom förblir dem trogna. Ekvationen går inte ihop, inte på något sätt. Alfahannarna bryr sig inte och de lämpliga männen drar sig undan. Vi ser idag horder av frustrerade kvinnor i 30-års åldern som gradvis tagit till sig den bistra verkligheten, men som ändå vägrar ge upp sin tokiga föreställningsvärld.

@ Matias

I staden du bor (och där jag tillbringade mina universitetsår) råder det ett påfallande stort kvinnoöverskott. Så har det varit länge, för av någon anledning har den sociala utvecklingen där många gånger legat i framkant. På den tiden jag läste där kunde man redan iaktta allt det som vår yrvakna samtid först nu börjat tala om. Hur ofta såg man inte redan då dessa unga kvinnor med ofattbart uppblåst självförtroende, som bara något år senare i ren frustration bönade och bad om ens uppmärksamhet. Då hade förstås tåget redan gått, om vi säger så. Jag har dock fortfarande kontakt med en hel del förnuftiga kvinnor från den tiden och den sak de alla har gemensamt är att de i tid förstod att tåget skulle gå en vacker dag…

Låg WAF:

@Rick:

Jo pga. feministisk indoktrinering men också pga. sexuella makt, som de sedan misstar för jämställdhet. En av vanligaste förvirringarna bland kvinnor är att förväxla sexuell makt med jäsmtälldhet. Hos män är vanligaste förvirringen att förväxla chivalry med jämställdhet.

I svensk statspropaganda är det naturligtvis kvinnorna som drabbas värst och männen som utgör problemet:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/nya-sextrenden-inget-sex

Ehmm!

Åtrå, det är vad allt mellan två individer handlar om, endast så enkelt all deras gemenskap snurrar runt den ömsesidiga känslan, vilket varierar under dygnets timmar.
Åtrå oavsett riktning moste ständigt återvinnas, tyvärr. Den person som inbillar sig annat är riktigt illa ute i sin gemenskap med sin livspartner, -illa ute?, japp och justnu är det icke slingrande semantik som gäller och därmed jag har givetvis icke slags vänskapsförhållande i vyn jag talar om nu, utan nu gäller att du skickar digsjälvt in i framtiden i ett gott syfte sådant syfte finns ej endast avsigsjälvt, – ja eller nej?

Parning, kvinnor har av någon underlig anledning helt fantastisk fel uppfattning om den mängd energi, fantasier, det kostar för en man att hissa upp lemmen. Dessa tror att det endast är att exponera sin fortplantningsmekanism och diversa andra maner och strax är mannen med på saken, parning. Så är det givetvis icke det kostar enhelvets massa energi merän att betrakta vy av kropp, kallas åtrå.

Jaja kvinnor det finns diverse att begrunda som exempelvis Dustin HofFman i rullen Little Big Man och på morgonen liksom vinglar ut från tältet från de tre Indiankvinnorna, med orden ”det var en fiiin parning”. Kvinnor sådant existerar endast i saga eller max två gånger i en ung mans liv, därefter krävs det mer än så, åtrå. Sådan tillgång bör hanteras näst efter avkomman som ytterst värdefullt i Ert liv.

Mvh

Man målar in sig i ett hörn lite när man hävdar att alla skillnader mellan män och kvinnor är socialiserade.

Först och främst uppstår frågan om heterosexualitet, är det då också en social konstruktion?

För det första så är normen i djurriket heterosexualitet. Homosexualitet förekommer, men det är en avvikelse (och det kan det vara helt utan att man lägger en moralisk värdering i det). Sannolikt är heterosexualitet hos människor inte heller en social konstruktion.

OM heterosexualitet ändå är en social konstruktion så måste vi alltså ge Åke Green rätt i att det går att ”lära om” sexualitet.

Om vi istället antar att heterosexualitet existerar biologiskt så uppstår andra problem. Om heterosexualitet existerar i en värld där könsroller är 100% socialiserade så innebär det att heterosexualitet, eller homosexualitet för den delen, handlar BARA om att tända på en fysisk kropp med särskilda attribut, och inget mer.

