Det kan tyckas som en absurd fråga, den som ställs i rubriken, men det är den inte. Den är i högsta grad relevant, eftersom det idag finns stora likheter mellan 30-talets Tyskland och 2010-talets Sverige. Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas framgångar eller högerns våld (och jag sympatiserar inte med det värdekonservativa SD). Tvärtom är det den ”goda” sidan som agerar som man gjorde i Tyskland på 30-talet.

”Men du kan väl inte jämföra 30-talets Tyskland med vår svenska demokrati?” Invändningarna låter precis som ”medlöparnas” på 30-talet: ”Men så illa är det inte, se vad duktiga vi tyskar är.” Ja, formellt sett har vi en demokrati och än så länge fängslas inte folk direkt för sina åsikter, men vårt krav på åsiktkonsensus är precis lika starkt som i 30-talets Tyskland. Precis som där stoppas folk i karriären om de tycker ”fel”, uttalar sig ”fel” eller inte stämmer in i det som centralt beslutas ska vara det rätta. Precis som i 30-talets Tyskland har vi tidningar och radio (och TV) som utgör en propagandaapparat för vad som ska vara konsensus (se t ex här, här, här, här och här). Precis som i 30-talets Tyskland går alla forskningspengar enbart till konsensusbejakande projekt. Precis som i 30-talets Tyskland har staten bestämt sig för att göra om människorna till att bli ”rätta” och precis som i 30-talets Tyskland har de ”åsiktsriktiga” ”stormtrupper” som kan terrorisera och jaga in skräck (typ AFA, RF och Expo). Och de som inte är rätta sätts i social ”karantän” genom smutskastning, hån, utstötning och skrämselmetoder av medier, ”goda” aktivister och deras stormtrupper.

Samtidigt sitter medlöparna och tycker att ”så farligt är det väl inte.” Precis som de gjorde i 30-talets Tyskland.

Men hur hamnade vi då i denna, de ”godas” strävan efter ett likriktningssamhälle? Ja, som jag tidigare understrukit så är det inte SD som orsakat detta. SD är snarare ett symptom på det allt mer intoleranta klimat som råder i Sverige idag. Nej, huvudansvaret har (radikal)feminismen som förklarat krig mot männen och manligheten. Det är på sätt och vis ironiskt, eftersom det är manlighet som möjliggjort för dem att ens kunna verka idag. Utan manligheten hade t ex inte invasionen i Normandie kunnat ske och då kanske alla uttryck för feministiska åsikter idag hade varit belagt med dödsstraff.

Manlighet har också genom historien gjort att män i stort antal offrat sig för att försvara kvinnor och barn (och då talar jag inte bara om fientliga stammar, utan också om rovdjur som var ett ständigt hot i miljontals år för små populationer). Det är alltså den direkta anledningen till att mänskligheten överlevt och varenda radikalfeminist som idag bedriver krig mot männen och manligheten hade garanterat inte existerat om det inte vore för männen och manligheten.

Naturligtvis vill då någon ”god” könskrigare invända att ”det är också manlighetens aggressivitet som startat striderna som man måste försvara sig i”. Men är det riktigt sant? Striderna har i många fall handlat om överlevnad – man har kämpat om jaktrevir, mark för att kunna odla, o s v – och däri är kvinnorna minst lika skyldiga. De och barnen måste ju överleva, och det var mannen som genom sin manlighet hade lotten att se till att kvinnan och barnet hade skydd och kunde överleva. P g a parningsstrategin kunde också män offras i stor mängd – historiskt sett så är dödsoffer i krig och olyckor betydligt högre när det gäller män än kvinnor – eftersom få män kunde befrukta många kvinnor. Det är därför polygami är det i stort dominerande äktenskapsmönstret under människans historia, eftersom det periodvis rådde stort kvinnoöverskott. Att man i många kulturer alltså har män med flera fruar bottnar inte i något patriarkalt mönster, utan i en nödvändighet för artens överlevnad.

Så följer naturligtvis anklagelsen om den manliga ”aggressiviteten”, vilken utmålas som något ont. Naturligtvis sägs inget om det kvinnliga intrigerandet. Jag har i 30 år arbetat med låg- och mellanstadiebarn och kan vittna om hur skoningslösa tjejer kan vara, särskilt mot varandra, på ett helt annat sätt än killar, för att eliminera konkurrenter. Det är lika relevant att säga att alla män är aggressiva som att säga att alla kvinnor är intriganta (d v s att relevansen är låg). Men att mannen kunde uppamma aggressivitet var en del av mönstret att kunna försvara kvinnan och barnet, liksom intrigerandet var ett sätt för kvinnan att kunna eliminera konkurrenter och värna sig och sin avkomma.

I de flesta kulturer har man internt sökt att kontrollera bägge fenomenen. Ett väldigt effektivt sätt för att eliminera manlig aggressivitet i jägar- och samlarsamhällen var att erbjuda sex till alla. Då behövde inte männen slåss mot varandra för att ”få komma till”. I vårt samhälle har vi förbjudit ”fel” sex, vilket torde innebära att vi uppmuntrar aggressivitet (jmf t ex våra ökande våldtäktsnivåer).

Radikalfeminismen har sedan länge kommit fram till, att de måste ”omskola” de aggressiva männen till att bli ”rätt”. Evolutionen har gjort ett så dåligt arbete med dem (däremot inte med de intriganta kvinnorna) att dessa skapelsens absoluta och ultimata krona – i form av radikalfeminister som t ex Gudrun Schyman, Maria Sveland, Margareta Winberg, m fl – måste vrida utvecklingen rätt. Metoderna är genusperspektiv, könsmaktsordning och lagstiftning. Tro nu inte att dessa skapelsens krona drabbats av någon slags hybris i att vara dem som, av alla någonsin födda människor, vet absolut bäst. Nej, det råkar bara vara så att de på något gudomligt(?) sätt begåvats med den yttersta visdomen.

Och bästa metoden är ett system á la 30-talets Tyskland för att vrida evolutionen ”rätt”. Bara ”rätt” ”sanningar” får presenteras, ”fel” människor ska genom smutskastning och utstötning elimineras, försök till att yttra sig ska tystas av stormtrupperna – som ju i grunden bara vill ”gott”, precis som SA ville – kritiska röster är farliga och så ska barnen stöpas om till att bli ”hen”, eftersom det nog var vad evolutionen egentligen menade, fast den gjorde fel, så att de som begåvats med den ultimata sanningen kan korrigera den rätt.

En annan sak som är en parallell med 30-talets Tyskland är att människor börjar känna att klimatet är sådant att de hellre skulle emigrera från landet än stanna där. Bor jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?