Eders Ödmjuke drömmer vidare om kvinnan
Nä, det är inte LD-50 som rubbar min hormonbalans på detta viset, det är Let's Dance.
Sorry babe, blev inte bästa kvinna som vann
I fredags diskuterade vi – jag, UlfT och Ninni – som vanligt på Skype vem som borde vinna. Jag och UlfT har flitigt följt programmet och är, eller var i alla fall, eniga om att Marie Serneholt borde vinna. Ninni har, som den fjolla hon är, förstås hela tiden hållit på Ingemar Stenmark. Och med sedvanlig orättvisa vann Ingemar givetvis. Nu gillar jag, som de flesta normalt funtade människor, Ingemar Stenmark; så upprördheten infinner sig inte riktigt den här gången – till skillnad från tidigare gånger när gudinnorna slagits ned av elefanterna – men det svider ändå i mig att den svalt sköna Marie Sernholt ”bara” blev tvåa.
Till skillnad från UlfT som verkligen fattar det där med vad som är bra eller inte bra danstekniskt sett, så går jag (nästan) helt på de medverkande damernas förmåga att kollra bort mig med sin magi. Jag skäms inte ens för att erkänna hur jag objektifierar dem i min maskulina drömvärld där jag likt stålmannen klär av dem med min penetrerande röntgenblick.
Salighetens lockelse är ett helvete
Min ”romans” med Let’s Dance började på allvar 2010 när jag sanslöst förälskade mig i Claudia Galli. Jag hade vid den tidpunkten ingen som helst aning om vem Claudia Galli var, hade aldrig hört talats om henne, och egentligen fick jag i första programmet ett negativt intryck av den konstigt uppsatta frisyren och kostymen; men, trots att jag aldrig betraktat mig som en ”ben”-man fångade hennes härligt svarvade spiror min uppmärksamhet, och sedan blev hon bara allt vackrare och mer förförisk för varje avsnitt. Och min drömvärld rasade samman när hon inte vann.
Jag brann,
längtade
och trånade …
När giftet väl en gång fått sitt grepp i blodomloppet är det hart när omöjligt att göra sig fri, abstinensen blir alltför svår. Säsong efter säsong förförs jag. Och jag lider när kurviga grekiska gudinnor med sitt djupa skratt och bubblande livsglädje i den runda barmen får lämna tävlingen i förtid. Nej, jag syftar inte på den spinkiga och gälla Pluskiluskan, utan den andra, den välväxta och frodiga Paparizou, som fick mig att tänka på exotiska namn som Cassiopeia och Calliope och som väcker en oemotståndlig vilja inom mig att få dansa med ett stadigt grepp om hennes midja och känna tidens rytm i hennes höfter.
Även när jag håller på en kille så är det för att hans danspartner får det fladdra i bröstet på mig. En tröst när nu Marie förlorade i fredags var att det inte bara var Ingemar som vann, utan också Cecilia. Den av de professionella dansarna som jag fastnat för mer och mer för varje säsong. Hon förefaller mig inte bara vara proportionerligt välsvarvad, hon lyser också inifrån av glädje. En svårslagen kombination. Och när nu en kille vinner, så är jag glad att det är med henne.
Hellre än bra
Jag har aldrig kunnat dansa, jag saknar rytmkänsla, är stelare i leder än en härdad eldgaffel, och ungefär lika snygg och graciös som den glade snickaren Willy Björkman. Faktum är att jag, trots att jag är 14 år yngre, ligger klart i lä på dansgolvet i jämförelse med honom.
Ändå drömmer jag om att få vara med i Let’s Dance. En overklig och orealistisk dröm, men den upptar i perioder mina tankar. Att hålla i en varm kvinna, föra henne runt i sensuellt förförande rytmer, titta henne djupt i ögonen och med maskulin styrka greppa hennes heta lår i lyft, förtrollas av hennes paljettgnistrande bröst och flygande lockar, låta händerna få föra hennes timglasformade kropp på sin väg. Få henne att känna att hon är det enda viktiga i ögonblicket och henne, henne vill jag ha.
