Det här är andra delen av ett mycket pedagogiskt och tydligt gästinlägg, del 1 hittar du här. Hela inlägget har tidigare publicerats på Kollen Om Genus. Och precis som för del 1 så kan man se denna del som en video.

I min första video pratade jag om jämställdhets­processen och jag tänkte idag att jag skulle utveckla resonemanget en aning för att beskriva vilka problem dagens uppfattning om densamma leder till. Sammanfattningsvis hävdade jag att vi inte kan mäta hur jämställt vårt samhälle är genom att mäta distribu­tionen av män och kvinnor inom olika områden, eftersom detta kräver att olika förmågor och, framför allt, intressen, ligger jämt distribuerade mellan pojkar och flickor ifrån födseln, vilket har bevisats vara ett felaktigt och i viss mån ideologiskt antagande.

Det kanske mest uppenbara som händer är att vi måste skapa oss en förklaringsmodell för vad som sker. Vår mänskliga hjärna är så funtad att den söker orsakssamband, den vill hemskt gärna förknippa allting med en intention. För våra hjärnor räcker det inte med att se att och hur saker händer, vi vill även veta varför.

Att saker är som dom är, är inte svårt för någon att se och jag kan inte på rak arm komma på någon som hävdar motsatsen. Tyvärr har vi i vår iver att bekämpa fascism, rasism, sexism och andra ideologiska bakåtvolter berövat oss själva möjligheten att förstå hur, genom att hävda att det absolut inte kan finnas några medfödda skillnader mellan visuellt, ekonomiskt eller kulturellt urskiljbara grupper. Istället framhålls kulturell påverkan som den enda förklaringen på människors beteenden. Detta är såklart ett effektivt sätt att rycka undan mattan för dessa ideologier, men en god intention betyder inte att påståendet är sant.

Utan en korrekt förståelse för hur det kommer sig att saker är som dom är måste vi skapa oss förståelsen på ett annat sätt, skapa en ny förklaringsmodell/-teori, som nödvändigtvis och uteslutande ligger i själva processen. Det måste alltså vara något i processen som skapar det ojämna utfallet, men istället för att se till själva processen tenderar vi återigen att mäta utfallet. Här sker nästa fel, som bidrar till en felaktig förståelse av omvärlden och för att beskriva detta måste jag göra en snabb utläggning om ett annat fenomen, nämligen den ”förbrukningsbara mannen”.

Den förbrukningsbara mannen är en aningen kontro­versi­ell aspekt av jämställdhetsdebatten, eftersom den analyserar inte bara manliga privilegier och kvinnoförtryck, utan snarare motsatsen. I grunden bygger den på en evolutionspsykologisk angrepps­vinkel och antar därmed att vi, i likhet med andra djur, har inbyggda psykologiska mekanismer och att dessa, i viss mån, kan vara antingen kvinnliga eller manliga. Det vill säga, även hjärnor kan vara sexuellt dimorfa.

Enligt teorin om den förbrukningsbara mannen ligger en av mänsklighetens största framgångsfaktorer i vår vilja att skydda kvinnor, eftersom dessa utgör den befolkningsmässigt begränsade faktorn i reproduktionen, dvs livmodern är den biologiska flaskhalsen när det gäller befolkningstillväxt och därmed geners fortlevnad. Dom grupper av våra förfäder som inte skyddade sina honor kunde slås ut på bara en generation, om en stor del av kvinnorna skulle förgås, eftersom dom hanar som kvarstod inte kunde ersätta honornas reproduktionskraft. En reduktion i antal honor ger ett tydligt avtryck i den demografiska utvecklingen. I motsatts kunde en grupp som istället använde hanarna som sköldar att offra, likt bönder på ett schackbräde, snart ersätta sin förlorade befolkning genom polygami.

