I USA pågår just nu en debatt om ett prejudicerande fall. Först lite bakgrund.

I Houston föll ett lagförslag efter folkomröstning (länk till archive.is). Houstons borgmästare, Annise Parker, som är öppet lesbisk, har beskrivit frågan som intensely personal

But it is personal. It’s not academic. It is my life that is being discussed. […] The debate is about me.

Förslaget har i stora drag handlat om att 15 speciella grupper, däribland transpersoner, skall skyddas från alla sorters diskriminering. Kritiker har bland annat tagit upp problematiken med att män som säger sig identifiera sig som kvinnor enligt denna lag skulle få full tillgång t.ex. till kvinnors duschrum. Försvararna av lagen menar att det har naturligtvis ingen föreslagit.

Opponents said the measure would allow men claiming to be women to enter women’s bathrooms and inflict harm, and that simple message — “No Men in Women’s Bathrooms” — was plastered on signs and emphasized in television and radio ads, turning the debate from one about equal rights to one about protecting women and girls from sexual predators.
…
In Houston, the ordinance’s proponents — including Mayor Annise D. Parker, local and national gay rights and civil rights groups and the actress Sally Field — accused opponents of using fearmongering against gay people, and far-fetched talk of bathroom attacks, to generate support for a repeal. The ordinance, they noted, says nothing specifically about whether men can use women’s restrooms.

Men det har alltså hänt, om än inte i Houston.

I en förort till Chicago har ett skoldistrikt fått besked av federala myndigheter att de har diskriminerat mot en transperson. Denna person, född pojke, har identifierat sig som flicka sedan tidig ålder, går på hormonbehandling, har fått ändra sitt pass och idrottar tillsammans med flickorna. Dock har skolan dragit gränsen vid att duscha tillsammans med de andra flickorna. De har gjort i ordning ett eget omklädningsrum, och ordnade sedan så att det rummet låg i anslutning till flickornas omklädningsrum. Men nu har det alltså bestämts att det är diskriminerande att hen inte får duscha med de andra.

I videoinslaget ovan pressar Fox-reportern Megyn Kelly en representant för skoldistriktet. Det är tydligt att Kelly inte är … uhmm … så tränad i intersektionellt tänkande, och lika tydligt att skolrepresentanten är ovillig att beskriva i tydliga ordalag vad de är oroliga för. Skolans grundläggande hållning är dock att de har ett ansvar att respektera alla elevers integritet – inte bara vissas.

I just detta fall handlar det tydligt om en transperson, men frågan uppstår förstås vem, och på vilka grunder, som skall få bestämma vem som har rätt att bestämma sin könsidentitet.

Vissa personer vill snarare identifiera sig som gender fluid”:

”Gender fluidity is not really feeling like you’re at one end of the spectrum or the other,” she said. ”For the most part, I definitely don’t identify as any gender. I’m not a guy; I don’t really feel like a woman, but obviously I was born one. So, I’m somewhere in the middle, which — in my perfect imagination — is like having the best of both sexes. I have a lot of characteristics that would normally be present in a guy and then less that would be present in a woman. But then sometimes I’ll put on a skirt — like today.”

(Jag kan inte låta bli att fundera över slutet på Ruby Rose’s video: hon verkar tycka att bara hon lindar brösten, klipper håret kort och sätter på löspenis, så har hon magiskt rätt att börja svära åt folk och ge dem fingret. Jag undrar hur snabbt hon byter könsidentitet om någon reagerar ’manligt’ på hennes provokation och ger henne en rejäl smocka? Män löper som bekant minst dubbelt så stor risk att bli misshandlade, inte minst när de får för sig att agera aggressivt.)

Här krockar alltså ett antal principer, och även olika syner på vad politik handlar om (är det personliga politiskt eller bör det personliga skyddas även från politiker?). Dels rätten att få äga sin egen identitet, dels t.ex. kvinnors önskan att slippa ”the male gaze” när de känner sig utsatta; dessutom, friheten att få styra – t.o.m. experimentera med – sin självbild vs. rätten att få tvinga andra att respektera densamma.

Om vi ser det som ett privilegium att få sina personliga behov tillgodosedda, även till ansenlig kostnad, och även på bekostnad av andras behov, så följer logiskt att det är ett privilegium att få sorteras in i en ”utsatt” grupp och därmed ha rätt att ställa särskilda krav på sin omgivning.

Då uppstår frågan vilka som skall få identifiera sig som ”utsatta”, och det blir uppenbart hur problematiskt det blir att driva lagstiftning utifrån perspektivet ”this debate is about me”.

Den enes rättvisa blir lätt den andres förtryck.