Jag skrev detta ursprungligen som en kommentar till en annan artikel, men Ninni beordrade mig att göra ett inlägg av den, so here we go – Ninnis ord är min lag. Jag har gjort några små ändringar för att anpassa till artikelformatet.

1998 gjorde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en studie om kvinnor som brandmän.

Den ger en rätt bra bild av hur det resoneras. Här tog man ut åtta kvinnor (utav 85 sökande) för att följa dem under sex månaders riktig praktik som brandmän efter fullgjord utbildning. Utgångspunkten var JämO’s uppfattning att de fysiska kraven var ’diskriminerande’, eftersom de uteslöt kvinnor. Ingenstans sades det att bara män fick söka, utan diskrimineringen låg i att kraven var för tuffa. I rapporten står:

De officiellt formulerade kraven har kritiserats för att vara alltför litet anpassade till de specifika kraven på brandmän, och därför har många brandförsvar utvecklat egna testmetoder som fr a testar muskelstyrka, smidighet och balans. För Stockholms brandförsvar regleras dessa krav i skrivelsen, ”Målinriktning, övning/utbildning” Brandmännen testas årligen i Stockholms brandförsvar för att fastställa att de uppfyller de sk ”Minimikraven för arbete i utryckningstjänst”. Några vetenskapliga utvärderingar av sådana tilläggskrav har dock inte gjorts.

Det hade dock gjorts vetenskapliga studier förut (t.ex. Dodson et al 1982, Gledhill et al 1992, Bergh et al 1998), och sedan dess har flera vetenskapliga studier (och ännu en) gjorts för att fastställa kraven. De validerade i stort sett Brandförsvarets kompletterande krav.

I vart och ett av testmomenten finns det enstaka kvinnor som presterar bättre än enstaka män. Totalt sett är det ändå så att de testade männens resultat är avsevärt bättre än de testade kvinnornas resultat. Som grupp presterade heltidsbrandmän (män) bäst i alla moment, men i några tester hade de andra grupperna av män likvärdiga resultat. Enstaka kvinnor presterade bättre än män i några arbetsmoment, men som grupper betraktade hade främst deltidsbrandmän (kvinnor) och civila (kvinnor) svårt att klara männens resultatnivåer. I momentet riva innertak hade gruppen heltidsbrandmän (kvinnor) likvärdiga resultat som alla män utom heltidsbrandmän (män). Detsamma gällde släpa docka och slangkorgbärning i terräng. De tuffaste arbetsmomenten för kvinnor framstår som slangkorgbärning i trapphus och slangdragning, där kvinnor hade svårt att mäta sig med alla grupper av män.

Här lite utdrag från projektet. Det är en omfattande rapport, så jag ber om ursäkt för att även mitt utdrag blir rätt långt:

Efter grundutbildningen bedömde instuktörerna att ingen av pd [projektdeltagarna] var godkända för rökdykning.
…
Efter en tid beslöt man inom Stockholms brandförsvar därför att ta
fasta på minimikraven för deltagande i utryckningstjänst. Projektdeltagarna fick först efter att samtliga dessa krav var uppfyllda sitta som andre person på släckbilen. Innan dess rökdykte pd tillsammans med ett rökdykarpar (som ”tredje” rökdykare) på släckbilen. Tredje rökdykaren avvaktade och hjälpte till vid behov. Brandmästarna på stationerna uppmanades att ta ansvar för när pd skulle få rökdyka, men ville ej av säkerhetsskäl ta detta ansvar. Det påpekades att ansvar för försökspersonernas rökdykning borde ha tagits ”högre upp i organisationen” och att det i så fall skulle ha gagnat försökspersonerna och projektet. Den ändring av arbetssättet som gjordes var alltså en följd av att de inte klarade minimikraven och innebar egentligen ingen anpassning av jobbet för kvinnor.

Mot slutet av försöket lyckades de ändå klara minimikraven för att få rökdyka, men då hann de inte vara med på så många sådana operationer i praktiken.

