Dagens jästpaket kommer från Rick som tidigare också hjälpt till med jäsningen genom inlägget ”Strömkantring”.
I alltför många debatter slungas det ut beskyllningar om motpartens förmenta likheter med nazisterna. Eftersom nazismen flitigt använts som slagträ och kommit att påminna mest om en besvärjelse, har den i de flesta sammanhang förlorat sin betydelse som en seriöst menad referens till en historisk utveckling. I och med att nazismen har blivit en synonym för den absoluta ondskan har åtskilliga viktiga lärdomar gått förlorade, däribland lärdomen att en extremistisk ideologi inte brukar presentera sig som extremistisk, utan som ett rimligt svar på rättmätiga krav.
En som såg den framväxande nazismen i Tyskland på1930-talet var den unge juristen Sebastian Haffner, som med tilltagande avsky upplevde hur nazismen trängde in i samhällets alla vrår. Han skrev om sina erfarenheter i exil i Storbritannien strax innan andra världskriget bröt ut, dvs. när nazismen ännu var i tilltagande. Att idag läsa hans ”En tysk mans historia” ger en inblick hur ett högt utvecklat rättssamhälle kunde förtvina utan att bemötas av kraftiga protester.
Vägen mot nazism verkar dock inte alltför främmande för en modern läsare, kanske snarare tvärtom. Märk väl att de tidstypiska detaljerna är utelämnade ur citaten som följer. Anledningen till detta är att det allmängiltiga i Haffners erfarenheter bättre ska kunna framträda utan att tanken genast går till konkreta personer eller grupper som stod bakom orden och handlingarna på den tiden. Det är så läxan från det förflutna blir som tydligast.
Det här är Haffner:
Den äldre generationen hade blivit ängslig och osäker på sina ideal och föreställningar; man ville abdikera och började vända blicken mot ”ungdomarna”, fjäska för dem och vänta sig underverk av dem. Dessa ungdomar kände själva inte till något annat än offentligt oväsen, sensationer, anarki och de ansvarslösa sifferlekarnas farliga tjusning. De väntade bara på att själva få ställa till med allt detta ännu mer storstilat än de hade fått det förevisat för sig och fann tills vidare allt privat liv ”långtråkigt”, ”borgerligt” och ”förlegat”. [sida 70–71]
Sålunda låg under ytan allt redan berett för en stor olycka.
Men under tiden rådde absolut lycklig fred, stiltje, ordning, välvilja och gott uppsåt i den synliga offentliga världen. Till och med den kommande olyckans förelöpare tycktes passa alldeles utmärkt in i den vänliga bilden [s. 71]
Ändå var det konstigt nog också just detta mekaniskt och automatiskt fortsatta dagliga liv som hjälpte till att förhindra att det någonstans ägde rum en kraftfull reaktion mot det ohyggliga. /…/ Just det dagliga livets fortsatta mekanism var i vägen för detta. Så annorlunda revolutioner sannolikt skulle vara, så annorlunda hela historien skulle utvecklas om människorna fortfarande /…/ vore självständiga varelser med ett förhållande till det hela – och inte så räddningslöst upptagna med sitt arbete och sitt dagsschema, beroende av tusen saker som inte går att överblicka, delar i en okontrollerbar mekanism, liksom löpande på skenor och hjälplösa när de spårar ur! Bara i den dagliga rutinen finns trygghet och fortbestånd – strax bredvid börjar djungeln. [s. 133–134]
Haffner fortsätter om den tilltagande kollektiva hetsen
Med rynkad panna förebrådde man [namn på folkgrupp] försvarare och invände att [folkgrupp] ju, högst förkastligt, utgjorde en så och så hög procent av läkarna, advokaterna, journalisterna osv. Man älskade över huvud taget att avgöra ”[folkgrupp]frågan” med procenträkning. [s. 138]
Domstolarna infiltrerades så småningom av folk som saknade elementär förståelse för juridiska principer, men som var desto mer ideologiska:
/…/ fall där nykomlingen inte gav med sig utan vältaligt och med något för hög röst höll föredrag om att den gamla paragrafrätten måste stå tillbaka här; upplyste sina gamla domarkolleger om att man måste se till innebörden och inte bokstaven; citerade [personnamn]; och med posen hos en ungdomlig scenhjälte insisterade på ett ohållbart utslag. Man tyckte synd om de gamla kammarrättsråden när man studerade deras ansikten. De tittade med ett uttryck av obeskrivlig bedrövelse ned i sina handlingar medan deras fingrar lätt plågat vred på ett gem eller en bit läskpapper. För sådant prat som de här tvingades lyssna till som hög visdom skulle de normalt ha underkänt kandidater i ämbetsexamen; men bakom detta stod nu statsmakten; [s. 185]