Det innebär alltså att man tänder på det specifikt manliga eller kvinnliga. Dvs muskler och skägg, eller kurvor och mindre kroppsbehåring.

För att framställa sig som sexuellt attraktiv innebär det således att individer kommer att försöka framhäva det egna könets attribut, vilket leder till att män kommer att arbeta mer fysiskt för att bygga sina muskler, och kvinnor kommer att t.ex. dansa eller klä sig i utstyrslar som framhäver det typiskt kvinnliga, dvs höfter och bröst.

Redan där kommer vi alltså att få en skillnad i beteende mellan män och kvinnor. T.ex. eftersom manliga sexuella karaktäristika har med muskler att göra så har det också indirekt att göra med aktivitet, och ytterligare indirekt med prestation. En man som gör något aktivt eller presterar något med hjälp av sin fysik, blir alltså mer attraktiv för kvinnor.

Kvinnor har inte samma incitament att ägna sig fysiskt arbete och därmed inte heller att prestera för att bli sedd. Den aktivitet som gynnar dem är att VISA UPP sina attribut, vilket i sanningens namn inte kräver fruktansvärt mycket aktivitet utan kan göras rättså passivt..

Kvinnor kan också göra andra saker för att förstärka sin fysiologiska kvinnlighet, t.ex. att minimera sin kroppsbehåring.

Vidare har vi ju det faktum att kvinnor bär barn, föder barn och ammar barn. Detta skapar oundvikligen en större psykologisk och emotionell närhet mellan mamma och barn. Oavsett hur mycket pappan engagerar sig så kommer mamman att ha ett försprång på det planet.

Det dröjer alltså inte längre förrän vi får en socialsering knutet till kön. Könsrollen må alltså vara en social konstruktion men denna konstruktion är inte påhittad helt på frihand utan har uppstått helt och hållet som ett resultat av de biologiska skillnaderna. Det går alltså förmodligen inte att utplåna denna konstruktion, ens om vi ville, vilket det alltså inte verkar finnas någon anledning att vilja. Och detta INNAN vi ens börjar diskutera om det finns vetenskapligt belagda biologiska skillnader i hjärnan osv.

Angående könsroller så clashar ju också feministerna lite med HBTQ-världen. Även om man inom den senare är extremt normkritisk, så lyfter man ju samtidigt fram transsexualism, vilken per definition erkänner att människor HAR en könsidentitet.

Nu senast har vi ju en liten flicka (?) som har skakat om världen med sin önskan att vara en pojke. Feminister hyllar budskapet. ”SE, könsroller är BAJS och FEL!”.

Men, vänta lite nu… Ni erkänner alltså att man som litet barn helt legitimt och utan social inlärning kan ”känna sig som en pojke” och att den upplevelsen inte bara är fundamentalt annorlunda än att ”känna sig som en flicka” utan för att fullbordas innebär att man byter könsorgan, med allt vad det innebär?

Intressant.

Med allt det sagt vill jag ändå påpeka att jag tycker att vi i dagens samhälle, även Sverige som är så ”medvetet”, har för begränsande könsroller och för stereotyp syn på könen. Rollerna måste vidgas så att de tillåts att överlappa mer, och det måste finnas mer utrymme för totalt avvikande beteende som transsexualism osv. MEN samtidigt menar jag att det alltid kommer att finnas skillnader och att detta inte bara är något oundvikligt utan förmodligen också något positivt, och inte ett problem i sig.

@MK:

Rollerna måste vidgas så att de tillåts att överlappa mer, och det måste finnas mer utrymme för totalt avvikande beteende som transsexualism osv.

Det här måste kommenteras.

Nej de MÅSTE inte, för vi får välja som vi vill, och vi KAN välja så att de inte överlappar mer.