Pd körde inte heller utryckningsbil eftersom de saknade C-körkort. Eftersom chaufförs– funktionen också innebär att man är ansvarig för vattenförsörjningen vid släckning (handhavande av pump, slangdragning), utfördes sådant arbete mer sällan av pd än normalt för brandmän.

Man hade ruckat på de initiala kraven för att kunna få med några av de 85 kvinnor som först sökte:

Av de 35 aspiranterna från urval I som kom till den första testomgången på Johannes brandstation klarade 22 rullbandstestet med viss marginal. Av de 22 aspiranter som därmed gick vidare från urval II kom 20 till den andra testomgången inför urval III. Av dessa 20 hade endast en klarat gränsen för godkänt test avseende armhävningar och ingen klarat gränsen för handgrepp- styrka, som användes vid tidigare rekryteringar (tabell 5). De 20 aspiranter som deltog i andra testomgången klarade flertalet test förutom det s.k. ”fystestet” där endast två aspiranter fick godkänt resultat, men därav ingen av de åtta som slutligen kom att delta i projektet (tabell 5).

Angående ’fältprovstester’:

Testledarnas bedömning av prestationerna innebar räknat från det andra testtillfället till det femte en förbättring för alla test och totalt uppnåddes en drygt 30-procentig förbättring (figur 7). Den första testomgångens bedömningar har ej beaktats pga svårigheter att använda den 9-gradiga skalan fullt ut vid det första testtillfället och bör betraktas som en övningsomgång. Förbättringen mellan test 2 och test 5 var störst för momentet livräddning (test 2: 2.5, test 5: 4.0) och minst för testet vinkel (test 2: 6.4, test 5: 7.1). Trots den positiva utvecklingen avseende tid som sågs för alla tester var det endast en projektdeltagare som fick bedömningen godkänd (minst 4) på alla fem deltest vid sista testtillfället december 1997. Omdömet godkänd prestation (bedömning 4 på den niogradiga skalan) var svårast att uppnå för testen ”slanglådor” där en av åtta var godkänd och ”livräddning” där två av åtta var godkända vid sista testtillfället. För testen ”slangkoppling” och ”vinkel” var alla godkända vid sista testtillfället.

Sedan lite indikationer på hur svårt man haft att kommunicera rakt hur väl, eller illa, lämpade de egentligen var:

Flera uppfattade i efterhand återkopplingen som allmänt alltför positivt hållen (”Här finns inga problem”) och när det slutligen stod klart för dem hur pass olämpliga de ansågs för rökdykning kom detta snarast som en överraskning. Den korrekta informationen hade uppenbarligen inte klart och entydigt nått mottagaren. Det är naturligtvis lätt att anse att detta förhållande skulle kunna bero på att kvinnorna inte ville höra negativ kritik; de hade ju satsat så mycket tid och var dessutom motiverade att prestera väl. Men detta kan knappast vara hela, om ens den viktigaste, förklaringen.
…
När kvinnorna själva fick skatta sin generella prestation på utbildningen på en skala från 0 till 9 låg den valda nivån mellan 7 och 9. När de skulle skatta sin svaga respektive sin starka punkt så fick den svaga punkter, oftast rökdykningen, alltid godkänt (oftast 6-7). Detta tyder på att kvinnorna upplevde sig som mer än godkända – även på rökdykeriet.

Kvinnorna hade dessutom en massa synpunkter på att utbildningen inte var optimal, men man kan nog förmoda att de fick den utbildning som männen också fått. Det uppstod dessutom spänningar mellan projektdeltagarna, med följden att man ville föreslå speciell hänsyn till hur just kvinnor fungerar i grupp i en konkurrenssituation. Sedan tyckte några av dem att de inte blivit så väl bemötta. Det har naturligtvis med kvinnosyn att göra, och inte med att de inte klarade jobbet, men ändå skulle få åka med.

Det är intressant att konstatera att praktiskt taget alla pd nu upplevde sig som fullgoda brandmän, några ansåg tom att de inte var sämre än sina manliga arbetskamrater. Alla uppgav t.ex. att de blivit godkända som rökdykare och fått gå in som “förste man”. Dock hade få av pd några större erfarenheter från sådana insatser.

