Expressen hade idag en programförklaringen från SVT:s vd Hanna Stjärne vi aldrig kommer att få läsa. Spökskrivaren Eric Erfors ger oss en förklaring till att Gina Dirawi blir årets julvärd, ska leda Melodifestivalen och Musikhjälpen samt att hon tidigare haft/har programmen Ginas show, Ginas värld och Edit: Dirawi. I mångfaldens namn skall hon därför också blir julvärd. Så att det blir jämlikt och bra.

Dessutom har rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård rekryterats till kulturmagasinet Kobra. Om namnet inte får några (åter igångsatta) klocker att ringa, så var det Lina som ville tvångsflytta svenskar till förorten med hjälp av lagstiftning.

Sen skall Lena Sundström, ett fruntimmer som anklagat Danmark för att vara rasistiskt och i sin debutbok tydligen gjorde processen kort med socialdemokratin på grund av dess högervridning, vara programledare för en serie om yttrandefrihet! Inte så svårt att tänka sig hur det blir.

Som grädde på moset skall till sist Behrang Miri, vars största succé var att för några år sedan rensa ut Tintin från Kulturhuset i Stockholm, jobba med mångfaldspolicy för SVT och Henrik Schyffert vara programledare för Melodifestivalen. Schyffert, om någon mot all förmodan skulle undra, var han som under den stora direktsända galan ”Hela sverige skramlar” för att hjälpa ”flyktingar” skämtade och gjorde sig lustig med att han minsann gett en flykting husrum, nämligen Nor El Refai, i gengäld för att hon hjälper honom med duschningen.

Det har varit en hel del som uppmärksammat och protesterat mot att Gina Dirawi skall vara julvärd, men jag avhåller mig från att lämna några omdömen om det till efter jul. Jag var varken positiv till Petra Mede eller Henrik Dorsin, men vill minnas från vad jag såg att de faktiskt gjorde ganska bra ifrån sig. Kanske Gina Dirawi gör ett bra jobb hon med.

Men jag sparade det som verkligen skaver till sist. Malena Ernman skall läsa nyårsdikten om ”klockera som ringer” på Skansen. Det irriterar mig på flera plan. Först, från programförklaringen vi aldrig kommer att få läsa:

I det nya medielandskapet har public service ett ansvar att utgöra ett alternativ till kommersialiseringen. Därför satsar SVT på att utöka antalet sponsorfinansierade program, med bland annat stöd av Ica.

Vi har därför sagt upp Loa Falkman som spelar Ica-Stig. Den reklamen begränsar SVT:s möjligheter att visa rena Ica-skyltar i våra sponsrade program. I stället ska operasångerskan Malena Ernman – som har bevisat sin opartiskhet genom att precis som statsministern stämpla ett riksdagsparti som ”nyfascistiskt” – läsa Ring klockor ring på nyårsafton.

När Hans Mosesson slutade med ICA-reklamen skrev jag ett inlägg om att det gäller att följa rätt Stig i ICA-djungeln eftersom ICA fick en hel del kritik för att de ersatte en ”gubbe” med en ny istället för att ta in en kvinna. Jag tänkte skriva en uppföljare till det, men det blev aldrig av, så kan väl vara dags att ta det nu.

En grundläggande princip i all framgång är att man inte ändrar på receptet som leder till framgång. Man kan visserligen experimentera och utveckla det man gör, men man bör inte överge det grundläggande receptet man har för framgången. Färdas man i 120 km/h på motorvägen och allt går som smort bör man varken ställa sig på bromsen eller slänga in backen. ICA-reklamen måste vara en av de mest strålande succéer som någonsin har förekommit inom reklamvärlden. I sverige måste den vara i särklass. Det två stabila figurerna som varit med hela tiden, eller nästan hela tiden (jag är lite osäker eftersom jag inte var med från början) var Ulf och Stig och reklamserien har till stor del haft dessa två i centrum. Så vad var det rätta att göra när Hans Mosesson bestämde sig för att sluta? Ja, knappast att ersätta honom med någon från Feministiskt initiativ som skulle genusifiera ICA-butiken. Det hade varit som att försöka göra en handbromsvändning på glansis i stadstraffik. Det rätta vore förstås att försöka hitta någon som matchar Mosesson väl, så vad gjorde man, man plockade in Loa Falkman. Och, tja, jag har svårt att föreställa mig en bättre ersättare:

Men, men, säg den glädje som varar. Givetvis såg genusmaffian sin chans att ta revansch med klockera. Så man sätter den politiskt korrekta Malena Ernman på att läsa nyårsdikten på Skansen.

Klockdikten (en översättning som tar sig en hel del kreativa friheter med Tennysons dikt Ring Out, Wild Bells) har en ganska mörk och ödesdiger klang, och har historiskt lästs av män med pondus vars röster vibrerat med en klangbotten i de lägre oktaverna. Undantaget var 1997–2000 då Margaretha Krook läste den. Jag har inte hört hennes läsning, men kan mycket väl tänka mig att hon gjorde det bra, hon är en av få kvinnor jag kan föreställa mig skulle få till det. Faktum är att den enda andra jag kan tänka mig på rak arm hade varit Zarah Leander. Kanske har det funnits någon som Birgit Nilsson inom operan som hade funkat också. Men Malena Ernman hör inte till dem, hon ligger helt enkelt i fel register, både röstmässigt och politiskt. Jag är rädd för att hon stoppar in en massa egna kreativa tolkningar om hur vi skall öppna våra hjärtan och bekämpa främlingsfientlighet.

Men, det håller ju på och bli kallt nu, blommera har väl redan vissnet, så vem vet, te nyår kanske klockera följer etter me å stanne.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.