En av grundläggande misstagen i nästan allas könstänkande är den nästan metafysiskt-naiva tron att vi vill ha det här, men att vi inte riktigt vet hur vi ska fixa det. Men vad om det är så att vi inte alls vill ha det, vad ska vi då göra? För det verkar för mig som att det håller på att ske någon sorts uppvaknande bland människor hur konventionella vi könsligt sett sist och slutligen är (främst kvinnor) och att vi föredrar det så.

Kanske vi bör moderera våra jämställdhets aspirationer och acceptera våra könsroller, som vi alltid kommer att ha problem med, men that’s life. Kanske det här är det bästa vi kan hoppas på, att vi på bästa möjliga sätt lär oss acceptera patriarkatet och att jämställdheten är ett missförstånd skapad av förvirrade kvinnliga feminister som inte visste vad de skulle göra när de inte mera behövde och hade användning för män.

Kanske det är som många här säger: Vi ska bara beskriva könsroller, inte problematisera dom för det vill vi egentligen inte, förutom där var könsrollerna inte arbetar till vår fördel, men det måste vi sluta med.

@Ulf T:
@michael:

Men vafan, har vi inte lösningen till jämställdhet här? Testosteron åt kvinnor! Så slipper vi en massa tjafs. Lite sidoeffekter, som skäggväxt, kan vi män väl tåla bara tjafset tar slut?

@Ninni:

Svarar bara kort om det här med att komplementera varandra, Det som är så ohållbart med feminismen är att då den placerar män och kvinnor, kvinnligt och manligt i ett antagonistiskt motsatsförhållande, ignorerar den att könen är bundna till varandra i ett ömsesidigt förhållande, de kan vara varandras begränsningar (som feminismen endast koncenterar på kvinnocentriskt) men de är också varandras möjligheter, för de kan (understryker) också komplementera varandra.

Jag vet att jag är ganska negativ, men det är för att jag blivit så jävla desillusionerad på könsrollerna och jämställdheten idag, för de är helt ur balans. Ingen tar mäns parti och ingen skriver om kvinnlig korruption, därför skriver jag som jag gör och Vortac som han gör, det behövs för att återställa balansen. Ni är tvungna att höra detta kvinnor eftersom ni inte sa ifrån er tidigare när era medsystrar yrade på.

Men för att avsluta på en positivare not. Det som feminismen har missat är att det KAN vara lättare att vara man med en konventionellt kvinnlig kvinna, för hon kommer mot halvägs med sin kvinnlighet och uppväger din manlighet. Det är som en kontrast som gör det lättare att vara man.

Men feminism och kvinnlighet är en dålig blandning, tillsammans resulterar de endast i förväntningar som inte uppvägs av motprestationer. Det kan vara svårare att vara man med en feminist än med en kvinnlig kvinna, och feminismen kan helt utan att reflektera hävda att detta är endast en bra grej att ”äntligen kan kvinnor kräva”, som om de inte alltid gjort det. Rättare sagt vore:

”Äntligen kan kvinnor BARA kräva”

Fast jag tycker inte särskilt mycket om kvinnlighet, föredrar jag kvinnliga kvinnor framom feministiska, för egentligen är feminister kvinnliga kvinnor, minus egenskapen att möta dig halvvägs som man.

@John Nilsson:

Jo, det är inte helt sällan som någon på hifist-sajten försöker sälja eller byta sin stora, kantiga och funktionella (ljudtekniskt sett) högtalare till mindre och mera ornamentala dekorations element. En gång då detta hände så gick mannen inte tyst, utan att protestera, med på sitt öde utan skrev i annonsen: ”Jag borde väl byta dessa enastående högtalare till mindre, helst små vita genelec[på första bilden]…gissa vems idé?”

Poor bastard

Och nej, det är inte minsta förvånande att män testar gränser på detta sätt. Respekt! Men tänk om man hamnade att förklara åt frugan, i samband med husbygge: Lilla gumman, älskling, nu är det så här att det blir inget tvättrum för dig i källarn, för jag ska bygga två 10 meter långa rör åt mina subwoofers dit, men du får välja tapeten till köket!