Genusföljaren har åter igen tagit initiativet att skicka in ett gästblogginlägg. Vi tackar så mycket och publicerar det här:
Då var det åter dags för mig att försöka producera ett nytt alster i form av en bokrecension. Men bär med er tålamodet då jag inte är så skolad och lärd som ni övriga. Att ha familj och småbarn, heltidsarbete och jordbruk vid sidan av tenderar att äta upp min tid så att jag har svårt att ta mig tid till detta som jag ser som ett nöje. Det skrivna ordet har alltid haft stort inflytande på mig och mina tankar dock. Fast jag skall tala om flera böcker tänkte jag, med en bokrecension i varsitt blogginlägg, innan jag senare dyker ner i en faktiskt mycket intressant feministisk bok (sant). Jag tänker dock avhålla mig från att analysera sönder dem in i minsta kärna och tar det istället lite mer för nöjets skull.
Jag tänkte börja med några ord om Yvonne Hirdmans ”Genus, Det stabilas föränderliga form”.
”En märkerliger bok” var ord jag använde om den tidigare, och det måste jag nog göra ännu?
Jag läste boken med samma inställning som tidigare böcker. Öppet sinne och återigen faktiskt förväntningar om att få se lite av den upplysning alla pratar om när de läser stora feministiska verk. Boken anses ju vara, och används som, fakta och utgångsfaktor för många feministiska och geunusstämplade argumentationer och teorier. Men känslan efteråt är tom, liksom när en höna förtvivlat krafsar i en tom foderlåda.
Det står förvisso mycket i boken, med källhänvisningar och citat på i princip varje sida. Men vad är innehållet, vad finns bortom hennes plockade texter och syftningar? Inte mycket alls tyvärr.
Har boken volym? Oja.
Har boken substans? Njae. Jag tycker att den mer har formen av ett personligt och postmodernt Ukas istället.
Dock slås jag lite av en insikt om ”Genusfolket” ! Men nu får vi gå till 1885 och den lille Nietzsche minsann. Ja, ni känner nog redan till min ide och tanke. Kan man inte likna genusfolket med ”Ubermensch” så säg? Och om vi ser på vad tanken om denne Ubermensch är så? ”Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa henne åter; ”Den eviga återkomsten”.”
Att projicera sin egen ”politik” på omvärlden och se den sanning man vill se.
Att vara maktfullkomlig och ignorera andras åsikter då man själv vet ”sanningen”
Att bara acceptera det som styrker min egen tes?
Jag låter mig dock hejdas här, men jag tror ni förstår mig.
Nästa bok är ”Mörkrets vänstra hand” av Ursula K. Le Guin. (tipstack till abbans ”Malte”)
Jag får känslan av att bokens syfte är att:
Bekräfta det vedertagna för att på så sätt stärka dess trovärdighet.
Kanske det är så här Feministiska teori och mytbildning fungerar?
1. Ta fram en teori som inte behöver ha någon verklighetsförankring men som stödjer den egna agendan.
2. Etablera teorin bland de egna för att sedan med större genomslag kunna framföra den ”vedertagna” teorin utanför den egna feministiska kretsen.
3. Etablera teorin som en sanning utanför den egna kretsen för att på så sätt öka makt och inflytande vilket i sin tur ökar förutsättningarna för att etablera nya teorier som stödjer den egna agendan.
@JD:
JD
Japp, det är korrekt. Och genom att utbilda (läs: indoktrinera) människor i denna ”kunskap” skapade man en arme troende med fina titlar som framför den viktiga sanningen. En fin titel på den som uttalar sig och folk ”vet” att det är sant.
Jag väntar med spanning på inlägget om Ursula K. Le Guin, jag har aldrig uppfattat henne som en feministisk författare (även om jag kan se kopplingen med just Mörkrets vänstra hand). För mig är hon en (jävligt bra) sf- och fantasy-författare
Tips på filmer att recensera:
La città delle donne
http://www.imdb.com/title/tt0080539/
Seksmisja
http://www.imdb.com/title/tt0088083/
Genusföljaren:
Du har helt rätt i din slutsats att genusvetenskapen har influenser från Nietzsche. Den historiska bakgrunden till detta är att marxismen delades i två olika delar för några årtionden sedan. Den traditionella marxismen med anhängare som Jürgen Habermas och Noam Chomsky blev vulgär och otrendig medan den nya moderna marxismen införlivade typiska högertänkare som Nietzsche i marxismens teorier. Även om postmarxismen fick kritik från traditionella vänstern för ideologins högerinfluenser så hade man dock snarare vänstervridit Nietzsche till oigenkännelighet.