Det kommer aldrig att ske. Sanningen är att jag är en patetiskt klumpig gubbe som är kärlekskrank. Men när jag ser Let’s Dance önskar jag att jag vore ung, smidig och kunde dansa.
Urania och Calliope
Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för brutala personangrepp där jag anklagats för att vara ”romantiker”. Kanske är det välförtjänt. Men så illa får det bara inte vara, annars ber jag, snälla rara, nån som kan ta mig till veterinären för att en gång för alla göra slut på mitt lidande med en välbehövlig sista spruta?
Tillägnas alla de kvinnor jag förföljer. Ni vet vilka ni är.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Jag? Fjolla? Hmmm … Här är det tydligt vem som är fjollorna. Ledtråd: ”Jag och UlfT har flitigt följt programmet”
Och vad gäller Stenis, kan man annat än att dyrka denna man?
@ Dolf
Konstigt att någon som så intensivt lever sig in i Let’s Dance kan skriva så där eftertänksamt om den saken…Alla har vi våra knäppa sidor, men trevligt att se någon göra något konstruktivt av dem.
@Dolf:
De lyser av det också på omslaget till damtidningar där de berättar om sina depressioner och ätstörningar.
Men seriöst talat, har någon annan lagt märke till dissonansen mellan omslagsbilden i damtidningar och rubrikerna? På omslagsbilden är damerna i fråga hur glada som helst medan rubrikerna ofta, 9 fall av 10, handlar om ångest, depressioner, ätstörningar och våld av olika slag, åtminstone här i Finland?
Sorry om jag förstörde för dig Dolf, men jag tycker inte att du ska börja sväva i molnen så där, för det är endast fasader, eller sen är jag bara avundsjuk på din lycka.
@Ninni:
Intressant nog var just ”fjolla” det som t.o.m. juryn kallade Magnus Samuelsson, världens starkaste man, när han var med i Let’s Dance. Iofs var det skämtsamt, men ändå. Han tog det som en komplimang, för övrigt. Så är vi män – betydligt tryggare i vår självbild än … (nå, jag säger inte mer)
Du behöver inte be om ursäkt för min skull Dolf. Inte en sekund. Det du skriver är en naturlig känsla i en man, bara det att du har modet att skriva det andra män ofta tänker eller vill. Vi är sexuella varelser och det är inget fult. Jag var på en nattklubb igår (som vanligt) och det var lite äldre åldrar eftersom jag och kvinnan jag var med inte förstod det i förväg. Dansgolvet och baren var fyllt med 50-åriga män och kvinnor. Säg att åldern var från 40 till 55. Äldre män dansar lika vilt som yngre män. Kanske har de till och med lite mer mod? Jag och min dejt var yngre än detta men säkert inte yngst av alla. Mannens sexualitet minskar väl inte lika mycket som det gör hos kvinnor, eller så är kvinnor av strategiska skäl inte måna om att visa den?.
Nu har du säkert varit där Dolf, men om du inte varit där så kan jag säga att jag har lägrat kvinnor av Maries kaliber, dock inte så kända. Det är inte speciellt mycket skönare med en gudinna än det är med en ”vanlig”. Jobbet ska likväl göras, det är lika bökigt och det är lika tröttsamt efter ett tag. Man blir van och slutligen, framförallt, man kan ha väldigt dålig sex med en vacker kvinna och väldigt bra sex med en mindre vacker kvinna. Eftersom man anpassar sig på något sätt så infinner sig aldrig känslan av att man är en kung. Så låt dig inte luras. Skönt inlägg. Jag är också romantiker, och det är väl mest det som gjorde att jag fick gå i terapi för det jag testat. Med vackra kvinnor kommer mindre vackra problem, så kan man ju tänka när man är som mest krank.
Kärleken har en baksida som krossar. Man får vara försiktig som romantiker. När jag var som mest hjärtekrossad i livet så tänkte jag ofta ”fan vad skönt om jag INTE hade träffat den kvinnan”.
Om inte annat så visar
UlfsDolfs inlägg på att yngre killar inte bara har konkurrens av yngre killar. Eller pekar på det rent anekdotiskt.Korrigering utförd 27 Apr, 2015 11:23
Min analys (som för övrigt delas av min hustru) av vad som ställer till det för så många av de kvinnliga deltagarna är just fixeringen vid den perfekta ytan.