Det här förstår jag inte. De hade alltså rent konkreta resultat från testerna som visade att de inte uppfyllde kraven; att de med knapp marginal kunde ses som lämpliga, till slut, att få delta i rökdykning. Ändå såg de sig själva som lika bra som de manliga brandmännen!

Det noteras flera gånger att kvinnorna jobbade stenhårt för att nå upp till minimikraven, vilket tog längre än väntat. Men de skall ju sedan hålla denna nivå, eller helst förbättras, under hela karriären.

Det fanns relationsproblem i gruppen, som samtliga instruktörer ansåg att de tidigare inte stött på inom brandkåren. Dessa yttrade sig bl.a. i bildning av smågrupper och ovilja hos vissa individer att arbeta tillsammans/att arbeta med individer från den andra gruppen. Instruktörerna uppfattade också att deltagarna hade en attityd, som de betraktade som ovanlig i utbildningssammanhang. Projektdeltagarna ifrågasatte ofta momenten och tycktes ha dålig uppfattning om när målet med övningen var uppnått.
…
Det mesta av den tunga utrustning som normalt används under utbildningen var enligt instruktörerna svår att hantera för projektdeltagarna. Exempel på sådan utrustning var bärbara stegar, slanglådor och tunga handverktyg. Annat som ansågs svårt att hantera var manöverslang, strålrör och skumrör med tryck, rökskydd, dummydockor som skulle släpas, kapmaskin, pik, yxa, start av motorsåg och kapmaskin med startlina.

2. Ändrades rutiner: (30 ja, 50 nej, 4 vet ej, 1 bortfall) Man hade tre rökdykare i varje rökdykargrupp mot normalt två. Kvinnorna körde inte bil på utryckning. Alla pd rökdykte inte från början “ pga restriktioner från arbetsledningen”. “Arbetsledare behövdes vid utryckning”. Duschtiderna ändrades.

(Numera kan brandkåren beslås med vite om de inte tillhandahåller skilda duschrum för kvinnor och män, så arbete pågår att bygga om brandstationer runt om i landet, till en kostnad på runt 0.5-1 miljon kronor per station).

Min känsla när jag läser kommentarerna från den ordinarie personalen är att de för det mesta är lite snälla, och försöker överse med brister som egentligen borde ses som bestickande. De flesta verkade positiva till att ha kvinnor som brandmän, så länge de klarar av att bära sin del av ansvaret och inte ligger männen till last. Rapporten berör över huvud taget inte möjligheten att brandmännen kanske varit snälla i överkant i sina bedömningar. Utgångspunkten tycks vara att männen, om de tenderar i någon riktning, skulle undervärdera kvinnornas insats – inte att de skulle ge dem bättre vitsord än de gjort sig förtjänta av. Däremot lyfte man fram misstanken att projektdeltagarna höll inne med kritik och framhöll deras kritik som ytterst viktig att ta hänsyn till.

Slutligen är rekommendationerna intressanta. I princip utgår man ifrån att kvinnor skall integreras som brandmän, även om försöket inte gav något vidare stöd för att det skulle vara en bra idé. Gissningsvis var den slutsatsen politiskt omöjlig, då projektet fick stor politisk och medial uppmärksamhet. Slutsatsen blev att ”unga vältränade kvinnor kan fungera i arbetet som brandmän”.

Man föreslår också omkonstruktion av redskapen och ombyggnation av brandbilarna för att bättre passa de kortare, lättare och svagare kvinnorna. Man rationaliserar detta med att ”det skulle gynna även män”. Problemet är bara att sådan utrustning, i den mån den finns på marknaden, är mycket dyrare än standardutrustningen. Detta var 1998, så säkert har utrustningen blivit lättare att hantera nu.

(Här noterar jag att ingen av projektdeltagarna nådde upp till kraven på handstyrka. I en rapport om kvinnliga byggarbetare, som jag inte orkar gräva efter nu, noterades att de manliga byggarbetarna hade handstyrka motsvarande brandmän, medan de kvinnliga inte hade mycket större handstyrka än kvinnor i gemen. Just handstyrka är ett område där överlappet mellan män och kvinnor är nära noll).

