När Eders Ödmjuke förlåter är det förlåtet
Sluta spänna dig så, tänk på att det är sveriges Robert de Niro du spelar mot. Efteråt ber spelaren om ursäkt. ”Jag blev bara så nervös. Såg liksom rakt upp i fittan på dig innan. Han flinar som bara den folkkäre skådespelaren kan göra. Och jag förlät honom så klart.
Alltså, enligt min ordbok:
förlåta verb förlät förlåtit förlåten förlåtna
• ofta imper. upphöra att känna bitterhet mot (ngn) eller kräva gottgörelse för liden oförrätt och (ofta) uttrycka detta i ord 〈jfr tillge, ursäkta 1〉: ett svek som vi aldrig kan förlåta honom; förlåt oss våra synder!; säg nu ”förlåt” till farmor!
□ äv. försvagat: du får förlåta att jag glömde ringa
□ äv. i rena artighetsfraser: förlåt, kan jag få tala med Lena; förlåt, jag hörde inte– Norstedts Ordbok (2001)
Min fråga: Om du förlät honom, varför ända in i helvete står du bakom ryggen på honom i något som närmast är att likna en feminin mobb och ventilerar din gallstänkta bitterhet på en offentlig teaterscen?
Jävla dubbelmoralistiska hycklarinna!
©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Hej.
I ett kristet samhälle är det gudomligt att förlåta.
Sverige är sekulärt (snarare profant), i sådan mån att vi har gott om troende men varken trons normer, moral eller gud.
Kanske anledningen finns där?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
”Det tycks mig vara rätt tillfälle att påminna dig om den örfil du gav mig”
Kvinnor förlåter, men glömmer aldrig…
@Rikard:
Jag antar att ”förlåta” som ord på något vis är besläktat med ”förlåt: stort tygstycke avsett att dölja ngt” och att man förlåter något så att säga är raka motsatsen mot att låta förlåten falla. Men drar upp den så att det som förlåts inte längre kan ses.
@Iallus: ”forgive but not forget”. Då är det enligt mitt sätt att se det inte en äkta förlåtelse.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Det är ett citat ur ”Gunnar på Hlidarende”, som ingår i ”Njals saga”.
Gunnar gav Hallgerd en örfil för många år sedan och nu är han hårt ansatt av fiender som är ut efter att döda honom. Under striden hinner en av Gissurs män hugga av hans bågsträng och Gunnar vänder sig mot Hallgerd.
“Tag två testar av ditt hår”, sade han till Hallgerd, “och hjälps åt, du och mor, att tvinna en bågsträng åt mig.”
“Gäller det mycket för dig?” frågade Hallgerd.
“Det gäller mitt liv”, svarade Gunnar, “för så länge jag har bågen, skall de inte komma mig in på livet.”
“Då skall jag nu komma ihåg örfilen, du gav mig sade Hallgerd, “ och om du värjer dig lång stund eller kort, det angår mig inte.”
“Var och en har sitt sätt att bli berömd”, sade Gunnar, “och länge skall jag inte be dig om detta.”
“Illa beter du dig”, sade Rannveig, “ och sent skall din skam glömmas.
Redan vikingarna insåg att det ligger i en kvinnas väsen att aldrig glömma en oförrätt.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Nu var du allt finurlig, så slugt hade jag inte tänkt för då hade jag nog snurrat till texten.
Jag menar ju förlåta, som i förlåtelse – alltså verbet, och inte substantivet förlåt som du talar om. Å andra sidan bör ju ett förlåt ha substans när det verbaliseras om det skall vara någon vits med att avtäcka både sin skuld och sitt dåliga samvete.
SAOB, denne frälsare i etymologiska bestånd av dagligt bruk kontra faktisk korrekthet, vet råd:
Förlåt:
”…förhänge; gardin; ridå; förr äv.: väggbonad, (möbel)överdrag o. d.; numera nästan bl. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) om (gammaldags) sängomhänge l. sparlakan l. sänggardin, särsk. om kortare sådan(t), ävensom i bibliskt språk o. i religiöst språk med anslutning till bibeln samt (i högre stil) mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. sådana som (lyfta på) framtidens förlåt o. d., (lyfta) den ”slöja” l. det ”täckelse” som höljer l. skymmer framtiden, (få) kasta en blick bakom förlåten o. d., få se de dolda l. hemliga orsakerna l. drivkrafterna till ngt l. huru ngt i själva värket innerst förhåller sig. OPetri Tb. 142 (1527). 2Mos. 26: 33
Förlåta (en hel skäppa blandade betydelser; jag väljer en):
”…Påven hadhe rådt Kongen i Frankrijke att vele förlåthe förbunded medh de Protesterande. AOxenstierna 1: 559 (1635).”
Till och med en gudlös hedning som jag tycker det låter änna lita granna futtigt med ’ursäkta’. Kanske skall appropriera danskans ’undskyld’?
Kanske man skall förstå #metoo-opportunisternas ’förlåt’ som i apokalyptisk mening: väl täckelsen fallit kan de aldrig mer se världen på samma sätt igen – förhänget har undandragits och deras syn är nu för evigt förvänd från den profana sekulära världen och mot de jungfruliga separatistiska höjder av könsbaserad segregation som feminislam utlovar?
Ähum, om ursäkt, jag svamlar en smula – så passande när det handlar om att förlåta gå vidare. Ego Quoque, som Julle skulle sagt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@iallus:
Kan det va biologiskt måntro?
@Rikard:
Det var bara en ren spontan tanke från min sida. Jag hade inte kollat etymologin. (Vill man kolla ren etymologi kan http://runeberg.org/svetym/ vara en bra källa att gå till, fast om orden är besläktade med engelska så brukar jag kolla upp den engelska etymologin istället). Jag tyckte det verkade logiskt att det som är förlåtet åter blir dolt bakom en förlåt. Men etymologin höll inte alls med mig, verkar inte alls finnas något samband.