Grejen är att tiodans är svårt, och handlar om att våga gå in helt i tekniken, samdidigt som man vågar släppa alla idéer om att det skulle se löjligt, eller överdrivet, ut. För en man är det inte så enkelt, t.ex., att som Jonas Björkman glida omkring barfota och vicka ”feminint” på höfterna för att i nästa ögonblick ”äga” sin partner så manligt som det bara går. Man får släppa sina egna uttryck och helt enkelt göra jobbet, fullt ut.
Stenis gjorde för all del det hela tiden, men i början var underhållsvärdet lågt, eftersom han hade full fokus på att få till koreografin, och inte ens kunde kosta på sig ett leende. Konflikten för honom var ju inte själva tekniken, utan att han inte hade någon aning om hur man spelade en roll.
Konflikten för Marie var att hon spelade en roll redan från början – som artist vet hon hur man gör det – men behövde våga vara sig själv och släppa kontrollen. Det var en resa som inte syntes så mycket utåt, men i finalen klarade hon av det. Hennes prestation var inte mindre än Stenmarks, som jag ser det, och hon var helt klart den (mycket) bättre dansaren.
Man kan möjligen notera att hon drabbades av samma dilemma som män drabbas av i betygs- och lönejämförelser: i betygssammanhang kan man inte få mer än högsta betyg, vilket gör att de bästa killarna hamnar på samma nivå som de bästa tjejerna, medan fler killar blir utan betyg; i lönesammanhang gör minimilöner att botten jämnas ut, medan de mest framgångsrika männen sticker ut.
I Let’s Dance kunde Marie inte få mer än 90p av domarna i finalen, medan det inte fanns någon övre gräns för hur många röster Stenis kunde få av folket (man får rösta flera gånger på samma person).
Jag blev nervös när jag såg rubriken på inlägget men det var väl det som var meningen antar jag. Trodde att någon på GD hade tappat fotfästet och börjat gilla
Lady D.
Är själv inte intresserad av Lets dance men det var ett kul inlägg i alla fall.
Dolfs inlägg skulle det bara. Kan ni gärna rätta om ni vill. Där på slutet råkade jag skriva Ulf istället för Dolf
@Torstensson:
Fixat
Ninni…det var inte heller igår som jag var på nattklubb..det var i lördags. I Helsingborg av alla ställen. Rätt ska vara rätt.
Jag har bara sett typ två avsnitt men är väldigt förvånad över att Stenis kunde vinna. Marie dansar ju så mycket bättre, och Stenis var för mig den som var sämst rent dansmässigt när jag tittade.
Kan det inte vara så enkelt att fler kvinnor än män tittar, och röstar?
Få kvinnor kommer att rösta på Marie, då hon uppfyller alla krav på profilen ”ung hotfull snygg kvinna” – dvs är en konkurrent. De kommer istället att rösta på den manlige dansare som de finner mest attraktiv. Hur bra han är på att dansa är inte så himla viktigt, så länge han bara kommer över en viss nivå, visar att han utvecklas osv.
@MK:
Jo, men Stenis är ju Stenis …
Det är riktigt att han var sämst i början. Han kunde verkligen inte dansa alls när han hoppade med (Stig Strand nämnde att han möjligen sett Stenis på ett dansgolv en gång på 70-talet).
Men han lärde sig verkligen dansa på vägen. Egentligen tog det för lång tid, men jag antar att folk var tillräckligt nyfikna på hur bra han kunde bli, så de bar honom fram tills han var framme i final.
I finalen dansade han verkligen. Han gjorde allt som juryn bett honom om. Han visade att han kunde gå in i en roll, gå in i dansen, föra sin partner, vara mjuk och följsam, graciös, och hård och explosiv omväxlande; han höll ut sina poser, tog ut rörelserna, och bar sitt uttryck från moment till moment. Samtidigt släppte han på nervositeten och vågade slappna av, ungefär som om det inte spelade någon roll om han vann eller inte. Allt mycket attraktivt*.
http://www.tv4.se/lets-dance/klipp/ingemar-stenmark-och-cecilia-ehrlings-shownummer-3176099
När juryn gav honom 83 av 90 möjliga (och Tony gav honom en avslutande 10:a), markerade de i princip att det var helt Ok att rösta på honom som vinnare.