Denna nya hippa ungdomliga ”postmarxism” med anhängare som Jacques Derrida och Jean Baudrillard fick sin främsta vitalitet från det faktum att man skrev så obskyrt och obegripligt som det bara gick vilket öppnade vägen för i stort sett vilka påståenden som helst och studenter som bara okritiskt nickar och håller med. Genusprofessorn Judith Butler är en varm anhängare av denna flumlära. Hon har till och med fått pris för sin förmåga att skriva lika obegripligt som idiotiskt. Kalkonpriset ”bad writing contest” delades för sista gången ut 1998 här är Judith Butlers vinnarstycke.
Detta är en högertext eftersom den är skriven att enbart gälla en liten utvald elit som ser ner på pöbeln (den förborgerligade under och arbetarklassen). Man kan säga att högern sågar Butler av ideologiska orsaker medan den traditionella vänstern sågar Butler för att hon delar högerns förkastande av upplysningens ideal. Feministerna älskar butler för att hon ger dem ursäkter att antingen strunta i män (liberal feminism), eller hata män (radikal feminism)
@dolf:
Jag skall skicka en uppdaterad version till Mariel om Mörkrets vänstra hand.
@Erik:
Tack Erik, skönt att man inte tänkte helt galet om ”Ubermensch”
MVH
Genusföljaren
@Elina:
Tack för bra tipps. Jag stat och funderade på ”Seksmisja” länge tills jag kom ihåg att jag faktiskt sett den för länge sedan
Minns att jag tyckte om den, och minns att den har en känsla i sig som liknar den i filmen THX1138 http://www.imdb.com/title/tt0066434/
TX1138 är för den delen även den intressant ur tanken på ”Robotnik” http://en.wikipedia.org/wiki/Robotnik.
På många sätt så måste det samhälle som visas i THX1138 vara nära nog ”sinnebilden” för den verklighet som närmast kommer att beskriva det som Radikal/Queerfeminismen pratar om!
Ett samhälle där alla är lika, alla uppträder lika och alla har samma värde. Men även ett samhälle där mänskliga känslor och uttryck måste bekämpas med våld och med droger, för att gruppkänslan av ”Likheten” inte skall störas.
Men denna strävan att göra alla lika, gör ju samtidigt att inget är värt något.
En sak som jag tycker är roande (och skrämmande)i feminismens påstådda jakt på normlöshet från kön, och krav på respekt för de som vill stå utanför detta. Det är deras totala intolerans mot de som är nöjda med det normala och tryggheten i traditionella könsnormer.
MVH
Genusföljaren
Ja, Seksmisja har många likheter med THX1138.
Jag tänker mig att hela visionen om ett könsneutralt samhälle kan ses som en radikalisering av den gamla idén om bekämpningen av sexualiteten, som var en så viktig del i till exempel Orwells 1984. Istället för att bekämpa sexualiteten så bekämpar man istället föreställningen att det skulle existera något sådant som kön.
Sen brukar Seksmisja också beskrivas om en kritik av kommunismen, men så är det nog inte någon som uppfattar filmen nu när kommunismen är död. Frågan är om den någonsin var tänkt som något annat än en kritik av feminismen.
@Elina:
Kul att höra, alltid roligt när man hittar andra som funderar liknande.
Jadu? Jag undrar hur stark feminismen var i Polen 1984 när Seksmisja gjordes? Om det har jag inte mycket koll erkänner jag.
Intressant dock är ju kanske årtalen. Just det att Seksmisja kom just 1984. Och att Y Hirdman skrev både om det kommunistiska partiet och om Genus-systemet under 70-80 talet.
MVH
Genusföljaren
@Elina:
Hahahaha Sex Mission, en helt klockren kritik av könsseparatism och andra dumheter. Jag har den dessutom sedan länge liggande på en hårddisk så det kanske är dags att skriva en recension som du säger.
Ja, filmen är ju mycket mer aktuell idag än vad den var när den gjordes. Den är också en sorts kommentar till SCUM Manifesto.
Pingback: En fortsättning på diskussionen om Manshat (aka Misandri: Den andra sexismen) | Genusdebatten