Eders Ödmjuke trummar på
Så kan vi givetvis inte ha det. Jämställd festival räknar enligt egen utsaga ett nummer som kvinnligt om det är minst 50 % kvinnor i det, och manligt om det är minst 50 % män. Är det 50/50 (eller de inte vet könet på dem som deltar i numret) räknas det som mixat. Jag får nog säga att jag tycker det är lite problematiskt, för på det viset så räknas ett nummer med 7 personer som manligt om det är 4 män och 3 kvinnor (respektive kvinnligt om det är 4 kvinnor och 3 män), när det i rimlighetens namn borde vara mixat. Jag tycker att det bästa vore om man faktiskt räknade könet på de personer som är med i gruppen/framträdandet istället. Det skulle ge en bättre bild. Det är ju t.ex. inte alls ovanligt att grupper har en eller två kvinnliga sångare.
Gruppo Sportivo
I mitt tycke är det inte riktigt rätt att, för att bara nämna en handfull, räkna Fleetwood Mac, Earth and Fire, Nightwish, Curved Air, Pretenders, Carpenters, Blondie, Gruppo Sportivo, Cardigans och The Alice Cooper Group som manliga nummer utgående från att kvinnorna råkar vara i underläge rent numerärt. Kvinnorna är i hög grad frontfigurer i alla dessa band, och utan dem skulle bandens unika karaktärer gå förlorade, ändå skulle de enligt Jämställd festival räknas som manliga (om någon tyckte jag missade ABBA och B52-s, så skulle de räknas som mixade, inte manliga. Utöver att de är så okända och insignifikanta att det inte finns någon anledning att lyfta dem). Bättre då att räkna antalet personer av varje kön för att få en mer rättvisande bild. Och givetvis inte bara när det gäller sångare, utan också instrumenten. Vilket då skulle göra att obalansen mellan könen enkelt och lätt skulle kunna korrigeras genom kvinnlig trumslagning:
Tänk om Cozy Powell (R.I.P.) suttit bakom trumsetet!
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Bakom varje kvinnlig frontfigur finns ett antal kompmusiker/roddare som nästan alltid är av manligt kön. Bakom varje hitlåt framförd av en kvinna finns ett antal personer som skrivit och producerat ”mästerverken”. De är också nästan uteslutande av manligt kön. I feminismens värld är det bara frontfigurerna, ”artisterna”, som räknas. Jag blir bara så trött…
Hej.
Menar de ’kvinnor’ eller menar de ’kvinnliga’? Om det är frågan om ’kvinnligt’ så måste de kunna definiera beteenden och karaktäristika som varandes detta, och det är sexistiskt. Om de menar kvinnor som i biologiskt kön, hur gör de med drag-artister, transvestiter, trans-/intersexuella artister? Kromosomtestning innan artisten går på scen?
Eller är jag dum nu som efterlyser stringens och konsekvent tänkande av genusteoretiker?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Just Me: Sant. Bra poäng.
@Rikard: @Rikard:
De har faktiskt en sidda specifikt om hur de räknar där de säger att de räknar utgående från hur många som identifierar sig som kvinnor respektive män (trans o liknande hamnar under mixat), och de är i alla fall ärliga nog att erkänna att det inte är helt problemfritt:
Det är ett mentalt inbördeskrig!
http://snaphanen.dk/2015/09/19/sondagskronika-mentalt-inbordeskrig/
Nu blev jag nostalgisk. Cozy Powell, världens bästa hårdrockstrummis. Tyvärr slutade han sina dagar med en fyllekörning 1998.
@T: Visste att han gick hädan för att han kraschade, han var tydligen en vildsint förare, men inte att det skulle handla om en fyllekörning. (Kollade hans Wikipeida-artikel, stod att han hade alkoholnivå i blodet över den lagliga nivån, vad den nu är i England, men inte att han skulle ha varit full, och att orsaken till olyckan möjligtvis var en punktering på ett av däcken.)
Hur som helst, jo, jag saknar honom. Upptäckte honom i tonåren när han lirade i andra upplagan av Rainbow, den som gjorde Rising. Och en av de första konserterna (dock inte den allra första) jag var på var just den uppsättningen i Scandinavium, tror det var -77. Blackmore, Dio, Powell, Jimmy Bain på bas och Toney Carey keyboards, och så hade de med sig sin jättehäftiga regnbåge över scenen. Var grymt impad av Powells trumsolo då, minns att hela trumsetet höjde sig upp över scenen och det avslutades med en magnesiumflash som fick det att svartna för ögonen.