* Marie gjorde allt detta och mer, men det var mindre oväntat.
@Ninni:
Du svärmar ju och himlar med ögonen för en snubbe, klart du är en fjolla. Jag håller mig till den ”rätta” sorten, jag är absolut inte fjolla. @Ulf T däremot, sjutton vet …
@Rick:
Jag väntar nu på att de övriga på GD gör en SD och utesluter mig för att jag dragit vanära över bloggen.
@straightmansburden:
Nu utalade jag mig inte om ett stillbildsfoto eller något ögonblicksintryck, utan hur han framstår rent generellt. Hon verkar vara en genuint glad människa. Sen har alla sina kors att bära, så det är klart att också hon har sina ögonblick när hon inte skiner.
@Torstensson:
Det där med ”ursäkt” kopplade jag inte riktigt.
Men gamla människor som dansar: 55 är runt hörnet för mig. Jag kan givetvis inte säga hur det är för andra, och jag vet inte om min egen upplevelse är generellt giltig eller om den är unik för mig, men jag har helt enkelt slutat bry mig. Det där som odlas i PUA, att man skall kunna ta förlusterna utan att låta sig slås ned av dem, det kommer naturligt med tiden. För man inser dels att man inte ensam är universums medelpunkt utan bara en av många medelpunkter, och att bli nobbad, eller att man förlorar prestige för att man gör bort sig, inte ens är småfragment av obetydliga bagateller i evigheten. Så, man slutar bry sig. Som jag hört så många äldre säga i min ungdom: ”jag önskar att jag vore ung, men med den erfarenhet jag nu har”. Den stora lögnen som alla (eller i alla fall de flesta) går på under ungdomen är att det är så förbannat viktigt vad man gör, och att det på något vis skulle ha någon som helst betydelse. Misstag och misslyckanden är bara något som skall prickas av på erfarenhetskontot och så går man vidare.
Så varför bry sig om man ser fånig ut när man dansar?
@Ulf T:
Det är i hög grad en popularitetstävling. Hur bra de verkligen dansar får mindre och mindre betydelse för varje avsnitt (av den enkla anledningen att makten förskjuts mer och mer från juryn till tittarna i takt med att antalet deltagare sjunker. I finalen där det bara är två deltagare ligger HELA makten hos tittarna, och juryn har INGET inflytande alls).
@Pelle2:
Oj då, så pinsamt, tanken att någon skulle kunna tro att det hade med Natasha Blomberg (a.k.a. LD-50) att göra slog mig aldrig. Det ska jag tänka på nästa gång, så inga missförstånd uppstår.
@MK:
Jo, det är precis vad jag tror också. Det är bara @Ulf T som envisas med att tro att det har med danskvalitén att göra vem som vinner. Det är väl ganska talande att det bara är två kvinnor som vunnit under 10 säsonger, den ena var mat-Tina som väl inte direkt är den första man tänker sig som en sex-bomb. Den andra var Jessica Andersson som av någon underlig anledning inte blev dissad av den kvinnliga publiken. (Den gången blev jag glad för vinnaren.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): ”Så varför bry sig om man ser fånig ut när man dansar?”
För att man ser fånig ut, i alla fall när man är ute och ”dansar” på krogen. Tvi vale vad det är dötristast. Fast, det är klart, det var väl inte riktigt det som diskuterades.
Hade dock inte haft något emot att lära mig bugg eller något liknande.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jodå, det har med danskvaliteten att göra också, men jag sticker inte under stol med att det blir mer och mer ett spel för tittarna.
Jo, det har nog en del att göra med att de flesta som tittar är kvinnor, men möjligen delvis på ett annat sätt än ni tror.