Dagstidningarna upphörde att vara läsvärda:
Man är van vid att umgås med en tidning som med en människa, eller hur, man känner på sig hur den ska reagera på bestämda saker, vad den skall säga och hur den kommer att säga det. Om den plötsligt säger motsatsen till allt det som den sade dagen innan, om den plötsligt förnekar sig själv och dessutom visar helt vanställda drag, då kan man inte undgå känslan av dårhus [s. 191]
Det privata blir en sista tillflyktsort:
/…/ det är obehagligt nog när luften över ett land – den allmänna, offentliga luften – förlorar sin väldoft och krydda och blir giftig och kvalmig. Men denna allmänna luft kan man till en viss grad stänga ute, man kan stänga sina fönster ordentligt och dra sig tillbaka inom ett bevarat privatlivs fyra väggar. Man kan kapsla in sig, sätta in blommor i rummet och hålla för öron och näsa ute på gatan. Frestelsen att göra så – många har gjort det sedan dess – var nog så stor, också för mig. Gudskelov lyckades försöket inte en enda gång då jag gjorde det. Fönstren gick inte att stänga längre. [s. 192–193]
I slutet återstod bara förtvivlan för Haffner. Han kunde inte längre bo kvar i landet.
Den som vägrade bli [benämning på –ism] hade en svår situation framför sig: total och hopplös tröstlöshet; dagliga förolämpningar och förödmjukelser utan att kunna försvara sig; åsynen av det outhärdliga utan att kunna ingripa; total hemlöshet; odefinierbart lidande. [s. 194]
Så långt Haffner, som förresten inte alls hette Sebastian Haffner. Raimund Pretzel skrev nämligen under pseudonym för att undvika att hans anhöriga skulle komma till skada. Ordet pseudonym har i dagens internetvärld ersatts med ordet signatur, men fenomenet är det samma. Medierna idag ondgör sig över signaturer och gör gällande att användande av sådana är fegt. Var också Pretzel feg som skrev under signatur?
Citaten är hämtade ur Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” , Pan/Nordstedts förlag, 2005.
Kusligt aktuellt!
Såg förresten i går en utmärkt dokumentär om Vichyregimen och dess kollaboratörer. Mycket upplysande och så mycket ny information att jag stundtals häpnade. Men främst tänker jag på de blickar som fransyskorna gav de tyska soldaterna då sommaren 1940. Som speakern sa, det var den tidigaste formen av kollaboration. 80 000 barn föddes till följd av de kontakterna.
Det här berör så oerhört. I avsaknad av historisk analys och kunskap så kan mänskligheten begå samma misstag gång på gång.
Jag hörde Karen Straughan säga, ”det var inte de 10% hängivna anhängarna av nazismen som fick Hitler till makten, det var de 90% som inte tilläts yttra sig.”
Vem är det idag som inte vågar visa öppet sin åsikt och vem är det som tar upp utrymmet i morgonsofforna? Märkligt förtryck, eller hur?
Går det att formulera det bedre æn vad Gæst ger uttrycck før???
”I och med att nazismen har blivit en synonym för den absoluta ondskan har åtskilliga viktiga lärdomar gått förlorade, däribland lärdomen att en extremistisk ideologi inte brukar presentera sig som extremistisk, utan som ett rimligt svar på rättmätiga krav.”
.
Mycket snyggt formulert.
.
Per Hagman.
.
Ja man skulle kunna ta ett tal av Goebbels och byta ut judar mot män och åka runt och hålla det för feministiska församlingar och få stående ovationer.
Där han talar om hur judarna(sionismen)verkar i det fördolda(osynliga strukturer) och styr över medborgarna och att dom är blinda för detta.
Och hur nazisterna endast sätter strålkastarljuset på judeproblemet genom att lyfta upp och visa hur deras maktstruktur är beskaffad inom företagande,banker,kultur,osv.
Och att man alltid ska vara misstänksam när man har med judar att göra eftersom dom alltid har en dold agenda med sitt handlande.Påminner en hel del om den internfeministiska handboken som vänsterpartiet har om män.