Jag vet inte om Powell är den bästa trummmisen som funnits, men jag tror inte det finns någon annan som har haft samma tunga driv som han hade. Han var definitivt unik. Och han lyckades göra ett antal soloplattor (fast det är väl bara Over the Top som jag hört, måste åtgärdas), vilket väl inte hör till vanligheterna för renodlade trummisar.
Jag har för mig att det var 0,8 promille som gräns i UK. Fast nu har de tagit flera som kört med över 3,2 promille. Jag såg Rainbow på Stockholms Konserthus med Powell. Trumsolot slutade med en jätteblixt runt hans podium. Blackmores gitarr brummade i 50hz av den jättelika regnbågen i de tystare partierna. Under Powells aktiva tid var han i mitt tycke den bästa hårdrocktrummisen. Han var originalet. Men det kommer hela tiden nya förmågor som slår hårdare och snabbare. Kan rekommendera Kill the King från Rainbow – On Stage för den som vill höra Cozy Powell i högform.
@T: när såg du dem på koncerthuset?
Som sagt vad, blixten var med på Scandinavium när jag såg dem. Och framför allt kommer jag ihåg hur hela trumscenen lyftes uppåt och framåt mot publiken tills blixten kom. Men jag tvivlar på att de hade med lyftet i konserthuset i Stockholm, liksom jag tvivlar på att de har haft med sig regnbågen där, för den var nog i största laget för konserthuset (har för mig jag sett Lou Reed där, och har lite svårt för att tänka mig Rainbow tränga sig in där med regnbåge, lyftanordningar och hela köret).
Såg sen Rainbow också på hovet i Stockholm, kan ha varit -82, när jag pluggade i Göteborg, kommer ihåg det för jag tog tåget tur och retur till Stockholm. Konserten i Stockholm -77 var en höjdare, men konserten på hovet var en riktig besvikelse, den var inte värd besväret. Men då var det ju ett helt annat band. Enda gemensamma nämnaren var väl Blackmore.
Om det är någon som undrar över regnbågen, här är min absoluta favoritlåt av Rainbow, en lång, tung låt med mystik och typisk fantasy-text, Rainbow som allra bäst. Bildkvalitén är väl inte den bästa, men men får se regnbågen lite här och där, särskilt mellan minut 4 och 7 får man glimtar av olika ljusmönster. Inget märkvärdigt egentligen med dagens mått, men på 70-talet var det så häftigt som det kunde bli:
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Tack för svar. Det var oväntat med sådan seriositet från nutida feminister (oavsett vad man tycker om deras diverse teorier och politik i övrigt). Att de har en definition och en metodik skall de ha heder för, även om sånt egentligen skall vara standard.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rikard: Jo, jag blev också förvånad när jag såg det.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Var förresten väldigt länge sen jag hörde låten, men det verkar som det är studioversionen från plattain Rising som man helt enkelt klippt in konsertbilder till, men bra är det lik förbannat.
Undrar vad feminister tänker när de ser denna lista? Måste väl vara en himla massa osynliggjorda kvinnliga artister, för det här kan det väl inte stämma att det är en sådan överväldigande dominans med gubbmusiker? Eller…?
http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531
@Nils D:
Inte bara feminister som blir mörka i synen av den listan. Varken Killer, Billion Dollar Babies eller Welcome to My Nightmare var med på den. De lyckades klämma in Love it to Death i bottenskiktet nästan vid 500, det var säkert bara som ett alibi. Vilken skitlista.
@Dolf Jo regnbågen stod på scenen lite på tvären men jag kom inte ihåg om trumpodiet rörde sig. Blixten kom jag ihåg. Publiken buade när Blackmore körde klassisk flera minuter mellan låtarna. Vi satt uppe på läktaren. Jag är inte 100% säker på om det var 20/9 1976 men i Lund 3 dagar innan blev inställt då regnbågen inte fick plats på scen. Som f.d. 08 har jag sett många på Konserthuset, Hovet, Gröna Lund o.s.v. under 1970-80 talet.
Vilket kön har akten Alice Cooper?
@Bashflak: He he, där har vi väl en verklig hen. Du har väl hört talas om hönan som fick sätta livet till på Toronto-festivalen?