Jag har av olika skäl fått öva mig i att känna igen hur (inte minst) kvinnliga artister ’fejkar’ en perfekt yta och får det att se bättre ut än det egentligen är. Det är lite som när man sett en glamorös dansshow och sedan får komma backstage och får en titt på de fantastiska klänningarna – på nära håll ser man hur de ofta är slitna, malätna, och fusksydda för att se flashiga ut utan att vara för dyra.
Många av de kvinnliga artister som varit med i Let’s Dance har varit duktiga på att få det att se ut som dans redan från början, delvis för att deras partners gör vad de kan för att få dem att se bra ut. Så det blir många sexiga rörelser och flört med publiken, som möjligen kvinnorna genomskådar lättare än männen. Problemet är att det till slut blir tråkigt, om de inte kan komma under ytan och faktiskt dansa.
Grejen med alla de detaljer som juryn slår ned på är att de faktiskt är funktionella; de är inte bara en annan form av bländverk, utan handlar om äkta vara vs. plast. Publiken märker skillnaden, även om de inte nödvändigtvis kan förklara vad som skiljer i detalj.
Alltför många av de kvinnliga deltagarna är livrädda för att offra den perfekta ytan och faktiskt ”göra jobbet”. Männen som är med har ju ofta ingen dansbakgrund, så de har ingen ”yta” att försvara. Det kan vara en fördel.
Att dans, eller inte dansa? Helt OT är det kanske i allafall
I min ungdom (slutet på 80) så var vi ute på dans mellan 35-45 helger per år.
Vi kunde åka upp till och med 30 mil en kväll för att komma på en traditionell ”Bonna-dans) på landet. Då jag bodde längst ut i obygden, så ankom det mig att vara chaufför till de andra ”delegaterna”
Det intressanta med att åka på dans var att se till att komma fram i god tid, så att man fick tillfälle att kunna dansa på ett nära nog tomt dansgolv. Nu kan ju den vise ställa sig frågan varför detta?
Det har ju lite av detta med ”Agens” att göra, men även detta med att locka tjejerna att visa lite vilja själva på sätt och vis.
Om man var på plats tidigt, och visste av erfarenhet vilka av tjejerna som kunde dansa (och som kunde följa bra) så kunde man bjuda upp dem och ”ta i utav bara FF” Det vill säga att man visade att man kunde dans, och att man dansade bra. Detta brukade resultera i att man blev uppbjuden själv några 100 % mer än annars. Visst är det kul att bjuda upp, men det är roligare att se vilka av tjejerna som själva vågar bjuda upp. Dvs, de som har skinn på näsan.
Till yttermera visso var det alltid roligt att bjuda upp någon ”Okänd” och lära sig hur hon följde, ibland var de duktiga och ibland var det sämre *ler* Ville de föra själva så brukade jag helt enkelt stanna och ta ett rejält tag om dem och lyfta upp dem från golvet och milt säga att ”Jag för, tack”
Morsans kusin, kunde jag aldrig dansa med, för hon förde och jag förde med. Det var nära nog en brottningsmatch i dansbandstakt innan vi enades om att ge upp.
På den tiden så var det ju så att plånboken fick åka i framfickan för att inte tappas, vilket skapade en intressant effekt ibland. Brukligt var att man i den första låten i dansen (en uppbjudning = 2 låtar i rad) så höll man inte tjejen helt intill sig. Men i den andra låten så kunde man ta ett närmare ”Tag”
Det var ofta som man kände tjejen plötsligt spänna sig och ta ”Ett steg tillbaka” Varvid man lugnt och tryggt berätta för henne ”Det är bara plånboken”
Att dansa var roligt, och det är det fortfarande. (Även om en borttagen menisk gör att det gör ont efter ett tag)
En bra danspartner, ett bra dansgolv av trä som skall vara ”vallat” för bra glid (Inte strävt) ett par sköna dansskor med slät lädersula, och tex. Mjölnarens Irene, med Wisex. (Hemsk låt att lyssna på. Men underbar danstakt.
Då kan det vara så så jädra kul att dansa, Främst var det varianter på Foxtrot, men även vals, pariserpolka (Ibland) Snoa och schottis som dansades. Dock skyr jag än i dessa dagar både bugg och ”Disco” vilket jag anser vara ”Trams”
PSS, att dansa Fransäs på bal på ett slott, var lika kul det med. Men då var jag inte helt nykter!
