Det är inte riktigt min avsikt att skriva en massa ”off topic” minneskrönikor över ungdomshjältar, men de har den osedvanligt dåliga ovanan att bestämma sig för att gå hädan utan att först inhämta mitt samtycke.

Idag nåddes vi av budet att Kjell Alinge hittades död i sitt hem i söndags. De flesta förknippar honom säkert med radio­programmet Eldorado. De som är riktigt gamla i gården minns det minst sagt utflippade programmet Hemma hos Kjell Alinge & Janne Forssell, vilket jag tyvärr själv missade det mesta av.

För mig är Kjell Alinge först och främst liktydigt med Café Midnatt, ”Musik från mjuka maskiner” och hans drömska utsvävningar sammanflätade med allsköns musik, hits långt innan de blivit hits, och kufiskt annorlunda musik som låg långt utanför listorna.

Jag kan till exempel dra mig till minnes hur jag en gång hörde en medryckande bubbligt swingig gitarrlåt som jag sedan länge grämde mig över att jag inte hade någon aning om vad den hette eller vilka det var som spelade. Jag misstänker att det var våren 1978, för det var nämligen då den först släpptes, men Sultan of Swing med Dire Straits blev inte en hit förrän den releasades på nytt året därpå.

Och Gyllene Tider behöver väl knappast någon närmare presentation. Första gången jag hörde dem, som jag vet, var också i Café Midnatt, när Alinge spelade ”Ska vi älska, så ska vi älska till Café Midnatt”. Nä, jag fick inte till det fel där, för allra första gången när jag hörde den på Café Midnatt så var det också ”älska till Café Midnatt”. Fast jag tror jag bara hörde den versionen en enda gång, så var det den jag hörde först, och jag har aldrig vant mig Buddy Holly-versionen. Den känns bara så fel.

Någonstans har jag ett Maxwell C90 med ett Café Midnatt. Helt plötsligt börjar Kjell Alinge berätta om hur han ser att alla människor i radiohuset springer ut på gården och bränner sina byråkratiska riktlinjer och hur vi står inför ett historiskt skifte. Han blandar, rock, pop, disco och obskyr underground. Det var Kjell Alinge som avslutade ett program med Never Known Questions från plattan Not Available av The Residents, med något som väl närmast är att likna vid borderline atonal elektronisk dragspelsmusik med ett hypnotiskt gnällande mässande:
”Calling cards and polling wards are just to many… See?
Calling cards and winking bards are just a way to see
Calling cards and winking bards are just the way to be?
Falling guards and winking bards are just a need today
Falling guards and winking bards are just my needs. Okay? Okay?
Okay! Okay! Okay! Okay! Okay!…”

Vem förutom Kjell Alinge kunde gör en lång lista av ”Det finns dåliga politiker, och det finns bra politiker, det finns dåliga butiker, och det finns bra butiker, det finns dåliga …” och så vidare fram till poängen: ”Det finns dåliga discomusik, och … fniss, fniss … det finns bra discomusik.” Och så spelade han en discolåt som till och med en discohatare som jag tog till mig.

Jag saknar profilerna från 70-talet. Vem fan vill höra Henry Schyffert och Emma Knyckare och andra politiskt tillrättalagda megafoner.

Det finns dåliga radiopratare, och det finns bra radiopratare. Och så fanns Kjell Alinge.

En del av hans program kan hittas här.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.