Flera uttryckte oro för brandförsvarets möjligheter att uppfylla de krav som allmänheten har rätt att ställa. Man var vidare mycket tveksam inför kvinnors fysiska möjligheter att klara utryckningstjänst fram till 60 års ålder, vilket de flesta männen gör.

Generellt sett kunde man ej tänka sig något alternativ till lika krav oberoende av kön. På dessa villkor var kvinnor välkomna och många antog att brandmanna- grupperna därigenom skulle kunna fungera minst lika bra som nu.

Sammanfattningsvis tycker jag man kan säga att kvinnorna stötte på ytterst lite sexism, men däremot berättigad oro för att de inte skulle kunna klara jobbet, och därmed riskera både kollegors och allmänhetens liv och hälsa.

Enligt SMB fanns det 2011 118 heltidsanställda kvinnliga brandmän, eller 2.4% av det totala antalet.

– Det är glädjande att det är en ökning, men den är alldeles för liten, säger Lena Brunzell, handläggare mångfald och jämställdhet på MSB.

Grundproblemet när det gäller de heltidsanställda är att så få kvinnor söker till utbildningen Skydd mot olyckor, SMO. Andelen bland de sökande har legat på runt 10 procent de senaste terminerna.

– Om vi ska nå vårt mål att 40 procent av dem som nyanställs i räddningstjänsterna år 2014 ska vara kvinnor, måste många fler gå utbildningen.

Det är redan så att relativt sett fler kvinnor än män kommer in på SMO. För 2013 såg det ut så här:

Totalt antal sökande var 945 av dem var 131 kvinnor och 814 män. Totalt antogs 96 personer till utbildningen,av dem var 16 kvinnor och 80 män.

Dvs 13.4% av de sökande, och 16.7% av de antagna, till SMO var kvinnor. Notera att endast en tiondel av de sökande kommer in. Man tar in huvudsakligen på betyg med bl.a. regler om meritpoäng för språk. Sålunda är det lika mycket värt att ha ett annat modersmål än svenska som att ha minst 1 års erfarenhet av räddningstjänst på heltid.

Men efter SMO, och inför den sista utbildningen som brandman, måste man genomgå de tuffa fysiska testerna. Här tar det stopp för många kvinnor

… hon kände också att brandmanna-Sverige inte riktigt var redo för tjejer. Det gällde praktiska saker, som att det inte fanns omklädningsrum för kvinnor, men lika mycket attityder.

– Jag visste att det skulle bli svårt, men inte att det skulle bli SÅ svårt. Jag kände alltid att jag hade blickarna på mig och att alla noterade mina misstag. En ny kille kom mycket snabbare in i gänget än jag gjorde.
…
– Jag tränade som en idiot för att klara deras tester. När jag inte fick besked från dem tappade jag gnistan och nu utbildar jag mig till socionom. Ibland undrar jag om jag gav upp för lätt. När jag hör brandbilen är det något som tänder till inom mig. Jag gillade ju jobbet, men tyvärr tror jag att många helt enkelt inte vill ha in tjejer som arbetskamrater.

Så, de fysiska kraven har blivit vetenskapligt validerade gång på gång. De spelar roll, eftersom inte bara den svagare brandmannen är i fara, utan även allmänheten och brandmannens kollegor. Det känns naturligt att man då snabbt accepterar de som med marginal klarar momenten, och ser med misstänksamhet på de som inte gör det. Det är troligen inte för att de är kvinnor, utan för att man undrar om de kommer att klara jobbet.

Har kvinnor tränats i någon särskild rationaliseringsteknik som gör att de aldrig ser när det är deras egna tillkortakommanden som håller dem tillbaka, utan alltid lyckas se mäns kvinnoförakt i varje motgång? Den traditionella attityden hos brandmän är:

Antingen är man godkänd som brandman, OK; är man inte det skall man
inte åka ut på larm.