Ett sådant kraftfullt verktyg, en sådan tydlig egenskap för evolutionärt tryck, blir snart implementerat. Det som krävs är inte bara att arten skapar en kultur som nedvärderar mannens rätt till livet, det krävs också psykologiska mekanismer som gör att befolkningen accepterar detta som rätt. Det som senare skulle bli moderna män och kvinnor genomgick ett evolutionärt tryck för att uppvärdera kvinnors rätt till livet och försörjning på männens bekostnad. Vår art har utvecklats för att bli superkänslig för kvinnors lidande, samtidigt som mäns lidande blir osynligt för oss.

Denna egenskap gör att kvinnor ser sig själva som en grupp som måste gå samman för att skydda sig själva. Män däremot har inte denna uppfattning om andra män, tvärtom utgör andra män ett hot som man måste vara beredd att undanröja. När man måste vara beredd att undanröja någon för att skydda den egna gruppens intressen framavlas en psykologisk mekanism som försvårar för oss att se deras lidanden, att känna empati för dom och att se dom som en naturlig del av gruppen. Män blir främlingar för varandra.

Dessutom blir det viktigt för kvinnor att kunna höja den skölden vid behov, på samma sätt som det blir viktigt för män att vara beredda att offra sig själva, att vara användbara för kvinnor blir männens, till stor del avlade och medfödda, identitet.

Åter till hur, där vi började analysera det som gör att saker är som dom är, genom att mäta hur saker redan är. Märk väl att jag här använder mig av generaliseringar, vilket jag hävdar är relevant då vi analyserar stora grupper och inte individer.

Vi ser att män är överrepresenterade inom samhällets ekonomiska och politiska elit, som tar stora beslut som påverkar oss alla. Män ser detta, eftersom dessa få män utgör en sexuell konkurrens och vill därför erövra deras resurser för att skapa sig själva konkurrensfördelar gentemot andra män. Kvinnor ser dessa män, eftersom dom i överflöd har dom resurser som krävs för att säkra deras avkommas överlevnad.

Det stora krumsprånget blir när vi ser detta genom filtret att vi alla är födda likadana. För att länka samman vår output med vår input försöker vi urskilja mönster, strukturer, i vår process som visar på att processen är obalanserad, varesig den är det eller inte. Vi kommer inte att nöja oss där, vi vill dessutom tillskriva dessa strukturer en bakomliggande intention, att någon skapat dom med syftet att nå det ojämställda resultatet.

Kvinnor kommer att tro att även män ser andra män som en naturlig del av sin egen ”grupp” och har solidaritet med denna på samma sätt som kvinnor har solidaritet inom sin grupp. Vi kommer att tro att dessa män använder sin makt för att skapa ett samhälle som gynnar män, snarare än att dom använder sin makt för att höja sig över andra män, dvs skapa en relativt större konkurrensbas för sig själva.

Vi kommer fortfarande bara att se kvinnor som offer, eftersom det är vad vi har utvecklats att göra, och på samma sätt kommer vi att fortsätta se män som hotfulla. Våra medfödda (och i olika mån utdaterade) instinkter i kombination med villfarelsen att sexuell dimorfism inte alls finns i hjärnan ger oss en bild av ett samhälle skapat av män, för män. Vi kommer att tro att vi lever under ett patriarkat, helt oavsett hur jämställd vi gör vår process, vårt samhälle, eftersom vi instinktivt bara kommer att se det som underbygger denna bild, samtidigt som alla bevis på motsatsen faller utanför vårt sociala synfält.

Vi kommer att missförstå makt och tro att maktens per definition tar beslut som tjänar den grupp som utövar makten, dvs männen, när makten egentligen tjänar den åt vilken besluten tas. Feminismen är därför en naturlig följd av våra medfödda instinkter och traditionella normer om kvinnans höga värde och mannens förbrukningsbarhet, i kombination med den ideologiskt motiverade tesen att alla är födda som vita blad och kommer därför inte att kunna vara en kraft för allas vår rätt att bli behandlade som jämställda individer, hurdana vi än föds.