Viktigt inlägg. Här är Lena Anderssons utmärkta text på samma tema:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet/
OT: Tankade ner några filmer från piratebay som man brukar göra på lite random. Kom till en film som hette Nurse. Kort förklarat är det en av de där vanliga feministiska filmerna, en kvinna som mördar män hon anser inte förtjänar att leva. Har dock inte sett några feminister som hyllat den än?
@John Nilsson:
”Viktigt inlägg. Här är Lena Anderssons utmärkta text på samma tema:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet/”
Wow! Det var ett bra komplement till det här inlägget.
Hon skriver: ”Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”
Guilt by association
http://en.wikipedia.org/wiki/Association_fallacy
@FelandeExistens:
Nej, det är inte guilt by association att dra liknelser mellan olika händelseförlopp i syfte att försöka se vad de kan leda till i längden.
@Ulf T:
Det är det visst, samt att det är
demonisering: http://sv.wikipedia.org/wiki/Demonisering
och ett fall för Godwins lag http://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag
@FelandeExistens:
Nej, nej och nej.
Om du läser den sida du själv länkade till (min fetstilsmarkering):
Om associationen är relevant är det helt giltigt. [sorry, skrev ’irrelevant’ först – ändrat]
Demonisering? Vilka är det som demoniseras här? Artikeln nämner inga personer eller grupper i vår samtid.
Godwins lag är ingen lag, utan en observation om hur diskussioner på Usenet brukade urarta. Från den sida du länkar till (min fetstil):
När du debatterar här räcker det inte med att namndroppa några fallacies och tro att diskussionen är över, men du får gärna argumentera för varför du menar att berättelsen i artikeln inte är relevant för vår samtid.
@ FelandeExistens
Tycker inte du att det är bra kusligt att de associationer jag tror att du gjort alls är möjliga? Det finns lite väl många paralleller…
Det finns paralleller som du verkligen fångar, men det bli ändå halsbrytande och argumentationen kan användas mot dig, förklaras galen. Kunde du kanske ha mildrat något? Visst är jag kritisk till radikalfeminism, men jag är inte jude i Berlin 1938.
@Bengt:
”Visst är jag kritisk till radikalfeminism, men jag är inte jude i Berlin 1938.”¨
Det är det nog ingen som menar heller. Däremot verkar en och annan människa ha missat att för att överhuvudtaget kunna BLI jude i Berlin 1938 måste man först gå igenom att vara jude i Berlin 1928 när det hela var betydligt mer smygande.
@ Bengt
Jag har inte påstått särskilt mycket. Det mesta i texten är citat. Jag och tydligen flera andra har bara noterat att ett och annat i citaten verkar ha bäring på dagens samhälle.
Jag har heller inte sagt att de historiska parallellerna är absoluta, att de skulle ha sina motsvarigheter i dag i förhållande 1:1. Det jag påpekar är att något kusligt verkar vara i rörelse i dagens Sverige. En mycket skärpt bloggare som nyligen lade ner sin verksamhet (anonym även han) talade träffande om ”hydran”. Det är nämligen något mer än bara feministiskt vanvett.
Att feminism och nazism är långt från varandra är ganska klart. Jag tycker att en analogi med rasbiologin är mer träffande.
Men en intressant parallell är just hur en grupp som förespråkar en uppenbart odemokratisk politik har vuxit sig ända in i staten utan att stoppas. Att ett land som vända sig emot apartheid nu själv på biologiska preferenser gör skillnad mellan människor inom områden där de samtidigt anses vara lika kapabla.
I Mein kampf gör Hitler utfall mot judar och kommunister, och anklagar dem för diverse ogärningar. Man byggde upp en föreställning om ”Juden” som en sorts entisk parasit som levde på den Tyska samhällskroppen. Denna föreställning var verklig då, på samma sätt som ”patriarkatet” är verkligt idag. Att dessa föreställningar saknar substans har inte haft någon betydelse i sin tid. Och det är denna betydelse vi vill återföra i det sistnämnda fallet.
Det farliga med nazisterna var inte deras ideer, de finns idag också. Utan deras metoder som mycket väl kan användas av andra i liknande syften. Det är först när man verkligen förstår vad som hände då, som man vet vad man ska vara på vakt emot idag. Om ni inte redan gjort det så läs gärna Hitlers bok. Jag tror att var och en som engagerat sig i en diskussionstråd som denna skulle finna den intressant och läsvärd.
Teo
@Patrik N:
”Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”