MVH
Fremskritt i Norge
Facebook forumet som nevnes i begge artiklene der feministen startet å endre syn på ting heter Ekvalisme. Vi har 300 medlemmer nå og et konstruktivt debattmiljø mellom feminister og de som definerer seg som noe annet enn feminister. Vi har noen svensker og dansker med allerede så bli gjerne med.
http://www.skribler.no/2015/04/feministene-ma-laere-seg-a-nyansere/
http://www.skribler.no/2015/04/den-naersynte-feministen/
@Ekvalismus:
Tack för intressanta länkar. Intervjun med Kjetil Rolness var riktigt bra, trots att frågeställaren försökte provocera och vinkla. Han hade kunnat vara lite mer tydlig om att det kan vara så att kvinnor kräver att få ta ut mer föräldraledighet än sina män, men i övrigt var det riktigt bra.
Marit Simonsen verkar inte tillhöra de mest radikala feministerna, och hon tycks också ha förstått att det finns saker hon inte förstår, vilket är en bra början. Hon tycks dock ha lång väg kvar att gå.
Hur ska feminister kunna lära ut en sådan sak när de inte har minsta hum om det själva? Och varför ska bara män lära sig att sätta sig in i andras erfarenheter? Som Ninni visat här gång på gång är en del av könsproblemen att många kvinnor helt saknar insikt i hur det är att vara man.
Givetvis finns motsvarande brister på manssidan, men jag tror faktiskt förståelsebristen är större från kvinnors horisont.
@Ekvalismus:
I intervjun med Kjetil Rolness kan man ju notera hur intervjuaren hela tiden flyttar målstolparna, vilket i sig är en talande dimension av feminismen. Iofs förekommer han henne flera gånger, men hon hänger på. När han vederlägger påståendet om lönediskriminering, noterar han att många då flyttar över till argumentet att kvinnor dubbelarbetar mer, tills det påvisas att det faktiskt är män (gifta småbarnspappor, mer specifikt) som dubbelarbetar mest. Då fyller intervjuaren i att ”men visst är det ett problem att kvinnor gör mer hushållsarbete?” Hon lyckas också få in lite ”ingen rök utan eld” …
Och så fortsätter det. Hon ägnar sig åt ”victimization mining”, men inser det inte.
Men en sak han säger håller jag inte med om:
Det är tydligt så att i många kulturer är det mer vanärande att våldta män. I Kongo t.ex. är det ju så att många kvinnor lämnar sina män om de blir våldtagna, eftersom ”om de kan bli våldtagna är de ju inga män, och vad skall man då ha dem till?” Om de anmäler händelsen riskerar de att bli åtalade för homosexualitet, och hjälporganisationer kräver att deras pengar specifikt skall gå till att hjälpa kvinnor som blivit våldtagna.
@Ulf T:
Jag läste det som att det mest vanärande en man kan göra mot en kvinna är att våldta henne, men vid närmare eftertanke är nog din tolkning den riktiga.
I ”Den nærsynte feministen” saknar jag hennes reflektioner över hur det kan komma sig att feminister har ett så stort övertag i debatten, att det räcker med att säga ”du är man, du förstår inte” för att män ängsligt skall dra sig tillbaka. Det är rimligen lite svårt att få ihop detta med förmodat förtryck och kvinnlig underordning.
Hon snuddar vid insikter som att det kanske inte är skamligt att vara kvinna, utan snarare skamligt för män att upphöra att vara män, men hon dröjer inte kvar vid det och frågar sig vad som kan få så många feminister att lägga så mycket energi på att påstå att det anses skamligt att vara kvinna. Är kvinnor masochister, eller kan det vara så att kvinnor tjänar på att överdriva sin egen utsatthet? När dök idén upp i vår kultur att män måste ta kvinnors utsatthet på allvar? (hint: det var inte igår)
Men man måste ju börja någonstans.
Man kan fråga sig om det här påverkar kvinnors chans att vinna i Let’s Dance:
Research shows almost all women aggress against a sexy peer (Uni. of Ottawa, 2011)